Epikanalys: En introduktion 914400804X

Citation preview

Claes-Göran Holmberg Anders Ohlsson

Epikanalys En introduktion

ca, Studentlitteratur

&

Koplerinpf"örbud

Detta verk är skyddat av Lagen om upphovsrätt! Kopiering är förbjuden utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och högskolor/universitet. Förbudet gäller hela verket såväl som delar därav och inkluderar lagring i elektroniska medier, visning på bildskärm samt bandupptagning.

Den som bryter mot Lagen om upphovsrätt kan enligt 53 § åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Art.nr 6792 ISBN 91-44-00804-X © Claes-Göran Holmberg, Anders Ohlsson och Studentlitteratur 1999 Serieredaktör: Claes-Göran Holmberg Omslagslayout: Kjeld Brandt Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund Webbadress: www.studentlitteratur.se

Tryckning/år

2 3 4

S 6 7 8 9 10 11

04 03 02 01 2000

Innehåll

Företal 5 1 Introduktion 7 2 Texttyp och genre 11 Tre texttyper 11 Genre 14 Staffan Söderblom och genreproblematiken 15 3 Intrig och tema

24

Intrig 24 Tema 30 Candidetemat 31 Temaforskning 33 Tematik i Jack Kerouacs On the Road 34

4 Texter och kontexter 38 5 Intertextualitet

45

6 lntermecliala studier 48 Film blir roman 49 7 Myter och arketyper 53 Det mytiska mönstret i generationsromanen 54

8 Symbol och allegori 59

9 Karaktärer 61 Karakterisering i Poes "Huset Ushers undergång" 61 C S1udcn1ll11cn11ur

3

10 Miljö

68

11 Berättare och berättelsenivåer 70 Beriittelscniv~ter i Mary Shelleys Frankenstein

75

12 Fokallsering 83 Fokalisering i Stig Dagermans "Den friimmande mannen"

89

13 Tid 94 14 Stil 98 Kerouac och den spontana prosan 101 15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs "Pälsen"

104

16 Tolkningsexempel: Selma Lagerlöfs "Hämnd får man alltid" 118 Hämnd får man alltid 118 Bakgmnd och syfte 124 Två livshållningar 126 Kampen om ordet 129 Litteratur ( ett urval)

133

Sakregister 136 Personregister

143

Verkregister 146

4

C> Studentlineratur

Företal

Varje generation lärare och studenter i litteraturvetenskap behöver sina egna läroböcker. Även utmärkta texter från tidigare blir föråklrade när ämnets intressesfärer förändras och tyngdpunkter förskjuts. l lnder de nästan 30 år som gått sedan de senaste svenska läroböckerna för analys av till exempel epik och dramatik gavs ut har den litteraturvetenskapliga forskningen och teoribildningen kraftigt ökat. Antalet metoder för tolkning av texter har drastiskt utvidgats. Med en serie böcker vill vi ge dagens studenter tillgång till en grundläggande introduktion till moderna analysmetoder. Böckerna v~inder sig i första hand till studenter på gnmdkurser i litteraturvetenskap, filmvetenskap, teatervetenskap och angränsande ämnen på universitet och högskolor, men kan också vara användbara för andra litteraturintresserade grupper. I serien ingår Lars Gustaf Andersson och Erik Hedling: Filmana(vs, Lars Elleström: Lyrikanalys, Claes-Göran Holmberg och Anders Ohlsson: Epikanalys, Birthe Sjöberg: Dramatikanalys samt Britt Hutten: J Studendlttermur

2 Texttyp och genre

av texten iakttar reportern en gammal pizzakartong i en papperskorg ,ch den återkommer då och då under reportagets gång, sjunker långs:1111t ihop i papperskorgen precis som Carl Augusts stora uppdrag på den politiska scenen punkteras på en hed i Skåne. Texten slutar med att reportern och fotografen åker iväg uppåt landet och att reportern d·1cr några mil funderar över adressen på pizzakartongen. "Finns det verkligen en pizzeria i Kvidinge." Det närvarandes småttighet ställs mot historiens förmenta storhet. En pizzakartong, en orolig häst och bilden av en ruggig kråka är detaljer som växer till ledmotiv. Alla tre i tjänst för att kontrastera den lilla historien med den stora, det nutida med det förflutna. Precis som Fashion är orolig var också Carl Augusts häst nervös. Och Staffan Sfälerblom väljer här den kanske inte helt historiskt korrekta tolkningen att det är ryttarens osäkerhet som får hästen att skena och kasta av sin herre. Här är det inte reportern som talar utan den subjt'kt ive författaren Söderblom som föredrar den symboliska bilden av hur historien kastar av sig sina ryttare. I)et visar sig som så ofta i Staffan Söderbloms verk att han föredrar detaljen, ja till och med det triviala, framför det storvulna. Hela tiden k:lnner man hans misstro mot monument, mot det storpolitiska spelet orh mot alltför luftiga konstruktioner. Hans protest blir att peka på de 1111 synes obetydliga detaljerna som avslöjar ett annat liv, ett folkliv. Dessa exempel på skönlitterära uttiycksmedel tycks tyda på att l't'portaget på många sätt ligger nära romanen. Den mycket livaktiga rorskningen inom narratologin understödjer denna hållning. Steven Cohan och Linda M. Shires skriver i sin Telling Stories att 1

En narration återberättar en historia, en serie händelser i tidsföljd. Narrationer kräver ett noggrant studium eftersom berättelser strnkturerar de övertygelser genom vilka en kultur lever. Vår kultur förlitar sig på ett stort antal typer av berättelser: romaner, noveller, filmer, teveserier, myter, anekdoter, sånger, musikvideor, serier, målningar, reklam, essäer, biografier och nyheter. Alla berättar de en historia. Vlss~·rligen nämns inte reportaget vid namn här, nyheten kommer väl n:1rmast, men det är ändå sannolikt att det ingår i det övergripande ht•J(l"L'ppet narrative. Ml'll vad är det då som skiljer reportaget från romanen? Den tradillc mdla beskrivningen av reportaget innefattar att en person beskriver

• MlldC'nlllllen&l\lr

17

Claes-Göran J-lolmber11. & Anders Oblsso11

vad han sett med egna ögon. Ofta stipulerar man också att det personen skildrar inte ska ha hänt för alltför länge sedan. I botten på detta ligger en trovärdighetskodex. Av reportern förväntar vi oss att han ska tala sanning, I den män vi kan kontrollera detaljerna ska det visa sig att de är korrekt beskrivna. Det ska finnas två svarta järnlejon på sockeln till monumentet. Det ska finnas ett antal villor på Husarvägen i Kviclinge med låga, ansade häckar, brunbetsade fasader och teveantenner som kan ta in Danmark. Det verkar som om reportern står inför allvarliga inskränkningar i förhållande till romanförfattaren: han måste tala sanning. De personer han beskriver måste finnas och vara ungefär som han beskriver dem och i reportaget säga ungefär de saker de verkligen sagt. Också miljöerna måste vara korrekt beskrivna. Läsaren ska kunna resa till namngivna orter och kunna lita på uppgifterna. Reportern är på ett helt annat sätt bunden till tidsfästande, platsfästande och delvis även personfästande. Vi vill veta exakt var och när det hände som reportern skriver om och vill ofta också få exakta namn på de inblandade. Allt detta verkar ju inskränkande på reporterns frihet. Romanförfattaren däremot verkar ha all frihet. Han kan hitta på personer efter eget skön. Han kan göra sin egen karta, ha sin egen natur och ingen kan ställa honom till svars, peka på verkligheten och säga: men detta stämmer ju inte! Men det finns argument även för motsatsen: reporterns frihet och romanförfattarens tvång. Även om romanförfattaren hittar på personer har han tvånget att göra dem sannolika för oss. Läsaren ska tro på dem. Och läsaren förväntar sig också att personer som introduceras och tillmäts en viss vikt också ska följa dem genom verket. Staffan Söderblom däremot kan i Folkliv i ett kapitel sätta fokus på moderaten Sigurdh R. Pettersson, i ett annat på Gunde Svan och så vidare utan att läsaren kan invända att ur konstnärlig synvinkel borde dessa personer få vara med även i fortsättningen. Bland annat tyder detta på att det kollektiva skulle vara bättre lämpat för reportaget än romanen. De kollektivromaner som kommit ut ger stöd för detta antagande. Den enda person som finns med i hela boken är jagberättaren, reportern. Till och med fotografen, Jan Håkan, försvinner. Men i motsats till de flesta romaner genomgår centralgestalten ingen förändring eller utveckling. Han registrerar sitt Sverige och kommenterar sina litterära idoler på samma sätt i början och i slutet av boken. Det finns ingen uttalad peripeti. Det enda sammanhållande perspektivet i narratologiskt sammanhang är resan från söder till norr. 18

Cl Studentlitteratur

2 Texttyp och genre

Reporterns personer behöver heller inte vara sannolika. Vi tror på honom när han presenterar oss inför en osannolik person därför att vi vet all verkligheten kan vara osannolik. I romantraditionen ingår intrigem l.·nhet, peripeti, gestalternas sannolikhet med mera. Fn annan sak som är lättare i reportaget är att förflytta sig i tid, pencDa mellan historia och nutid. Staffan Söderblom kan mycket väl kombinera skildringen av Pia Kristofferson och Fashion med att gå in i Karl August när han den 28 maj 1810 klättrar upp på hästryggen för attinspektera husarerna på samma hed. Det behövs ingen konstnärlig motivering till den samkörningen, enbart en historisk, det utspelade sig på samma plats. De: finns alltså argument för att inordna reportaget, essän och romanen under samma narrativa tak men också för att påpeka skillnader ~enrerna emellan. Naturligt blir då att genreforskaren riskerar att övema:ona olikheterna medan narratologen gärna smusslar bort dem. Narratologema inkorporerar ofta ett stort antal icke-skönlitterär-.1 genrer i inledningarna men avgränsar sig sedan i allmänhet till fiktionsberättelsen i det teoretiska arbetet. Så bearbetar till exempel Gerald Prince: Narratology: tbe form and funclion of narrative, och Gerard Genttte: Narrative Discourse: An Essay in Metbod, enb-.1rt fiktionspmsa od1 så gör även de tidigare nämnda Cohan-Shires och RimmonKenan. frågan återstår alltså: är narratologins teorier användbara även för rc.·portaget och essän? Ut oss återgå till Cohans och Shires utgångspunkt: "En narration åtemerättar en historia, en serie händelser i tidsföljd." 1 Folkliv finns dt åtminstone en antydan om att den serie händelser som skildras är kronologiskt disponerad. Det första kapitlet slutar med att reportern c,ch fotografen reser. norrut. Men sedan finns det inga andra kopplingar mellan kapitlen än att reportern successivt tar sig allt längre norrut. Det finns snarare indikationer på att boken inte kan läsas som "a series of events in a temporal sequence". I kapitlet ''Rapp 4, Värnamo-Halmstad" är det försommar för att i nästa kapitel "Kanalen i Föra", vara senhöst för att i nästa kapitel, "Centern, '.Anna l.l:'na Lindberg", återigen vara sommar. När Staffan Söderblom kallat Folkliv "Ett reportage" är det alltså inte en sådan struktur han haft i tankarna. Speciellt de då och då inkilade essäistiska inslagen om olika författarskap går inte att inordna under något temporalt händelsetörlopp . Däremot är de enskilda kapitlen som innehåller reportage möjliga att klassificera med hjälp av Cohans och Shires grundläggande definition. De skildrar i allmänhet hur reportern kom• IU1dan1IU1en11ur

19

Claes-Göran Holmberg & Anders Oblss011

mer till en ort, tar kontakt med en eller flera människor, beskriver ett händelseförlopp. Redan i inledningen till skriva. En essä deklarerar Staffan Söderblom det osammanhängande i boken: "11 prosatexter med olikartat yttre. De är skrivna sista åren. De är stycken i samma försök." Men samtidigt gör han anspråk på att de ingår i ett gemensamt projekt. Han använder sig här av en version av begreppet essä, nämligen att essä är lika med försök. De 11 texterna delar han sedan in i tre huvudavsnitt: "Om äppelträdet", "Om tre städer i Östeuropa december 1989" och "Om folks pris och värde". Det är svårt att argumentera för existensen av "en serie händelser i tidsföljd" mellan dessa texter. I de enskilda texterna finns det narrativa episoder men helheten är oftast atemporal. När Staffan Söderblom i inledningen berättar om hur han lämnar sin skrivarverkstad och går ut till pojken som sågar julgranen i bitar med en bågsåg och minns hur pojken under gårdagen gråtit över musen som färgäves försökte kava sig ur fällan, när han berättar denna historia är avsikten framför allt att ge en illustration till ett senare värdefilosofiskt resonemang om livets helighet och det nya dödsbegreppet. Verkligheten får kommentera det polemiska utfallet. I skildringen av Budapest, Prag·och Warszawa använder reportern sina iakttagelser lika mycket för att föra en diskussion kring den östeuropeiska erfarenheten som för att ge en bild av tillvaron i tre städer. Den avslutande avdelningens berättelser om tillvaron i GoIF Kåres fotbollslag och om pojkens problem med att göra mål får fungera som illustration till ett angrepp på de stora ordens ideologi och den teknologiska logiken. Min argumentation följer här den etablerade essäforskningstraditionen: "Narrativa essäer innehåller historier som iUustrerar eller bevisar poänger, påståenden som läggs fram eller underförstås, vilka berättar meningen med historien." Detta har ifrågasatts av Douglas Hesse: För det första: historierna i essäer bevisar inte poänger som den konventionella visdomen påstår. För det andra: historia i en essä är inte detsamma som berättande. För det tredje: gränser mellan historia och icke-historia är suddiga i essän och kan inte bestämmas enbart genom närvaron eller frånvaron av berättande. För det fjärde: narrativa essäer fäster stor vikt vid att ge påståenden en plats i historien. Påståenden är händelser i essän som historia. För det femte: den övertygande kraften i narrativa essäer är snarare formalistisk än mimetisk eller etisk. 20

C Studendl1tem111r

2 Texttyp och geml!

I ll-sscs invändning är relevant i Staffan Söderbloms fall. Hans essäisllska texter är inte entydiga. Det finns ett engagemang i dem, en klar ,·ilja att ta ställning i olika moraliska frågor men samtidigt finns det 111c ,rics och annat i dem som pekar långt utöver de etiska och filosofiska resonemangen. Historierna som berättas och miljöerna som hcskrivs står på en gång för sig själva och ingår i sammanhang utanför den aktuella texten i Staffan Söderbloms litterära universum. I romanen Ursinnet hittar man en mycket mer betydelsebärande narmt iv struktur. En medelålders man berättar om sin fars död och återlx•rHttar episoder ur faderns liv. En grundläggande, konventionell rom~mstruktur. Men som bl.a. Christopher Nash visat i "Slaughtering the Suhjcct: Literature's Assault on Narrative" har mycket av 1900-talslitterutun.~n ansträngt sig för att inte se romanen som en meningsfull berättelse där ett subjekt, en person, så trovärdigt som möjligt försöker visa pa L'n sanning i någon form. Både berättelsens och berättarens trovärtli~hct har ifrågasatts. Staffan Söderblom inrangerar sig här i attacken mot narrativiteten. Gång på gång ifrågasätter han sin egen berättelse, vill ta sig ur fiktionens fångenskap: "Man berättar, vill berätta ut ur det f\ktiva, ut ur det deformerade, man vill beskriva, helt enkelt" eller "Det h:tr lir ingen listig text. Den har inga bakdörrar, historien är enkel, det Ar meningslöst att försöka ta sig ur historien/ ... /. / ... / som de flesta vill han göra litteratur av allting, litteratur är bakdörrar, den här historien är ,1lhfiir enkel för sånt" eller "Alla berättelser är invecklade i ett slags k:unp mot gestalterna som kommer till synes i dem, berättelserna vill krossa dem, göra dem om intet, berättelserna vill döda sina människor oc:h fortsätta utan dem, de vill ostört etablera sin logik, sin lagstiftning". ~1111tidigt innebär naturligtvis valet av romanformen att de saker han vill berätta berättas bäst genom fiktionen. Och motståndsmarkering11rna hlir också en sätt att manipulera läsaren, att säga att här ser du en torfallare som är medveten om fiktionens falskhet och gör vad han kan tor an neutralisera effekterna av detta. Ett led i autenticitetsskapandet. l!Ml'lltligen vet ju läsaren ingenting om trovärdigheten i skildringen av dt·n alkoholiserade fadern och i sonens minnesbilder ur sitt liv. m vi fortfarande håller oss till det första grundläggande elementet I narratologin: the story, historien, har Tzvetan Todorov formulerat en 11;1~01 annorlunda definition: En "ideal" berättelse börjar med en stabil situation som avbryts av någon kraft eller makt. Detta resulterar i ett ojämviktstillstånd; genom agerandet av en kraft som är riktad åt det motsatta hållet

