Att begripa det förflutna förklaring, klassificering och kolligation inom historievetenskapen 9144605919, 9144036264, 9789144036267

Citation preview

Anders Berge

Att begripa det förflutna

Förklaring, klassificering och kolligation inom historievetenskapen

Studentlitteratur

Innehållet i denna bok är skyddat enligt Lagen om upphovsrätt, 1960:729 och får inte reproduceras eller spridas i någon form, utan Studentlitteraturs skriftliga medgivande. Förbudet gäller hela verket såväl som delar av verket och inkluderar lagring i elektroniska media, visning på bildskärm samt bandupptagning.

Inlagan är tryckt på MultiFine Offset, licens nr 304 054

ISBN 91-44-60591-9 eISBN 91-44-03626-4 © Anders Berge och Studentlitteratur 1995 Omslagslayout: Kjeld Brandt Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund Tryckning:

1

2

3

4

5

6

7

8

9 10

1999 98 97 96 95

Innehåll

Förord 5

1 Förklaring och andra kunskapsmål 7

Tre sätt att begripa historien 7

Förklaringsbegreppet 8

Den historiska framställningen 9

2 Historievetenskapen och orsaksbegreppet 13

Frågan om kausalitet i historien 13

Vad är en orsak? 15

Historiker vill förklara den konkreta världen 18

Historikerna tror ofta inte på tillräckliga förutsättningar 21

”Handling” och kausalitet 25

nVarför försöker historiker inte förutsäga historien? 26

3 Förklaringar med en orsaksvariabel 30

Nödvändiga och tillräckliga förutsättningar 30

Påståenden om samvariation 34

Kausalitetens riktning 36

Att överskrida envariabel-förklaringens ramar 38

4 Interaktiva orsaksförklaringar 41

Vad är interaktion? 41

Interaktiva aktörs-förklaringar 42

Interaktion mellan aktör och struktur 46

Komparativa orsaksslutsatser 51

J. S. Mills experimentella metoder 57

Den faktiska förbindelsen mellan orsak och verkan 60

Ett pluralistiskt orsakstänkande 63

© Studentlitteratur

3

5 Ändamålsförklaringar 66

Per Albin Hansson 67

Alfred Lagerheim 68

Drottning Kristina 70

”Situationens logik” eller ”problemsituationen”? 73

Personinlevelse och rationalitetspostulat 78

Motiv, disposition och kausalitet 82

Kollektiva aktörer 86

Ändamålsförklaringens betydelse 89

6 Funktionalistiska förklaringar 90

Vad är funktionalistisk förklaring? 90

”Återkopplingen” mellan verkan och orsak 92

7 Klassificering och kolligation 97

Skillnaden mellan beskrivning och karakteristik 97

Hur skapas karakteristik? 103

Växelspel mellan karakteristik och förklaring 108

Litteratur 113

Personregister 121

Registret omfattar endast historieskrivningens och vetenskapsteorins

aktörer 121

4

© Studentlitteratur

Förord

Sedan vårterminen 1989 har undervisning i teori och metod inom grund­ och forskarutbildning varit ett återkommande inslag i min verksamhet som historiker. En svårighet har hela tiden varit att den förklaringsteoretiska lit­ teraturen har en svag förankring i historikernas praktik. Till sist nådde jag en punkt då jag inte längre kunde motstå lusten att mera grundligt undersöka vad historiker faktiskt gör när de vill begripa det förflutna. I denna bok gör jag en teoretisk undersökning av historievetenskapens olika sätt att konstruera sammanhang. Jag bygger på en rikhaltig exempel­ samling från den historiska litteraturen. I första hand används svenska stu­ dier utgivna de senaste femton åren. Men jag refererar också till vissa äldre svenska samt till en del europeiska arbeten. Eftersom mitt ärende inte är historiografiskt utan förklaringsteoretiskt, har jag kunnat tillåta mig att hämta exempel än här och än där. Jag intresse­ rar mig för författare som skriver historia. Deras akademiska hemvist är inte avgörande. Oundvikligen har urvalet påverkats av vilka böcker jag råkat ha tillgång till eller kommit att tänka på. Ett antal arbeten och författare som jag ville undersöka har jag av tidsskäl inte kunnat gå in på. Någon möjlighet att i ett sådant här urval göra en viss historiker, forskningsriktning eller forskningsmiljö ”rättvisa” finns knappast. Jag kan bara hoppas att de exempel jag valt är teoretiskt relevanta och att min tolkning av dem är till­ räckligt genomreflekterad. Min framställning handlar inte bara om vad historiker gör när de vill begripa det förflutna. Den rymmer också ställningstaganden till vilka ansat­ ser som är fruktbara och längs vilka vägar historievetenskapen bör utveck­ las. Analysen har med andra ord både ett deskriptivt och ett normativt inslag. Många av historievetenskapens förklaringsproblem är svåra. Den stånd­ punkt man tar till dem är tentativ och förändras ofta med tiden. Men detta är inte ett skäl att gömma sig i en dimbank av reservationer. Jag delar HansUlrich Wehlers ideal att forskarna bör gå in i den vetenskapliga debatten med engagemang och i varje läge tydligt föra fram de uppfattningar de fin­ © Studentlitteratur

5

ner riktiga. Men samtidigt gäller det att vara öppen för att bättre argument kan framkomma och tvinga fram ett annat ställningstagande (H-U Wehler 1983, s. 7). I den andan har jag försökt att skriva. Till alla lärare och studerande jag samarbetat med sedan 1989 i teori- och metodundervisningen vid historiska institutionen vid Stockholms universi­ tet riktar jag ett varmt tack för ett givande tankeutbyte. Ett särskilt tack går till Gunnar Artéus och Sven Lilja. Båda har lagt ned ett stort arbete på att granska mitt manuskript och gjort många värdefulla påpekanden. Stockholm i maj 1995 Anders Berge

6

© Studentlitteratur

1 Förklaring och andra kunskapsmål

Tre sätt att begripa historien Historikerna vill begripa det förflutna genom att se sammanhang i det. His­ toriska sammanhang kan vara av olika slag. Man kan uppfatta dem som olika begriplighetsformer, det vill säga tankeformer som historikerna 1 använder. Min studie handlar om tre sådana begriplighetsformer. Den första söker ett sammanhang av typen ”x gav upphov till y”. Sam­ manhanget består i att förekomsten av en händelse eller ett tillstånd förklaras genom att knytas till något annat som låg bakom det. Det är fråga om ”upphovssammanhang” mellan något som ska förklaras (explanandum) och något som används för att förklara (explanans). Sökandet efter sådana sam­ manhang vägleds typiskt av frågan varför något hände eller fanns. Påståen­ den om sådana sammanhang kallar jag historiska förklaringar. Den andra begriplighetsformen söker ett sammanhang av typen ”x är y”. Konkretare företeelser görs begripliga genom att inordnas under allmännare klassbegrepp. Förfaringssättet kan kallas klassificering. Den tredje begriplighetsformen söker ett sammanhang av typen ”m, n och o bildar tillsammans p”. Konkretare företeelser görs begripliga genom att samorganiseras så att de tillsammans ligger till2 grund för ett generellare begrepp. Tankeoperationen kan kallas kolligation. Klassificering och kolligation söker vad som kan kallas ett ”innebördssammanhang”. Detta handlar om en företeelses egenskaper, upp­ byggnad, inriktning, roll eller konsekvenser. Sökandet efter sådan kunskap vägleds typiskt av frågorna hur och vad. Påståenden om innebördssammanhang kallar jag beskrivning eller karakteristik. Till största del handlar min framställning om historiska förklaringar. I kapitel 2 gör jag en teoretisk undersökning av orsaksbegreppet. Kapitel 3 1 Begreppet

begriplighetsformer har föreslagits av Ragnar Björk. Jag använder det dock på ett något annorlunda sätt än han gör. I kapitel 7 finns en diskussion om detta. Huruvida ytterligare begriplighetsformer kan urskiljas är en fråga som här lämnas öppen. 2 För en längre diskussion om detta begrepp, se nedan s. 104 f. © Studentlitteratur

7

och 4 ägnas åt orsaksförklaringar. Kapitel 5 behandlar ändamålsförklaring och kapitel 6 funktionalistisk förklaring. I kapitel 7 diskuterar jag hur histo­ riker går tillväga när de använder beskrivning och karakteristik för att se innebördssammanhang. Att förklaringar i termer av orsaker och ändamål spelar en viktig roll i historieskrivningen är höjt över allt tvivel. Men vad beträffar den funktiona­ listiska förklaringen måste man ställa frågan om den egentligen ”finns”, eller åtminstone om den inte bättre kan uttryckas i termer av orsaker eller ändamål.

Förklaringsbegreppet Det möter många svårigheter att göra en distinktion mellan förklaring och andra begriplighetsformer. Jag försöker ta fasta på vilken typ av samman­ hang historikerna ser. Det formella språkliga uttrycket är då inte avgörande. 3 Begreppet ”varför” är knappast entydigt. Även frågeorden ”hur” och ”vad” kan användas på olika sätt. Frågar vi ”hur kom det sig att x hände?”, eller ”vad gjorde att x hände?”, intresserar vi oss för ett sammanhang mellan explanandum och explanans. Men jag tror ändå att det håller rätt långt att säga att svar på typiska varför-frågor är förklaring, medan svar på typiska hur- och vad-frågor är beskrivning eller karakteristik. Att betrakta förklaring som en särskild begriplighetsform är att arbeta med ett ganska snävt förklaringsbegrepp. I ett vardagligt bruk kan allt som bidrar till begriplighet kallas ”förklarande”. Även forskare kan föredra ett sådant mycket vitt förklaringsbegrepp. I en tänkvärd och sympatisk betraktelse över historieskrivningens pro­ blem argumenterar filosofen R. F. Atkinson för att den historiska narratio4 nen ”kan vara förklarande i sig själv”. Han är naturligtvis medveten om att det historiska berättandet kan inrymma särskilda moment av exempelvis orsaksförklaring. Hans påstående är att berättandet, bortsett från sådana sär­ skilda inslag, i sig kan fungera som en historisk förklaring. Atkinsons ståndpunkt förutsätter ett vidlyftigt förklaringsbegrepp. Med ett snävare begrepp blir det svårt att acceptera narration som självförklarande. Men, tillfogar han, ”det snäva begreppets legitimitet är lika diskuta5 bel som frågan om narration kan vara förklarande”. 3 Jfr. H. Regnéll 1982, s. 43.

4 För översättningen från främmande 5 R. F. Atkinson 1978, s. 136 f.

8

språk svarar författaren.

© Studentlitteratur

Diskussionen om förklaringens betydelse i historieskrivningen handlar således också om själva förklaringsbegreppet. Ju vidare man förstår begrep­ pet, desto naturligare ter det sig att betrakta förklaring som historieskriv­ ningens centrala kunskapsmål. Sven Lilja skriver att den historiska kon­ struktionen ”ska i princip vara förklarande”. Lilja tillägger genast att förklarande i det här sammanhanget bör uppfattas ”i vid mening”. Det kan handla om kausalförklaringar i vad Lilja kallar ”positivistisk bemärkelse”, men det kan också handla om ”begripliggörande, att skapa förståelse i en 6 mer hermeneutisk mening”. Lilja skiljer förklaring från klassificering men låter begreppet täcka vad jag kallar kolligation. Med ett så utsträckt begrepp blir det lätt att enas om att historieskrivningen bör vara förklarande. Men det säger å andra sidan inte så mycket om vad historikerna närmare bestämt gör eller bör göra. Behovet ökar då att göra systematiska distinktioner mellan olika typer av förklaringar. Att tvista om benämningar är sällan givande. Det må vara upp till var och en att ta ställning till huruvida ett vitt eller snävt förklaringsbegrepp är att föredra. Men det är angeläget att deklarera att en preferens för det senare präglar min framställning. En distinktion mellan olika begriplighetsformer har ett värde om den bidrar till historikernas kritiska självförståelse. Det behöver inte vara glas­ klart hur varje inslag i en framställning ska karakteriseras i termer av de valda begreppen. Svårbedömda gränsfall kan finnas, som att beskrivande uttryck innehåller uppgifter om orsak7 eller syften eller att orsakspåståenden används för att karakterisera något. Men detta är lika lite skäl att avvisa distinktionerna som förekomsten av gryning och skymning får oss att förkasta begreppen dag och natt. Den avgörande frågan är om de valda begreppen hjälper oss att urskilja stora fält av distinkt skilda tankeaktiviteter inom historievetenskapen. Mottot för min undersökning får alltså vara att the proof of the pudding is in the eating.

Den historiska framställningen I historiska arbeten hittar man inte bara påståenden som är klassificering, förklaring eller kolligation. Dessutom finns i regel två andra inslag. Det ena 6 S. Lilja 1986, s. 23. 7 Se H. Regnéll 1982,

© Studentlitteratur

s. 45 f, 221.

9

8

kan vi kalla ”rättfärdigande” kunskap. Den besvarar frågan på vilken grund författarens framställning bygger och ska visa att den motsvarar vetenskapliga krav. Det andra är inslag som författaren anser är nödvändiga för att framställningen ska fungera. Det kan vara inledningar, övergångar, inslag som dramatiserar och fängslar eller för sammanhanget nödvändiga upplysningar som övertas från andra författare. De sistnämnda momenten löser inte ett kunskapsproblem utan ett framställningsproblem. Historia kan skrivas på många olika sätt. Två som i vissa avseenden är varandras motsatser är argumentativ historieskrivning och narration. En argumentativ text utmärker sig genom en explicit användning av definierade begrepp, modeller och teorier. Den nöjer sig inte med att för läsaren presen­ tera resultatet av forskarens möda utan öppnar dörren på vid gavel till fors­ karens verkstad. Läsaren görs delaktig i resonemangen bakom forskarens val av ansats. Kanske presenteras inte bara fördelar med denna utan även nackdelar. Ofta anställs jämförelser med andra ansatser. Formen förutsätts övertyga genom självreflektion, genomskådlighet och utförd argumenta9 tion. Narrationen eller berättelsen utmärks av att forskaren så långt möjligt besparar läsaren att ta del av all den möda som ligger bakom framställ­ ningen. Kunskapen presenteras i form av en löpande berättelse, som i sig förutsätts ha övertygelsekraft. Språket hämtas ofta från vardagslivet (läsarnas och/eller aktörernas). Stor vikt läggs vid den goda stilen. Ibland eftersträvas en rent litterär gestaltnings- och påverkanskraft. Lars Nilssons Den urbana transitionen är ett exempel på en argumentativ 10 framställning. Nilsson skriver kvantitativ socialhistoria. En sådan kan inte gärna framställas narrativt. Den argumentativa formen framstår här som den enda möjliga. Narrationen som framställningsform kan tjäna olika syften. Christopher Hibbert presenterar sin The Great Mutiny. India 1857 som ”en narrativ his­ toria”. Hibberts mål är att återge sådana detaljer om händelser som hjälper läsaren att återuppleva dem, att förnimma hur det såg ut och hur det lät på historiens scen. Analys av militära och politiska problem i samband med 11 upproret och av dess plats i Indiens kamp för oberoende får stå tillbaka. En strävan att förmedla en känsla av närvaro är också stark hos Peter Englund i Ofredsår. Författaren tar greppet att språkligt reta läsarens luktor8 Jag ansluter här till Allan Megill, som noterar att ett av den historiska framställningens mål

är ”justificatory”. A. Megill 1989, s. 627.