~

!l111dc:n1ll1tcn11ur

21

Claes-Göran Holmbe,R & A 11ders Ob/sson

återupprättas jämvikten. Den andra stabila situationen liknar den första, men de tva är aldrig identiska. En sådan utveckling är svär att se i Folkliv och skriva. I Ursinnet däremot skulle man möjligen kunna hävda att det ursprungliga jämviktsläget mellan far och son bryts av faderns av alkohol påverkade handlingar och att hans död skapar en ny form av jämvikt. Om det är svårt att argumentera för en temporal utveckling i reportaget och essän är det lättare att se den andra centrala struktureringsprincipen. Eller som Cohan och Shires formulerar det: "en historia ordnar händelser tidsmässigt (dvs. i relationer av succession och samstämmighet) och logiskt (dvs. i relationer av jämförbarhet och kausalitet)". De enskilda kapitlen i både Folkliv och skriva belyser eller snarare skapar helheten. Naturimpressionerna, läsupplevelserna, polemiken, allt bidrar till att skapa överordnade helheter av författarens värdesystem och världsbild. När Staffan Söderblom väljer att beteckna sina tre senaste böcker som reportage, essä respektive roman är det naturligtvis ett sätt att tvinga in läsaren i vissa banor, att ge förslag till sätt att läsa böckerna. Men det är också belägg för hur författaren velat tolka sina egna texter. Att genreindelningen inte varit självklar för Söderblom anar man av baksidestexten till Folkliv där författaren beskriver sin bok som fylld av intryck, "folks liv och sysslor i Sverige, en utopi som vinkar och vänder ryggen till. Det var nog folklivsskildringar jag försökte skriva, om Gustaf Fröding exempelvis, eller Gunde Svan, Carl Bildt som bussåkare ... Evan Wikström på en kaj i Bohuslän. Folkliv, helt enkelt. Men jag kallar hellre alltihop ett reportage." Folklivsskildring, en litterär genre från 1800-talet, var alltså ett tänkbart alternativ till reportage när författaren skulle genrebestämma sin bok. Denna svävning i författarens uppfattning om sin text överförs möjligen till läsaren i och med att upplysningen ges. Här kan olika läsare tänkas reagera på olika sätt. Den vane Söderblom-läsaren, som vet att författaren använder sig av så olika genrer som lyriken, romanen, essän och reportaget och som dessutom vet att stilmedel och andra element från de olika genrerna ofta blandas i Söderbloms texter, har kanske en tendens att förhålla sig mer skeptisk till författarens egna genrebestämningar av sina böcker medan den ovane läsaren känner sig mer tvingad att ta upplysningen ad notam. Hur leder de olika genrebeteckningarna Staffan Söderblom att hantera sitt litterära universum? I romanen Ursinnet kan man notera att

22

C Srudenlllttemtur

2 Texttyp och genre

han inte vågar fragmentarisera och göra digresser som i essän och reportaget. Om hans värld, mycket schematiskt, består av en del betraktelser över författare och litteratur, en del iakttagelser av och kommentarer till politik och världshändelser, en del naturiakttagelser, en del anteckningar om familjen och hemmet och en del berättande i fiktionens form så kan man notera att alla delar utom fiktionen finns närvarande i både reportaget och essän medan romanen avstår från resonemangen kring litteratur och politik. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Staffan Söderblom ingår både i en modernistisk och postmodernistisk revolt mot litteraturens narrativa tvång. Och att han med hjälp av essäns och reporta~ets genrespecifika egenskaper försöker transcendera både fiktionens och icke-fiktionens traditionella begränsningar och uppnå en ny syntes, en ny teknik för an beskriva världen och människan.

C Studentllttemtur

23

3 Intrig och tema

Innan vi övergår till att i de följande kapitlen presentera och diskutera olika aspekter av romaner och noveller som läsaren med fördel kan dröja inför, är det på sin plats att understryka den roll det studerade verkets helhet har för tolkningen. Det finns nämligen en risk om man nöjer sig med att skärskåda delar av ett episkt verk, oavsett om det rör sig om någon aspekt av dess historia (dess "vad?" såsom enskilda händelser, karaktärer och miljö) eller dess text (dess "hur?" såsom berättare, fokalisering, tid). Helheten är inte alltid lika med summan av delarna.

Intrig Att läsa en berättande text innebär att konstruera en väg genom verket, från dess inledande gåta eller rubbade jämvikt och till slutets eventuella upplösning. Motorn i denna process kan lite förenklat beskrivas som vår vilja att få reda på vad som ska hända härnäst och hur detta ska presenteras. Som läsare konstruerar vi alltså en väg genom verket genom att kombinera element ur historien med sådana ur texten. Denna av läsaren realiserade väg genom verket, detta berättelsens mönster, kallar vi för intrigen (jfr. eng. plot, fr. intrigue). Intrigens betydelse för tolkningen illustreras i Arthur Conan Doyles klassiska detektivberättelse "Musgraves ritual" 0893). Peter Brooks menar att denna novell kan läsas som en allegori över romanintrigers uppbyggnad och funktion. Doyles novell illustrerar viktiga principer när det gäller läsning, framför allt av romaner och noveller. Doyle låter i "Musgraves ritual" Sherlock Holmes berätta för Watson om sitt fall med samma namn. I en blecklåda förvarar Holmes dokumentationen över de fall han löst. Där finns också en "liten träask" som rymmer en mängd olika föremål, som tycks sakna samband med

24

C Studentl11Iemtur

3 lntriR och tc.,nia

varandra. Men de är förbundna med en "historia", ja, "de är historia", c1ch de hjälper Holmes att minnas episoden med Musgraves ritual. Holmes berättar hur han en gång söktes upp av en studiekamrat, lteginald Musgrave, som tillhörde en av de äldre släkterna i England. Två av dennes anställda, den manlige betjänten Brunton och andrahusan Rachel Howells, som för övrigt varit förälskad i betjänten men svikits av denne och därför kommit att hata honom, är spårlöst försvunna. När man draggat efter kvinnan i den damm till vilken hennes spär ledde, har man gjon "ett högst oväntat fynd" i form av en linnepäse innehållande "en del rostigt och missfärgat gammalt metallskrot och åtskilliga bitar kisel eller glas". Till saken hör också att mr Mus1,trave veckan innan Brunton försvann, beslutat avskeda sin trotjänare d"ter att ha överraskat honom när han nattetid snokade runt i familje;1rkivet och visade stort intresse för "ett dokument med frågorna och· svaren till en egendomlig gammal ceremoni som kallas Musgraveritualen". Det rör sig om en familjeceremoni, som varenda Musgrave 1,tenomgått när han blivit myndig. Den lyder så här: Vem tillhör den? Honom som är borta. Vem skall bära den? Han som skall komma. Vilken månad var det? Den sjätte i ordningen. Var stod solen? Över eken. Var föll skuggan? Under almen. Hur skall man stega? Norr tio och tio, öster fem och fem, söder två och två, väster en och en och sedan ner. Vad skola vi ge för den? Allt vi äga. Varför skola vi gälda för den? För edens skull. s1udcn1llttcra1ur

59

Claes-Göran Holm berg & Anders Ohlsson

Begreppet allegori används på i huvudsak lV6 old&I 1111. l> Studentll1tem1ur

12 Fokalisering

En jagberättelse med betydande inslag av intern fokalisering är Jan Myrdals Barndom (1982). I upptakten skildrar jagberättaren hur den femårige pojken mitt i mörka natten stiger upp ur sin säng och "springer". Då lämnar han sitt rum - inte av traditionell mörkrädsla och beger sig till matsalsfönstren, kliver upp på några stolar, blickar ut på gatan vaivid han till sin stora lättnad ser och känner igen världen: Jag springer hela den våren och sedan hösten därpå in i den nya vintern. Det snöar därute och allt jag ser är en vit strut under gatlyktan och jag ser på de stora flingorna som kommer fram ur mörkret mot mig. På våren är himlen helt glasgrön. Då står husen mörka. När natten är svart blir det rundlar av ljus över gatan och träden. Det är is på kanalen och isen blånar och det är snö och det är öppet vatten och månen blänker i vattnet och det är så svart att jag knappt kan se var kanalen tar vid. Det skrivande jaget i Myrdals text är här tydligt skilt från det upplevande eller seende jaget. Jagberättaren, som ibland påminner om sin existens - "När jag ser upp från skrivmaskinen är det ännu natt" - försöker med olika medel förmedla intrycket att han relaterar hur hans cirka femtio år yngre jag dd upplevde sitt "springande". Valet av tempus - presens - understryker den skrivandes vilja att nänna sig själva situationen: skrivandet tar sin utgångspunkt i det förflutnas nu. Det finns i Myrdals text ett flertal retoriska grepp som förstärker intrycket att berättaren relaterar hur han då upplevde situationen. Upplysningen att snöfallet ser ut som en "strut under gatlyktan" får anses vara ett uttryck som ligger inom ramen för pojkens vokabulär. En lätt barnslig eller talspråklig ton får texten vidare genom den parataktiska satsfogningen - bruket av "och" som konjunktion mellan extremt korta huvudsatser - i citatets sista mening. Kommenterande en recension av sin bok påpekar Myrdal i en tidningsartikel att han i Barndom efter några inledande kringående rörelser förflyttar sig "in i ett då. Öppnar dörrarna och går in i dået. Märk att jag inte 'älskade Maj'. Jag älskar Maj, ty jag skriver inne i 1952, 1953, 1954." Resultatet av Myrdals skrivande "inne i dået; ett då som blir ett upplevt nu" kan i narratologiska termer beskrivas som en internt fokaliserad jagberättelse. När man som läsare vill värdera information av olika slag i en text eUer jämföra olika, kanske oförenliga, utsagor är det ofta fruktbart att undersöka fokaliseringen. Om fokaliseringen är extern och dessutom berättaren inte själv är delaktig i historien finner man som läsare ofta

C S1uden1lltter:11ur

87

Claes-Göran Holmberg & Anders Oblsson

inte någon anledning att betvivla innehållet i berättarens relation. Vi får - i avsaknad av andra konkurrerande utsagor - gilla läget och hålla till godo med de upplysningar som vi finner i en sådan extradiegetisk berättares externt fokaliserade berättelse. Hans eller hennes ord blir liktydiga med vad vi kan kalla för textens norm. Detta är en av anledningarna till att inledande partier i romaner eller noveller ofta är externt fokaliserade: här presenteras de ramar och förutsättningar som vi måste acceptera om den fortsatta läsningen ska bli meningsfull. Om vi börjar betvivla berättarens beskrivning av karaktärerna i Pappa Gorlot underminerar vi en av det fiktionella spelets outtalade regler. Om texten själv innehåller utsagor som går på tvärs mot textens norm måste de värderas utifrån denna. I internt fokaliserade texter eller delar av texter är förhållandet annorlunda. Det är inte lika orimligt att inta en ifrågasättande eller skeptisk attityd till upplysningar som lämnas oss i detta slags texter. Möjligheten finns att en del av upplysningarna kan vara om inte direkt falska så åtminstone möjliga att betvivla. Anledningen är att berättaren i detta fall återger vad en speciell karaktär ser, hör eller tänker, något som inte behöver sammanfalla med hur det egentligen förhöll sig med den ena eller andra angelägenheten eller ens med hur andra av textens karaktärer uppfattar sakernas tillstånd. Detta är fallet i Hjalmar Bergmans roman Farmor och Vdr Herre (1921), i vars första del berättaren i hög grad anlägger farmors syn på händelseförloppet: Agnes Borck är fokalisator. I denna del av romanen, som utspelar sig kvällen före Farmors 78:e födelsedag, får läsaren ta del av en återblick på hennes liv, alltifrån den dag då hon som sextonåring resolut lämnade sitt föräldrahem och flyttade till stan för att efter en tid gifta sig och bli fru Agnes Borck. I den andra delen, som tilldrar sig under själva födelsedagen, ifrågasätter barn och barnbarn hennes version av vissa händelser i den Borckska familjehistorien - som läsaren fått ta del av i romanens första del - genom att berättaren låter hennes anförvanter komma till tals och redogöra för hur de sjitlva upplevde sin barndom och uppväxt. Barn och släktingar konfronterar hennes version av vissa händelser i den Borckska familjehistorien med sina egna upplevelser. Härigenom kommer inte så få inslag i farmors minneskavalkad att sättas ifråga. Hur var det egentligen med skamvrån i det Borckska huset? Var det farmor eller hennes kuvade make Jonathan som i smyg släppte ut barnen? Vem av dessa båda var det som såg till att Nathan, sonsonen som föddes utom äktenskapet, fick sin uppfostran i huset Borck? 88

Cl Studentlitteratur

12 Fokaliserinp,

Denna omtolkning av innehållet i första delen av Farmor och Vår Herre blir möjlig genom att berättarens relation här nästan genomgående tar sin utgångspunkt i Farmor Agnes upplevelse av tillvaron och inte i det slags örnperspektiv som vi mött i Pappa Goriot. Bruket av intern fokalisering i Bergmans roman medför att (roman)verkligheten framstår som tolkningsbar. Man kan också fundera över om berättaren genom sin internt fokaliserade relation demonstrerar ett avståndstagande från Farmor Agnes. Eller om hon eller han rent av röjer medkänsla? Svaret beror naturligtvis på vem man väljer att ge tolkningsföreträde: Farmor eller hennes barn och släktingar.

Fokalisering i Stig Dagermans "Den främmande mannen'' Avslutningsvis skall vi uppmärksamma Stig Dagermans "Den främmande mannen" ur novellsamlingen Nattens lekar (1947). I denna novell, som tematiserar ångest och alienation, spelar Dagermans sätt att arheta med fokaliseringens möjligheter stor roll för meningsproduktionen. Händelseförloppet i novellen är i korthet följande, En varm sommarkväll ägnar ett äkta par sig åt att titta på en del fotografier ur familjearkivet. Stämningen är tryckt; hustrun tiger medan mannen på måfå tar tag i ett kort som visar hur de båda under ett besök på ett nöjesfält sitter i en gunga. Det märkliga och för mannen oroande är att hur han än anstränger sig kan han inte komma ihåg exakt vilket det aktuella nöjesfältet är. Luckan i hans minne inger honom en lätt känsla av obehag, vilket inte blir bättre av att hustrun förefaller minnas var besöket ägde rum, dock utan att dela med sig av sin kunskap. I ett försök att rehabilitera sig tittar han på ett annat fotografi. som hustrun räcker honom. Han betraktar ett fotografi, en bild av sig själv och hustrun. De sitter tillsammans på fotsteget till en bil. Han ser ner i marken. Hans skarpt markerade vänsterbena ser ut som ett kritstreck på hans huvud. Hustrun ser upp mot kameran, barnsligt förväntansfull med trutande mun. Bilen, av vilken man bara ser etc mycket litet parti, gör ett intryck av att vara ny och stor. Och så långt är allt gott och väl. Det katastrofala är bara att han inte för sitt liv kan C Stuclcndittcr,uur

89

Claes-Göran Holmberg & Anders Ohlsson

erinra sig det tillfälle när bilden togs. Har han alls varit med om det? [. .. ] Vid den tidpunkten bilden togs och det måste ha varit ganska länge sedan eftersom papperet gulnat kan han inte ens erinra sig att de skulle ha haft en vän med bil. Och ändå är hans eget ansikte där som ett orubbligt bevis på fotografiets sanning. Beskrivningen av detta liksom av de övriga fem fotografier som förekommer i novellen, sker således i tredje person. Fokaliseringen är intern: en anonym berättare återger vad mannen ser, vilka intryck och reaktioner bilderna framkallar inom honom. Inte vid något tillfälle ger berättaren kompletterande information om det avfotograferade, vilken skulle kunna förklara vad bilderna egentligen föreställer samt när och under vilka omständigheter de tagits. Läsaren får så att säga hålla till godo med den begränsade kunskap som är mannens, ett grepp som naturligtvis starkt bidrar till den känsla av gåtfullhet och osäkerhet som Dagermans text suggererar fram. Kulmen nås när mannen betraktar det sista kortet, som visar hur hustrun och en man står under ett träd och håller varandra under armen. Trots hustruns tvärsäkra påstående att det är han som är den avbildade, känner maken inte igen sig själv, utan ser bara "denna absolute främling vars solbelysta ansikte inte väcker det minsta minne till liv hos honom". Ord står mot ord; även i detta fall avstår berättaren från att reda ut hur det egentligen ligger till. Så här långt framstår mannen som en främling inför sig själv. När minnet upprepade gånger sviker - i synnerhet när det gäller minnen av sådana händelser som han uppenbarligen själv varit inblandad i undergrävs den egna identiteten: "När han kommer ut i hallen skyndar han genom den så fort han kan för att undvika spegeln. Någonting förfärligt har med ens fallit honom in. [... ] att inte ens känna igen sig själv, det är så ödesdigert att varje spegel blir en förrädare. Vem vet på förhand vilket ansikte den skall spegla." Han - och läsaren har fått erfara vad det innebär att minnet sviker: minnet är som det heter tidigare i novellen "den tunna tråd" som "är förenad med ett förflutet ögonblick" och som hotar att brista. Fram till denna punkt i novellen har händelseförloppet i huvudsak relaterats ur mannens perspektiv. Direkt efter att han inte lyckats känna igen mannen, som enligt hustrun är han själv, går han ner i källaren för att hugga ved. Han försvinner bokstavligt talat från scenen och samtidigt övergår berättaren till att relatera hur hustrun upplever det händelseförlopp som nu tar sin början. Berättaren är densamma,

90

Cl S1udenrllttera1ur

12 Fokaliserlng

fokaliseringen är fortfarande intern, vilket inte hindrar att en växling äger mm: nu är det hustrun som är fokalisator: "Efter en kort stund hör hustnm sågens snabba gnisslande genom torr ved". Mannen stannar länge nere i källaren och hustrun som nu lagt sig får intrycket att han vill undvika henne. Långt om länge kommer han upp och utan att fälla ett ord lägger han sig bredvid henne, vrider och vänder på sig och då han inte kan somna stiger han åter upp och lämnar sovrummet. Hustnm somnar om, men vaknar åter av en kraftig smäll, som dock inte härrör från nattens åskväder. Hon noterar att mannens säng fortfarande är tom. Han är alltjämt uppe, men hon blir konfunderad då hon inte känner igen hans sätt att gå på ovanvåningen: "han går så tungt och med så långa, långsamma steg". Han har nämligen vanligtvis ett nästan trippande och feminint sätt att röra sig. I det kvava nattmörkret - då och då upplyst av åskvädrets blixtar - spänner kvinnan alla sina sinnen och hennes intryck gör henne än mer konfunderad: Mannen lämnade sovrummet i morgontofflor, men så som han nu väsnas måste han av någon outgrundlig anledning klampa omkring i skor med tåjärn. Den hon tror vara hennes friske make hostar plötsligt på ett sätt som bara allvarligt lungsjuka människor bmkar göra. När han omsider kommer in i sovrummet stinker han - som normalt bara röker cigarett - cigarr, vars rök han aldrig tålt. Det hårda föremål han lägger på nattduksbordet kan inte vara den bok han skulle hämta. När han slutligen åter ligger i sängen kan hustrun inte känna igen hans sätt att andas. Med bultande hjärta stiger hon upp, smyger fram till den sovande och får till sin fasa syn på den "grova konturen av mannens kropp så annorlunda att hon måste ta stöd mot fönsterbrädet för att inte falla". Kvinnan griper tag i det tunga föremål mannen placerat på nattduksbordet och driver med en känsla av befrielse "hammaren rätt in i den främmande mannens svettglänsande tinning". Hur ska nu novellens andra hälft tolkas? Vem är "den främmande mannen"? Rör det sig om någon obekant människa, om en inbrottstjuv som på ett för oss okänt sätt smugit sig in i makarnas hus och av någon obegriplig anledning intar mannens plats? Denna tolkning, som skulle närma novellen till skräck- eller kriminalgenren, kan visserligen hämta stöd i det faktum att den man som kvinnan hör uppenbarligen beter sig på ett sådant sätt att det rimligen inte rör sig om hennes make, vars vanor hon ju känner så väl. Det finns dock en rad skäl som talar emot en sådan, enkelt realistisk tolkning av Dagermans novell. För det första har vi det faktum att 10 s1uclcn11tucra1ur

91

Claes-Göran Holmberg & Anders Oblsson

det är kvinnan och inte någon utomstående betraktare som är fokalisator i den diskuterade passagen. Den information som berättaren vidarebefordrar till läsarna är filtrerad genom hennes ögon och övriga sinnen; som läsare förnekas vi det perspektiv som en extern fokalisator skulle kunna anlägga på händelseförloppet. Vi får inte veta vad som egentligen händer, bara att för henne är mannen som rör sig i huset "främmande". För det andra finns det en uppenbar parallell mellan kvinnans upplevelse av att ha en främmande man i huset och makens oförmåga tidigare under kvällen att minnas de händelser och personer - däribland sig själv - som fotografierna bär vittnesbörd om. Att plötsligt inte känna igen den man som hon varit gift med är för henne en upplevelse som är lika oroande och omskakande som mannens då han förgäves försöker minnas vad korten har att berätta. Att inte känna igen maken blir en fråga som vänds mot det egna jaget: vem är jag om jag inte känner igen mannen jag varit gift med en längre tid? Hennes identitet liksom makens har börjat vackla. Kvinnan, som tidigare överlägset, med sin "milt ironiska min" och sitt otåliga trummande mot bordet, betraktat maken då han förgäves försöker rekonstruera de förflutna händelser som fotografierna avbildar, befinner sig nu i en likartad situation. Det finns alltså en uppenbar likhet i de båda makarnas sätt att uppleva tillvaron, vilket medverkar till att novellen överskrider ramarna för ett realistiskt anlagt äktenskapsdrama. En rimligare tolkning är att Dagerman i "Den främmande mannen" gestaltar ett generellt mänskligt dilemma genom att demonstrera att minnet är en bräcklig grund för identiteten och genom att visa - i förlängningen av den vacklande identitetsupplevelsen - hur livsångesten ligger på lur. Fokaliseringen - mannens och kvinnans oförenliga perspektiv - understryker att alienationen är ett faktum. De är var och en instängda i sig själva och i sin upplevelse av tillvaron och därför oförmögna att mötas. För en sådan tolkning talar också att kvinnan och mannen novellen igenom förblir namnlösa: texten handlar inte om specifika individers privata erfarenheter och problem. I samma riktning pekar det faktum att miljön snarare än att ha karaktär av realistisk vardagsmiljö bär tydliga drag av symbolmättat ångestlandskap. I det ensligt belägna huset trycker åskvädret "mot jorden med en het, förfärlig tyngd". Åskvädrets utveckling och stegring sker hela tiden parallellt med och ackompanjerar på ett suggestivt sätt det dramatiska händelseförloppet. På novellens första rad får vi veta att det är "kvällen före en åsknatt". Under

92

C Studentlitteratur

12 Fokalisering

handlingens absoluta kulmen på novellens slutsida går åskan och blixten liknas vid en "orm", denna välkända Dagermanska ångestsymbol.

För att sammanfatta: Fokaliseringen kan vara extern och då äga rum i nära anslutning till berättaren eller intern och då ta sin utgångspunkt i närheten av en karaktär. Skillnaden mellan dessa båda typer av fokalisering kan också avläsas i vad som fokaliseras med avseende på de fyra aspekterna rum, tid, kunskap och känslor. Om extern fokalisering föreligger kan berättaren röra sig fritt i tid och rum. Mot detta obegränsade fågelperspektiv står, då intern fokalisering råder, en begränsning till karaktärernas här och nu. I externt fokaliserade texter har berättaren, till skillnad från då intern fokalisering råder, obegränsad kunskap om allehanda förhållanden i den fiktiva verkligheten: berättaren vet mer än de uppträdande karaktärerna. Slutligen när det gäller aspekten känslor så är en objektiv eller neutral ton utmärkande för extern fokalisering, medan det i den interna varianten inte sällan finns en subjektiv ton i berättarens framställning.

C> S1udentlittera1ur

93

13Tid

Varje litterär text existerar på minst tre olika tidsplan: som fullbordat projekt i den tid som var författarens, som föremål (bok) som bevaras över tid och som ständigt pågående läsningsobjekt. En episk text är ju dessutom, en berättelse om tid. Händelseförlopp startas, pågår och avslutas. Man kan studera tid i romaner och noveller pä en rad olika sätt. Texter kan handla om eller tematisera fenomenet tid. En författare som sysslat mycket med tidsproblematiken är dansken Peter H0eg. I Forestilling om det tyvende årbundrede (1988) visar han på olika sätt att se på tiden. I berättelsen om Greven handlar det om tiden som står stilla. Han stänger av tiden genom att hålla yttervärlden borta och stoppa alla klockor. Tiden går inte men detta innebär också stagnation och förfall. Historien om Den gamla damen däremot handlar om en människa som valt den linjära tiden i stället för den cykliska. Hon har lagt ett schema för varenda minut av sitt liv och tvingar sina anställda på tidningen där hon är chef att göra likadant. I Froken Smillas fornemmelse for sne (1992) diskuterar H0eg den moderna civilisationens tidsuppfattning genom att jämföra den med eskimåernas. En annan aspekt av tid är den som förflyter i historien, mellan den första och sista händelsen i det kronologiskt ordnade händelseförloppet. Detta är den berättade tiden. Variationsmöjligheterna är oändliga. Händelseförloppet i Stig Dagermans Bränt barn (I 948) utspelar sig under ganska precis ett år, medan handlingen i samma författares Bröllopsbesvär (1949) omspänner 24 timmar. Nu kan detta slags tid kompliceras av att det i en roman eller en novell förtäljs flera parallella händelseförlopp, så kallade paralle/lbandlingar. Slutligen kan man också urskilja ett slags tid i själva texten. Denna är egentligen ett mått på hur lång tid det tar att läsa eller berätta en bestämd text. Eftersom detta mått kommer att variera mellan läsare, måste denna textens tid mätas eller uttryckas rumsligt, i form av anta94

e

Studentlincrntur

13 Tid

Jet rader eller sidor. Annorlunda uttryckt: tid i texten utgörs av textsegment som följer på varandra. Om man sätter textens tid i relation till den i historien får man möjlighet att studera de tidsaspekter som är ordning, varaktighet eller frekvens. Studiet av ordning ger oss svar på frågan när. Man undersöker förhållandet mellan händelsernas ordning i texten och deras plats i historiens kronologi. Författaren kan, som i krönikan, börja ab ovo (från ägget), det vill säga från början av historien och sedan gå kronologiskt fram till slutet. I sådana fall finns det en absolut överensstämmelse mellan historiens och textens tid. Detta är dock inte särskilt vanligt. Istället laborerar författare ofta med olika slags brott mot sådan överensstämmelse. Dessa kan vara av två slag. För det första kan en händelse i historien omtalas i texten efter det att en annan och senare händelse i historien redan omtalats. Ett sådant exempel finns i lliaden, där Homeros börjar med att skildra hur Akilles och Agamemnon blir osams utanför Troja för att senare gå tillbaka i historien och berätta en hel del om förutsättningarna för den situation som uppstått (kriget mellan greker och trojaner). Texten börjar in-medias-res och tillbakablickarna eller analepserna ger kompletterande information om händelser eller karaktärer. Med hjälp av in-medias-res varianten kan författaren locka in läsaren i ett spännande skede av historien för att sedan, när läsaren är infångad, med hjälp av tillbakablickar ge förklaringar till det som händer. För det andra kan en händelse i historien placeras på ett sådant sätt i texten att den omtalas före vissa andra händelser vilka i själva verket rent kronologiskt föregår den förra. Sådana förebddanden, "flash-forwards" eller prolepser är dock mindre vanliga än tillbakablickar. Några läsare av H0egs verk har velat peka på att hans tidsuppfattning skiner igenom även i berättartekniken. Han hoppar ofta mellan olika tidsplan och stannar ibland av berättelsen för att göra essäliknande utvikelser. Den fragmentariska strukturen kan användas för att visa tidens sönderstyckade natur. Ett annat och mer allmänt sätt att dela in tiden är i privat och offentlig eller subjektiv och objektiv tid. Man skulle också kunna kalla motsatsparet upplevelsetid och officiell tid. Det första ledet i dessa motsatspar står för tiden som människan upplever den och det andra för den tid som samhället använder sig av för social samordning, den som mäts av klockor och kalendrar. Hans Meyerhoff påpekar i Time in Literature att de flesta diskussioner kring tidens väsen bottnar i skillnaden mellan upplevelsetid och officiell tid. c:, Studen1llt1eratur

95

Claes-Göran Holmberg & Anders Ohlsson

I moderna texter är det inte alltid helt lätt att reda ut var i tiden man befinner sig. Berättelsen kan hoppa mellan det förflutna, nutiden och framtiden utan att det alltid anges vad som är vad. I Peter Kihlgårds Fadder Teiresias vår 0988) växlar historien tid ofta. Intrigen utspelar sig under ett dygn men det hela handlar om en person, Teiresias, som lever ett mycket långt liv. Till texten hör en Berättare som står som undertecknare av ett efterord. Berättaren säger där att de s.k. "Mantoborden" (som bildar särskilda avsnitt i texten) ska ges ut i Venedig 1989. Han avslöjar sig alltså där som själv tillhörande fiktionen (eftersom han tror på de fiktiva Mantoborden) och det verkar som om han i tid hör ihop med bokens utgivningsår 0988). I texten får vi följa dels vad som händer den gamle Teiresias under ett dygn i Thebe, dels Teiresias minnen från det förflutna men även bitar av framtiden. Plötsligt byter berättelsen tid, miljö och karaktärer utan att vi föivarnas om detta. Det kan vara svårt att hänga med i svängarna och det står klart att i litteratur av den här typen är det viktigt för analysen att man noga reder ut tidsbegreppen. Den som studerar varaktighet söker svaret på frågan hur länge genom att jämföra den tidsrymd som förflyter i texten - vilken ju måste uttryckas i form av sidor eller rader - med den som förflyter i historien. Detta är ett mått på hastigheten eller tempot. Hastigheten i berättande texter är sällan konstant. Ibland ägnas många sidor åt en händelse som utspelar sig under några få minuter. Vid andra tillfällen förtiger texten en längre tidsrymd. Hastigheten kan variera. Variationerna, som ger upphov till berättelsens rytm och som ofta visar sig betydelsefulla för meningsproduktionen, kan i princip vara av fyra olika slag. Den ena ytterpunkten kallar man ellips och den representerar den högsta hastigheten: det finns tid i historien som inte omtalas i texten. Den andra ytterpunkten benämner man paus och namnet vill ge sken av att det inte förflyter någon tid i historien - vilket det naturligtvis egentligen gör; intrycket beror på att det inte finns några temporala markeringar i det aktuella textsegmentet - under det att texten strävar framåt. Typiska pauser är beskrivningar av föremål i den fiktiva verkligheten. Mellan dessa båda ytterpunkter finns olika former av summeringar, som innebär att ett skeende i historien summeras, respektive scener, som innebär att tiden i texten och historien tenderar att sammanfalla. De.tta är fallet i samband med dialogpartier eller uppläsningar. Frekvens slutligen svarar på frågan hur ofta. Man relaterar då antalet gånger något inträffar i historien till hur många gånger detta nämns i

96

Cl Studentlitteratur

13Tid

texten. Här erbjuder sig också en rad möjligheter. Vanligt är att det som händer en gång också omtalas en gång, vilket kallas stngulativ frekvens. Å andra sidan kan en berättare vid flera tillfällen omtala något som händer endast en gång. Ett exempel finner man i upptakten till Poes "Huset Ushers undergång", där jagberättaren vid två tillfällen relaterar hur han vid sin ankomst till målet för sin färd blickar ner i den tjärn där han ser spegelbilden av den Usherska familjeegendomen. Denna repetitiva frekvens pekar ut passagen som viktig; det dubbla omnämnadet av det som hände en gång fungerar som ett utropstecken och påminner läsaren om textställets betydelse och pockar därmed på tolkning. Slutligen kan berättaren nöja sig med att i texten eqdast nämna en gång det som hände vid åtskilliga tillfällen i historien. Då är frekvensen iterativ.