9 Se härom J. Kocka 1984. 10 L. Nilsson 1989. 11 C. Hibbert (1978) 1980, cit.

10

s. 11. © Studentlitteratur

gan. Han framhåller ”den sura fattiglukten”, ”likstanken” och sanningen att 12 ”krig alltid luktar illa”. Englund tar med sig läsaren till gränsen för det uthärdliga. Det talas om ”obegravda döda som stank himmelshögt i hettan”. Överallt ”kunde man kliva i skit och exkrementer”. En 1600-talsläkare får upplysa om att ett militärläger kunde ”stinka så vidrigt att stanken från Karons grotta inte kunde ha varit värre” – och detta är sagt under en tid då man var ”rätt van vid dålig lukt”, tillfogar Englund. Men mot slutet av framställningen noterar han en ”tidens ökade känslighet för smuts och 13 stank”. En sådan narration söker verkanskraft på samma sätt som den lit­ terära gestaltningen, vilket naturligtvis inte hindrar att den kan vila på vetenskaplig grund. Narrationen kan också vara inriktad på att tolka större sammanhang och på det sättet framställa ett visst historieperspektiv. Alf W Johanssons Per Albin och kriget är ett modernt exempel på en i huvudsak narrativ framställ­ ning med en sådan inriktning. Även om statsminister Per Albin Hansson är en centralgestalt, vill boken framförallt tolka den svenska samlingsreger­ ingens utrikespolitik under det andra världskriget. Johansson övergår också då och då till att jämföra sin tolkning med andra forskares och14 att resonera kring vissa källor. Framställningen får då argumentativa inslag. Ett annat exempel på en i huvudsak narrativ framställning är Lothar Galls Bismarck. Der weiße Revolutionär. Framställningen rymmer otaliga ställ­ ningstaganden till problem som forskare tvistar om. Men författaren avstår i stort sett från att direkt hänvisa till forskningsdebatten. Hans tolkningar 15 vävs in i narrationen. Modern svensk historieforskning framställs vanligtvis på ett i huvudsak argumentativt sätt. Men ofta finns inslag av narration, som inte sällan är rätt framträdande. Exempel på sådana blandade framställningar är Christina Florins Kampen om katedern, Kajsa Ohrlanders I barnens och nationens 16 intresse och Klas Åmarks Maktkamp i byggbransch. Margareta Matovics Stockholmsäktenskap är väsentligen en kvantitativ socialhistorisk undersökningen. Det är därför ofrånkomligt att framställningen är övervägande argumentativ. Men hon lägger även in korta berättelser om enskilda levnadsöden för att tillsammans med läsarna ”stiga in i dessa människors liv”. Matovic talar om att åstadkomma ”en illustration” till de kvantitativa under-

12 P. Englund 1993, s. 272 och 218.

13 Ibid., s. 152 och 522.

14 A. W. Johansson 1984.

15 L. Gall (1980) 1983.

16 C. Florin 1987; K. Ohrlander 1992;

© Studentlitteratur

K. Åmark 1989.

11

sökningarna. Genom denna förmedlar hon kunskap om hur några av de 17 människor levde, som döljs bakom sifferserierna. En förekommande uppfattning är att berättande historia endast förekommer i form av aktörsinriktad händelsehistoria, uppbyggd kring ett kronologiskt förlopp. Lawrence Stone skriver: Med berättande förstås materialets organisering i en kronologisk följd och att innehållet samlas i en enda sammanhängande berättelse, låt vara med under-intriger. 18

Narrationen har sitt fokus ”på människan, inte på omständigheterna”. Enligt min mening finns det dock narration som inte är kronologisk hän­ delsehistoria. Reseskildringen är en genre, där berättelser mera handlar om miljöer än om händelseförlopp. Mentalitetshistorien rymmer många exem­ pel på berättelser om tillstånd. Emmanuel Le Roy Laduries Montaillou. En fransk by 1294–1324 är till stor del en narration. Även om läsaren får möta ett stort antal aktörer och inslag av kronologiska delförlopp, handlar berät19 telsen i stort om livs- och kulturmönster. En författares val av framställningsform tycks inte ha något givet samband med om han eller hon prioriterar förklaring eller beskrivning och karakte­ ristik. Alf Johanssons berättande framställning i Per Albin och kriget rym­ mer många inslag av förklaring. Samtidigt mynnar boken ut i en karakteris­ tik av den svenska utrikespolitiken under andra världskriget. I övervägande argumentativa framställningar förekommer också skiftande kombinationer av förklaring och karakteristik. Gunnar Artéus’ Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige är utpräglat argumentativ, samtidigt som författaren väsentligen gör deskription och karakteristik. Artéus driver en tes om ”sam­ hällets karaktär”20i frihetstidens Sverige genom att undersöka graden av ”militarisation”.

17 M. Matovic 1984, cit. s. 207 och 245.

18 L. Stone 1979, s. 3.

19 E. Le Roy Ladurie (1980) 1982.

20 G. Artéus 1982, cit. s. 379.

12

© Studentlitteratur

2 Historievetenskapen och orsaksbegreppet

Frågan om kausalitet i historien Orsakstänkandets ställning i historievetenskapen är en kontroversiell fråga. En möjlighet är att i första hand se det som ett uttryck för ett naturveten­ skapligt influerat, scientistiskt tänkande. Historievetenskapens egenart skulle då snarare vara att söka i andra typer av förklaringar som hermeneu1 tisk motivtolkning eller självförklarande narration. Jag anser att en sådan uppfattning underskattar hur impregnerat det histo­ riska tänkandet är av föreställningar om kausalitet. Historievetenskapen söker ständigt efter historiskt relevanta användningar av orsaksbegreppet. Detta sökande har gett upphov till en begreppslig pluralitet. Orsaksförklaringar som ligger nära en scientistisk modell existerar sida vid sida med sådana som är tillrättalagda för unika och komplexa händelser. Historisk kontextualism och tolkning av förhållandet mellan del och helhet kan inte­ greras i de senare. Under mitt arbete med denna bok har en vägledande tanke utmejslats. Historikerna behöver utveckla ett självständigare teoretiskt orsakstänkande, som beaktar och bearbetar de frågor de arbetar med i sin vetenskapliga praktik. I allt för hög grad har deras teoretiska förklaringsdiskussion under många år varit påverkad av ett naturvetenskapligt färgat orsakstänkande, särskilt av den så kallade deduktivt-nomologiska förklaringstypen. Läget utmärks av att denna förklaringsteori visat sig ha begränsad relevans för de orsaksförklaringar historiker gör och att dessa lämnats underförsörjda med användbar teori. De orsaksförklaringar vi ska titta närmare på är i regel rätt utförliga och systematiskt redovisade. Men orsaksförklaringar inom historievetenskapen behöver inte ta den formen. De kan förekomma utan att vara författarens centrala kunskapsmål. De kan uppträda som enskilda påståenden, invävda i 1

I sin provföreläsning för den filosofie doktorsgraden den 7.5.1993 kommer Paul Knutsen mycket nära en sådan bild av historievetenskapens förklaringsproblem. P. Knutsen 1994.

© Studentlitteratur

13

framställningen. Det är inte säkert att själva ordet ”orsak” eller någon syno­ nym till det används. I sin bok Praktisk historieteori ger Arne Jarrick och Johan Söderberg många exempel på ord som kan förmedla ett orsakstänkande. Historiker kan skriva att något ”underlättade”, ”medförde” eller ”möjliggjorde” något annat. De kan påstå att ”med” en viss förändring ”blev” något annat ”till”, eller att en viss företeelse ”frambringar” en annan, eller att något skedde ”till följd” 2av något annat. Det tycks i sådana fall vara kausala samband som avses. Orsakstänkandet kan även göra sig gällande utan någon som helst kausal terminologi. Det kan byggas in i vad som formellt sett är en ren beskriv­ ning. Ett exempel hittar vi i Lauritz Weibulls uppsats Stockholms blodbad. Så här skildras Kristian II:s erövring av Sverige 1520: ”Allt uppbjudande av befolkningens försvarskraft, all självuppoffring hade å svensk sida varit förgäves. De oövade skarorna, ofta hämtade direkt från plog och skogshyggen, hade med sina gammaldags bågar och klubbor sjunkit samman inför den modernt rustade tyska och franska soldatesken i Christiern II:s härar, landsknektarna och ryttarna, som under krigsvana 3 överstar sprängde över bråtar och förhuggningar.” I denna passage finns inte ett enda ord som i sig är kausalt laddat. Men det sammanhang beskrivningen av skeendet skapar bygger på och uttrycker den kausala teorin, att utgången bestämdes av skillnaderna i styrkornas trä­ ning, utrustning och ledning. Jarrick och Söderberg noterar vidare, att även författare som teoretiskt avvisar orsaksbegreppet i historievetenskapen – Michel Foucault nämns som exempel – gör mängder av orsakspåståenden i sina empiriska arbeten. Men ordet ”orsak” förekommer då sällan eller aldrig. Det tycks alltså vara svårt att skriva en historisk framställning utan att tillgripa ett orsakstän­ kande. ”Kanske beror det på människoandens svårigheter att överhuvudta4 get föreställa sig ett skeende utan orsaker”, skriver Jarrick och Söderberg. Iakttagelsen är väsentlig. Ytliga och ensidiga föreställningar om vad orsakstänkande är leder till en underskattning av dess betydelse. Ta Paul Ricoeurs hermeneutik. Han har lagt ned mycket arbete på att försöka kon­ struera ett förklaringsbegrepp, som inte är ”naturalistiskt eller kausalt”. Men det betyder inte alls att Ricoeur vänder föreställningen om samhällelig kausalitet ryggen. En av hans bärande tankar är att handling inte bara ska undersökas från synpunkten av vad aktören avsåg att uppnå. Handling är ett 2 A. Jarrick & J. Söderberg 1993, 3 L. Weibull (1928) 1964, s. 60.

4 A. Jarrick & J. Söderberg 1993,

14

cit. s. 48–51.

s. 51 f.

© Studentlitteratur

socialt fenomen, vars betydelse bland annat ligger i att ”våra handlingar undflyr oss och får effekter vi inte avsåg”. En teori om historien måste rela­ tera handlingar ”till deras icke-avsedda effekter, ja, till deras perversa effek5 ter”. Ricoeur vill således integrera intentionalitet och kausalitet i sitt hand­ lingsbegrepp. Han ser inte orsakstänkande som ett ”alternativ” till herme­ neutisk tolkning utan som ett väsentligt moment inom den kritiska herme­ neutiken.

Vad är en orsak? Begreppet orsak är mångtydigt och det kan ofta vara diffust vad som avses med det. Att orsaka något har att göra med att åstadkomma något, att inverka, att få till följd. Men vid närmare eftertanke inser man att det är svårt att göra reda för vari ett sådant samband egentligen består. En möjlighet är att närma sig orsakssambandet från den konkreta syn­ punkten och intressera sig för en mekanisk, organisk eller annan form av faktisk förbindelse mellan orsak och verkan. Det handlar då om att med allt större precision söka fastställa förbindelselänkarna mellan explanans (det som används för att förklara) och explanandum (det som ska förklaras). Inom fysiken tar sig denna strävan uttryck i en analys (sönderdelning) av den oorganiska naturen i allt mindre beståndsdelar. Att vatten kokar vid en viss temperatur kan betraktas som en experimentell lag, som behandlar ett samband mellan storheter som kan uppfattas av våra sinnen. För att komma åt de verksamma mekanismerna utarbetar fysiken teoretiska lagar, i detta fall om samband mellan värmeenergi och mikropartiklars rörelse. Även historikern kan alltid ställa frågan ”vad är det egentligen som sker” och allt mer ingående undersöka hur explanans skapar explanandum. Det tycks uppenbart att orsaksbegreppet från den konkreta synpunkten måste bli oerhört fragmentiserat. Det kan ju inte vara samma faktiska inverkan som förekommer när ett krig bryter ut, en regering faller, människor emi­ grerar eller arbetare går ut i strejk. Att historikerna har ett orsakstänkande betyder att de emellertid också uppfattar allmännare drag, som är gemensamma för skiftande konkreta samband. Även om jag kommer att argumentera för att historikernas orsakstänkande även på ett begreppsligt plan är heterogent, måste vissa minimikrav vara uppfyllda för att ett samband ska betraktas som kausalt. 5 P.

Ricoeur (1981) 1989, cit. s. 92 och 206. Om Ricoeurs icke-kausala förklaringsbegrepp, se ibid., s. 209 ff. P. Ricoeur 1991, cit. s. 181.

© Studentlitteratur

15

Jag ska redovisa fyra inslag i definitionen av kausalitet. De tre förstnämnda bedömer jag som rätt okontroversiella. När vi kommer till det fjärde börjar problemen – och min diskussion om vad som skiljer föreställningarna om historisk kausalitet från antagandena bakom den deduk­ tivt-nomologiska förklaringen. 1. Tidsaspekten. En orsaksförklaring av händelsen A söker alltid orsaken i något som inträffade före A. Det kronologiska kravet att orsak föregår och följs av verkan måste vara uppfyllt även om orsaksförklaringen görs mera komplicerad. Exempelvis kan man urskilja bakomliggande orsaker, som gör händelsen A möjlig, och en utlösande orsak, som fick A till verkan. Förutsättningen är då att orsakerna antingen mera varaktigt fanns (bakomlig­ gande orsaker) eller inträffade (utlösande orsak) före A. Att en kronologisk princip ligger till grund för orsaksförklaringen har vissa filosofer framhållit som en likhet mellan denna och den historiska nar­ rationen. Kausala förklaringar ”har i själva verket alla formen av berättel­ ser”, skriver Arthur Danto. Både förklaringen och berättelsen har ett utgångsläge, ett mellanled och ett slut. Av detta drar Danto slutsatsen att den kronologiskt ordnade narrationen är väl ägnad att framställa orsaksför6 klaringar. 2. Kravet att orsak kan avgränsas och hållas isär från verkan. Orsaksförklaringen bygger på att explanans är åtskiljt från och står i ett yttre förhållande till explanandum. Det anses med andra ord upplysande att knyta en viss händelse till en annan händelse eller andra förhållanden. Orsaksförklaringen är en del av vetenskapens projekt att bringa ”ordning i kaos” genom att visa hur till synes disparata företeelser hänger samman med varandra. För att en orsaksförklaring ska vara tillfredsställande vill vi alltså avlägsna oss från explanandum och hitta orsaken i ”något annat”. Ett näraliggande krav är att en faktisk orsak ska vara en avgränsbar företeelse, 7 inte en abstrakt ”nivå” i ett tankebygge. Om ”explanans” ligger mycket nära explanandum eller inte kan uppfattas som en enskild företeelse som är kausalt verksam, är det svårt att acceptera påståendet som en kausalförklaring. Ta befolkningsökningen i ett visst land som exempel. Vi kan hävda att den i huvudsak beror på en nedgång i mortaliteten. Ett sådant resultat kan vara en rent statistisk bestämning av vilka delhändelser som tillsammans bildade folkökningen. Exempelvis kan vi finna att nettot av inflyttning och utflyttning var noll och att nativiteten var oförändrad. I en mening kan det 6 A.

C. Danto, Analytical Philosophy of History (London, 1965), s. 237. Här cit. ur R. Björk 1983, s. 176. 7 Se härom ibid., s. 279 ff.

16

© Studentlitteratur

faktum att mortaliteten blev lägre än nativiteten då sägas ”förklara” befolkningsökningen. En sådan statistisk bestämning kan emellertid inte föras tillbaka till någon kausal lag eller teori. Den utgår från det matematiska axiomet att befolkningsutvecklingen i vilket som helst område alltid är summan av migrationsnettot och nettot av nativitet och mortalitet. Därför skulle man i nämnda fall lika gärna kunna säga att givet att mortaliteten var mindre än nativiteten, förklaras befolkningsökningen av att migrationsnettot var noll. Så långt bygger resonemanget på den tankeoperation jag kallar kolligation: ”m, n och o bildar tillsammans p”. Det är8med andra ord fråga om att beskriva och karakterisera en viss verklighet. Men befolkningsutvecklingens beståndsdelar kan också användas i kau­ sala förklaringar. Då friläggs de som verksamma förändringsfaktorer, som påverkar något annat. Exempelvis kan man finna att den sjunkande mortali­ teten ökar familjernas intresse av att begränsa barnantalet med hjälp av pre­ ventivmedel. Då används den sjunkande mortaliteten som en kausal faktor, som inverkar återhållande på nativiteten och därigenom påverkar befolk­ ningsutvecklingen i stort. En sjunkande mortalitet kan alltså tillskrivas i princip samma kausala roll som exempelvis en jordreform som inverkar på familjestruktur och nativitet. 3. Lokal kausalitet. Orsaksförklaringen kräver emellertid inte bara att explanans ska vara avlägsnad från explanandum. Den söker också en förbindelse mellan de två storheterna i tid och rum. Detta brukar kallas princi­ pen om lokal kausalitet. Om vi förklarar emigrationen från Sverige till Amerika på 1880-talet med de lockande förhållandena i Amerika (så kal­ lade ”pull”-faktorer), är det rumsliga avståndet mellan orsak och verkan stort. Det är uppenbart att förklaringen förutsätter mekanismer typ informa­ tionsspridning, informationsmottagande och informationsbedömning, som förbinder explanans med explanandum. Kan sådana mekanismer inte styr­ kas, strider förklaringen mot principen om lokal kausalitet. Nämnda tre föreställningar om kausala samband tror jag finns i lika mån inom historie- och naturvetenskapen. Men det fjärde kravet – en förutsatt fasthet i sambandet mellan orsak och verkan – kan inte lika lätt överföras till historien. En undersökning av problemet med fastheten i de kausala 8

Att en viss kunskap är beskrivning eller karakteristik innebär från min synpunkt inte att den är ”sämre” än förklaringar. Historievetenskapens landvinningar tar ofta formen av en ny beskrivning av en företeelse som i sin tur ropar på en ny förklaring. Mer om detta i kapitel 7.

© Studentlitteratur

17

sambanden leder in på frågan om vad som skiljer historievetenskapens orsakstänkande från den deduktivt-nomologiska förklaringen.