O Studen11lt1eratur

97

14 Stil

Stil och stilforskning innebär en mångfald olika saker. Det kan till exempel röra sig om en bestämd författares (eller tidsepoks eller genres) ordval och ordkombinationer. Man kan i konkordanser samla uppgifter om vilka ord en författare har i sin vokabulär och hur ofta han använder dem. På så vis kan man se om en författare har vissa nyckelord, ord som kanske har en speciell betydelse för honom. Peter Cassirer konstaterar till exempel att Hjalmar Söderberg ofta använder ord som "tillfälligtvis", "ofrivilligt" och "slumpen"; ord som pekar på den determinism, den ödestro som ofta anses finnas hos Söderberg. Vill man gå ett steg vidare kan man undersöka hur meningarna är uppbyggda. Med ganska enkla riikningar kan man se om författaren har långa och krångliga meningar eller korta och enkla. Med dessa två nivåer kan man placera in författaren på den lexikala grammatiska nivån. Ytterligare en nivå upp undersöker man hur texten är sammansatt. Man kan då lätt se att episk prosa består av olika sorters berättande. Författaren växlar mellan summeringar och scener. I Hjalmar Söderbergs kortnovell "Pälsen" (se s. 106) finns det tre nyckelscener och däremellan antingen summeringar eller monologer. I "Pälsen" är texten centrerad kring någ,.1. timmar på julafton medan själva historien utspelar sig under ett stor antal år. Söderberg koncentrerar sig på vissa avgörande episoder men han måste också sammanfatta det som hänt tidigare: "Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och sa blev det julafton." Ett kort referat som ändå beskriver ett händelseförlopp. Stora, dramatiska handlingar kan berättas på några få rader, allt sett ur avståndsperspektiv av berättaren. Men läsaren kan också få läsa partier där saker och ting ses ur någon av karaktärernas perspektiv. Texten förvandlas till en scen och ett kort förlopp kan beskrivas in i minsta detalj med hjälp av miljöskildring, dialog och berättarkommentar.

98

C> Studentlittcr,11ur

14 Stil

Tidig prosa hade svårt för att återge vad personer sade. Det lät ofta livlöst och skriftspråkligt. Så småningom lärde man sig att återge både talspråk, slang och dialekt för att liva upp monolog och dialog. Ytterligare ett steg mot en levande framställning gjordes genom upptäckten av det fria indirekta talet, oratio tecta eller erlebte Rede som det också kallas. Referatet av vad någon sagt eller tänkt tar form av det språk som den person som man refererar skulle ha använt. Staffan Björck har ett instruktivt exempel från Elin Wägners Asa-Hanna: Hanna lämnade det medförda och hörde sig för om det felade ved och vatten. Ack, de hade gott vad de behövade och om pigan inte hinde nu i slåttern, så kunde mor Fia vinda upp vatten ur brunnen själv. Frågan är återgiven i vanligt indirekt tal medan svaret kommer i erlebte Rede (fritt indirekt tal). Det vill säga det är berättaren som talar om vad Hanna frågade om, i svaret har det däremot kommit in bitar av hur det egentligen lät när mor Fia svarade. Det finns dialektala inslag som "behövade" och "hinde". Naturligtvis är det lättast att åstadkomma liv och färg genom direkt tal, där karaktärerna talar själva men med hjälp av erlebte Rede har författaren fått ytterligare en möjlighet förutom det rena referatet. En liknande utveckling finns också när det gäller konsten att återge vad en karaktär tänker. Tidig fiktionsprosa återgav knappast tänkandet alls utan lät i så fall personerna tänka högt så att berättaren kunde höra det. Så småningom lärde man sig att återge tänkandet och man fick även observatio tecta eller erlebte Rede i tankerapporten. Med hjälp av detta grepp - en mellanform mellan refererad tanke och tyst monolog - kunde författaren återge en persons tankar, känslor och förnimmelser på ett helt annat och mer levande sätt. Romanen kunde fördjupa sig i en människas inre i stället för att skildra yttre händelseförlopp. Här exemplifierat med ett citat till från Asa-Hanna: Magnus rätade upp sig för ögonblicket, han ville visst lyda. Men strax korn maktlösheten över honom igen. Det var som förgjort hela livet, fy fan att en skulle bli född. Han såg med förvirrade ögon på prosten och tyckte att han inte längre kunde se honom som förut.

10 Studcntltueratur

99

Claes-Göran Halmberg & Anders Oblsson

Ytterligare ett led i undersökningen av vad det är som håller samman en episk text är studiet av symboler, ledmotiv och allegoriska mönster. 1600-talsfilosofen Ramus talade om fyra centrala troper (något som säger något men menar något annat), metafor, metonymi, synekdoke och ironi. Metaforen arbetar genom att jämförelsen mellan två vitt skilda delar av verkligheten eller tänkandet skapar ny förståelse. Metonymin (och därmed också synekdoke som är en variant av metonymin) däremot arbetar med att länka samman redan närstående saker, det vill säga man sätter en del för det hela eller tvärtom. "Ge oss i dag vårt dagliga bröd" står det i Bibeln och därmed menas inte att mänskligheten enbart ska äta bröd utan att brödet representerar mat i allmänhet. "Ge oss i dag vår dagliga mat", skulle det kunnat stå. Ofta har det ansetts att metaforen framför allt står lyriken nära medan metonymin hör till prosans verkningsformer. Så generaliserande bör man dock inte vara. Även prosan har sina metaforer. Ironi kan upplevas på flera olika plan. Man kan med ironi mena ett enskilt yttrande men man kan också tala om en författare som ironiker eller kalla tillvaron i stort ironisk. Det finns alltså en stor spännvidd i ironibegreppet och det är inte alltid lätt att reda ut vad som är ironi. Det finns öppna (avsedda att genomskådas direkt) och dolda (avsedda att avslöjas så småningom) ironier. Ironier kan läggas in av författaren (om han eller hon är disponerad för ironier) och de kan upplevas av läsaren (om han eller hon är öppen för ironier). Hur upptäcker då läsaren ironi i en text? Han kan till exempel veta något om författarens åsikter i ett visst ämne eller. ha en viss åsikt om sanningshalten i ett påstående. Detta är exempel på externa motsättningar. Men han kan också upptäcka logiska motsägelser i utsagan eller ana skillnader mellan det som explicit sägs i texten och det som indirekt avslöjas om saken. Detta är exempel på interna motsättningar. När Voltaire använder sig av den oskuldsfulle Candide- som språkrör är det bland annat för att bakom Candides mask kunna ironisera över tillvaron. Läsaren förstår att Voltaire egentligen menar motsatsen till det Candide får säga. Tillvarons groteska grymhet framstår så mycket tydligare när Candide får möta den med sina naiva floskler. Förutom troper finns det också ett stort antal retoriska figurer (en del forskare skiljer inte på troper och figurer). Vi måste dock i detta sammanhang hänvisa till böcker som Stilstudier och Willy Dahls Stil og struktur för närmare studier av detta. När det gäller romanens stil och struktur i stort är Staffan Björcks Romanens /ormvärld fortfarande användbar. 100

e Studentlitteratur

14 Stil

Stilistik och stilforskning kan alltså arbeta med ett stort antal tillvägagångssätt, alltifrån mikro- till makroperspektiv. I makrostilforskningen kan man dra slutsatser om olika stilarter och diskurser. Med diskurs menar man vanligen det faktum att alla texter är tillkomna i ett socialt rum där avsändare och mottagare är påverkade av kulturella normer och strukturer. Under 1900-talet har experimenten med prosastilen varit legio. Under en period kunde man urskilja två huvudtyper:

1 en som skulle kunna beskrivas som ordrik, associationsmättad, utflytande och som använde sig av inre monolog, var utpräglat subjektiv och inspirerad av psykoanalysen. Joyce är en av de viktigaste företrädarna för denna stil, 2 en som var konkret lakonisk, hårdkokt, faktainriktad och hade en ordfattig dialog. Den var influerad av behaviorismen och Hemingway var en centralgestalt i denna typ av experimenterande prosa.

Kerouac och den spontana prosan On the Road är den första bok där Kerouac prövar sina ideer om ett spontant komponerande. I senare böcker skulle han utveckla det men redan i On the Road gör han ett mycket intressant försök att förnya prosan. Kerouacs första roman, The Town and the City 0950), är innehållsligt en typisk Kerouacbok men stilistiskt är den en imitation av den amerikanske fötfattaren Thomas Wolfe, Kerouacs förebild under denna tid. Kerouac letade efter ett sätt att komma bort från den traditionella romanform som Wolfe representerade. 1949 bötjade han skriva på On the Road med tanke på att beskriva Neal Cassidy som fenomen men den första versionen var fortfarande skriven på det gamla sättet och inget av den finns kvar i den slutgiltiga versionen. Under de närmaste två åren startade han flera gånger om på romanen utan att lyckas. 1951 läste Kerouac William Burroughs och blev inspirerad av den faktualistiska stilen hos denne, konsten att beskriva händelser med ett objektivt, detaljspäckat språk. Ungefär samtidigt fick han ett 40-sidigt brev från Neal Cassidy där denne i en enda lång mening beskrev en kärleksaffär han haft med C S1udentllllera1ur

101

Claes-Göran Holmherg & Anders Ohlsson

ett språk fullt av fria associationer, ett språk som fångade energin och spänningen i de händelser som beskrevs. Inspirerad av dessa två satte Kerouac in ett antal teleprinterpapper (som han sedan klistrade ihop till en rulle) i sin skrivmaskin och skrev på tre veckor 175 000 ord av den nya versionen av On tbe Road. Tankstrecket var det skiljetecken han använde, han avstod från punkten. Efter det reviderades boken flera gånger, både av Kerouac själv och av redaktörerna på förlaget. Så vad vi har här är alltså inte ett fullständigt exempel på spontan prosa som han senare kom att kalla sin metod, men i de partier där Sal återger sina visioner väller den fram på ett sätt som i mångas ögon är överlägsen de flesta av de senare böcker där metoden är mer utbredd. Tankegången bakom Kerouacs metod är att registrera alla de egna intrycken av världen så exakt som möjligt. En så självcentrerad utgångspunkt har naturligtvis retat kritikerna. Men Kerouac skulle kunna åberopa stora föregångare. Han går i Blakes och Whitmans fotspår när han sätter sina egna upplevelser i centrum och menar att dessa avspeglar tiden. Kerouac vill fånga ögonblickets intensitet, floden av intryck som rusar fram, på en prosa där känslointrycken snubblar på varandra och skapar en sorts känsla av rörelse och ångest som är mer trogen samtiden än traditionell prosa. Joyce och andra modernister hade försökt fånga medvetandeströmmen i sin prosa. Vad Kerouac försöker göra är en motsvarighet när det gäller den yttre verkligheten, kanske kan man kalla det verkligbetsströmmen. Kerouacs försök att återge verkligheten i konkreta bilder, "no abstractions or explanations, wham wham the true blue song of man", är en motsvarighet inom prosan till vad imagisterna och Eliot försökte göra inom poesin. Eliot skulle man också kunna åberopa när det gäller Kerouacs försök att överbrygga "the dissociation af sensibility''. Eliots tanke är att den moderna människan inte längre kan förena tanke och känsla utan tragiskt har splittrat de båda. I Kerouacs metod ligger ett försök att återförena dessa storheter. För att åstadkomma allt detta försökte han imitera jazzmusikerns improvisation: Not selectivity of expression but following free deviation (association of mind into limitless blow-on-subject seas of thought, swimming in sea of English with no discipline other than rhythms of rhetorical exhalation and expostulated statement, like 102

Cl Studentlitteratur

14 Stil

a fist coming down on a table with each complete utterance, bang! (the space dash) - Blow as deep as you want - write as deeply, fish as far down as you want, satisfy yourself first, then reader cannot fail to receive telepathic shock and meaningexcitement by same laws operating in his own human mind. Här kommer Kerouac nära den amerikanske poeten Charles Olsons ideer om poesi med andetaget som avgörande för radens längd. För att åstadkomma det fria flödet fick Kerouac försätta sig i en form av trans (han använde sig ofta av benzedrin eller marijuana för att åstadkomma detta) påminnande om Yeats (som förklarat att han skrev i semitrans) eller surrealisternas automatism. Kerouac som katolik och religiös mystiker hade naturligtvis även religiösa förebilder för sina bekännelser och sina visioner Risken med "spontaneous Prose" är en formlöshet som gör läsakten svår men man måste ändå ha respekt för Kerouacs stora ambitioner att förnya prosan. Själv lyckades han genom sin enorma minneskapacitet klara av att sätta sig ner framför en bandspelare eller en skrivmaskin och med utgångspunkt i en människa, ett föremål, en händelse improvisera fram stora sjok av texter.

Om modernismen experimenterade med nya vägar för prosan har postmodernismen valt att blanda gamla och nya stilar. Den allvetande berättaren har delvis kommit tillbaka men han blir hela tiden avslöjad. Det finns ett starkt meta.fiktivt drag i postmodernismen, och med det menas bland annat att författaren väljer att inför läsaren avslöja sina knep, att medge att detta är fiktion, inte verklighet. Linda Hutcheon har i Narcissistic Narrative visat hur det metafiktiva draget kan komma i dagen på olika sätt. Metakommentarerna kan riktas mot läsaren, texten, författaren och de litterära konventionerna. Så kan till exempel Italo Calvino i Om en vinternatt en resande skriva "sedan några sidor väntar du dig att denna kvinnliga vålnad ska ta form på det sätt kvinnliga vålnader brukar ta form på det tryckta bladet", alltså en tydlig kommentar till läsaren. "Romanen som du håller på och läser vill visa dig en gripbar, välfylld, detaljerad värld" är en kommentar som både talar om texten och läsaren.

C> Sn1dcnrll11eratur

103

15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs "Pälsen"

När man sätter sig ner med en okänd episk text som man vill tolka finns det vissa tillvägagångssätt som underlättar arbetet. Det är visserligen viktigt att påpeka att var och en måste följa sin egen genius men samtidigt har det visat sig praktiskt att under arbetets gång följa vissa procedurer. Den metod som anvisas här ska inte ses som en instruktion som slaviskt ska följas utan som uppslag till ingångsvägar. Första gången man läser den valda texten är det nog för de flesta mest framgångsrikt att bara läsa texten och vara så öppen som möjligt för de associationer och tankar den framkallar. Ha ett anteckningsblock redo och skriv ner de saker som slår dig, stort som smått. Det kan vara associationer som skapas, frågor som väcks, tolkningar som redan låter sig antydas. Under den andra läsningen (och följande läsningar) kan det vara nyttigt att skapa sig en bild av texten genom att använda sig av de redskap vi presenterat i den här boken. Alla visar sig kanske inte användbara för just den här texten och det kan finnas andra redskap som vi inte gått igenom här. Man kanske har en bestämd kontext redan innan man börjar analysen, en kontext som automatiskt leder in läsaren på ett bestämt spår med bestämda metoder för att dyrka upp texten. Det vanliga är annars att man varvar analys och tolkning, att läsningarna ger uppslag till tolkningar som sedan förändras under analyserandets gång. Ett arbetssätt kan vara att först reda ut intrigen (Hur?) och storyn (Vad?) i texten. Går det att använda den klassiska struktureringen exposition, konflikt, stegring, klimax och denouement (upplösning) eller är texten uppbyggd på något annat sätt? Därefter försöker man få fram ett eller flera teman. Andra led i jakten på det som håller historien samman är anknytningar till eventuella 104

C StudentUtterarur

15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs "Pälsen"

myter och arketyper. Finns det symboler som är genomgripande? Några ledmotiv? Är framställningen allegorisk? När det gäller genrebestämningen kan den ske på flera nivåer. Vi förutsätter att texten som ska analyseras är episk men vilken sorts epik är det? En roman? En novell? Något annat? När man väl har bestämt den överordnade genren kan man gå in på olika subgenrer. Är detta en pikareskroman, en bildningsroman, en brevroman? Lägg märke till att exemplen på subgenrer visar på olika typer av urvalsprinciper, t.ex. stoffliga eller formbestämda. Kanske har man redan under den första läsningen fått associationer till andra litterära verk. Nu kan det vara dags att mer noggrant gå in på intertextualiteten och se på allusioner på, parodier på och likheter med andra texter. Man kan vilja visa att texten på olika sätt är påverkad av en eller flera andra texter men man kan också använda andra texter för att belysa tolkningen av den egna utan att påstå att den andra texten någonsin lästs av författaren till den egna. Efter detta arbetspass, som är koncentrerat på helheter och större sammanhang, kan det vara dags att mer i detalj titta på textens uppbyggnad. Ofta leder detta detaljstudium till att man får tänka om när det gäller helhetsbilden. Men det är så det hermeneutiska arbetet, tolkningsarbetet, måste gå till. Man läser och omvärderar och läser på nytt och omvärderar på nytt för att förhoppningsvis slutligen nå fram till en tolkning som tillfredsställer en själv och intresserar andra. I granskningen av texten har man nu kommit fram till studiet av personerna, karaktärerna i texten. Vem är protagonist, det vill säga huvudperson? Vilka andra karaktärer finns det? Vilka roller har de? Gör anteckningar om karaktärernas utseende, hur de beskrivs. Notera deras namn. Kan man få antydningar om deras sätt att vara eller deras sociala position genom namnen? Hur talar de? Hur reagerar andra på dem? Hur beskrivs miljön karaktärerna agerar i? Viktiga analysenheter är berättartelmik och stil. En noggrann studie av vem eller vilka som berättar i texten ger alltid viktiga upplysningar. Hur många olika berättarnivåer finns det? Och vem eller vilka är det som ser i texten, det vill säga är .fokalisatoreT? Hur ser "lyssnaren" (narrateen) ut? Vad kan man utläsa om den implicite .författaren)? Hur skildras tiden i texten? Finns det många olika tidsnivåer eller är texten koncentrerad till en enda tidsperiod? När det gäller stilen finns det mycket att göra som vi inte har tagit upp i den här boken. Det finns en mängd retoriska grepp beskrivna i litteraturen och stilforskningen har en arsenal av metoder till sitt förfoC Studentlitteratur

105

Claes-Göran Holmberg & Anders Ohlsson

gande. Den som är intresserad av detta får hämta kunskap hos de stilforskare vi tidigare nämnt. Andra detaljer som är värda en närmare granskning är textens titel. Pekar den på någon speciell riktning tolkningen bör ta? Inledningen och slutet av texten är också särskilt betydelsebärande delar. Det finns säkert många andra sätt att skaffa sig kunskap om en text än de ovan nämnda men de har trots allt visat sig fungera för en stor mängd texter. Med den information man nu har om texten är det dags att gå vidare och bygga en helhetstolkning - med eller utan hjälp av kontexter av olika slag. Kom ihåg att det material du nu fått fram är ett arbetsmaterial att användas av dig men inte att publicera i den färdiga tolkningen, i alla fall inte mekaniskt och i den ordning som ovan föreslagits.

Pälsen 1

5

10

15

20

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk. Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han varverkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor hliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton. - Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas. Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt

106

C S1uden1llt1er.11u~

15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs "Pälsen"

2s

Jo

.lS

40

åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken. - Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor. - Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck. - Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock. - Tack, sade doktor Henck. Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han: - Välkommen till middagen alltså. Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks .

• På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge. - Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit 45 klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent. 50 Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igen honom. - Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min ss hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade 60 sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade C s1udentlltter:m1r

107

Claes-Göran Holmberg & Anders Ohlsson

65

10

75

tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gäng? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.

•

80

85

90

Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. Klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen. - Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i päls, sade doktor Henck till sig själv. Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden. Nu hör jag henne i salongen tänkte doktor Henck. Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varmmom hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum. Doktor Henck fick rätt i sin förmodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade: - Gustav är inte hemma ännu. - Jo, svarade doktor Henck med en något svävande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, jo, han är hemma .

• 95

I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.

108

C Studentlitteratur

15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs ''Pälsen"

100

JOS

110

11s

Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett softhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höl1o på att tända julgranen. Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada. - Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock? - Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen. Det var tyst några minuter innan han fortsatte: - Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru. - A, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort. - Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet. Bonniers 1991

C S1udcn1llueratur

109

Claes-Göran Holmberg & Anders Oh/sson

Jag kommer här att demonstrera ett tänkbart arbetssätt och det som kommer fram ska alltså inte tas med i den slutgiltiga tolkningen utan - i alla fall i den form det har här - bara ses av läsaren själv. Låt oss börja med att fundera lite kring intrigen ("the plot") i "Pälsen". Hur är texten uppbyggd? Det är julafton och doktor Henck går till sin gamle vän häradshövding Richardt för att låna pengar. På vägen dit blir doktor Henck påkörd och får sin rock förstörd. Han får Låna häradshövdingens päls i stället. När han kommer hem tror hustrun på grund av pälsen att det är Richardt som kommit i stället för maken och hon kysser honom innerligt. Senare på julafton är Richardt hemma hos familjen Henck och doktor Henck som anser sig vara dödssjuk tackar Richardt för att denne varit snäll mot hustrun och för att lånet av pälsen givit honom hans sista sekunder av lycka. Detta är ett sätt att framställa textens intrig. Det skulle gå att göra på många andra sätt beroende bland annat på hur mycket man vill tolka texten i detta skede av analysen. Här har jag nöjt mig med en ganska rak presentation utan hänsyn tagen till ironier och annat. Storyn (fabeln) skulle kunna berättas på följande vis: Richardt och Ellen (Hencks hustru) hade varit tillsammans i ungdomen men han hade aldrig friat eftersom han var för fattig. I stället hade Henck gift sig med Ellen och de hade fått tre barn. familjen Henck förblev fattiga medan Richardt blev rik direktör och häradshövding. Så småningom hade Ellen blivit förtjust i Richardt igen och de träffades i hemlighet. En julafton lånade Henck - efter en trafikolycka - Richarc.lts päls - och när han kom hem kastade sig hustrun i hans armar i tron att det var häradshövdingen. Henck förstod då att han hade blivit bedragen men lät ändå Richardt komma till julmiddagen och han tackade denne för omsorgen om hustrun. Själv skulle han snart dö och han säger sig vara lycklig över att ha lånat pälsen vilket berett honom hans sista lyckliga sekunder i livet. Innan vi går vidare och ser på tänkbara teman i texten kan det vara värt ett försök att pröva om det går att använda den klassiska intriguppbyggnad som vi presenterat tidigare i boken. Exposition (rad 1-3 eller rad 1-9). På sätt och vis kan man säga att redan de tre första raderna presenterar förutsättningen för historien, nämligen att det är skillnad på folk med päls och folk utan päls. Men man kan också mena att expositionen fortsätter i det följande stycket där textens huvudpersoner (häradshövding Richardt, doktor Henck och hans hustru Ellen) introduceras och tiden för händelseförloppet preciseras till julafton. 110

Cl Studcntlillcmtur

15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs ''Pälsen"

Konflikt (rad 3-38) A andra sidan skulle man också kunna påstå att konflikten redan här dras upp. Richardt och Henck presenteras som motsatser: den ene rik, den andre fattig, den ene frisk, den andre sjuk, den ene med päls, den andre utan. Stegring (rad 19-asterisk två). I detta långa parti av texten ges olika förutsättningar för konflikten i det förflutna och motsättningarna mellan Richardt och Henck visar sig vara större än inledningen antytt. Dessutom får vi av berättaren veta vad som låg bakom det som utlöser katastrofen, nämligen lånet av pälsen. Klimax (katastrof, stycket mellan andra och tredje asterisken). När Henck kommer hem och hustrun av misstag tror att han är Richardt och därmed avslöjar att hon har ett förhållande med denne rasar doktor Hencks värld samman. Han har visserligen ett tag tyckt att hustrun varit kall mot honom och kanske alltför varm mot Richardt men nu står allting obarmhärtigt klart för honom. Denouement (upplösningen, partiet mellan den tredje asterisken och slutet). Doktor och fru Henck vet precis hur läget är. Det kan förmodligen inte Richardt veta ännu och upplösningen lämnar läsaren i tvivelsmål om Henck är ironisk eller inte när han säger sitt tack, om han kommer att dö eller inte och i så fal] om Richardt kommer att ta hand om Ellen. Den här texten visar sig vara av den klassiska sort som lämpar sig för en sådan strukturanalys. På grund av den koncentrerade framställningen i "Pälsen" finns det inte plats för det näst sista steget i schemat: Nedåtgåendet. Möjligen kan det vaga och mångtydiga i upplösningen tyda på att det klassiska mönstret håller på att luckras upp. Söderberg själv noterade i manuskriptet till sin debutbok Förvillelser att den skulle följa schemat progressus - culmen - regressus, alltså en något nedbantad version av det klassiska mönstret ovan. "Det var en kall vinter det året." Redan i den första meningen finns ett ledmotiv i texten antytt. Alla fryser utom de som har päls. Och det står snart klart att det inte bara är en fysisk påfrestning det gäller. Kölden har också. en psykisk sida. Temat skulle kunna vara "det är skil1nad på folk". Anders Palm har pekat på att temana i "Pälsen" skulle kunna uttryckas som ordspråken, "som man är klädd blir man bädd" och "kläderna gör mannen". I texten finns också urgamla teman (eller motiv) som förväxlingstemat. En betydande del av världslitteraturen handlar om de effekter som blir följden av att en person tas för en annan. Shakespeares dramatik är till exempel fylld av varianter på detta tema. Cl S1udentlinera1ur

111

G1aes-Görun HalmbefR & Anders Oblssan

Några myter och arketyper är inte synliga i "Pälsen" om man inte vill räkna förväxlingstemat och den bedragne äkta mannen till grundläggande mänskliga situationer och mönster. Att pälsen är en symbol både för rikedom och erotisk makt står däremot väldigt tydligt. En genrediskussion är av stort intresse vid läsningen av "Pälsen". Texten publicerades först i en dagstidning och hade då underrubriken novell men kom sedan i bokform i Historietter 1898. Att texten först kallades novell för att sedan betecknas historiett ger upphov till en viss osäkerhet vid genrebedömningen. Men som vi ska se skiljer sig "Pälsen" till sin form från de övriga texterna i boken och är mer av novell i den klassiska meningen än de övriga. Bakvägen till en karakteristik av "Pälsen" går genom en undersökning av historietten som form. Det som ligger närmast till hands i form av intertextualitet är att läsa de övriga berättelserna i Historietter och se om de ger några ledtrådar inför tolkningen av "Pälsen". Vill man gå vidare kan man ge sig på Söderbergs övriga produktion eller läsa andra samtida författare som jämförts med honom. Man kan naturligtvis också se på de författare som Söderberg påståtts vara influerad av. Ett hugskott är det kanske att se på andra författare som använt sig av likartade titlar, som till exempel Gogols "Kappan". En stor nyfikenhet och aptit på läsning kan leda till oanade upptäckter. Hjalmar Söderbergs stil är utredd av bland andra Peter Cassirer och det verkar förnuftigt att se om det som sägs om denna stämmer vid läsningen av "Pälsen". I äldre texter har vi ofta att göra med en allvetande berättare som ser på händelseförloppet i texten utifrån. Även här är det en heterodiegetisk berättare och en extern Jokalisator. Berättaren vet vad som sker både utanför och inuti karaktärerna men han är mycket tillbakadragen. Enbart i några mer allmänna kommentarer röjer han sin närvaro: "Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra blir magra", konstaterar berättaren. I nästan en tredjedel av texten överlåter berättaren ordet till doktor Henck som antingen tänker eller pratar för sig själv eller talar till Richardt. Utan att i egentlig mening innehålla olika berättarnivåer blir ändå texten delad i flera delar genom Hencks monologer. Öppningen av texten visade sig ge antydningar om hur texten skulle läsas. Slutet är kanske mer svårtolkat. Hur ska man se på doktor Hencks sista ord: "Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet". År detta blodig ironi eller menar Henck verkligen 112

Cl Studentlitteratur

15 Analysexempel: Hjalmar Söderbergs "PIJ/sen"

vad han säger? Är han lycklig över att Richardt ser till att hustrun blir försörjd när Henck dör eller är hån lycklig över att hustrun för en gångs skull kysste honom med värme? Söderberg lämnar inga svar utan läsaren får själv dra sina slutsatser baserade på texten i dess helhet.

Så här långt har analysarbetet utförts av läsaren själv och Söderbergs text har stått i centrum. Vid det här laget (några tolkare skulle säkert redan från början konsulterat sekundärlitteraturen) kan det vara lämpligt att se vad andra läsare av texten sett. Reidar Ekner lanserade tanken att Söderbergs historietter borde ses som prosadikter i Baudelaires efterföljd (Ekner, En sällsam gemenskap). Historietterna förenar smärta och ironi, konkretion och allmängiltighet, precis som Baudelaires prosadikter. De förenar språklig klarhet och verklighetsiakttagelse med dröm och symbolik. Peter Cassirer har i Sttlen i Hjalmar Söderbergs Historietter gjort en stilistisk analys av "Pälsen" där han framhäver knappheten och koncentrationen i framställningen som berömvärda egenskaper hos texten. Denna knapphet och koncentration finns framför allt på innehållsplanet och någon enstaka bedömare har till och med tyckt att texten är för koncentrerad. Edvard A1kman efterlyste i sin recension av Historietter hustruns (Ellens) reaktioner i "Pälsen". Cassirer noterar att formuleringen "Och så blev det julafton" har en viss klang av H. C. Andersen över sig. Ett viktigt stildrag i texten är antydningen, menar Cassirer. Genom ett antal antydningar får läsaren klart för sig hurdan doktor Hencks situation egentligen är. Söderberg arbetar också med ironier som till exempel i "Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra när hon får se mig i päls" (tragisk ironi) och "Doktor Henck fick rätt i sin förmodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra" (cynisk ironi). I "Stilen är budskapet eller Den medskyldige läsaren" har Cassirer fortsatt sin läsning av "Pälsen" och fastslår än en gång att det är stilen som gör novellen till en av svensk litteraturs pärlor. Men nu är det mest framträdande konstgreppet i texten att läsaren vet och förstår mer än huvudpersonen, doktor Henck. En tragisk ironi. Torsten Hegerfors analys "Pälsen" ser bland annat på textens stmktur via det klassiska schemat med exposition etc. Han pekar på novellens kompositionslikheter med det fransk-klassiska dramat och gör en C Studentlitterarur

113

G1aes-Clörcm Holmherg & Anders Oblssun

kortfattad beskrivning av stilen som han utpekar som enkel, klar och saklig. Han prisar dialogens naturliga tonfall och noterar det ringa antalet metaforer. Hegerfors har också en intertextuell infallsvinkel där han menar att doktor Henck bara är en i raden av "trrette mend" i fin-de-siecle(sekelsluts-)litteraturen och hur hans liv i yttre avseende följer Flauberts romangestalt Charles Bovary. De är båda bedragna äkta män och misslyckade läkare. Han påpekar också att Söderberg visat ett påfallande intresse för kläder i sina texter. Bure Holmbäck tangerar bara i förbifarten "Pälsen" i sin stora monografi över Hjalmar Söderberg från 1988. Han nämner den resignerade bitterheten i "Pälsen" och pekar mer allmänt på Söderbergs strävan efter en objektiv berättarteknik där upprörande händelser skildras med bevarad behärskning. Den som kanske allra utförligast och mest mångsidigt belyst texten är Anders Palm som i "Hjalmar Söderbergs Dockhem, drama-novellfilm" bland annat sysslar med receptionsforskning, komparativ litteraturforskning och interartiella studier. Palm konstaterar att Historietter som nu framstår som ett mästerstycke av svensk novellkonst och en av höjdpunkterna i svensk 1800-talslitteratur av recensenterna mottogs med starkt skiftande värdeomdömen. Den konservative kritikern Carl David af Wirsen tog fasta på det moraliskt suspekta i Söderbergs livsåskådning som han klandrade för dess cynism. En kritiker på vänsterkanten som den senare statsministern Hjalmar Branting anklagade i stället Söderberg för epigoneri och tyckte att han alldeles för nära imiterade utländska författare, framför allt de nya fransmännen som Maupassant, Anatole France och Paul Bourget. Men det fanns också kritiker som redan såg den "klarhet, nyansrikedom och konstfulla enkelhet" som skulle bli eftervärldens omdöme och som prisade "Söderbergs säkra handlag med diskreta antydningar, ironiska distanseringar och sparsmakade lyrismer". Palm konstaterar att "Pälsen" klart skiljer sig från de övriga historietterna. De flesta står prosapoemet nära medan "Pälsen" är en klassisk novell av den typ som liknar dramat med sin nedtonade berättarroll, sin inriktning på dialog och på scenisk framställning. När det gäller skildringen av exteriörerna uppnår Söderberg en nästan filmisk effekt. "Som ett kameraöga följer han Henck på Stockholms gator", skriver Palm. Han visar också på det sceniska draget i interiörerna. Det finns tre nyckelscener: på Richardts kontor, i tamburen hos Henck och i Hencks arbetsrum. Palm kallar det "teatertablåer, tre dramatiska situa114