Historiker vill förklara den konkreta världen Fastheten i orsakssambanden är en fråga om med vilken grad av säkerhet man från existensen av explanans kan sluta till existensen av explanandum eller vice versa. Denna aspekt på orsaksbegreppet är central för den deduk­ tivt-nomologiska förklaringstypen, som vid mitten av 1900-talet formulera­ des av Carl G. Hempel och Karl Popper. Denna förklaring står i en tradi­ tion, som kan föras tillbaka till David Hume (1711–76). Han bröt med äldre föreställningar om kausalitet som något slags ”mystiska band” mellan orsak 9 och verkan eller som ”inneboende egenskaper” i orsakerna. Orsakstänkan­ dets kärnpunkt blev i stället den iakttagna undantagslösa samvariationen mellan explanans och explanandum. Nödvändigheten i sambandet är inte en egenskap hos naturen, skriver Hume. ”Den kan helt tillskrivas anden som 10 överväger föreningen av två eller flera företeelser i alla inträffade fall.” Alla svenska historiker som hunnit med några metod- och teorikurser vet hur denna förklaringsmodell brukar skildras. Uppvärmning av en koppar­ kula eller någon annan laborativ övning tas som exempel. Jag ska inte trötta med sådant utan nöjer mig här med att påminna om att förklaringen består av följande delar: ett initialläge – en ”händelse” som får en viss följd – en lag som ”täcker” händelsen i den meningen att denna ses som ett fall av lagen. Tankeoperationen vid förklaringen består alltså i att ”händelsen” förs under lagen och att förklaringen sedan härleds ur denna. Lagen upplyser nämligen om att en sådan händelse alltid får den följd händelsen i detta fall fick. Förklaringstypen förutsätter inte bara att det finns universellt giltiga lagar. Den fordrar också att det finns ”händelser” som täcks av en lag. Sådana händelser kan arrangeras i laboratorieexperiment. Men i den ”kon­ kreta världen” är händelser ofta så komplexa, att de inte helt täcks av en viss lag. Fysikens möjligheter att testa teorier i slutna, kontrollerade situationer präglar i själva verket den deduktivt-nomologiska förklaringen. Som Mau9 Se H. L. A. Hart & T. Honoré (1985) 1994, s. 13 ff.

10 D. Hume, Treatise of Human Nature, Book I, Part III,

kap. 14, s. 166, här cit. ur H. L. A.

Hart & T. Honoré (1985) 1994, s. 15.

18

© Studentlitteratur

rice Mandelbaum framhåller, förklarar den inte ”händelser” i den vardag­ liga, empiriska mening historiker ger ordet. Lagarna förklarar snarare abstraherade, renodlade delsamband. Hempel gör en liknande distinktion, när han skiljer mellan typhändelser och komplexa ”konkreta händelser”. Det är 11för typhändelser den deduktivt-nomologiska förklaringen är avsedd. Detta är ett grundläggande skäl till att den i så liten grad är tillämplig inom historievetenskapen, vars orsaksförklaringar ju alltid handlar om den konkreta världen. I motsats till fysiken och biologin har historikerna inte tillgång till laboratorieexperiment, där vissa variabler kan testas och andra hållas konstanta. I stället för slutna experiment har historikerna öppna situ­ ationer. Det som ska förklaras ingår i en oöverskådlig totalitet. Även i den ”konkreta naturen” utanför den laborativa miljön måste man ofta förklara på ett annat sätt än att täcka en händelse med en lag. Om en lag ska duga till att förklara och förutsäga individuella händelser i naturen, måste man förutsätta att de inverkande omständigheterna är så få eller av så olika styrka att ett visst kausalsamband slår igenom. Inga andra omständig­ heter antas ingripa störande i de lagbundna sambanden. Den individuella händelsen kan då ses som ett fall av en typhändelse, som täcks av en lag. Men ofta duger lagar inte till att med någon säkerhet förutsäga händelser i naturen. När det gäller jordbävningar, vädret på lite längre sikt, uppkom­ sten av en ny istid och en mängd andra händelser, medger naturvetenskapen föga mer än gissningar. Det beror inte på att det saknas kausalsamband som forskarna anser vara lagbundna. Men delsambanden ingår i så komplexa totaliteter, att det inte finns någon möjlighet att sluta sig direkt från dem till vad som kommer att ske. Karl Popper understryker att ett konkret skeende i naturen i regel inte kan täckas av en bestämd lag: Den avgörande poängen är denna: fastän vi kan anta att varje faktisk händelseföljd följer naturens lagar, är det viktigt att inse att praktiskt taget ingen följd av, säg, tre eller flera kausalt förbundna konkreta händelser följer en enda naturlag. /…/ Idéen att en konkret händelseföljd kan beskrivas eller förklaras genom en enda lag, eller en bestämd uppsättning lagar, är helt 12 enkelt felaktig.

I detta ligger att även om typsambanden anses vara universella, är samman­ flätningen av dem i en konkret händelse unik. Hempel understryker att en 11 M. Mandelbaum 1974, s. 57 ff; C. G. Hempel 1965, cit. s. 233.

12 K. Popper, The Poverty of Historicism, New York, 1964, s. 115,

här cit. ur S. Lieberson

1985, s. 9 f.

© Studentlitteratur

19

individuell händelse inom fysiken liksom inom psykologin och samhällsli13 vet ”är unik på så sätt att den, med alla sina särdrag, inte upprepar sig”. Inte heller initialomständigheterna, som förutsätts vara kända i den deduk­ tivt-nomologiska förklaringen, kan i den ”konkreta naturen” överblickas i förväg. Hempel själv framhåller, att många händelser i naturen är14så komplexa, att de ”inte kan fullständigt beskrivas, än mindre förklaras”. Den deduktivt-nomologiska förklaringen är helt enkelt inte avsedd för förklaring av öppna, komplexa situationer. Förklaringen är en tes om den vetenskapliga förklaringens logiska struktur. Den fordrar att den händelse som ska förklaras är av sådan beskaffenhet att den kan inrymmas i och helt täckas av ett bestämt lagpåstående. Men om i vilken mån världen låter sig 15 förklaras på sådant sätt har förklaringen inget att säga. När konkreta händelser ska förklaras i efterhand kan de ofta inte föras under en viss allmän lag. Även om forskarna tror på existensen av lag­ bundna ”typsamband”, är den avgörande svårigheten att hantera mängden av samtidigt verksamma delsamband och inverkande omständigheter. Dessa kan på ett svåröverskådligt sätt gripa in i och förvrida varandra. Förklaringen handlar, kort sagt, om en teoretiskt upplyst bedömning av det unika enskilda fallet. Denna slutsats är giltig för historievetenskapen och för studiet av många konkreta händelser i naturen. Med syftning på den förra skriver Atkinson, att poängen är att det förekommer en ”bedömning av enskilda fall”, en övning som inte med16rätta kan sägas vara en fråga om en ren tillämpning av allmänna sanningar. Det bör observeras att från denna synpunkt är den statistiskt-nomolo­ giska förklaringen inte stort bättre än den deduktivt-nomologiska. När förklaringsmodellen bygger på statistiska sannolikhetslagar, säger den att ett visst samband kommer att föreligga si eller så många gånger i en mängd av en viss sorts händelser. Den förutsäger därmed också vilken sannolikheten är för att sambandet kommer att föreligga i ett enskilt fall. Men förklaringen av det enskilda fallet 17 är inte deduktiv, det vill säga den kan inte med säkerhet härledas ur lagen. Men tankeoperationen är fortfarande att täcka händelser med en lag. Förklaringstesens auktoritet vilar på den preciserade sannolikhet lagen uttalar sig om. Ska statistiska lagpåståenden vara auktoritativa förutsätts att de enskilda händelserna tillhör en väl känd händelsekategori, som uppvisar en 13 C. G. Hempel 1965, s. 253.

14 C. G. Hempel 1974, s. 97.

15 Ibid., s. 97.

16 R. F. Atkinson 1978, s. 115.

17 Jfr C. G. Hempel 1965, s. 302.

20

© Studentlitteratur

betydande stabilitet i sitt uppträdande (även om variationerna på mikronivå är stora). Detta grepp är inte relevant om uppgiften är att förklara en kom­ plex konkret händelse, där en mängd delsamband samtidigt är verksamma och den tänkbara variationen i utfall är mycket stor.

Historikerna tror ofta inte på tillräckliga förutsättningar Med hjälp av begreppen nödvändig och tillräcklig förutsättning (nf, tf) kan man precisera vad fasthet i orsakssambanden betyder. Läsaren rekommen­ deras att tänka igenom begreppen med hjälp av följande sammanfattning: A nf för B = om B så A, men om A inte nödvändigtvis B A tf för B = om A så B, men om B inte nödvändigtvis A A nf och tf för B = om A så B, om B så A

Begreppen definierar alltså olika slag av fasthet. Är A en nödvändig förutsättning för B, kan man dra en säker slutsats från effekt till orsak. Lagen att ”mänskligt liv förutsätter tillgång till syre” säger inte vad som är tillräckliga förutsättningar för mänskligt liv. Men den tillåter slutsatsen att där mänskligt liv finns, där finns också syre. Orsaken kan göra effekten ogjord genom sin frånvaro, men den kan inte ensam framskapa den genom sin närvaro. Är A en tillräcklig förutsättning för B, kan man dra en slutsats från orsak till effekt. Där orsaken finns, måste effekten finnas. Har effekten inte upp­ trätt, kan man förutsäga att den kommer att infinna sig. Orsaken kan ensam framskapa effekten genom sin närvaro, men den kan inte göra effekten ogjord genom sin frånvaro. Det starkast tänkbara sambandet mellan orsak och verkan är att A är en nödvändig och tillräcklig förutsättning för B. Det betyder att orsaken alltid funnits när effekten finns, och att effekten alltid följer när orsaken uppträ­ der. Orsaken kan framskapa effekten genom sin närvaro och göra den ogjord genom sin frånvaro. Denna starka variant är den ideala orsaksförklaringen i den humeska tra­ ditionen. Varje eftergift från den får betänkliga konsekvenser. Säger teorin inte att orsaken är tillräcklig, kan den inte uttala sig om vad som kommer att hända. En sådan förklaringsteori lever med andra ord inte upp till Carl G. Hempels ideal att den vetenskapliga förklaringen bör vara18 så fullständig, att den också kan användas för att förutsäga utvecklingen. Säger teorin å

© Studentlitteratur

21

andra sidan inte att orsaken är nödvändig, accepterar den att ”orsaken” till en händelse kan vara frånvarande i ett antal fall när händelsen inträffar. En av John Stuart Mills fyra metoder för experimentella undersökningar inne­ bär att om ett antal fall av en händelse endast har en omständighet gemen­ sam, den omständigheten ska betraktas som orsak. Genom en sådan defini­ tion av orsak utesluts förutsättningar som är tillräckliga men inte 19 nödvändiga. Min bedömning är att historiker i regel inte tänker sig orsaker som tillräck­ liga förutsättningar. I kapitel tre och fyra redovisar jag ett stort antal påståenden om kausalitet. Inte ett enda handlar om en tillräcklig förutsättning. Ja, såvitt jag kan erinra mig har jag under arbetet med denna studie inte stött på något sådant påstående. Uttalanden om nödvändiga förutsättningar möter man däremot rätt ofta i historievetenskapen. Ännu oftare implicerar författaren att den händelse som skildras hade vissa nödvändiga förutsättningar. Detta drag hos historievetenskapens orsakstänkande beror på att det tol­ kar komplexa situationer i den konkreta världen. En teori om en tillräcklig förutsättning är definitionsmässigt monokausal. I princip saknas skäl att anföra fler orsaksfaktorer, även om man teoretiskt kan tänka sig att flera tillräckliga förutsättningar samtidigt skapar en viss händelse. Historikerna är ofta skeptiska mot monokausala förklaringar och anser att flera faktorer är med och formar vad som sker. Denna föreställning kan inte avvisas på logiska grunder. Logiken kan inte garantera att det finns en tillräcklig förutsättning för varje händelse. Saknas en tillräcklig förutsättning är den kau20 sala bakgrunden till ett skeende komplex och förklaringsuppgiften svår. I själva verket menar inte heller deduktivt-nomologiska förklaringar att en tillräcklig förutsättning bokstavligt talat ensam framskapar händelsen. En absolut tillräcklig förutsättning måste inrymma alla nödvändiga förutsättningar, annars skulle den ensam inte kunna få effekt. En sådan orsaks­ variabel skulle knappast kunna konstrueras. Tillräckliga förutsättningar är variabler som, givet ett antal bakgrundsförutsättningar, ensam får händelsen till följd. Bland de kontrollerade bakgrundsvariablerna i fysikaliska experi­ ment finns nödvändiga förutsättningar, som inte behöver nämnas i orsakste­ orin. Det räcker att experimentets uppläggning är känd. 18 Ibid., s. 232 ff.

19 Jag diskuterar Mills

metodregler närmare nedan, s. 65 ff. Maurice Mandelbaum ser ute­

slutande av icke-nödvändiga förutsättningar som typiskt för förklaringstraditionen efter David Hume. M. Mandelbaum 1974, s. 59. 20 Ett annat sätt att beskriva en sådan situation är att säga att en – ospecificerad – mängd omständigheter tillsammans bildar den tillräckliga förutsättningen.

22

© Studentlitteratur

Historikerna däremot kan inte kontrollera ”bakgrundsförutsättningar” och manipulera identiska variabler i upprepade experiment. Visserligen tän­ ker de i termer av ”variabler” och ”faktorer”. Det kan vara begrepp som ”arbetarklass”, ”sysselsättning”, ”marknad”, ”stat” och ”offentlig sektor”. Men de vet att historiens ”variabler” aldrig uppträder i renodlad form utan är inbäddade i och formade av historiska sammanhang som institutioner, traditioner och mentaliteter. Orsakssatser som använder sådana begrepp är därför inte identiska till sitt empiriska innehåll när de appliceras i olika tid och rum. Om fysikerna kan trösta sig med att vissa abstraherade delsam­ band åtminstone är universella, tvingas historikern leva med förhållandet att de storheter han eller hon arbetar med aldrig kan abstraheras (annat än i språket) utan alltid är historiska och kontextuella. Vidare samspelar variablerna alltid med en kontext. Ofta är det mycket svårt att avgöra vad i ett skeende som beror på en viss faktor och vad som beror på dess kontext. Att faktorn A fanns när y hände och var frånvarande när y inte hände kan förklara skillnaden i utfall. Men eftersom kontexten, vare sig det är olika tid eller olika rum som undersöks, är oöverskådlig och okontrollerad, kan det å andra sidan vara någon av skillnaderna i kontext som förklarar skillnaden i utfall. En tredje möjlighet är att det är en kombi­ nation av faktorn A och vissa faktorer i kontexten som skapar y. Då kan A i vissa fall vara närvarande utan att y händer. Svårigheten att frilägga en viss faktor eller faktorkombination för att stu­ dera dess verkan präglar historiska förklaringar. Detta fundamentala pro­ blem bidrar till historikernas återhållsamhet med påståenden om tillräckliga förutsättningar. Historikerna anser ofta att det är möjligt att i efterhand urskilja nödvändiga förutsättningar, vars frånvaro följaktligen hade gjort händelsen ogjord. De kan då uttala sig om varför något kunde hända i ett fall, men inte i ett annat. Sådana kausala påståenden erkänner samtidigt att många faktorer bidrog till det som skedde. Uttalandet om nödvändiga förutsättningar anger bara en kausal aspekt. Men även om nödvändiga förutsättningar ter sig gripbara för histori­ kerna, kan de bortse från dem i sina orsaksförklaringar. Problemet med de nödvändiga förutsättningarna är nämligen inte att det är svårt att hitta dem utan att de är så många. Allt som sker har tidigare skeenden och resultat som sina förutsättningar. Händelser i samhället vid en viss tid är därför påverkade av en oöverskådlig mängd förutsättningar. Varje försök till en uppräkning av dem leder snabbt till en insikt om det absurda i företaget. Historikerna skulle behöva beakta universum, vårt solsystem, jordens kli­

© Studentlitteratur

23

matiska förhållanden, alla möjliga aspekter av den tidigare samhällsutveck­ lingen och att vissa människor någon gång föddes och vid otaliga senare tillfällen inte dog så att de till sist kunde spela en roll som intresserar histo­ rikerna. Den viktiga slutsatsen av detta är att påståenden om nödvändiga förutsättningar kan vara triviala. Många sådana förutsättningar tänker histori­ kerna aldrig på som ”orsaker”. ”Nödvändiga förutsättningar är ändlösa”, understryker John Passmore. Han illustrerar detta med att det kanske var en nödvändig förutsättning för att William Gladstone blev premiärminister, att 21 han som sjuåring lydde sin mamma och bytte sina våta kläder. Bland de nödvändiga förutsättningarna för en händelse finns alltid många som tas för givna. Historievetenskapen intresserar sig för orsaksförklaringar som bidrar till att göra det förflutna mera begripligt. Den kan i ett visst sammanhang exempelvis mena, att de nödvändiga förutsättningarna är ointressanta medan intressanta orsaksfaktorer varken är nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar. Charles Ragin skriver att i situationer när kausaliteten är multipel och beroende av många sammanträffande omständigheter, ”kan det sak­ nas nödvändiga och tillräckliga förutsättningar för ett utfall som är av 22 intresse”. Historikerna kan då föredra att arbeta med ”orsaker” som definieras var­ ken som nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar. Det som ter sig histo­ riskt intressant kan vara svårt att uttrycka i sådana termer. Historiska orsakspåståenden har därför ofta en form som inte implicerar absolut fasta kausalsamband i någon riktning. Den starka institutionalise­ ringen och uppspaltningen av proteströrelserna i Sverige 1917 är en ”viktig faktor” till förklaringen av23varför utvecklingen inte gick i revolutionär rikt­ ning, skriver Klas Åmark. Statsmaktens karaktär och klassbas i frihetsti­ dens Sverige var antagligen ”Grundorsaken” till den milda skatteuppbördspolitiken, hävdar Pär Frohnert. Den centrala förvaltningens ofta svaga grepp24om de lokala ämbetsmännen var en ”väsentlig bidragande förklaring”. Det blir en uppgift för undersökningen att titta närmare på vad sådana påståenden egentligen kan betyda.

21 J. Passmore 1974, s. 159. 22 C. C. Ragin 1987, s. 27. 23 K. Åmark 1989, s. 194. 24 P. Frohnert 1993, s. 280 f.

24

© Studentlitteratur

”Handling” och kausalitet ”Handling” är en central kategori för historievetenskapen. Aktörer utrustade med vilja driver det historiska skeendet. Detta kan på flera sätt få betydelse för historikernas tolkning av orsakssamband. Till att börja med ger historievetenskapen plats för förklaringar i termer av aktörernas mål och verklighetsbedömningar. Det förs en diskussion om 25 huruvida motiv kan betraktas som en typ av orsaksfaktorer eller inte. Oavsett hur den frågan besvaras, är en förekommande uppfattning att ändamålsförklaringen inte implicerar regelbundenhet i samma mening som kausalförklaringar. Historiker behöver heller inte anta att all ”handling” kan göras fullkomligt begriplig i termer av mål och motiv. ”Det finns inget anta­ gande inom historievetenskapen (som det kan göra inom fysiken) att allt, i 26 princip, kan förklaras”, framhåller William Dray. Ett näraliggande problem är i vilken mån aktörernas mål och motiv i sin tur kan kausalförklaras. De flesta historiker anser säkerligen att så kan ske i någon utsträckning. Men därifrån är steget långt till att hävda att aktörernas mål och motiv helt kan inordnas i ett kausalschema. Jon Elster pekar på möjligheten att människans ”tänkande och vilja” skulle vara underställd en ”objektiv tillfällighet” på liknande sätt som partiklarna i kvantmekanikens 27 värld av de flesta fysiker anses vara. En sådan metafysisk position förutsätter en sorts ”kreativ slump” hos den handlande människan. Den är liktydig med ett antagande om att det finns gränser för kausalitetens giltighet i samhällslivet. Begreppet ”handling” påverkar också historievetenskapens föreställningar om kausalitetens innebörd. I den deduktivt-nomologiska model­ len förutsätts ”orsaken” vara en aktiv faktor. Den ingriper i eller påverkar något annat. Kategorin ”handling” kan leda till en annan tolkning. Den implicerar nämligen att aktörer har möjligheter och ansvar. Utnyttjar de inte sina möjligheter, kan deras inaktivitet eller oförmåga tas som en orsak. I Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början vill Gunnar Gerdner förklara den regeringskris, som drabbade den knappt fyra månader gamla expeditionsministären under Louis De Geer d. y. i februari 1921. Som avgörande orsak framhåller Gerdner statsministerns ”passivitet”. Den medförde att ministärens styrka och anseende sjönk ”långt mera än förhål28 landena eljest gjorde nödvändigt”. 25 Se nedan, s. 101 f. 26 W. Dray 1974, s. 75. 27 J. Elster 1988, s. 30. 28 G. Gerdner 1954, s. 223

© Studentlitteratur

f.

25

Frånvaron av handling, undlåtenheten att ingripa kan alltså betraktas som en orsak. Ett sådant tänkande bottnar i bedömningar av utrymmet för vilje­ styrda handlingar och outtalade eller uttalade definitioner av aktörernas ansvar. Det är obegripligt inom ramen för vetenskaper som saknar hand­ lings-begreppet. Däremot möter man samma orsakstänkande inom juridiken. Ett negativt villkor, som en anställds försummelse att ställa om rälsen vid en järnvägskorsning, kan betraktas som orsak till en tågolycka. Intresset för kategorin ”handling” förenar historievetenskapen med juridiken och ger de två disciplinerna skäl att gemensamt reflektera över kausalitetens innebörd. Med juridiken som utgångspunkt framhåller Herbert Hart och Tony Honoré, att den ensidiga föreställningen om orsak som ”något som29är aktivt eller i rörelse” fördunklar diskussionen om samhällelig kausalitet.

Varför försöker historiker inte förutsäga historien? Det finns historiska teorier som är deterministiska i den meningen att de gör 30 anspråk på att kunna förutsäga utvecklingen med vetenskapliga metoder. Ändå måste man säga att historievetenskapen i stort utmärks av att ha ett orsakstänkande utan att försöka förutsäga framtiden. Om vi frågar varför det ligger till på det sättet, kan ytterligare ljus kastas över historikernas föreställningar om kausalitet. Det finns åtminstone tre möjliga skäl till att historiker är återhållsamma med förutsägelser. Ett är praktiskt, ett är metafysiskt och ett är logiskt. Ett par av dem har vi redan berört. Men jag ska här tydligare knyta dem till pro­ blemet med förutsägelser. Det praktiska skälet är att historiens komplexa situationer underrepresen­ teras av orsaksteorierna. Dessa tar fasta på vissa aspekter och ignorerar andra, ofta utan att kunna peka ut tillräckliga förutsättningar. Dessutom är initialvillkoren för olika händelser i regel endast i begränsad utsträckning kända i förväg. De praktiska kunskapshindren för förutsägelser är således utomordentligt stora. Möjligheterna att orsaksförklara i efterhand ter sig betydligt större. Det metafysiska skälet rör historikernas föreställningar om determinis­ men. Determinism kan vara en egenskap hos våra teorier eller en egenskap som vi förmodar att verkligheten har. Determinism i den senare meningen är ett metafysiskt antagande. Det kan inte prövas. Före kvantmekaniken 29 H. L. A. Hart & T. Honoré (1985) 1994, s. 30.

30 Definitionen av determinism är hämtad från K.

26

Popper 1950–51, s. 120.

© Studentlitteratur

hade den metafysiska determinismen en mycket stark ställning inom veten­ 31 skapen. Dess klassiska princip är att ”allt har en orsak”. Är orsaken känd kan skeendet både förklaras och förutsägas, antog man. Problemet med kvantmekaniken är att den inte kan förutsäga hur en enskild elementarparti­ kel kommer att uppföra sig. Den ger alltså inte en kausal förklaring av deduktivt-nomologisk typ utan en icke-deterministisk sannolikhetsförklaring. Att teorin är icke-deterministisk kan fysikerna tolka på två olika sätt. Antingen är teorins karaktär en följd av våra bristande kunskaper. Då kan man hålla fast vid det metafysiska antagandet att verkligheten är determi­ nistisk och försöka att utveckla en bättre, det vill säga deterministisk teori. Eller så beror teorins karaktär på att verkligheten själv är icke-determinis­ tisk. Det är numera en vedertagen bedömning att de flesta fysiker tolkar kvantmekaniken på det senare sättet. Mikropartiklarnas uppträdande skulle alltså inte vara underkastade orsakslagar utan följer en slags objektiv 32 slump. Den fullständigt deterministiska världsbilden har ”falt i grus”. Historiker yttrar sig sällan om determinismen i metafysisk mening. Som framhålls ovan ser jag det ändå som möjligt att de – medvetet eller mera intuitivt – gör ett icke-deterministiskt metafysiskt antagande om verklighe­ ten. Vad människor gör skulle därmed i någon mån kunna betraktas som ”slumpartat” eller åtminstone inte i någon egentlig mening förklarligt. Eftersom individerna i sin tur är orsaksfaktorer som påverkar vad som sker, skulle historien ha ett inslag av icke-determinism. Detta vore ett tillräckligt skäl att hävda att historiska orsaksförklaringar tagna i stort inte kan vara helt deterministiska. Finns det ett inslag av metafysisk icke-determinism i historikernas tänkande, skulle det alltså kunna vara gränssättande för teori­ utvecklingen. Är historikerna metafysiska determinister, påverkas kanske teorierna mindre av deras metafysiska ståndpunkt. När historiska orsaksteorier är aspekt-förklaringar som bortser från en mängd omständigheter som också spelar roll, kan historien ju hursomhelst inte vara determinerad i de termer teorin innehåller. Av praktiska kunskapsskäl måste teorierna då vara icke­ deterministiska oavsett vilket metafysiskt antagande historikerna gör (eller om de är metafysiskt indifferenta). Frågan om individens roll i historien belyser detta problem. Den histo­ riska determinismen har ofta uppträtt i form av teorier som består av makro­ variabler. Historiematerialismens ”produktivkrafter”, ”produktionsförhållanden” och ”klasskamp” är ett exempel. När historiker avvisar en 31 J. Elster 1979, 32 Ibid., s. 26.

© Studentlitteratur

s. 25.

27

deterministisk historiesyn, menar de ofta att individerna spelar en roll i his­ torien. Men som Jon Elster framhåller är detta egentligen ingen invändning mot det metafysiska antagandet om determinism. Det är endast en invändning mot att historien helt formas av den ena eller andra uppsättningen makrova­ riabler. Påståendet att Adolf Hitler spelade en viktig roll i Tysklands historia på 1930-talet implicerar att individer kan vara viktiga orsaker till vad som sker. Det strider ju inte mot föreställningen att ”allt har en orsak”. Men det är en invändning mot att teorier om utvecklingen33 i Tyskland som inte beaktar personlighetens roll görs helt deterministiska. Det logiska skälet till att historien inte kan förutsägas har att göra med den kreativitet, som vi förknippar med människan. Ett specialfall av kreati­ vitet är att en prognos byggd på en kausal teori kan bli självuppfyllande, fastän den var felaktig när den gjordes, eller självförgörande, fastän den var riktig när den gjordes. Ett exempel på självuppfyllande profetia kan hämtas från finansvärlden. År 1932 var den amerikanska The Last National Bank en sund institution – fram till Svarta Onsdagen. Då hade ett rykte kommit i omlopp att banken inte klarade sina betalningar. Till följd av ryktet strömmade sparare till för att ta ut sina pengar. Ryktet var felaktigt när det 34 igångsattes. Men eftersom folk trodde på det, blev det självförverkligande. På motsvarande sätt kan prognoser vara självförgörande. Den kausala teorin att hög sysselsättning driver fram inflation berättigar en prognos om inflation, när sysselsättningen ökar över en viss nivå. Men det faktum att en sådan prognos uttalas, och ofta får motivera krav på en statlig politik som håller arbetslösheten uppe, kan föranleda fackföreningarna att å sin sida gå in för en politik som försvagar sambanden mellan hög sysselsättning och inflation. Naturligtvis kan man tänka sig att aktörer manipulerar prognoser för att avsiktligt åstadkomma vissa effekter. Då skulle prognosens inverkan kunna vara förutsedd. Men det går inte att komma ifrån att även prognoser som utifrån existerande förhållanden drar slutsatser om framtiden kan förändra den sociala verkligheten. Att en bedömning av verkligheten kan förändra den är ett argument för att historiker ibland kan åstadkomma förklaringar utan att kunna göra förutsägelser. Sådana effekter av prognoser kan nämli­ gen förklaras i efterhand även om de inte kunde förutses. Det allmänna problemet med kreativitet är att tillväxten av människornas kunskaper är en viktig faktor i historien. Den framtida tillväxten av kunskap 33 Som

Jon Elster skriver, är frågan om individens roll i historien en fråga om i vilken mån

denna är stabilt determinerad av makrovariabler. Ibid., s. 29 f.

34 Hämtat från R. K. Merton 1968, s. 476 f.

28

© Studentlitteratur

är definitionsmässigt okänd vid varje tidpunkt (annars skulle det inte vara fråga om verklig kunskapstillväxt). Historikerna kan inte beakta hur en fak­ tor som definitionsmässigt är okänd vid varje given tidpunkt kommer att ingripa i historien i framtiden. Därför är det, som Karl Popper framhållit, logiskt omöjligt att förutse hur mänsklighetens historia kommer att utveck­ las. Men det finns inga logiska hinder för att i efterhand förklara vilka effekter ny kunskap har fått. Med Nils Gilje och Harald Grimen kan vi tilllägga, att människornas kreativitet inte bara leder till nya vetenskapliga teorier utan även till ny teknologi och ny praxis på alla möjliga områden. 35 Detta understryker ytterligare Poppers poäng. Vi måste i historien alltså räkna med inslag där förklaring i efterhand kan vara möjlig, medan prediktion är logiskt omöjlig. Hempels tes att förklaring och förutsägelse logiskt sammanfaller är i dessa sammanhang inte giltig.

35 N.

Gilje & H. Grimen 1993, s. 164 ff, där också Poppers argument återges.

© Studentlitteratur

29

3 Förklaringar med en orsaksvariabel

Att historiska situationer i regel är komplexa ger argument för att historiska förklaringar ska beakta många faktorer. Men historiens sammansatthet kan även tala för en långt driven förenkling i förklaringsansatsen. Eftersom även de mest komplicerade förklaringar ”underrepresenterar” verkligheten, kan historikerna tillåta sig att göra en begränsad aspektförklaring om detta har arbetsekonomiska och kunskapsmässiga fördelar. Faktum är att många historiska orsaksförklaringar nämner eller fokuserar endast en orsaksfaktor. Några varianter av sådana förklaringar ska undersökas i detta kapitel. Enfaktor-förklaringar kan vara olika varandra i många avseenden. Men valet att arbeta med en orsaksfaktor inverkar samtidigt på förklaringens karaktär. Den viktigaste konsekvensen är att man endast kan tänka sig kausalitet i en riktning. I renodlade enfaktor-förklaringar är alltså variablerna antingen oberoende eller beroende. Men när intresset för en faktor snarare handlar om att betona en viss kausal aspekt, kan historikern skissera ett komplext kausalt mönster och ändå fokusera en viss faktor som oberoende variabel.

Nödvändiga och tillräckliga förutsättningar Ett skäl till att historiker bygger förklaringar på en orsaksvariabel kan vara, att de anser att denna är en nödvändig förutsättning för en viss händelse. Förklaringen går då ut på att framhålla denna fasthet i ett bestämt variabel­ samband. Förklaringen tillåter det tydliga orsakspåståendet, att utan den undersökta orsaksvariabeln skulle händelsen inte ha kunnat inträffa. Påståendet behöver inte gälla en hel grupp av fall utan kan uteslutande handla om ett enskilt fall. Alf W Johansson skriver i Europas krig att den tyska segern i fälttåget mot Frankrike sommaren 1940 ”skulle inte ha kommit så snabbt”, om inte

30

© Studentlitteratur

1

den franska krigsplanen spelat tyskarna i händerna. Johansson menar alltså att de rent militära styrkeförhållandena inte är en tillräcklig förklaring av utgången. Hade Frankrike använt sina resurser på ett sätt som var bättre anpassat efter den tyska krigföringen, hade kriget blivit mera långvarigt. Detta påstående innebär att en misslyckad fransk krigsplan var en nödvändig förutsättning för den tyska blixtsegern. Den teori som upplyser Johanssons bedömning av krigsförloppet 1940 är antagligen rätt lik den som Lauritz Weibull använde i sin förklaring av Kris­ tian II:s seger 1520. Den säger knappast mer än att en lyckad krigsplan kan vara en nödvändig förutsättning för framgång eller åtminstone uthålligt motstånd i krig. Om någon drar fram ett annat krig som en makt vann trots en dålig krigsplan, skulle det således inte rubba Johanssons bedömning av det tyska fälttåget 1940. Hans orsakspåstående är partikulärt. Sådana orsakspåståenden är inte heller konstruerade som nomologiska sannolikhetsförklaringar. Johanssons teori säger säkert att dåliga krigspla­ ner medför ökad sannolikhet för snabba nederlag i krig. Men han labore­ rar inte med en preciserad bedömning av hur stor denna sannolikhet är. Förklaringens auktoritet vilar varken på en generell kausallag eller på en preciserad generell sannolikhet för ett sådant händelsesamband. Auktorite­ ten står och faller med Johanssons förmåga att göra en insiktsfull bedömning av den unika situationen med hjälp av teoretiskt acceptabla orsaks­ faktorer. För historikern är det ofta intressantare att ett samband är teoretiskt acceptabelt, det vill säga att det såvitt vi vet kan föreligga, än att laborera med en eller annan grad av sannolikhet för att det ska uppträda. Det beror på att de unika situationerna antas vara varandra såpass olika, att en bedömning av den ena ändå inte kan överflyttas till den andra. När påståenden om nödvändiga förutsättningar är partikulära, implicerar de inga precisa påståenden om andra fall. När däremot påståenden om nödvändiga förutsättningar har formen av universella kausallagar, förbjuder de fall där den aktuella händelsen inträffar utan att den anförda orsaken föreligger. Men partikulära påståenden om nödvändiga förutsättningar tillåter kontrafaktiska uttalanden om den händelse som förklaras. Att säga att x är en nödvändig förutsättning för y är detsamma som att säga att om x inte funnits kunde y inte ha inträffat. Johanssons förklaring illustrerar att påståenden om nödvändiga förutsättningar rentav kan ta formen av det kon­ trafaktiska påståendet.