© S1udendltteratur

I 5 Ana{vsexempel: Hjalmar Söderbe114s ''Pdlsen"

tioner" och menar sig därmed ha bevisat att dramagenren är intertextuellt användbar här. Söderberg som en svensk representant för sennaturalismen är en annan av Palms hållpunkter där han placerar in Söderberg i det svenska åttiotalet. Palm menar att novellens persongalleri och konfliktsituation är som hämtade ur genombrottslitteraturens "fasta förråd av människor och handlingsmönster". Läkaren var en yrkesroll på modet i den realistiska litteraturen vid den här tiden. Strindberg, Ibsen och Victoria Benedictsson tillhörde dem som använt läkaren som genomskådare av det moderna samhället och familjelivet. Söderberg själv gjorde huvudpersonen i sin första roman, Föroillelser, till medicine studerande och i Doktor Glas är titelkaraktären en skeptisk och ironisk iakttagare av tidens förvillelser. Anders Palm har även en intertextualitetsaspekt inbakad i sin läsning av "Pälsen". Ibsens drama Ett dockhem finns hela tiden i bakgrunden vid läsningen av "Pälsen". Här är det både fråga om en genetisk och en illustrativ komparation. Båda texterna utspelar sig vid jultid i ett borgerligt hem och familjesituationen är densamma: ett äkta par, medelålders och med tre barn. I båda fallen finns det en manlig vän till familjen som kommer att spela en stor roll för händelseutvecklingen. Palm lägger fram teorin att namnet Henck är en kombination av Helmer och Rank som de två manliga huvudpersonerna i Ett Dockhem heter. Han påpekar också det ironiska i att Henck, som är en konform av Henrik, betyder "hemmets härskare" och att Richardt kan utläsas som "den rike". Rank och Henck har många likheter. De är båda sjuka och vet om att de ska dö. De är båda försmådda av den kvinna de älskar och även Rank är klädd i päls. Söderberg skiljer sig dock från Ibsen i sitt ställningstagande för mannen. All sympati är hos doktor Henck och Ellens enda roll är att utdela en judaskyss. Man får snarare se Ellen som en polemisk motsats till Nora i Ett dockhem. Av tidigare läsare av texten kan man få uppslag till att gå vidare i tolkningen av "Pälsen". Möjligheterna att sätta in texten i olika kontexter är legio och varje tid utvecklar nya synvinklar som berikar läsupplevelsen. En aktuell och redan tidigare nämnd forskningsriktning är interartstudiet. Där var Anders Palm mycket tidigt ute när han i sin uppsats presenterade Söderbergs äventyr i filmbranschen. Palm berättar om hur Söderberg fick beställning på att göra om "Pälsen" till filmmanus 1911. Manuset refuserades dock och blev inte filmat förrän 1956. Palm kan konstatera att överförandet till ett annat Cl Studentlitteratur

115

Claes-Göran Holmbef'R & Anders Oblsson

medium fört många konsekvenser med sig. Bland annat försvinner Söderherg som antydningens mästare. I filmen står det helt klart att Henck begår självmord. En text som i novellversion har sin styrka främst i sti1en förvandlas i filmen till en intrig. I själva verket är det Söderbergs egen tolkning av novellen som kommer i dagen här - en tolkning gjord på filmmediets premisser. Så är till exempel manuset till filmen tre gånger så långt som ursprungstexten och bara enstaka ord och fraser finns kvar. De fyra scenerna från originalet har utökats till sju. Doktor Hencks tysta tal till sig själv med bland annat tillbakablickarna i det förflutna har ingen plats i manuset. Filmen har ännu inte hittat några medel för att åstadkomma sådana "flashbacks". I stället får Richardt i filmen besöka Ellen hemma och kyssa henne. Dialogen är också starkt reducerad till förmån för mimik och gester. Filmen som medium passar inte Söderberg. Hans förtjänster, koncentrationen, antydningen, ironin och det resignerade tonfallet, försvinner. Men just genom att göra en interartiell studie av detta slag får man syn på vad som är utmärkande för Söderbergs litterära profil. Andra kontexter att gå in i skulle kunna vara den samhällskritiska, med eller utan marxistisk framtoning. Så sedd skulle novellen kunna läsas som en parabel över borgarklassens krasshet. Ellen väljer man efter social status och inkomst. De yttre tingen är mer värda än människorna. Sexuallivet kapitaliseras. Allt är en fråga om kapital. Richardt kan genom sitt ekonomiska kapital byta till sig kvinnan. Hon å sin sida har sitt erotiska kapital som bytesvara. Doktor Henck har bara sin kärlek till hustru och barn som sitt kapital och det har inte något marknadsvärde. Alltså måste han försvinna. I en mer feministiskt anlagd analys skulle man kanske lägga tonvikten annorlunda och peka på kvinnans utsatta ställning i tiden eller granska Söderbergs kvinnosyn. Cassirer påpekar att det är historiskt orättvist att förebrå Ellen för att hon vill bli gift. En ogift kvinnas lott var hård vid den här tiden. Det var endast några år sedan kvinnan förklarats myndig och arbetslösheten i Stockholm vid den här tiden drabbade kvinnorna hårt. För den psykoanalytiskt intresserade skulle det kanske vara fruktbart att gräva vidare i vad pälsen och "den lilla räven i skogen" står för. I psykoanalytiskt inriktad forskning brukar man välja mellan tre tillvägagångssätt. Man analyserar antingen författaren med utgångspunkt i hans texter eller huvudpersonen i texten eller försöker skärskåda litteraturens (t.ex. novellens) roll för människan.

116

C> S1udenditteratur

15 Analysexempel: Hjalmar Söclerbergs "Pdlsen"

En mer biografiskt anlagd tolkning har en hel del som talar för sig. Söderberg var själv väldigt fascinerad av kläder och känd som en klädsnobb. Han hade en speciell sorts överrock kallad ''Tuppyrocken". Anders Palm pekar också på den erotiska roll pälsen kunde inta i Söderbergs författarskap. Kläderna visade inte bara på social tillhörighet utan också - i detta fall - på manlighet. Palm har också hittat ett citat från ett annat av Söderbergs verk, Den allvarsamma leken, som indikerar att Söderberg var engagerad i klädfrågan: "En gång i början av sjuttiotalet", sade han, "var jag väldigt kär i en flicka som stod i en cigarrbod vid Näckströmsgatan, och vi hade det riktigt trevligt tillsammans. Men så kom det en annan skald och tog henne från mig, en skald med guld och pälsverk!" Med anmärkningsvärd klärvoajans beskriver Söderberg i "Pälsen" en situation han själv skuJJe hamna i så småningom, nämligen kärlekstriangeln, bedragarna och den bedragne. I en mer allmän litteraturhistorisk kontext skulle man kunna placera in Söderberg i tidens intresse för determinism, naturalism och dekadens. Den röda spratteldockan i Martin Bircks ungdom är kanske den mest kända symbolen för Söderbergs syn på människan som en hjälplös docka i tillvaron. Man kunde dra fram samtidens "rrrette mznd" och peka på darwinismens betydelse för tidens människosyn. Cpplysningens optimism byggde på tron på förnuftets och vetenskapens framsteg. Nu hade till exempel den nya vetenskapen psykologi gjort alarmerande upptäckter om människans natur. Dessutom låg det politiska oroligheter i tiden. A ena sidan var den preussiska militarismen på frammarsch, å andra sidan hade den internationella socialismen stor framgång och en framtida katastrof tycktes hota den mänskliga civilisationen. Söderberg kände sig leva i en brytningtid där han varken kände sig riktigt hemma hos de nya eller de gamla krafterna. En sådan kontext kan ge infallsvinklar för läsningen av "Pälsen". A andra sidan måste man konstatera att just i Söderbergs fall har kanske biografiska och tidshistoriska tolkningar fått dominera väl mycket och att det finns plats för mer textinriktade läsningar. Detta ska bara ses som några antydningar i vilka riktningar man kan gå i tolkningsarbetet. Det finns många andra vägar. Men vid det här laget bör du ha tillgång till tillräckligt med pusselbitar för att arbetet med den slutliga tolkningen ska kunna börja.

C Studentlitteratur

117

16 Tolkningsexempel: Selma Lagerlöfs "Hämnd får man alltid"

Syftet med detta tolkningsexempel är att illustrera hur man kan presentera resultatet av en sådan inventerande arbets- och analysprocess som demonstrerades i föregående kapitel. Nu är "byggnadsställningen" riven. I den resultatredovisande framställningen som följer efter Selma Lagerlöfs novell och som samtidigt kan få illustrera hur en kortare uppsats om "Hämnd får man alltid" skulle kunna se ut, uppmärksammas endast de aspekter av texten som är av betydelse för det valda tolkningsperspektivet.

Hämnd får man alltid Det var en lång och rätt bred dal. På dess ena sida stod en räcka taggiga kustberg, på den andra en jämnhög ås, som var klädd med tät skog. Nere i dalen fanns en kyrka och en vid, öppen bygd, där all skog var bortröjd. s En söndagskväll var det, och solnedgången låg och brann bakom kustbergen. Folk, som hela dagen sovit inne i stugorna, kom ut på gårdsplanen, sträckte på sig och lyssnade för att höra om det ljöd dansmusik från något av världens fyra hörn. Den, som lyckades uppfånga en enda ton från en giga, bar det av med på de smala, snöiga 10 byvägarna, och där kom han drivande fram som på måfå, långsamt och sävligt, men dock med lekstugan säkert i sikte. Så kom grupp efter grupp glidande inom dörren hos Arild kolare i skogsbrynet. Där frågade ingen efter vem som kom; den nye gästen stod en stund nere vid dörren, vande ögonen vid röken, som välvde 15 fram under rökfånget och bolmade omkring i rummet, innan den fann vägen till hålet i taket, och så gav sig den nykomne in i leken. Ringdansen gick över jordgolvet, halmen var bortsparkad, grisarna 1

118

© S1udentlittera1ur

16 7hllmlnRsexempel: Selma /.agerlöft "HtJmndfdrman alltid"

20

25

30

35

40

45

50

55

voro uppkörda från groP,en under takhålet, där de helst höllo till, stort svängrum var det icke, men Arild ·själv skötte gigan, och dansen förlöpte likaså väl där inne i vinterfjället som den skulle gått en sommarkväJl i en skogsbacke. Arild hade en hustru, som hette Tora, hon brukade alltid krypa undan i någon mörk vrå, då han bjöd på dans. Hon var folkskygg och rädd, hade nästan alltid gått i skogen som vallhjon och hade ord om sig att kunna se mer än andra. Denna kväll var hon ovanligt glad, dolde sig ej utan satt framme på spishällen, där stockbrasan var rest alldeles bredvid henne. Det fanns litet färg i hennes breda, feta ansikte, ögonen, vilka voro ljusa som vatten, blickade livligt, och hon rörde de stora händerna, då hon talade. Alltsom folk lade märke till henne, gick man ur leken och kom fram och hälsade. Den hon då gripit om handen, höll hon kvar, tills hon fått berätta vad som denna morgon hänt henne. Hon var förlägen att komma fram med det men så stolt, att hon måste säga det. Folk hade annars svårt att låta bli att skratta, då hon berättade vad hon sett och drömt. Nu skulle man ändock se, att hennes siargåva var värd något. På morgonsidan hade hon legat och drömt, att hennes tre getter gingo vilse uppe på storskogen. Hon hade hört dem bräka så ömkligt, att hon vaknat. Då hon nu sett upp, hade hon genast varsnat alla getterna i sin kätte nere vid dörren, och hon hade ju först tänkt, att detta endast var en vanlig dröm. Men så kom en oro över henne. "Nej, nej, detta är en siardröm", hade hon sagt till sig själv. Därmed hade hon stått upp, klätt sig i skinnkläderna, kastat luren över axeln och gett sig upp i skogen. Hon hade vikit av från vägen, gått efter andens anvisning och varit nära att fastna i snåren. Hon skrattade lågt, då hon berättade detta. Visste de vad det var att gå från vägen i storskogen. Bottenlös mark, som ej frös i någon köld, snår, som fyllde varje tomrum mellan stammarna, revor och rötter och stickande taggar och nedvräkta träd, det var det allt uppe i storskogen. "Men där uppe fann jag tre vilda bockar", sade hon. "Kom och se vad jag fann där." Hon förde sin gäst utmed räckan av de dansande hän till sängskåpet, som var väggfast och skyddat av dörrar. Hon öppnade dörren, lyste för sig med en sticka och visade hum där inne på den breda bädden lågo tre män. De voro alla i rivna trasor, utmagrade voro de, C Studentll1teratur

119

C/ues-Görun Holmbers & Anders Oblsson

så att ansiktsknotorna kastade svarta skuggor på kinderna, men dragen vara djärva och vackra. De sova så, att varken dansen eller Toras 60 förevisning kunde väcka dem. "Detta är mina tre vilda bockar, som jag fann i snåren", sade hon. "Det är tre fattiga gesäller, som gått vilse på storskogen och irrat där i åtta dagar. Om jag ej kommit, skulle de nu varit döda. Hela dagen har jag kokat mat, och nu sova de. Se, hur de sova!" 6."'i "Det är en Guds nåd, som låtit dig rädda dem, Tora", sade hennes gäster. "Gud ville, att jag ej alltid skulle vara ett åtlöje", sade kvinnan. På detta sätt förled kvällen. Men fram mot liggdags skedde ett avbrott. Då slogs dörren upp med fart och en lång och stor man kom 10 in. Han bröt genom ringen av dansande, ställde sig mitt på golvet och höjde handen. Det var pr.isten, herr Ane, han kom att förbjuda dansen i söndagsnatten. Han hade denna dag stått i kyrkan och predikat för tomma väggar. Han hade trott, att pest och örlog tagit bort alla människor, 75 men nej, här voro de, här i lekstugan funnos de. Och prästen avkunnade bot och kyrkoplikt över dem alla. Nu när han funnit dem, sade han, skulle de höra hans predikan. Han talade och rev ned deras glädje, skrämde dem med det förfärliga kommande livet, så att de aldrig mer tyckte sig kunna lyfta en fot till so dans. "Dansen nu, om det lyster eder", sade prästen, "dansen nu, nu veten I vart I dansen!" Somlige smögo tysta bort, andre stodo förlägna, sökte hålla sig morska men började snart småsnyfta. En tös, som nyss dansat som vilas dast, föll på knä och kysste prästens hand. Ingen vågade säga emot honom mer än Tora. Hon, som eljest alltid var rädd, kom fram bred och viss på sin sak. "Präst", sade hon, "här hava vi dansat alla söndagskvällar i alla dessa år, och dock är detta ett Guds hus. Du skall höra hur Gud i dag gjutit sin välsignelse över 90 mig." "Trollkona", sade prästen, "vill du tiga. Det som kommer till dig av välsignelse är djävulens välsignelse. I kväll talar jag till människor, som kunna omvända och bättra sig, med dig skall jag göra upp min räkning en annan gång." 95 Därmed gick prästen, och det var stor bedrövelse i stugan. Arild tog ett par toner på gigan men lade genast bort den. De fleste av dem, som dansat, gingo hem.