1 A.

W. Johansson 1989, s. 310.

© Studentlitteratur

31

De historiker som vill pröva om de med orsak menar en nödvändig förutsättning kan alltså testa om2 det kontrafaktiska påstående som hör till orsakspåståendet ter sig rimligt. Ett exempel på påståenden om nödvändiga förutsättningar i form av uni­ versella lagar kan vi hämta från Rolf Torstendahls uppsats ”Teknologi och samhällsutveckling 1850–1980”. Han framhåller att teknologi och teknolo­ gisk förändring är en ”vital del” av den ekonomiska utvecklingen, och att ekonomer av olika uppfattningar är överens om att en förändring av pro­ duktivkrafterna i Marx’ mening är ett ”nödvändigt villkor” för en för3 ändring i ett samhälles ekonomiska liv. En nödvändig förutsättning i denna mening antas vara gränssättande för samhällsutvecklingen. Det lämnas samtidigt öppet för att många faktorer inverkar och för stora variationer i vad som sker. En allmän orsakstes kan alltså ta sikte på ett övergripande strukturellt mönster och samtidigt implicera att faktiska förklaringar av förloppets konkreta utformning och variationer måste tillskriva många fak­ torer en kausal roll. Ett annat exempel på ett större strukturellt mönster är övergången från en samhällsstruktur med låg urbaniseringsgrad till en med hög. Lars Nilsson skriver i Den urbana transitionen att grundläggande strukturella faktorer – för enkelhets skull sammanförda under begreppet ”den kapitalistiska indu­ strialiseringen” 4– ligger bakom lyftet i urbaniseringsgrad från ungefär 10 till 80 procent. På denna nivå kan antagligen en förklaring konstrueras med en eller ett fåtal nödvändiga förutsättningar. Men om man, som Lars Nilsson gör, intresserar sig för konkretare variationer i förloppet, kan det vara svårare att utpeka nödvändiga förutsättningar som är intressanta. Inom den moderniseringsteoretiska traditionen finns ståndpunkten att det föreligger en nödvändig interdependens mellan olika element av moderni­ sering av ett samhälle. Den kanske vanligaste varianten är att tänka sig ett samband mellan å ena sidan industrialisering och stigande välstånd och å den andra demokratisering. Påståendet kan vara att om välståndet stiger, måste demokrati följa (välståndet är tillräcklig förutsättning), eller att om välståndet inte stiger, kan demokratin inte fungera (välståndet är nödvändig förutsättning).

2 Endast

orsakspåståenden om nödvändiga förutsättningar står i ett logiskt samband med ett kontrafaktiskt påstående. Påståendet att x är en tillräcklig förutsättning för y öppnar däre­ mot för två kontrafaktiska möjligheter om x inte hade funnits: antingen att y inte inträffat eller att någon annan tillräcklig förutsättning fått y till följd. 3 R. Torstendahl 1989, s. 85. 4 L. Nilsson 1989, s. 306.

32

© Studentlitteratur

Seymour M. Lipsets Den politiska människan är ett klassiskt exempel på en moderniseringsteoretisk diskussion förd i sådana termer. Så här kan det heta: Om vi inte kan säga att en hög bildningsnivå är ett tillräckligt villkor för5 demokratin, så tyder materialet på att det nära nog är ett nödvändigt villkor.

Moderniseringsteorier har övat stort inflytande på tolkningen av europeisk historia. Historiker har därför haft anledning att ta ställning till interdepen­ dens-teorin. I Das Deutsche Kaiserreich är Hans-Ulrich Wehlers stånd­ punkt inte helt klar. Han framhåller å ena sidan att Tysklands, Rysslands, Japans och de flesta utvecklingsländers historia visar att industrialisering och demokratisering ej nödvändigtvis hör samman. Demokratin kommer inte som en följd av industrialiseringen utan måste erövras genom politisk kamp. Å andra sidan betonar han att demokratin är en funktionellt överlägsen politisk form för industristaterna. Utan politisk modernisering synes det oundvikligt att ett industrisamhälle ställs inför ”fundamentala kriser”, och han talar om en 6”nödvändig synkronisering av socialekonomisk och politisk utveckling”. Wehler menar med andra ord att industrialisering inte är en tillräcklig förutsättning för demokratisering. Men han kommer mycket nära att säga att demokrati i längden är en nödvändig förutsättning för industrisamhällets framgångsrika utveckling och stabilitet. Han tycks därmed i ett avseende ansluta sig till interdependens-teorin. I den år 1975 utgivna Modernisierungstheorie und Geschichte är Wehler mera skeptisk mot interdependens-tanken. Han skriver att den i ett histo­ riskt perspektiv är ohållbar och bygger på en underskattning av politikens relativa autonomi. Med hänvisning till Rainer Lepsius understryker Wehler, att industrialiseringens förhållande till demokratisering måste ses som en öppen fråga. Sett i stort är demokrati undantaget snarare än regeln. Åtmins­ tone på kortare sikt har auktoritära stater effektivitetsfördelar genom sin möjlighet att reagera snabbt på problem, även om demokratin på längre sikt har större potential som konfliktlösare. Mellan industrialisering och demo­ kratisering ”föreligger i vilket fall ingen synkronisering”. Snarare är det fråga om ett öppet växelspel, vars utfall bara7 kan förklaras utifrån konkreta kronologiska och strukturella sammanhang.

5 S. M. Lipset (1959) 1969, s. 47. 6 H-U Wehler (1973) 1983, s. 228 7 H-U Wehler 1975, s. 30.

© Studentlitteratur

f, 17 f.

33

Även om Wehler fortfarande tycks tro på något slags tendentiellt positivt samband mellan demokrati och industriell utveckling, avvisar han här teo­ rin att demokrati är en nödvändig förutsättning. Handlar påståenden om tillräckliga förutsättningar om universella sam­ band, tillåter de förutsägelser om vad som kommer att hända (vilket påståenden om nödvändiga förutsättningar inte gör). Att x är en tillräcklig förutsättning för y innebär att om x finns måste y följa. Har y ännu inte inträffat, kan historikern förutsäga att y kommer att inträffa. Sådana gene­ rella orsaksteser finns exempelvis inom deterministiska varianter av histo­ riematerialismen och har även aktualiserats inom exempelvis modernise­ ringsteorin. De är uttryck för det nomologiska orsakstänkande, som Popper-Hempel-modellen bygger på (men däremot inte nödvändigtvis för modellens krav på empirisk prövbarhet). Men påståenden om tillräckliga förutsättningar kan också uteslutande avse ett enskilt fall. Då tillåter de inte förutsägelser, men väl vissa följdpåståenden om det aktuella fallet. Är X en tillräcklig förutsättning för en viss händelse, måste historikern i konsekvensens namn kunna påstå att de samtidigt förekommande variablerna Y och Z var ovidkommande för utgången (det gäller då att se upp så att de senare inte ingår i de nödvändiga kontextuella förutsättningar som tas för givna). Men som redan framhållits, är det inte vanligt att historiker uppfattar orsaksfaktorer som tillräckliga förutsättningar. Att det är deras åsikt framgår av att de ofta anser att olika orsaksförklaringar åtminstone delvis kan vara förenliga med varandra. Sammanfattningsvis intresserar sig historiker i ett antal fall för envariabel-förklaringar med syfte att göra påståenden om nödvändiga förutsättningar. Vare sig sådana påståenden avser universella samband eller unika fall är det gripbart i vilken mening de gör anspråk på att förklara.

Påståenden om samvariation Ett annat skäl till att historiker tar fasta på en orsaksvariabel är att de vill utarbeta påståenden om graden av samvariation mellan denna och något som ska förklaras. Poängen är då inte att uttala sig om nödvändiga eller tillräckliga förutsättningar utan att med en kvantitativ ansats närmare bedöma samvariationen i ett antal fall. Denna är kausalt intressant, om fak­ torn är teoretiskt accepterad som kausal i det aktuella sammanhanget. Lars Nilsson intresserar sig i sin studie av urbaniseringen i Sverige 1800–1980 inte för det grundläggande urbaniseringslyftet utan för ”urbani34

© Studentlitteratur

seringens rytmik”, det vill säga variationerna i urbaniseringsförloppet. Nilsson vill således inte abstrahera från historiens konkreta förlopp utan närma sig detta. På den nivå han har valt kan man ju tänka sig att mönstret i Sverige kan vara ett annat än det i Danmark, ja, att förloppet i den ena svenska staden kan skilja sig från det i den andra. Nilssons problem öppnar alltså för orsaksförklaringar med en mängd variabler. Eftersom de inverkande omständigheterna kan variera från tid till annan och mellan olika delar av landet, riskerar en sådan ansats i detta fall att leda till ett antal skiftande förklaringar. Nilsson väljer i detta läge att utnyttja den frihet som historiens öppenhet ger och systematiskt pröva en medvetet begränsad förklaring. Genom att kombinera två teoretiska model­ ler fokuserar han variablerna nativitet, mortalitet, migration och näringsliv. Det är en kvantitativ korrelation mellan urbaniseringens rytmik och de nämnda variablerna och mellan vissa av variablerna inbördes som Nilsson söker. Som författaren själv framhåller ligger hans variabler på olika ana­ lysnivåer. Nativitet, mortalitet och migration ligger mycket nära själva förloppet. Å andra sidan är de uttömmande på sin nivå. Befolkningsutveck­ lingen i en stad är alltid summan av födelsenettot i staden och stadens mig­ rationsnetto i förhållande till omgivningen. Så långt postulerar författaren inga bestämda kausala samband utan gör en öppen empirisk prövning av variablerna. Därvid finner han att betydelsen av nettomigrationen från landsbygd till städer överdrivits av andra forskare. Nilsson uppvärderar betydelsen av det urbana födelsenettot. I en andra del bygger Nilssons ansats på en teori om kausala samband. Han förutsätter att växelspelet mellan de olika demografiska variablerna ”i hög grad” kan antas vara påverkat av arbetsmarknaden och dess förändringar. Den fjärde variabeln i analysmodellen – näringsliv – ligger alltså på en annan nivå och antas vara en orsak bakom de demografiska variablerna. I detta stycke finner författaren att industrins betydelse för urbaniseringen under sent 1800-tal tidigare överbetonats. Hans resultat är att servicenäring­ arna hade större betydelse än man tidigare förmodat. Förklaringen prövas här genom samvariationen mellan näringars och stä­ ders kvantitativa utveckling. Författaren nöjer sig med att hävda att den av honom studerade orsaksvariabeln ”i hög grad” hade effekt. Den ”definitiva förklaringen” anser han sig inte ha åstadkommit, och framhåller att ”Bakom” de valda variablerna gömmer sig ”en rad andra faktorer”. Till del tycks Nilsson således tänka sig en hierarkisk ordning8av orsaksfaktorer. Bakom näringslivets utveckling hittar man nya orsaker. Men som 8 Frågan

om kausala nivåhierarkier diskuteras nedan, se s. 49 f.

© Studentlitteratur

35

jag läser honom förutsätter han inte att alla andra orsaksfaktorer ligger bakom näringslivet och endast verkar via detta. Avslutningsvis skriver han, att den radikala skillnad han upptäckt mellan närliggande städer talar för att den fortsatta forskningen måste ställa nya frågor, och formulerar utgångs­ punkten synnerligen öppet: ”Vad har aktörer respektive strukturer betytt för 9 städernas utveckling?” Ett sätt att gå vidare vore att jämföra graden av samvariation mellan den demografiska utvecklingen och olika orsaksvari­ abler. Ett annat sätt vore att pröva en annan typ av orsaksförklaring, där samspelet mellan strukturella förhållanden och aktörer fokuseras. Den kvantitativa prövbarheten skulle då försämras, men möjligheterna öka att göra en kvalitativ tolkning av kausal komplexitet. Det är tydligt att Nilsson även är intresserad av den senare vägen. Nilssons studie illustrerar att historiker som arbetar med envariabel-förklaringar och enkelriktad kausalitet inte behöver anta att historien i det aktuella fallet ”egentligen” fungerar på det sättet. Det är ofta fråga om ett valt arbetssätt för att göra forskningsuppgiften hanterlig. Målet kan vara att peka ut en eller några delförklaringar. Vilka andra faktorer som inverkar kan hållas öppet. Detsamma måste då gälla förhållandet mellan de orsaksfakto­ rer som anförs och andra samtidigt verksamma.

Kausalitetens riktning Ett ytterligare skäl till att historiker lyfter fram en orsaksvariabel är att de vill ifrågasätta etablerade uppfattningar om kausalitetens riktning. Orsaks­ påståendet är då att en förmodad beroende variabel snarare var oberoende och vice versa. I antologin Labour and Love. Women’s Experience of Home and Family, 1850–1940 skriver Jane Lewis, att den äldre feminismen koncentrerade sig på att ta bort hinder i den offentliga sfären för kvinnors tillträde till profes­ sionella yrken och andra delar av denna sfär. Men en senare tids feminism har betonat hur ojämlikheter i den privata familjesfären ”strukturerar ojäm­ likhet i den offentliga sfären”. Ska mer än en elit av kvinnor kunna spela en roll i den offentliga sfären, måste männen dela hem- och omsorgsarbete lika. Enligt det nya synsättet kan familjelivet således inte reduceras till ”den beroende variabeln”. Det är 10 också en oberoende variabel, som påverkar det offentliga livets utformning. 9 L. Nilsson 1989, cit. s. 29, 10 J. Lewis 1986, cit. s. 1 f.

36

306, 309.

© Studentlitteratur

Christer Winberg arbetar med ett liknande problem i Folkökning och pro­ letarisering. Winberg vill förklara den kraftiga tillväxten av antalet obe­ suttna på den svenska landsbygden under århundradet 1750–1850. Han tar utgångspunkt i den äldre uppfattningen att proletariseringen berodde på att befolkningen växte ”för snabbt”; åkerarealen hängde inte med. Folkökningen i sin tur uppfattades som en följd av nedgången i dödligheten, som man brukade förklara med hänvisning till fredsperioden efter 1814, införandet av smittkoppsvaccinering och potatisens spridning (Esaias Tegnérs berömda ord ”freden, vaccinen och potäterna”). Ytterst kan man säga att den äldre uppfattningen överlät åt socialhistorien att beskriva effekterna av proletariseringen på landsbygden, men frånkände den möjligheten att komma med förklaringen till denna. De verkliga orsakerna till denna cen­ trala socialhistoriska företeelse söktes utanför den egentliga socialhistorien. Kärnan i den äldre uppfattningen var alltså att befolkningsutvecklingen från socialhistorisk synpunkt var en oberoende variabel och en avgörande faktor bakom proletariseringen. Förklaringen betonade en orsaksfaktor och kausalitet i en riktning. Genom sin undersökning undergräver Winberg dels uppfattningen att folkökningen var en oberoende socialhistorisk variabel, dels uppfattningen att proletariseringen var en direkt följd av folkökningen. Hur en alternativ förklaring ska se ut nöjer han sig med att antyda i skissform. Det är intres­ sant att notera att han pekar mot en mera sammansatt förklaring utgående från begreppet ”den agrara revolutionen”. Jordbrukstekniska förändringar, marknadsbildning inom jordbruket, nyodlingar, folks beteendemönster i vad avser giftermålsålder och användning av födelsekontroll med flera fak­ torer nämns. Genom att omtolka befolkningsutvecklingen från ett ”naturfe­ nomen till ett historiskt och socialt fenomen” tycks Winberg också öppna för att en envariabel-förklaring ska få vika för en annan förklaringstyp. En nyckelfråga för Winberg är alltså kausalitetens riktning, det vill säga om en variabel ska betraktas som orsak eller verkan. Även i den politiska historien kan frågan ställas på detta sätt. Den så kallade maktresursförklaringen av välfärdspolitiken, företrädd av Walter Korpi och många andra forskare, ser välfärdsinstitutionerna som en produkt av arbetarrörelsens styrka och agerande. Arbetarrörelsens makt är med andra ord orsak, välfärdssamhället verkan. Bo Rothstein instämmer i att det föreligger ett statistiskt samband mellan arbetarklassens organisatoriska styrka och socialpolitikens omfattning. Men han tillägger att sambandets existens inte säger något om ”i vilken riktning orsakskedjan löper”. Rothstein prövar själv en förklaring som utgår från institutionalismens föreställning att politiska institutioner är ”obero­ © Studentlitteratur

37

ende variabler”. Han vill med andra ord undersöka om institutioner kan ses som orsaker till andra förhållanden snarare än som effekter av dem. Rothsteins tes är att så verkligen var fallet i socialpolitiken. Av särskild betydelse i sammanhanget är den 1934 införda, statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen. Att denna organiserades av fackföreningarna gjorde det ”mer rationellt för arbetarna att gå med i facket”. Även senare tillkomna institutioner på arbetsmarknaden har gett fackföreningarna ”insti­ tutionell makt över den enskilde löntagarens arbetsförhållanden”. Även om införandet av arbetslöshetsförsäkringen kan sättas i samband med existensen av en ”relativt stark arbetarklass”, betonar Rothstein att när institutionerna väl fanns där kunde arbetarrörelsen använda dem ”för att ytterligare … öka sin framtida styrka”. Nämnda välfärdsinstitutioner var i den meningen oberoende variabler, som skapade 11 förutsättningar för att den organiserade arbetarrörelsen stärkte sin ställning. Neo-institutionalismen förstås inte av sina ledande företrädare som en enhetlig teori med ambitionen att åstadkomma täckande förklaringar av det historiska skeendet. Snarare är den helt enkelt en argumentering för att ”det 12 politiska livets organisering spelar roll”. Tolkad på detta sätt kan institu­ tionalismen användas för aspekt-förklaringar, som inte gör anspråk på att peka ut tillräckliga förutsättningar. Så är fallet hos Rothstein. Hans förklaring bygger på dels att arbetarrörelsens styrka spelade en roll för institutionernas uppkomst, dels att arbetarrörelsen förmådde utnyttja de möjligheter de nya institutionerna öppnade. En interaktion mellan variablerna förutsätts. Men Rothstein betonar särskilt en fas i skeendet och en riktning av det kausala sambandet.

Att överskrida envariabel-förklaringens ramar Att envariabel-förklaringar är begränsade är både deras styrka och deras svaghet. Begränsningen är en styrka därför att den underlättar systematisk prövning i flera fall eller detaljerad undersökning i ett fall. Att utsätta orsakssamband för kvantitativ prövning är lättast när det är fråga om enfaktor-förklaringar. Begränsningen är en svaghet, eftersom historikerna i regel anser att kausala historiska samband är komplexa. Det ligger i historieve­ tenskapens natur att vilja ge sig i kast med denna komplexitet. För att göra det måste den överskrida envariabel-förklaringens ramar. 11 B. Rothstein, Arkiv … nr 51–52, cit. s. 1, 12 J. G. March & J. P. Olsen 1984, s. 747.

38

11, 20.

© Studentlitteratur

Ett steg på vägen är att arbeta med fler orsaksfaktorer än en. Men detta skapar nya svårigheter så länge man håller fast vid den renodlade envariabel-förklaringens antagande att variabler är antingen beroende eller obero­ ende och att kausalitet endast går i en riktning. Om en förklaring inriktad på en orsaksvariabel byggs ut, kan resultatet bli att ett antal omständigheter raddas upp som ”bidragande” orsaker. Exempelvis kan den europeiska kolonialismens nedgång och fall förklaras med hänvisning till följande omständigheter: • Den ryska revolutionen, som stimulerade en världsomspännande agita­ tion mot imperialismen; • nationalistiska rörelser i de koloniserade områdena; • en försvagning av viljan att upprätthålla kolonier i imperieländerna själva; • det andra världskriget som försvagade de gamla kolonialmakternas inre 13 styrka och innebar att Japan drev bort dem från Sydostasien. Så länge inget sägs om hur omständigheterna hänger ihop med varandra, är en sådan förklaring otillfredsställande. Problemet löses inte av att ännu fler bidragande faktorer räknas upp. Förklaringen riskerar snarare att framstå som på en och samma gång alltmer ”överbestämd” i vad avser antalet vari­ abler och ”underbestämd” vad beträffar sammanhang. Den kan synas säga ”allt och intet”. Inom sociologin finns riktningar som sysslar med kvantitativ prövning av variabelsamband i många fall. Det finns statistiska metoder för att hantera komplex kausalitet, där en beroende variabel påverkas av flera oberoende variabler (multipel regression) eller en oberoende variabel påverkar flera beroende variabler (multivariat regression). Men den kvantitativa variabel­ ansatsen utgår ändå i hög grad ifrån antagandet att de oberoende variab­ lerna har verkan som separata storheter. En viss förändring av en oberoende variabels värde antas ha en viss effekt oavsett förändringarna av de andra oberoende variablerna. Den historiska kontextens betydelse för kausaliteten beaktas inte. Man laborerar i denna mening med en additiv bild av kausali­ tet. De resultat som erhålls består av allmänna mönster av samvariation mel­ lan variabler i exempelvis ett antal olika länder. Någon närmare kunskap 14 om hur orsaksfaktorer samspelar i en historisk kontext kan inte ges. 13

R. Emerson 1968. Texten används här som exempel på en dylik förklaring, men ingen skugga ska falla över författaren. Uppslagsverket som genre inbjuder till den typen av framställning. 14 Se härom C. C. Ragin 1987, spec. s. 53 ff. © Studentlitteratur

39

Kvantitativa variabelprövningar har otvivelaktigt betydande fördelar. De har med framgång använts av sociologerna vid Institutet för social forsk­ ning vid Stockholms universitet för att belysa orsaker till nationella skillna­ der i välfärdspolitiken. I Joakim Palmes avhandling är resultatet att en viss faktor – industriarbetarnas fackliga organisering – är bäst på att förutsäga variationer mellan nationerna i fråga om pensionsrättigheter. Faktorer vägs alltså mot varandra för att fastställa vilken som är ”den viktigaste”. Söks kunskap på en hög generaliseringsnivå måste man arbeta med starkt förenklade antaganden om hur kausaliteten fungerar. Men detta sker ofta i medvetande om att sammanhangen ”egentligen” är komplexa. Joakim Palme accepterar att historiska och situations-specifika omständigheter kan spela en viktig roll för välfärdspolitiken och att det är tänkbart att olika politiska konstellationer kan leda till snarlika resultat. Men dessa aspekter på kausaliteten kan inte prövas inom ramen för den forskningsstrategi han valt. Ett annat problem är att val av generaliseringsnivå och undersökningsmetod kan inverka på bilden av kausaliteten. Palme testar interaktions­ effekter mellan olika systematiska variabler och finner att dessa hade ”över15 raskande” liten betydelse för nationella skillnader i pensionsrättigheter. Historikerna å sin sida har ofta ett kunskapsintresse och en forsknings­ strategi, som får kontext och interaktion mellan orsaksfaktorer att framstå som viktiga. Det betyder ofta att faktorer som verkar i samma skeende antas vara både beroende och oberoende. Kausaliteten går i flera riktningar. En historisk orsaksförklaring som vill göra en sådan komplexitet rättvisa avlägsnar sig från den föreställning om kausalitet som används i envariabelförklaringar.

15 J.

40

Palme 1990, s. 127–29 (cit. s. 128), 151 f (cit. s. 150). © Studentlitteratur

4 Interaktiva orsaksförklaringar

Vad är interaktion? Teoretiskt kan man tänka sig att orsaksfaktorer samspelar med varandra på två olika sätt. Det ena är att A:s inverkan på Y påverkas av att B också inverkar på Y. En sådan interaktion förutsätter inte att orsaksfaktorerna förändrar varandra. De oberoende variablerna bara upphäver eller ingriper på annat sätt i varandras verkningar genom att samtidigt påverka samma bero­ ende variabel. Det är då fråga om interaktion, men inte om kausalitet i flera riktningar. Kausaliteten tolkas additivt. Ett fall av sådan interaktion kan vara en småstat som påverkas av makt­ tillväxten i en näraliggande stormakt. I ett läge kan småstaten tvingas till en långtgående anpassning. Men om en annan stormakt bildas eller stärks i samma område, kan maktbalansen ge småstaten ett större manöverutrymme. Någon förändring av den förstnämnda stormakten behöver inte förutsättas. Verkan av dess makt har ändå ändrats. Den andra typen av interaktion är mera vidsträckt. Orsakerna förutsätts inte endast ingripa i varandras verkningar. De har också effekter på varan­ dra. Det betyder att många variabler tolkas som både oberoende och bero­ ende. En del av ”utfallet” av interaktionen är att de variabler som ingår i den omformas genom sitt samspel. Interaktionen kan därför användas för att förklara både en bestämd händelse och orsaksfaktorernas och det historiska sammanhangets utveckling. Jag kommer att visa flera exempel på hur historiker tänker sig interaktion i den senare meningen. Exempelvis maktbalanssystem mellan stater tolkar historiker i regel inte som statiska. Utmanas en stormakt av en annan, förväntar historikerna sig att den därigenom förändrar sin politik och sina dispositioner. Interaktionen är dynamisk och variablerna själva är föränderliga storheter. Interaktiva kausalförklaringar bygger därför ofta på ett orsaks-tänkande som är kontextuellt och holistiskt. En eller annan historisk helhet är ramen för förklaringen. Variablerna som sådana, deras effekter

© Studentlitteratur

41

och deras förändring i samspel med varandra uppfattas som betingade av sammanhanget. Föreställningen om komplex, sammanhängande kausalitet måste skiljas från funktionalism och andra systemteorier. I de senare har begreppet ”sys­ tem” en teoretisk status. Men i den mån historikernas interaktiva förklaringar tycks konstruera sammanhängande ”system” är det snarare i en vardagligt beskrivande mening. Interaktiva förklaringar gör provisoriska avgränsningar av helheter, som är öppna på så sätt att de inte har någon självklar avgränsning eller balanspunkt. De kausala faktorernas inverkan på varandra är förklaringarnas aktiva moment, inte någon postulerad ”egen­ skap” hos systemet som sådant. Förklaringarna behöver därför inte utgå ifrån harmoni utan kan lika gärna betona konflikt. De kan förstå de faser av ett skeende som förklaringen beaktar som ett led i en större förändringsprocess. De behöver inte anta att samhället är en ”organism i balans” eller att allt som finns existerar i kraft av sina bidrag till ”systemet” eller att alla behov på något sätt tillgodoses. Det interaktiva orsakstänkandet har kort 1 sagt inga inneboende svårigheter att hantera konflikt och förändring. Interaktiva förklaringar kan inte göras starka (= övertygande) om de förlorar sig i ett diffust tal om att allting hänger ihop. Endast om historikerna utgår från insikten att ”allt inte hänger ihop med allt”, har2 de förutsättningar att förklara något, understryker Hans-Ulrich Wehler. Att välja ut ett begränsat antal lämpliga orsaksfaktorer och att skilja kausala samband från andra typer av korrelationer är två nyckelproblem för den som vill konstru­ era en interaktiv förklaring. Den bygger på begränsning och precision och kan aldrig fånga historien i hela dess komplexitet. Men den är selektiv på andra sätt än enfaktor-förklaringar.

Interaktiva aktörs-förklaringar Viktiga delar av historiografin kan tolkas som en tävlan mellan enfaktorförklaringar och interaktiva ansatser. Inte minst tydligt är detta i aktörsinriktad historieskrivning, när det finns en ”skuld” att fördela och partsintres­ sen att förhålla sig till. Frågan om det första och det andra världskrigets utbrott är ett exempel på det. Under 1960-talet utmanade två revisionister – Fritz Fischer och A. J. P. Taylor – vedertagna uppfattningar om det första respektive det andra världskrigets utbrott. Från min synpunkt är mönstret i dessa två debatter paradoxalt. Fischer attackerade en interaktiv förklaring 1 Om funktionalismen och 2 H-U Wehler 1975, s. 26.

42

förklaringar, se nedan kapitel 6.

© Studentlitteratur

av det första världskriget genom att peka ut Tyskland som huvudansvarigt. Taylor däremot ifrågasatte uppfattningen att Tyskland bar ansvaret för det andra världskrigets utbrott genom att lansera en interaktiv förklaringstyp. Innan Fischer publicerade Griff nach der Weltmacht 1961, var den förhärskande meningen både i och utanför Tyskland att de europeiska mak­ terna hade ”snubblat” in i det första världskriget. Den förklaringen lägger tonvikten på det komplexa samspelet mellan makterna, på deras signaler och tolkningar, reaktioner och motreaktioner, begränsade avsikter och fatala missförstånd. Fischers grepp i nämnda arbete var att studera krigsut­ brottet från det tyska källmaterialets synpunkt. Så småningom hårdnade hans tolkning. I den senare publicerade Krieg der Illusionen hävdar han att Tyskland från 1911 önskade krig, förberedde det och till sist provocerade fram det. Mot en förklaring som byggde på interaktion mellan3 makterna ställdes således en som tillmätte en makt en helt avgörande roll. När A. J. P. Taylor 1963 gav ut The Origins of the Second World War, var den gängse uppfattningen att Tyskland bar ansvaret för det andra världskri­ get. Taylor väckte stor uppståndelse genom att lansera en förklaring av samma typ, som den Fischer angrep i fråga om det första världskriget. Tyskland beskrivs som ett av flera pragmatiska länder, som eftersträvade mer eller mindre begränsade mål med mer eller mindre konventionella medel. Frågan varför kriget bröt ut besvaras sålunda, sammanfattar T. W. Mason Taylors arbete, genom: berättelsen om den komplexa interaktionen mellan nationernas politik, en interaktion så sammansatt och snabbföränderlig att ingen statsman kunde komma i närheten av att få grepp om den i dess helhet; och svaret på frågan ’varför’ är till4 större del att söka i dessa statsmännens oundvikliga tillkortakommanden.

I dessa debatter om de två krigsutbrotten tolkas således olika kollektiva aktörer – statsledningar – som orsaker till ett skeende. Frågeställningen är om en aktör ska utpekas som ansvarig, eller om tonvikten ska ligga på sam­ spelet mellan dem. I historiografin kring det kalla kriget hittar vi samma 3 En

översikt över och ett urval inlägg i debatten i H. W. Koch (red) 1972. Fischers förklaring öppnar för en ny fråga: varför ville Tyskland ha krig? Fischer söker besvara den genom att beakta en mängd inrikespolitiska förhållanden, däribland ekonomi och klassin­ tressen. Här är förklaringstypen således interaktiv. 4 T. W. Mason 1971, s. 106. En introduktion till och inlägg från debatten om det andra världskrigets orsaker i E. M. Robertson (red) 1971. © Studentlitteratur

43

mönster. Förklaringar i termer av Sovjetunionens skuld eller USA:s skuld 5 tävlar med interaktiva förklaringar. Frågan om förklaringen av det andra världskrigets utbrott står i ett nära samband med tolkningen av de inre förhållandena i Nazityskland. Alf W. Johansson skiljer från sistnämnda synpunkt mellan två skolor: intentiona6 lister och ”funktionalister”. De förra tillmäter Hitler och hans ideologi en helt avgörande roll. De ser ett ”direkt, man kan nästan säga kausalt, sam­ manhang mellan ideologi, planering och beslutsfattande i Tredje riket. Hit­ ler var ledaren, der Führer, inte bara till namnet utan också till gagnet. Det var Hitlers vilja som gällde, och därför kan nationalsocialismens historia framför allt förklaras genom en utläggning av Hitlers ideologiska föreställningsvärld”. ”Funktionalisterna” däremot, fortsätter Johansson, ser maktstrukturen i Tredje riket som komplicerad. Det leder till en relativise­ ring av Hitlers roll. Den högsta ledningen i Tyskland befann sig, enligt denna uppfattning, ”i ett interaktionsnät mellan olika mer eller mindre auto­ noma beslutsfattare”. I betydande grad förelåg ett ”kompetenskaos och en rivalitet mellan olika mer eller mindre autonoma maktgrupper där Hitlers insatser hade en mera kompromissartad, medlande och legitimerande funk­ tion än vad intentionalisterna vill erkänna.” Även denna historiografiska envig utkämpas således mellan en förklaring som bygger på en avgörande orsaksvariabel och kausalitet i en riktning och en interaktiv förklaring. För Johansson blir A. J. P. Taylor den förste ”funk7 tionalisten”, dock utan att själv ”ha varit medveten om det”. Interaktiva förklaringar där aktörer antas påverka och omforma varandra möter vi inom alla grenar av politisk historia. Inom feministisk forskning om staten och välfärdspolitiken finns teorier som arbetar med ett ”uppifrån­ ned”-perspektiv, där staten aktivt utövar social kontroll och förmånstagarna är passiva. I polemik mot denna tolkning har andra föreslagit ”en interaktiv modell”. Denna ska 8ge utrymme för att hjälpmottagare även är aktiva och kan utöva viss makt. Linda Gordon betonar betydelsen av att se inte bara männens och statens makt utan även ”dessa underordnade gruppers med­ verkan vid utformningen av program och politik”. Den interaktiva ansatsen lägger vikt vid statens relativa autonomi och undersöker den som ”en arena 9 för konflikt”. 5 En god översikt i W. Loth (1980) 1985.

6 Observera att Johanssons term inte har

något att göra med den funktionalistiska för-

klaringstyp vi ska diskutera nedan.