120

Cl Studentlitteratur

16 Tollmlngsexempel: Selma Lagerlöft "HIJmndfdrman alltid"

100

105

110

11s

120

125

130

135

Tora satt åter framme vid härden, hon kastade ny ved på brasan och syntes lika glad som förr. Några, som sågo, att hon ej förlorade modet, gingo fram till henne och började tala illa om prästen. "Luthers lärdom har gjort herr Ane vild och galen", sade en bonde. "Förr då han hörde påven till, fick man dansa i själva prästgården." "Han är ej så god, som han gör sig, du Tora", sade en annan. "Gör han något mot mig, skall jag väl berätta hur han fått sina pengar", sade Tora. Och som nu många frågade henne vad hon menade, berättade hon: "Prästen herr Ane var en gång mycket fattig, men han hade en bror, som var en storbonde och mycket rik. Så dog bonden, och herr Ane flyttade in i hans gård, som låg närmare kyrkan än hans egen. Och så snart han kommit in på gården, började han söka efter broderns pengar, men kunde ej finna dem. Han grävde i jorden och han rev ned spismur och källarvägg för att finna pengarna, men de höllo sig borta för honom. Pengarna ville ej komma till herr Ane, fastän han bad Gud om dem med långa böner. Och herr Ane blev både sjuk och förtvivlad av att söka och ej finna. Och man skrattade över hela nejden åt herr Ane, därför att han ej dolde sin sorg. 'Har du sett min brors pengar?' kunde han fråga den armaste tiggare. Så kom min mor, som ej var annat än en fattig tiggarkäring och alltid gick från gård till gård, en kväll fram till prästgården och bad herr Ane om härbärge över natten. 'Du skall intet härbärge hava, om du ej kan tala om för mig var min bror har gömt sina pengar', sade herr Ane till henne. 'Om jag det visste, herr Ane', sade mor, 'så behövde jag väl ej gå på landsvägen och tigga mitt bröd.' Och hon bad honom för Guds barmhärtighets skull, att han skulle ge henne husrum, ty det var ej gott för henne att ligga ute under bar himmel på sin ålderdom. Men herr Ane sade, att så som han sagt, skulle det bli, och hon skulle intet husrum få, om hon ej skaffade honom pengarna. 'Men om jag gör detta, skall jag hava husrum i prästgården till döddagar', sade mor. - 'Det skall du', sade herr Ane. Så bad mor, som var i stor skräck för vad hon åtagit sig, att herr Ane skulle ge henne stora linnelakan, och hon svepte dem om sig såsom hon varit ett lik. Sedan gick hon till kyrkogården och tog gravmull och C Studentlitteratur

121

Claes-Göran Holmberg & Anders ObL,;son

140

145

150

155

160

165

110

175

strödde över sig, och så lät hon herr Ane öppna kyrkdörren för sig, och han följde henne in i kyrkan och hjälpte henne upp på en loftsbjälke. Och där låg mor på bjälken under taket. Hon gick igenom allt med glatt mod i tanke på att hon skulle kunna vinna en trygg ålderdom. Så kunde det vara hänemot midnatt. Då blev det ljust i kyrkan, och ett par stenar i golvet lyfte sig, och en av de döde kom upp i kyrkan. Han var en stor och grov man, han gick flera varv kring kyrkan, och så fick han se mor. 'Är du död?' sade han till henne. Och hon tordes ej svara. Då tycktes han vilja klättra upp till henne. Så sade mor med hes röst: 'Ja, jag är död.' Och då lät han henne vara. Men denne döde var prästens bror, och han gick nu åter till sin grav. Han hämtade upp därur en halvtunna, som var full med silver och guld, och mor sade, att hon såg hur han tog guld- och silvermynt och lekte med dem, och han kastade dem över sig, så som hade han setat i badet och stänkt över sig vatten. Men då han lekt sig trött, vräkte han pengarna ned i graven och steg ned i sin kista, och golvstenarna Jade sig själva till rätta på sina platser. Mor hängde kvar på sin bjälke ända till morgonen, och då kom prästen herr Ane och frågade, om hon ännu levde. Jo då, mor var frisk och färdig. 'Kom då och få dig en bit mat', sade prästen. 'Nej, först skall jag tjäna mig husrum för mina gamla dagar'. sade mor. Hon bad prästen gå efter folk, och hon lät dem bryta upp golvet över hans brors grav och lyfta upp kistan. Och då de gjorde detta, märktes intet underligt, men då mor sade: 'Se nu efter vad som ligger kvar i graven', bötjade den döde välta sig fram och åter i sin kista. Men mor bad karlarna endast skynda på med arbetet. Mor höll sin hand på kistlocket, ty hon hörde hur den döde arbetade där inne. Så lyfte de upp ur graven en stor halvtunna full med guld- och silverpengar. Och mor var glad, då de åter hade den döde nere i graven och kyrkgolvet lagt till rätta. 'Giv mig nu mat', sade då mor till prästen, 'nu har jag gjort ett gott arbete åt dig.' Och prästen gav henne mat och behöll henne hos sig i åtta dagar, så lät han henne gå ifrån sig. Då mor åter blev utdriven på vägen, förbannade hon honom och sade: 'De pengarna, som jag vunnit dig, skola bliva din olycka.' Och mor berättade, att prästen sade till henne, att han ej var rädd för något, som en tiggarkäring kunde göra honom. 'Hämnd får man alltid', sade då mor. Det var mors ordsHiv, detta, att man alltid fick hämnd."

122

© Sludendltteratur

16 Tolkningsexempel: Selma Lagerlöft ''Hdmnd/dr man alltid''

180

185

190

195

200

20s

"Men ingen hämnd fick hon på prästen", fortfor Tora, "och nu kallar han hennes dotter för trollkona." "Han skulle ej hava den stora kistan bredvid sin säng så proppande full av pengar, om ej min mor varit", fortfor Tora och retade upp sig. "Han skulle ej kunna sitta och kasta med pengar och välta dem över sig, såsom han brukar, han just som den döde, om ej min mor hulpit honom." I detsamma Tora sade detta, hördes ett sakta skrapande. Det hördes ej helt nära, men ej heller långt borta. Ingen visste vad det var. Det tycktes, som hade någon sökt fila hål på själva husväggen. "Vem är det, som slipar knivar i mitt hus?" utbrast Tora plötsligt. Nu blev det helt stilla. Men då samtalet åter kommit i gång, började det på nytt gnissla och skrapa. Tora tog en sticka, gick bort till sängskåpet och såg in. Där lågo de tre vandrarna utsträckta på bädden och sovo som de sovit hela kvällen. Nu var det åter stilla en stund, så började oväsendet på nytt. Envar hörde tydligt huru knivar gnedos mot sten och mot läder och slipades. "Gud hjälpe oss, det är ett varsel", sade Tora. "Må det ej hända oss något ont, därför att vi tala illa om prästen!" Men nästa morgon låg prästen, herr Ane, mördad i sin säng, och hans stora penningskrin var bortfört. Och det blev genast bekant, att det var de tre vandrande gesällerna, vilka legat och sovit tröttheten av sig hos Arild kolares, som begått mordet. De hade hört Tora berätta om prästens penningar, där de legat och låtsat sova. Och de hade genast planlagt mordet och börjat slipa sina knivar. Och sedan den dagen gick den gamla tiggarkäringens ord kring bygden som ett ordstäv. "Hämnd får man alltid", sade man. "Gud kan slå med en saga. Gud kan fälla med en dröm. Hämnd får man alltid." 1897. Ur Frdn skilda tider, Bonniers 1943

C Studentlitteratur

123

Claes-Göran Holmbet'R & Anders Oblsson

Bakgrund och syfte 1897 publicerade Selma Lagerlöf "Hämnd får man alltid". Denna novell brukar endast uppmärksammas i läsningar av Herr Arnes penningar och då som en förstudie eller ett utkast till det mogna verket som författarinnan gav ut sex år senare. Parallellerna mellan de båda texterna ligger förvisso i öppen dag. "Hämnd får man alltid" kommer dock här att läsas i sin egen rätt, vilket kan motiveras med att denna text fokuserar på händelser som inte ges någon utförlig behan~ling i Herr Arnes penningar. Här tecknas bakgrunden till det hårda öde som drabbar prästen Herr Arne. Historien i "Hämnd får man alltid" utspelar sig i 1500-talets Sverige strax efter reformationen. Intrigen arbetar sig fram mot den händelse som ställs i utsikt i novellens titel: hämnden som skal] utkrävas. Denna drabbar församlingens präst - i novellen heter han herr Ane som på ett orättfärdigt sätt kommit över sin brors pengar och samtidigt gjort sig skyldig till svek mot en åldrig och fattig kvinna. Kvrnnans dotter heter Tora och hon vet hur det gick till när den girige prästen blev förmögen. När denne försöker förbjuda en dan.stillställning hemma hos Tora och hennes make, Arild kalare, berättar hon om herr Anes väg till rikedom. Morgonen därpå hittas han mördad i sin säng och hämnden är därmed utkrävd. De som utfört dådet är de tre gesäller som Toa.i räddat och givit en fristad i sitt hem. Selma Lagerlöfs "Hämnd får man alltid" kan läsas och tolkas från en rad olika utgångspunkter. Som läsare kan man välja att göra olika saker med texten. Man kan naturligtvis läsa den som en mord- och spökhistoria från 1500-talet med skräckromantiska övertoner. En annan möjlighet är att fokusera de stoftkällor av olika slag som författarinnan otvivelaktigt gjort bruk av då hon författat sin novell. En av textens möjliga kontexter är en i vid mening psykoanalytisk teoribildning. I en sådan läsning blir det naturligt att ta fasta på det faktum att Tora är en kvinna med starka och livliga drömmar, att hon har förmågan att som det heter "se mer än andra". Vi vet att Selma Lagerlöf delade sin samtids stora intresse för människans inre och hennes drömliv. De "tre vilda bockar" - de tre gesäller - som Tora funnit och räddat tack vare en sanndröm kommer sannolikt också att pocka på uppmärksamhet i en sådan läsning. Vad symboliserar egentligen de tre manspersoner som hon förvarar i husets "sängskåp" och som utför mordet på Herr Ane efter det att hon avslöjat hans omoraliska handlande?

124

10 Studentlitteratur

16 1bllantnsse:xempel: Selma Lagerl~fs "Hamnd /dr man alltid"

Man kan också närma sig novellen utifrån en moralfilosofi.sk kontext, utifrån den livshållning - närmare bestämt spelet mellan straffande rättfärdighet och kärlek/barmhärtighet - som har urskilts i Selma Lagerlöfs texter. I det följande tar jag min utgdngspunkt i denna senare tolkningsmöjlighet, men vidareutvecklar resonemanget och betraktar de två väsensskilda livshållningar som gestaltas i texten ur ett genusperspektiv. I den följande tolkningen tar jag fasta på hur manlig maktfullkomlighet ger kvinnan begränsade möjligheter att förverkliga sig. Men texten gestaltar också kvinnans strävan att komma till tals, hennes uppror mot en manlig ordning. En sådan tolkning förutsätter att man som läsare är inriktad på eller öppen för vad vi kan kalla textens bildliga eller symboliska nivå Det finns ett flertal markörer i texten som signalerar att Selma Lagerlöfs novell inte bör läsas som en berättelse om verkliga människors specifika villkor eller problem vid en speciell historisk tidpunkt. Det gäller att se igenom den framställda historiska verkligheten. Texten strävar inte efter mimesis, efter att avbilda ett händelseförlopp som läsaren skall frestas förblanda med verkligheten utanför texten. "Hämnd får man alltid" presenterar sig snarare för läsaren som en ut1äggning av eller en illustration till det ordspråksliknande uttryck som är novellens titel, och då inte endast uppfattad som en moralfilosofisk sanning utan som en könspolitisk markering. Texten har karaktär av sedelärande exempel. J samma riktning pekar upptaktens formelaktiga "Det var" liksom det faktum att händelseförloppet är förlagt til1 ett relativt vagt preciserat "längesedan" och till en inte närmare preciserad ort. Vad som i en realistisk läsart kommer att framstå som textens många "övernaturliga inslag" understryker slutligen det rimliga i den här praktiserade tolkningsstrategin. I anslutning härtill framstår det också som naturligt att uppmärksamma hur Tora, som är utrustad med en siargåva, vågar bryta sin tidigare tystnad, hur hon stark och självmedveten vågar ta bladet från munnen. Detta är som vi skall se själva förutsättningen för den hämnd som skall komma att utkrävas i novellen/Selma Lagerlöf skildrar alltså också en kvinnas väg till ordet och därmed till texten, varför man kan hävda att kvinnans väg till konstnärligt skapande tematiseras i "Hämnd får man alltid".

Cl Studentlitteran1r

125

Claes-Göran Holmberg & Anders Oblsson

Två livshållningar De två livshållningar som genom intrigens utformning utvecklas och kontrasteras mot varandra kan vi kalla den maskulina respektive den feminina. Den förra bärs självfallet upp av herr Ane, prästen som är en av dessa manliga dubbelnaturer i Selma Lagerlöfs texter. Läsaren kan sluta sig till de viktigaste dragen i hans karaktär genom att notera dels hans sätt att uttrycka sig samt innehållet i det han säger, dels vad andra berättar om hans handlingar. Han är för det första en trons nitiske förkämpe, en mycket from man och som sådan missnöjd med sina församlingsbor, eftersom så få av dem deltog i förmiddagens gudstjänst och lyssnade till hans predikan. I kraft av sitt ämbete försöker han sätta stopp för dansen i Toras och Arilds hem. Ur sina överordnades perspektiv torde han framstå som en idealisk ämbetsman och representant för den nya protestantisk-lutherska tron. Folket beklagar dock hans utveckling. Den förr så glade och jovialiske prästmannen som "då han hörde till påven" upplät prästgården för danskvällar, har blivit fanatisk i sin iver att leda församlingsborna in på den rätta vägen. Herr Ane avbryter de dansande och "rev ned deras glädje, skrämde dem med det förfärliga kommande livet, så att de aldrig mer tyckte sig kunna lyfta en fot till dans". Folket som gläder sig åt dansen känner sig drabbade av prästens förmanande och starkt hotfulla ord: "Somlige smögo tysta bort, andre stodo förlägna, sökte hålla sig morska men började snart småsnyfta. En tös, som nyss dansat som vildast, föll på knä och kysste prästens hand." Herr Ane, den förut utfattige men sedan en tid starkt förmögne, är för det andra girigheten personifierad. Efter ett svekfullt beteende har han kommit över sin rike broders tillgångar. Denne traktens storbonde ägde också en gård som låg nära kyrkan och där flyttar herr Ane in när brodern avlidit. Bredvid sin säng har prästen en stor kista full med pengar som han sitter och kastar med och vältrar över sig. Fromheten, ivern att utbreda den nya tron och den som det kan tyckas osjälviska omsorgen om församlingsbornas salighet utgör alltså bara en sida av Herr Ane. Därmed har han en blind fläck som Torn vet att utnyttja. Den fanatism, girighet och svekfullhet som frammanas genom intrigens utveckling och som- genom att det är egenskaper som bärs upp av Herr Ane - naturligt kan förbindas med maskulinitet, står i bjärt kontrast till de värden som bärs upp av Tora. Att textens motsättning skall komma att ageras ut mellan dessa båda gestalter framgår redan 126

© Studentlitteratur

16 TolknlngsBXempel: Selma Lttgerlö/s "Htlmnd/dr man alltid"

därigenom att det endast är hon som öppet vågar trotsa Herr Ane och i motsats till resten av folket vägrar låta sig tystas: hon tar upp kampen om ordet: "'Präst', sade hon, 'här hava vi dansat alla söndagskvällar i alla dessa år, och dock är detta ett Guds hus'". Vem är då Tora, den kvinna som utmanar Herr Ane då hon hävdar att det i själva verket är Gud som "gjutit sin välsignelse" över henne? Berättaren karaktäriserar henne som en i vanliga fall undergiven hustru, som gärna smyger sig undan och gömmer sig i någon mörk vrå under de danser som hennes make arrangerar. Därför har hon fått ord om sig att vara folkskygg och rädd, att vara en kuvad hustru som oftast går i skogen som vallhjon. Tora har dock en egenskap som skiljer henne från människorna i sin omgivning: hon har förmågan "att kunna se mer än andra". Under den aktuella kvällen beter hon sig inte alls som hon brukar. Istället för att som vanligt skyggt smyga sig undan har hon glad och modig placerat sig i händelsernas centrum. Från sin plats vid spishällen berättar Tora för alla som vill lyssna med stor inlevelse om den sanndröm hon haft samma morgon. I vanliga fall brukar hon dra ett löjets skimmer över sig när hon berättar om sina syner, men idag utstrålar hon en påtaglig självmedvetenhet: "Det fanns litet färg i hennes breda, feta ansikte, ögonen, vilka voro ljusa som vatten, blickade livligt, och hon rörde de stora händerna, då hon talade. Alltsom folk lade märke till henne, gick man ur leken och kom fram och hälsade". Vilka förklaringar till Toras nyvunna självmedvetenhet ges i texten? Svaret kan sökas just i den berättelse som Tora är så ivrig att delge de dansande. Den handlar om en dröm. Hon har samma morgon drömt om hur tre av hennes getter gått vilse i den stora skogen. Getternas starka bräkande väcker henne, men hon ser då till sin förvåning att de alla befinner sig i säkert förvar i sin kätte nere vid dörren. Drömmen lämnar henne dock ingen ro och hon säger sig själv att det måste röra sig om en "siardröm": Därmed hade hon stått upp, klätt sig i skinnkläderna, kastat luren över axeln och gett sig upp i skogen. Hon hade vikit av från vägen, gått efter andens anvisning och varit när att fastna i snåren. Hon skrattade lågt, då hon berättade detta. Visste de vad det var att gå från vägen i storskogen. Bottenlös mark, som ej frös i någon köld, snår, som fyllde varje tomrum mellan stammarna, revor och rötter och stickande taggar och nedvräkta träd, det var allt uppe i storskogen.