7 A. W. Johansson 1986, cit. s. 222, 224.

8 S. Benhabib 1992, cit. s. 221.

9 L. Gordon 1990, s. 28.

44

© Studentlitteratur

I Kronans skatter och bondens bröd, en studie av frihetstidens Sverige, tar Pär Frohnert ett grepp som har likheter med Gordons. Frohnert vill belysa varför skattesystemen kunde upprätthållas under den tidigmoderna perioden. I första hand behandlar han den lokala förvaltningens roll i skatteuppbörden. Själva huvudfrågeställningen hos Frohnert rör egenskaperna hos en relation, nämligen den mellan statsmakt och skattedragande bönder. Staten behandlas både som en (kollektiv) aktör och som en arena för inter­ aktion. Vilka egenskaper hos relationen mellan stat och bönder förklarar att skattesystemet fungerade?, frågar Frohnert. Han kan tänka sig två olika svar: antingen ett verksamt tvång från statens sida eller samförstånd mellan bönder och stat. Det första alternativet – tvånget – förekom i två huvudformer. Den ena var att tvångsmedel användes i den direkta skatteuppbörden. Exempelvis hade staten möjlighet att dra in skattegårdar efter tre års obetalda skatter (hemmanet kallades då skattevrak). Den andra formen för tvång låg i förhållandet att många bönder var beroende av krediter från kronofogdarna. De var under en stark press att hålla sig skuldfria till kronan för att kunna fortsätta att få sådana krediter. Kreditberoendet var ett strukturellt tvång oavsett om detta utnyttjades medvetet av staten eller icke. Frohnert finner att de två förklaringarna i tvångstermer är otillfredsstäl­ lande. Uppbördspolitiken utmärktes av mildhet snarare än stränghet; många av lagens tvångsinstitut utnyttjades aldrig. Även om en del belägg tyder på att kreditberoendet var en faktor av betydelse, är de för få för att författaren ska kunna nöja sig med denna förklaring. Följaktligen dras hans intresse till det andra huvudalternativet: skattesystemet fungerade i kraft av ett samförstånd mellan stat och bönder. I utarbetandet av denna delförklaring är inter­ aktionen mellan aktörerna det centrala momentet. Genom sitt ömsesidiga växelspel påverkade parterna inte bara skatteuppbörden utan även varandra. Ett av interaktionens ”utfall” var att parterna formades. Frohnert tillmäter riksdagens starka ställning i staten och bondeståndets stora inflytande i riksdagen en stor betydelse för skatteuppbörden. Stats­ maktens karaktär och klassbas var antagligen ”Grundorsaken” till att den stränga uppbördspolitik, som författningarna föreskrev, inte kunde upprätt­ hållas. Men författaren betonar också att böndernas politiska ställning kan ha återverkat på dem själva. Delaktigheten i riksdagen, och även lokalt, ”torde ha gjort att bönderna i ganska stor utsträckning uppfattade det rådande systemet som legitimt”. Interaktion betyder här att samtidigt som bönderna förändrade staten, förändrades de själva av sina positioner i staten. Faktorn ”bönderna” var både orsak och utsatt för verkan. © Studentlitteratur

45

Även i förklaringen av den milda skatteuppbörden arbetar Frohnert med en komplex interaktion. Visserligen anförs som en delförklaring att staten ibland tycks ha ”saknat resurser” att genomdriva sin politik på lokal nivå. Så långt är det fråga om en enkelriktad kausal förklaring av varför en stat som ville vara sträng inte kunde vara det. Men Frohnert menar att kronan till del kan ha saknat vilja att driva en hård politik. Ett moment av ändamålsförklaring ersätter då den kausala förklaringen i resurstermer. Som möjlig orsak till att staten inte ville vara sträng anförs den höga betalnings­ benägenheten bland bönderna. Att det fanns ett betydande mått av samförstånd kring skatteuppbörden kan således ha varit en orsak till att staten 10 valde mildhet i de fall betalningar var försenade. Samtidigt som böndernas nya ställning i staten påverkade deras skattemoral, kan böndernas skat­ temoral alltså ha påverkat staten att gå mildare fram. Interaktionen kan naturligtvis byggas ut ytterligare: statens mildhet när betalningar var försenade bidrog till att upprätthålla samförståndet med bönderna och så vidare. Interaktion hos Frohnert betyder både att aktörer påverkar varandra genom sitt handlande och att strukturella omständigheter påverkar aktörerna. Böndernas position i riksdagen tillmäts ju stor vikt i förklaringen av deras skattemoral. Interaktiva förklaringar intresserar sig således inte endast för samspel mellan aktörer. De kan också fokusera samband mellan aktör och struktur. Den sidan hos dem ska jag nu undersöka närmare.

Interaktion mellan aktör och struktur Christina Florins Kampen om katedern är ett exempel på hur förklaringar kan bygga på interaktionen mellan aktör och struktur. Florins förklaringsmodell är ”dubbelt” interaktiv: dels intresserar den sig genomgå­ ende för samspelet mellan struktur och aktör, dels för hur några delmönster av detta samspel grep in i varandra. Florin undersöker förändringar av den svenska folkskolans lärarkår 1860–1906. Med begreppet ”process” anger hon generella drag i skeendet som intresserar henne. Två processer fokuse­ ras. Den ena är feminisering, det vill säga en ökning av andelen kvinnor bland småskol- och folkskollärarna. Den andra är professionalisering, som var en kollektiv strävan av lärarkåren att öka sin kontroll över yrket och höja dess samhällsstatus. Dessutom tillmäts en tredje process en stor roll: den statliga byråkratiseringen, som gjorde att skolan alltmer lyftes bort från 10 P.

46

Frohnert 1993, särskilt s. 278–85. © Studentlitteratur

den privata och lokala sfären och gjordes till föremål för statlig reglering och kontroll. Processerna är hos Florin till att börja med utfallet av historiens verk­ samma krafter. Genom att urskilja flera sammanflätade processer argumen­ terar Florin för historiens komplexitet. Vill man förstå en aspekt av skeen­ det, som feminiseringen, bör denna sättas i samband med andra aspekter. Varje delprocess formades, enligt Florin, av strukturella förutsättningar och handlande aktörer. Ofta resulterade den i nya strukturer. Florin finner vidare att de olika delprocesserna kan ingripa kausalt i var­ andra. Folkskollärarkårens feminisering gynnade under ett skede dess pro­ fessionalisering. De kvinnliga lärarna var nämligen ofta av högre samhälls­ klass än de manliga. Inte nog med att kvinnornas klassbakgrund kunde ”så att säga kompensera deras könstillhörighet”. Kvinnornas samhällsställning och utbildning ”underlättade steget över för hela kåren från en klassposition till en annan”. Men när det professionella projektet hunnit en bit på väg, råkade professionalisering snarare i motsättning till feminisering. Yrket blev nämligen alltmer attraktivt för männen, som hade både vilja och makt att utveckla en strategi för könslig stratifiering och manliga privilegier. Florin visar också hur aktörers handlande i en delprocess kan skapa strukturella förutsättningar för en annan delprocess. Här framhålls särskilt staten, som var ”en slags primus motor, en regulator för hur processerna skulle utvecklas”. Staten övertog ansvaret för folkskolan, öppnade denna för kvinnliga lärare och gav dessa samma utbildning som männen. På det sättet befrämjade staten lärarkårens samtidiga feminisering och professio­ nalisering. När folkskollärarnas gemensamma professionella strävan bröts av strategier för könsstratifiering, var staten också en central aktör. Inte minst viktigt var att riksdagen ersatte likalöns-principen med lön efter kön. I småskolan, som i ett skede var en allvarlig konkurrent till folkskolan, spelade staten en annan roll genom att överlåta en stor del av ansvaret för lärarutbildningen åt landstingen eller privata intressenter. Småskollärarkåren feminiserades tidigt och uppfattades som en konkurrent av den manligt dominerade folkskollärarkåren. Denna gick framgångsrikt in för att göra småskolan till ett underordnat och föga kvalificerat skolstadium. Genom att ”stå på” detta skulle folkskollärarna kunna markera sig som mera kvalifice­ rade, vilket skulle underlätta deras professionalisering. Genom att inte ta ansvar för småskollärarinnornas utbildning medver­ kade staten till att dessa länge var utanför det professionella projektet och att feminisering gick hand i hand med underordning snarare än med profes11 sionalisering. 11 C.

Florin 1987, cit. s. 169, 186, 189 och 136.

© Studentlitteratur

47

Klas Åmarks Maktkamp i byggbransch är ett annat exempel på en förklaring som intresserar sig för samspelet mellan aktör och struktur. Åmark är intresserad av att pröva maktförhållandena och dessas förändringar som förklaring av utvecklingen på arbetsmarknaden i byggbranschen under åren 1914–1920. Särskilt intresserar han sig för övergången från en till stor del oreglerad konkurrens till en organisering av branschen genom kollektivav­ tal. Strävan efter kalkylerbarhet blev en brygga till samförstånd för seg­ rande aktörer på arbetsgivarsidan respektive bland arbetarna. Kring maktförhållandena bygger Åmark upp en interaktiv förklaring. Tre huvud­ beståndsdelar i denna är yttre strukturella omständigheter som den ekono­ miska konjunkturen och det politiska systemet och dess beslut, maktresur­ ser som medlemsantal och ekonomiska tillgångar samt aktörernas val och kampvilja. Hos Åmark liksom hos Florin ser vi att strukturinriktade historiker kan tillskriva aktörer en viktig plats i förklaringen. Åmark förutsätter inte att aktörernas handlande var strukturellt determinerat. Visserligen ställer han frågan om ”orsakerna bakom de strategiska valen”. Men han menar att par­ ternas val av strategi var en ”delvis oberoende förklaringsfaktor”. Situatio­ nen, intressena och de yttre strukturella förutsättningarna gav nämligen ”inte entydiga utslag för hur aktörerna borde agera”. De strategiska valen förklarar därför, som Åmark formulerar det, ”delvis sig själva” genom att aktörerna träffar dem ”efter sina mål och prioriteringar”. Ändamålsförklaring av aktörernas val skulle här kunna tillgripas. Åmarks uttryckssätt bottnar i att han emellertid inte prioriterar att göra en sådan. I den mån de strategiska valen tycks ha bestämts av aktörernas ”fria vilja”, hamnar den närmare förklaringen av varför de blev som de blev utanför modellen. Denna fokuserar aktörernas strategiska handlande dels som oberoende orsaksvariabler, dels som beroende variabler som påverkades av andra orsaksfaktorer. Det interaktiva draget hos Åmarks förklaring är som synes tydligt. Förskjutningen av maktförhållandena till arbetarnas fördel under den studerade perioden var en ”väsentlig del av förklaringen” till att fackföreningarna reste allt fler och mer omfattande krav. Samtidigt var medlemstillströmningen, en kanske avgörande del av fackföreningarnas resurstillväxt, en faktor som kunde påverkas av fackföreningarnas eget handlande. Man kan ju tänka sig att det faktum att fackföreningarna reste fler och mer omfat­ tande krav inte bara delvis orsakades av resurstillväxten utan i sin tur ytter12 ligare ökade tillströmningen av medlemmar. 12 K.

48

Åmark 1989, cit. s. 305, 319. Jfr. modellen i grafisk form s. 44. © Studentlitteratur

När en och samma variabel betraktas som både orsak och verkan, måste man förutsätta att det i princip går att urskilja när eller i vilket avseende den är det ena eller det andra. Men i förklaringsmodellen behöver sådana dis­ tinktioner inte utföras. Förklaringen kan snarare ta fasta på den samlade interaktionen och dess effekter. Ett sådant grepp ökar utrymmet för tolkning i förklaringen och svårigheterna att utsätta den för empirisk prövning. Det är inte ovanligt att historiker konstruerar nivåhierarkier av kausalitet. Ragnar Björk framhåller detta drag hos Erik Lönnroths Statsmakt och stats­ finans i det medeltida Sverige. Ekonomiska förhållanden antas inverka på de administrativa förutsättningarna, som inverkar på den politiska verksam­ hetens13karaktär, som inverkar på de personliga förhållandena mellan aktörerna. Interaktiva förklaringar kan arbetas in i de kausala nivåhierarki­ erna. Nivåerna tilldelas då ofta olika roller i förklaringen. En nivå kan vara en bakgrund, på en annan nivå kan forskaren söka aktiva moment som både påverkar och påverkas. Det senare förutsätter att nivån operationaliseras till konkretare företeelser som kan behandlas som ”faktorer” eller ”variabler”. ”Faktiska orsakssamband kan man bara hävda föreligger mellan enskilda företeelser, inte mellan nivåer eller områden i ett tankebygge”, framhåller 14 Ragnar Björk. Både Åmark och Florin arbetar med detta problem. Florin skriver: ”Vill man söka efter orsaker under ytan till att lärarinnornas livsvärld blev som den blev, måste man studera ett helt samhälle och försöka komma fram till vad som påverkade människorna i det. Denna studie har därför inriktats på att kartlägga de strukturförändringar som läraryrket var utsatt för …”. Det kapitalistiska produktionssättets framväxt var, enligt Florin, en ”grundläg­ gande strukturell förutsättning”. Rolf Torstendahls distinktion mellan den klassiska industrikapitalismens och den organiserade kapitalismens fas är en teoretisk ram för studien. Vidare förklaras det sociala könssystemet och klassystemet vara ”basstruktur/er/” i en samhällsformation. Den demogra­ fiska omvandlingen, däribland uppkomsten av en arbetskraftsreserv av ogifta kvinnor, var en annan ”viktig strukturell förutsättning”. Av staten skapade lagar och institutioner var också strukturella förutsättningar för läraryrkets utveckling. Exempelvis den statliga15löneregleringen 1906 var från de handlande lärarnas synpunkt en struktur. Det kapitalistiska produktionssättet är hos Florin inte indraget i den inter­ aktiva förklaringen mer än som bakomliggande orsak. Strukturer av typen 13 R. Björk 1983, kap. 8 (spec. s. 279 ff).

14 Ibid., s. 282.

15 C. Florin 1987, cit. s. 14, 179 och 181.

© Studentlitteratur

49

”löneregleringen 1906” hanteras däremot som både orsak och verkan. Flo­ rin intresserar sig för hur aktörer skapade dem (strukturen är verkan), och för hur de inverkade på skeendet och på andra strukturer som det sociala könssystemet (strukturen är orsak). Hos Florin och Åmark ser vi hur strukturer kan användas som urvalskri­ terium i behandlingen av aktörerna. Intresset riktas mot hur aktörer formar strukturer och hur strukturer påverkar aktörer, som exempelvis kan handla mot eller utnyttja eller begränsas av dem. Aktörer kan på det sättet integre­ ras i en förklaring, som väsentligen är kausal och även behandlar aktörer som orsaksfaktorer. Florins och Åmarks arbeten visar också att en i huvud­ sak kausal förklaring kan förenas med inslag av ändamålsförklaring i ter­ mer av aktörers motiv och bedömningar (Florin ägnar den sidan av saken rätt stort intresse). Så långt har vi tittat på förklaringar som intresserar sig för interaktion mel­ lan aktörer inbördes samt mellan aktörer och strukturer. Naturligtvis kan man också tänka sig att förklaringstypen helt inriktas på interaktion mellan strukturella makrovariabler. Men den varianten går jag inte in på. De interaktiva förklaringar jag diskuterat handlar alla om förlopp i Sverige. Nationellt formade variabler är centrala i förklaringarna. Förklaringarna är således partikulära i den meningen att de inte handlar om hela klasser av händelser utan om ett naturligt sammanhängande händelsekomplex. Men den interaktiva ansatsen kan också ligga till grund för abstrakta modeller, som kan appliceras i en mängd olika fall. Ett exempel på det kan hämtas från Rolf Torstendahl. Den ”händelse” han vill förklara är den västeurope­ iska industrikapitalismens utveckling 1850–1980. Torstendahl tar utgångs­ punkt i historiematerialismen och intresserar sig särskilt för teknologins roll. I hans förklaringsmodell får dock teknologin samsas med tre andra variabelkomplex: arbetsdelning, marknadsorganisation och konflikt. Även om Torstendahl lägger sin förklaringsmodell på en hög abstraktionsnivå, är den historiskt specifik. Den avser endast den västeuropeiska scenen och bara under vissa tidsperioder. Torstendahls tanke är att alla variablerna är kausalt förbundna, men att det inte föreligger en enkel och rak kausalkedja från en variabel till en annan. Variablerna är snarare ”interrelaterade med feed-back mekanismer, som kommer dem att förstärka varandra på ett sätt som omöjliggör en enkel kronologisk tidsföljd”. Utifrån nämnda variabelkomplex urskiljer Torstendahl fyra faser i den västeuropeiska industrikapitalismens utveckling: klassisk industrikapita­ lism, organiserad kapitalism, participatorisk kapitalism samt korporativ 50

© Studentlitteratur

kapitalism. Variablerna används dels deskriptivt för att precisera respektive fas’ kännemärken, dels kausalt för att förklara förändringarna. Även om Torstendahl särskilt intresserar sig för teknologins roll, söker han fånga en interaktion mellan variablerna. Exempelvis kan det heta att trettiotalskrisen hade ”politiska återverkningar i stor skala, och när dessa i det långa loppet kombinerades med en ny teknologisk utveckling uppkom ett nytt stadium”. Sammantagna är variablerna en icke-deterministisk förklaringsmodell. Det finns ”inte ens någon nödvändig förändringsriktning”, understryker Torstendahl. Men han tillfogar att den ackumulerade styrkan av de inverkande omständigheterna har ”tenderat att ge utvecklingen en och samma riktning”. Fasföljden har därför också tenderat att vara densamma i olika länder med gemensamma grundförutsättningar. Men inget hindrade att Frankrike före, under och efter folkfrontsregeringen först hade organise­ rad, sedan participatorisk och sedan åter organiserad kapitalism. Modellen håller alltså öppet för att samspelet mellan variablerna kan skifta så mycket mellan olika16tid och rum att utfallet – i modellens egna termer – blir starkt varierande. Att konstruera en abstrakt förklaringsmodell och att tillämpa den i en faktisk förklaring av ett singulärt händelsekomplex är med andra ord två tankeoperationer som inte får förväxlas.

Komparativa orsaksslutsatser När historiker använder Robert K. Mertons uttryck theories of the middle range, syftar de ofta på orsaksteorier som endast uttalar sig om en viss geo­ grafisk och historisk kontext som ”feodalismen”, ”västliga industrisamhäl17 len” och ”parlamentariska demokratier”. Ofta bygger sådana ”medel­ långa” teorier på ett fåtal orsaksfaktorer. Men de implicerar alltid att kontexten också spelar en roll. Det framgår av att teorierna antas sakna gil­ tighet, när kontexten inte är den rätta. I fel kontext antas orsakerna alltså inte vara effektiva, även om de skulle vara närvarande. Över huvud taget är kontextualitet ett viktigt drag hos historievetenska­ pens orsakstänkande. En kontextuell orsaksförklaring har två huvuddelar, som båda tillmäts kausal betydelse: en aktiv, som består av de utpekade orsakerna, och en i förklaringen passiv, som utgörs av kontexten. Genom en sådan konstruktion kan historikerna erkänna att historien är oändligt kom16 R. Torstendahl 1989. Artikeln publicerades 1984 på engelska. Jag tar här fasta på författa-

rens vidareutveckling av analysmodellen i not 4 i den svenska versionen. Merton står begreppet i första hand för teorier som ligger på en abstraktionsnivå mel­ lan empiriska hypoteser och allomfattande sociala teorier, se R. K. Merton 1968, s. 39 ff.