C> Studentlineratur

127

Claes-Göran Holmberg & Anders Oblsson

"Men där uppe fann jag tre vilda bockar", sade hon. "Kom och se vad jag fann där." Hon förde sin gäst utmed räckan av de dansande hän till sängskåpet, som var väggfast och skyddat av dörrar. Hon öppnade dörren, lyste för sig med en sticka och visade huru där inne' på den breda bädden låga tre män. De vara alla i rivna trasor, utmagrade vara de, så att ansiktsknotorna kastade svarta skuggor på kinderna, men dragen voro djärva och vackra. De sovo så, att varken dansen eller Toras förevisning kunde väcka dem. "Detta är mina tre vilda bockar, som jag fann i snåren", sade hon. "De är tre fattiga gesäller, som gått vilse på storskogen och irrat där i åtta dagar. Om jag ej kommit, skulle de nu varit döda. Hela dagen har jag kokat mat och nu sova de. Se, huru de sova!" Uppenbarligen är Toras nya förhållningssätt på något vis förbundet med fyndet av de tre "vilda bockarna", vilket är det uttryck hon själv använder om de vandrande gesäller som hon räddar i storskogen och för med sig hem och stolt förevisar för alla som vill se. Deras oklara identitet liksom det faktum att hon förändrats efter det att hon räddat dem och fört dem till sitt hus, öppnar för möjligheten att tolka de tre vilda bockarna som symboler för en kraft, en extraordinär styrka, ja kanske tygellöshet, som Tora funnit i sitt inre. I samma riktning pekar hennes slutsats att det är Gud som "i dag gjutit sin välsignelse över mig". Den konkreta upplevelsen - den efter "andens anvisning" företagna mödosamma och riskfyllda vandringen vid sidan av allfarvägarna - som hon berättar om kan ur detta perspektiv förstås som en krafthämtande rörelse in i det egna jaget. Det är en berättelse som handlar om frigörandet av oanade krafter, om nyvunnen inre styrka, vars konkreta manifestation just är de tre bockarna. Uppfylld av dessa krafter talar hon med stor tillförsikt och frimodighet. Hon utmanar den förtryckande maskulina makten, vars företrädare skäller henne för "trollkona" och befaller henne att "tiga. Det som kommer till dig av välsignelse är djävulens välsignelse. I kväll talar jag till människor, som kunna omvända och bättra sig, med dig skall jag göra upp min räkning en annan gång." Ironiskt nog är det ju prästen själv som råkar ut för detta: Tora gör upp räkningen med honom. Hennes "brott" är således att hon trotsar den tystnad som Herr Ane förväntar sig efter sina förmaningar. Efter det att prästen lämnat danstillställningen och gått hem, tar Tora åter till orda inför sina modfällda gäster. Hon låter sig inte skrämmas till tystnad: hon "satt åter framme vid härden, hon kastade ny ved 128

© Studentlitteratur

16 Tolknlngsexempel: Se/nia utRerltJft "Htlmnd /dr man ttlllld"

på brasan och syntes lika glad som förr". Hennes andra berättelse handlar om hur prästen förvärvat sin enorma rikedom, något som uppenbarligen ingen av hennes lyssnare känner till. Den som en gång hjälpte den girige prästen att hitta sin broders pengar var alltså Toras egen moder. Hon kommer som fattig tiggarkärring vandrande till prästgården och ber om husrum för natten. Prästen lovar att hon ska få stanna, men endast på villkor att hon hjälper honom att finna den döde broderns undangömda skatt. Den åldriga kvinnan ber Herr Ane att för Guds barmhärtighets skull släppa in henne, men denne vägrar och framhärdar med sitt vi11kor: först skatten - sedan husrum. Om hon hjälper honom lovar han att hon skall få bo i prästgården så länge hon lever. Detta är ett löfte som Toras moder inte kan tacka nej till. Hon ber om ett lakan som hon sveper om sig. Därefter beger hon sig till kyrkan, strör gravmull över sig och gömmer sig på en loftbjälke. Nu är hon i besittning av extraordinära krafter: vid midnatt stiger prästens bror upp ur sin grav och tilltalar den gamla kvinnan. Hon får därefter syn på skatten som denne tagit med sig i graven. Dagen därpå berättar Toras moder om sin syn för Herr Ane, som genast låter öppna broderns grav och lägger beslag på tunnan med guld- och silverpengar. Kvinnan får därefter sin utlovade fristad i prästgården, men redan efter åtta dagar bryter prästen sitt löfte och visar henne på dörren. "Hämnd får man alltid" är de sista ord som kvinnan yttrar till honom. Herr Anes svekfulla handlande mot Toras mor står i skarp kontrast till hur Tora själv tar hand om de tre vilda och vilsegångna "bockarna" och för dem till sitt hem samt ger dem husnim och mat. De värden som i texten förknippas med en kvinnlig position och som ges konkretion genom Toras handlande - den omtanke som hon ger uttryck åt genom att osjälviskt ta sig an de tre gesällerna - kontrasterar skarpt emot de handlingar - girighet och ~-vekfullhet - som tillskrivs Herr Ane. Pengarna fungerar här, liksom i den senare utgivna romanen Herr Arnes penningar, som en symbol för en olycksdiger maskulin makt.

Kampen om ordet Selma Lagerlöfs novell rymmer inte endast ett otvetydigt ställningstagande för en bestämd livshållning och ett avståndstagande från en annan. Den tematiserar som redan framgått även en kamp om ordet. I "Hämnd får man alltid" skildrar författarinnan hur en kvinna stiger ut C)

Studentlittel'lllUr

129

G1aes- St udc-ntllttcratur

Eco, Umberto 61 Eisenstein, Sergei 49 Elcner, Reidar 113 Eliot, Thomas Steams 46 Fagerberg,Sven 46 Faulkner, William 68 Felman, Shoshana 40 Fish, Stanley 39 Fitzgerald, F. Scott 56, 57 Flaubert, Gustave 114 Foucault, I.eon 42 France, Anatole 114 Frazer, James G. 53 Fredriksson, Marianne 53

143

Personresister Freese, Peter S5 Frcnzel, Elisabeth 34 Friedan, Bctty 41 Frye, Northrop 39, 53, 54 Fröding, Gustaf 22 Garcia Marques, Gabriel 1 S Genette, Gerard 8, 19 Gide, Andre 80 Ginsberg, Allen 35 von Goethe,Johann Wolgang 14, 15,36,54 Gogol, Nikolaj 73, 74, 112 Graff, Gerald 40 Grecnblatt, Stephen 42 Gubar, Susan 41 Gyllensten, Lars 45, 53 Hardy, Thomas 29 Hartman, Geoffrey 40 Hegerfors, Torsten 113 von Heidenstam, Verner 42, 43 Hemingway, Emest 29, 71 Hesse, Douglas 20, 76 Hogarth, William 57 Holland, Norman 30, 39 Holmbäck, Bure 114 Homeros 16, 72, 95 Hutcheon, Linda 103 Höderlin, Friedrich 15 HIIJCg, Peter 94, 9S Ibscn, Henrik 115 Irigaray, Luce 41 Jameson, Fredric 40 Jersild, P. C. 82 Johnson, Barbara 40 Johnson, Eyvind 45 Joyce,James 16, 46, 84, 85, 86, 101,

Keller, Gottfried 14 Kellgren, Johan Henrik 46 Kerouac, Jack 34, 35, 36, 37, 55, 101,102,103 Kihlgård, Peter 53, 96 Krieger, Murray 40 Kristeva,Julia 41,45,46 Lacan,Jacques 41 Lagerlöf, Selma 9, 68, 118, 124, 125, 129,131 von Leibniz, Gottfrled Wilhelm 32 Lentricchia, Frank 39 Lessing, Dorls 14 Lindegren, Erik 34 Lodge, David 14 Loven, Svante 43 Lundell, Ulf 55 Lysen, Roland 34 de Man, Paul 40 Mann, Thomas 14, 45 Marx, Groucho 35 Maupassant, Guy de 114 du Maorier, Daphne 45 Mclnerncy,Jay 57, 69 Mclnnes, Colin S6 Melvllle, Herman 29, 59 Meyerhoff, Hans 95 Miller, J. Hillis 40 Miller, Nancy K. 41 Moberg, Vilhelm 86 Moers, Ellen 41 Moorman., Charles 45 Myrdal, Jan 87 Nash, Christopher 21 Olson, Charles 103 Orwell, George 59

102

Jung, Carl G. 53, 54

144

Palm, Anders 111, 114, llS, 117 Paracelsus 78

0 Studentlitteratur

Personregister Pividal, Raymond 33 Poe, Edgar Allan 61, 62, 63, 65, 81, 97 Poulet, George 39 Prince, Gerald 19 Proust, Marcel 51 Puig, Manuel 49

Rhys, Jean 45 Riddel, Joseph 40 Rilke, Rainer Maria 46 Rimmon-Kenan, Shlomith 8, 19 Rousseau, Jean:Jacques 55 Rushdie, Salman 49 Said, Edward 39, 42, 43 Salinger, J. D. 55 Sartre, Jean-Paul 53 Schiller, Friedrich 36 Sciascia, I.eonardo 32, 33 Scott, Walter 68 Shakespeare, William 54 Shelley, Mary 13, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 79,80 Shires, Linda M. 17, 19, 22 Showalter, Ellen 41 Skalin, Lars-Åke 13, 14

c, Studcntllneratur

Spivak, Gayatri C. 40 Steme, Laurence 13 Stevenson, Robert Louis 29 Strindberg,August 68,115 Swift, Jonathan 82 Söderberg, Hjalmar 9, 29, 44, 98, 104, 112, 113, 114, 115, 116, 117 Söderblom, Staffan 15, 16, 17, 18, 19,20,21,22,23 Thorild, Tomas 46 Todorov, Tzvetan 21 Toumier, Michel 53 Tunström, Göran 46, 55 Vergilius 57,68 Voltaire, Fran~ois Marie Arouet de 31, 32, 100 West, Nathanel 31, 32, 33 af Wirsen, Carl David 114 Wolfe, Thomas 101 Wordsworth, William 55 Wågner, Elin 99 Zola, Emile 29

145

Verkregister

A Cool Million 31 A Literature of Their Own 41 A Tale of two Cities 50 Absolute Beginners 56 Aeneiden 68 Anatomy of Criticism 39, 54 Ang. påbudet om snöskottning 46 Animal Farm 59 Barndom 87 Bibeln 45, 100 Bright Lights Big City 57 Brott och straff 29 Bränt barn 94 Bröllopsbesvär 94 Candide 31 Candido eller En dröm på Sicilien 32 Catcher in the Rye 55 Changing Places 14 Children of Violence 14 City of Spades 56 David Copperfield 14 Decamerone 76 Den allvarsamma leken 117 Den främmande mannen 13, 89, 92 Den gamle och havet 29 Den store Gatsby 56 Den unge Werthers lidanden 54 Der Griine Heinrich 14 Der Zauberberg 14 Det blå skeppet 45

146

Dictionary of Llterary Themes and Motifs 34 Die Initiationsreise 55 Die Leiden desJungen Werthers 15 Din stund på jorden 86 Doktor Glas 115 Don Quijote 82 Dr Jekyll och mr Hyde 29 Drottningens juvelsmycke 48, 49, 80 En sällsam gemenskap 113 Endymion 42, 43 Erewhon 59 Ett Dockhem 115 Ett anspråkslöst förslag 82 Fadder Teiresias vår 53, 96 Falskmyntarna 80 Familjen H""" 73 Farmor och Vår Herre 88, 89 Finnegans Wake 46 Flugorna 53 Folkliv. Ett reportage 15, 16, 18, 19, 22 Forestilling om det tyvende århundrede 94 Frankenstein eller den moderne Prometheus 13, 72, 75, 76, 78, 79 Fr0ken Smillas fomemmelse for sne 94 Förvillelser 111,115 Getting Personal 41

0 Studc:mllucratur

Verk regis/er

Grisjakten 82 Gösta Berlings saga 68 Herr Arnes penningar 124, 129 Historietter 112, 113, 114 Huset Ushers undergång 61, 62, 67, 81,97 Hyperion 15 Hämnd får man alltid 9, 118, 124, 129,131 Höknatt 46

Odysseen 7, 8, 72 Om en vinternatt en resande 46, 103 On the Road 34, 36, 55, 101, 102 Orfeus. Eurydike. Hermes 46

Iliaden 7, 72, 95

Pappa Goriot 70, 71, 83, 84, 85, 88, 89 Pesten 60 Pilgrim's Progress 59 Porträtt av konstnären som ung 84, 85,86 Pälsen 9, 29, 44, 98, 104, 106, 107, 108,109,111, 113, 114, 115, 117

Jack 55 Jane Eyre 45 Josef och hans bröder 45 Jude the Obscure 29

Rebecca 45 Romanens forrnvärld I 00 Räddaren i nöden 55 Röda rummet 68

Kappan 73, 74, 112 Klockan klämtar för dig 71

Sagan om hästen 59 Skuggornas rike 43 Spindelkvinnans kyss 49 Stil og struktur 100 Stilen i Hjalmar Söderbergs Historietter 113 Stilstudier 100 Stoffe der Weltliteratur 34 Strändernas svall 45 Stäppvargen 76

Literary Women 41 LuckyJim 14 Madwoman in the Attic 41 Martin Bircks ungdom 117 Maskrosbollen 55 Midnattsbarnen 49 Moby Dick 29, 59 Motive der Weltliteratur 34 Mr Love andJustice 56 Musgraves ritual 24 Narcissistic Narrative 103 Narrative Discourse: An Essay in Method 19 Narratology: the form and functlon of narrative 19 Nattens lekar 89 Neon 57, 58, 69 New York-trilogi 69

Telling Stories 17 The Daughter's Seduction 41 The Feminine Mystique 41 The Golden Bough 53 The Hero with a Thousand Faces 54 The Town and the City 101 Themes and Motifs in Western Literature 34 Time in Literature 95 Tjuven 46 Tristram Shandy 13 Ursinnet 15, 21, 22

C Studentlitteratur

147

Verkregtster

Visedömen 33 Våt bakom öronen 56 Watership down 59 Wide Sargasso Sea 45 W-alhelm Meisters Lehrjahre 14

skriva. En essä 15, 20, 22 Åsa-Hanna 99

148

© Studentlitteratur