17 Hos

© Studentlitteratur

51

plex och ändå göra orsakspåståenden som är avgränsade och gripbara. De behöver nämligen inte reda ut hur kontexten medverkar. Det räcker att använda antagandet om kontextualitet för att begränsa orsakspåståendenas räckvidd till att avse en viss tid och ett visst rum. Ofta rör historikernas orsaksslutsatser ett visst unikt skeende. Men man törs ändå påstå att slutsatserna påverkas av implicita18jämförelser med ”andra händelser, kausalt observerade och ihågkomna”. François Furets ord om Alexis de Tocqueville – han sökte insikt genom ”två resor – i rum 19 och i tid” – säger något väsentligt om historievetenskapen överlag. I dess begrepp och tolkningar ligger komparation mellan olika tider och historiska rum inbyggd. Detta drag delar den med samhällsvetenskapen i stort, ja, med all vetenskap. Det för fysiken så karakteristiska experimentet är ju en jämförelse mellan olika kontrollerade situationer. Samhällsforskning, ”är i en 20 eller annan form komparativ forskning”, slår Stanley Lieberson fast. ”Att tänka utan jämförelser är otänkbart”, skriver Guy Swanson,21och därför vore vetenskaplig forskning otänkbar i frånvaro av komparation. Men när komparationen är implicit och indirekt, är risken stor att den också är impressionistisk snarare än systematisk. Den systematiska jämförelsen mellan orsakssammanhang i olika kontexter är ett sätt att pröva, utveckla och precisera det historiska orsakstänkandet. Sådan komparation är historievetenskapens motsvarighet till fysikens kontrollerade experiment. En variant är att orsaksslutsatserna rör ett enda fall, men att kunskapspro­ cessen är uttryckligt komparativ. Det är fallet i Pär Frohnerts förklaring av den frihetstida skatteuppbörden. Frohnert skriver att statsmaktens karaktär och klassbas under frihetstiden var ”Grundorsaken” till den milda uppbördspolitiken. Han tillägger att den centrala förvaltningens svaga grepp om de lokala ämbetsmännen under frihetstiden var en ”väsentlig bidra22 gande förklaring”. Påståendenas formulering röjer inte någon jämförande argumentering. Men Frohnerts kausala tänkande och forskningsansats genomsyras av komparation. Den karolinska uppbördspolitiken är en viktig jämförelsepunkt, absolutismen i andra delar av Europa en annan. Frohnerts orsaksslutsatser rörande 1700-talets Sverige vilar på jämförelser med sådana andra kontexter: ”Redan det faktum att den svenska riksdagen hade 18 Donald

T. Campbell & Julian C. Stanley, Experimental and Quasi-Experimental Designs for Research (1966), cit. ur N. J. Smelser 1976, s. 199. 19 F. Furet (1978) 1981, s. 132. 20 S. Lieberson 1985, s. 44. 21 Swansons uppsats i Comparative Methods in Sociology, ed. I. Vallier (Berkeley, 1971), s. 145. Här cit. ur C. C. Ragin 1987, s. 1. 22 P. Frohnert 1993, s. 280 f.

52

© Studentlitteratur

en så dominerande position och att bönderna utgjorde ett eget riksdags23 stånd, gör att Sverige kraftigt avviker från den allmäneuropeiska bilden.” Det bakomliggande komparativa argumentet för att X är en ”viktig orsak” till Y har strukturen att X är en ”viktig skillnad” mellan A, som hade X och fick Y, och B, som inte hade X och inte fick Y. I andra fall är det komparativa orsakstänkandet så utfört att själva slutsat­ serna är komparativa. Då söks en förklaring i termer av ”skillnader” eller ”likheter” mellan några utpekade kontexter. Ett av historiografins främsta exempel på sådana orsakspåståenden hittar vi i debatten om Tysklands Son­ derweg. Det som ska förklaras är ”1933”. Som ett europeiskt industriland antas Tyskland ha haft många förutsättningar för en utveckling lik Eng­ lands, Frankrikes och andra västländers. Nazismens seger i Tyskland och dess politik inåt och utåt uppfattas som en ”avvikelse” från den västliga ”normalvägen”. Förklaringen till Tysklands utveckling söks, med HansUlrich Wehlers ord, i den24tyska historiens ”speciella belastningar” och ”speciella förutsättningar”. Det som söks är med 25 andra ord kunskap om skillnader mellan länder som har betydande likheter. I det komparativa orsakstänkandet är det en poäng att jämföra länder som är rätt lika, men i något viktigt avseende utvecklades olika. Att den gemen­ samma kontexten är innehållsrik gör att många kausala faktorer kan behandlas som passiva moment i förklaringen. Vissa ”skillnader” lyfts fram som ”orsaker”, det vill säga görs till det aktiva momentet. Förhållandet att skillnaderna inte var alltför många underlättar argumenteringen för att de som fanns är kausalt intressanta. Om däremot likheterna är små och skillna­ derna många och stora, blir det svårt att hävda att en viss skillnad är en intressant orsak. I den tyska Sonderweg-debatten hävdar Thomas Nipper­ dey, att jämförelsen mellan Tyskland och USA inte har så stor betydelse. Skillnaderna i utgångsförutsättningar är för stora. Intressantare är att jämföra26Tyskland med England, Frankrike och vissa mindre europeiska län­ der. Samma grepp tas av François Furet i förklaringen av den franska revolu­ tionen. Han skriver att upplysningen blomstrade runtom i Europa, men bara i Frankrike ”närde den jakobinism”. Loger och filosofiska sällskap fanns27i England och de tyska staterna, ”men de drev inte fram en revolution där”. Furet menar uppenbarligen att upplysningen var en nödvändig förutsättning 23 Ibid., s. 18. 24 H-U Wehler (1973) u.å., s. 17, 294. Jfr. H. Grebing 1986, s. 19 f. 25 Debattens komparativa inriktning kan studeras i exempelvis Deutscher

Sonderweg …

1982 och H. Grebing 1986. 26 Nipperdeys inlägg i Deutscher Sonderweg …, s. 21. 27 F. Furet (1978) 1981, s. 203. © Studentlitteratur

53

för jakobinismen. Men den var uppenbart inte tillräcklig. De intressanta orsakspåståendena om den franska revolutionen blir de som söker skillna­ der mellan Frankrike och andra länder som påverkades av upplysningen. Jämförelser med länder som inte berördes av denna förefaller däremot inte fruktbara. En förklaring av den franska revolutionen i termer av ”skillnader” mellan Frankrike och England skulle i realiteten alltså anta att även den gemen­ samma kontexten – upplysningen – spelade roll. Att stora ”likheter” krävs för att en förklaring i termer av ”skillnader” ska vara intressant märks även hos Perry Anderson i Den absoluta statens utveckling. Författaren framhåller att den ”jämförande historieskrivningens konkreta vittnesbörd” inte ger belägg för någon nödvändig evolution från feodalism till kapitalism. I stället för att leta efter en ”inre drivkraft”, som obönhörligen framtvingade en dylik utveckling, söker han efter historiska ”skillnader”. Likheten med sättet att ställa frågan i debatten om Tysklands Sonderweg är slående: Vad var då det specifika i den europeiska historien, det som så djupt skilde den från den japanska, trots den gemensamma feodala utvecklingscykel som i övrigt knöt de båda så nära samman?

Svaret söker Anderson i arvet från antiken och framhåller därvid bland annat städernas ställning och förvandlingen inom den jordägande adeln från villkorlig privategendom till absolut privategendom. Så långt gör Anderson en komparativ förklaring av varför Europa av egen28kraft, men Japan först under yttre tryck inledde en kapitalistisk utveckling. De flesta jämförelser jag citerat är synkrona, det vill säga de avser olika historiska rum under samma tid. Men diakron komparation är oftare förekommande i historievetenskapen. Ett sällsynt tydligt exempel på ett sådant orsaksresonemang återfinns i Gunnar Gerdners Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början. Resonemanget rör den regeringskris som drabbade den knappt fyra månader gamla expeditionsministären under Louis De Geer d.y. i februari 1921. Gerdner skriver att både högern och vänstern i sin mån ”bidrog” till regeringskrisen. Den förra tillfogade reger­ ingen dess nederlag i kaffetullfrågan, den senare drev med kraft kravet på dess avgång. 28 Anderson

går sedan ytterligare ett steg och hävdar att uppkomsten av absolut privategen­ dom i Europa var en ”oundgänglig förutsättning” för kapitalismens uppkomst. Här får vi således ett exempel på hur komparation kan användas som metod för att utarbeta en kaus­ alteori om nödvändiga förutsättningar. P. Anderson 1980, cit. s. 448, 458, 453.

54

© Studentlitteratur

De ”avgörande orsakerna” till regeringskrisen finner Gerdner emellertid inom ministären. Han framhåller – som jag redan haft anledning notera – särskilt statsministerns passivitet och oförmåga att inse och utnyttja den styrka hans regering faktiskt ägde i förhållande till riksdagspartierna. De Geer själv blir för Gerdner alltså en avgörande orsak. För att den kompara­ tiva argumenteringen ska göras rättvisa, är ett längre utdrag på plats: Vårt land torde ha haft få statsministrar, som varit så litet måna om sin egen och sin ministärs prestige. Få torde ha lagt i dagen en så utpräglad avsiktlig eller oavsiktlig passivitet. De Geers person blev anledningen till att ministä­ rens styrka och anseende under dess korta tid tillsammans med riksdagen sjönk långt mera än förhållandena eljest gjorde nödvändigt. Det var en has­ tigt dalande kurva, som den svenska regeringsmakten hade beskrivit på sista tiden. Ännu för ett år sedan hade den Edénska koalitionsministären funge­ rat, som i sin krafts dagar betecknat en höjdpunkt både i fråga om inre homogenitet och förmåga att hävda sig i förhållande till riksdagen. Den hade avlösts av ministären Branting, som ägde såväl program som vilja att föra fram det, men som likväl var en svag minoritetsregering. Nu hade turen kommit till en ämbetsmannaministär, som stod helt isolerad från riksdagen och saknade inte blott fasta riktlinjer för sitt politiska handlande utan också varje form av sammanhållning och ledning. Ministären De Geer represente­ rar ett bottenläge för regeringsmakten, jämförbart endast med sådana kon­ seljer i det förgångna som Adlercreutz-Carlesons, von Otters och Ram­ stedts. En jämförelse med dessa utfaller dock knappast till De Geers fördel, inte minst med 29 hänsyn till att anspråken på regeringsledning avsevärt höjts sedan deras tid.

Kontexten i denna förklaring är ett antal svenska ministärer efter ståndsriks­ dagens avskaffande. Att betydande institutionella och andra ”likheter” finns mellan de olika fallen är därmed givet. Påståendet att De Geers passivitet var en avgörande orsak betyder, att det i detta avseende förelåg ”viktiga skillnader” mellan denna regeringschef och hans föregångare i ämbetet. Valet av kontexter för jämförelsen är en nyckelfråga för komparativa orsaksförklaringar. När orsaker söks i termer av ”skillnader” bestämmer valet av kontext vilka faktorer som ska föras undan till förklaringens pas­ siva del och i tanken hållas konstanta. Problematiken är densamma som när fysikerna kontrollerar experimentens ”bakgrundsförutsättningar”. Men den avgörande skillnaden är naturligtvis att historikerna är hänvisade till tankeövningar som rör den ”konkreta världen”. 29 G.

Gerdner 1954, cit. s. 217 f, 223 f.

© Studentlitteratur

55

R. F. Atkinson är inne på orsakspåståenden som handlar om ”skillnader” mellan kontexter, när han skriver att historikerna använder en ”doktrin om det onormala”. De låter det avvikande förklara. Gemensamma förhållanden 30 lyfts inte fram, även om de också spelar en roll. Men man måste obser­ vera att komparativa orsakspåståenden lika gärna kan bygga på en ”doktrin om det normala”. De kan med andra ord även ta ”likheter” som förklaringens aktiva moment. I sitt arbete om teknologisk förändring och industriell utveckling i Väst­ europa från 1750 och framåt, The Unbound Prometheus, diskuterar David S. Landes avslutningsvis expansionsperioden efter det andra världskriget. Han slår fast att det inte finns någon ensam yttersta eller grundläggande orsak: Varje lands expansion efter kriget har varit produkten av en föränderlig blandning av faktorer, några möjliggörande, andra stimulerande; och denna blandning har återspeglat den särskilda ekonomins och samhällets speciella behov, möjligheter och traditioner. Det har inte funnits bara en väg till väl­ stånd.

Historikerna är därför djupt skeptiska mot envariabel-förklaringar. De vill fånga komplexiteten, med dess ”mångfaldiga, interagerande krafter av varierande styrka”. Landes varnar dock att den interaktiva förklaringen kan öppna för ”oklarhet eller tvetydighet”, och han tillägger: ”Historikern är en mästare på ett å-ena-sidan, å-andra-sidan”. Landes vill undvika både ohis­ toriska förenklingar och ett orsakstänkande som är så diffust att det inte betyder något. Hans lösning är att vi ska intressera oss för ”de huvudsakliga gemensamma faktorerna” i de västländer som upplevt en likartad ekono­ misk expansion. De gemensamma faktorerna kan betraktas som det när31 maste vi kan komma den ekonomiska utvecklingens ”primus motor”. I motsats till i fallet med Tysklands Sonderweg rör Landes’ intresse en för flera länder gemensam väg. ”Likheter” mellan dessa länder tas som förklaringens aktiva moment. I orsaksförklaringar som bygger på jämförelser mellan ett fåtal fall förenas i regel ett deduktivt och ett induktivt moment. Det deduktiva består i en teo­ retisk för-förståelse, som upplyser om vad det kan vara lönt att jämföra. Det induktiva inslaget ligger i att orsaksslutsatsen tar formen av en empirisk generalisering utifrån de jämförda fallen. Ska historikerna utveckla sina 30 R. F. Atkinson 1978, s. 158–63. 31 D. S. Landes (1969) 1980, s. 535.

56

© Studentlitteratur

komparativa orsaksförklaringar, har de skäl att undersöka hur man kan göra komparativa empiriska generaliseringar.

J. S. Mills experimentella metoder I A System of Logic utarbetar John Stuart Mill metoder för att utveckla empiriska generaliseringar som är intressanta i detta sammanhang. En kal­ las the method of agreement. Den säger att om flera fall har en likadan utveckling och endast en tänkbar orsaksfaktor gemensam, då ska den gemensamma faktorn betraktas som orsak. En annan metod kallas the indirect method of difference. Det är fråga om en dubbel tillämpning av den förstnämnda metoden: dels ska man förvissa sig om att alla fall av en viss utveckling har endast en orsaksfaktor gemensam, dels ska man gå vidare och undersöka fall som inte har utveck­ lingen för att förvissa sig om att de inte har orsaksfaktorn. En starkare variant av detta, som Mill föreslog, är att man ska försöka nå fram till att alla fall som inte fick en viss utveckling inte hade något gemensamt utom frånvaron av 32 den kausala faktor, som var gemensam för de fall som fick utvecklingen. Mills anvisningar syftar till att möjliggöra en form av säkerhet i kompa­ rativa undersökningar. Målet är att successivt eliminera tänkbara kausalfak­ torer genom komparation, så att till sist en enda orsak framstår som accep­ tabel. Som jag noterar i kapitel två ger Mills regler en definition av kausalitet. Den orsak som intresserar honom i detta sammanhang är en nödvändig och tillräcklig förutsättning. The method of agreement bortdefinierar förutsättningar som är tillräckliga men inte nödvändiga, eftersom dessa kan vara frånvarande i vissa av de positiva fallen. The indirect method of difference bortdefinierar förutsättningar som är nödvändiga men inte tillräckliga, eftersom dessa kan vara närvarande i vissa av de negativa fallen. Mills sam­ lade metodpaket tar alltså sikte på den starkast tänkbara versionen av kausa­ litet. Som vi sett är orsakspåståenden i denna mening inte vanliga inom his­ torievetenskapen. Av flera skäl är det ogörligt att strikt följa Mills anvisningar inom sam­ hällsvetenskapen. Mill själv påpekar att det är ”uppenbarligen absurt” att tänka sig två samhällen som är lika i alla avseenden utom ett. En annan svå­ righet han framhåller ligger i att orsakerna till de sociala fenomenen är 32

J. S. Mill (1843) 1872, vol. 1, del III, kap. 8. Jfr. C. C. Ragin 1987, s. 36 ff samt A Dictionary … s. 215. Se även N. J. Smelser 1976, passim.

© Studentlitteratur

57

”oändligt många” och bildar komplexa kedjor av näraliggande och mera avlägsna faktorer. Att en orsak i vissa fall kan vara frånvarande33när effekten uppträder bevisar inte att den är oviktig när den är närvarande. Vidare bör man överväga vilka svårigheter kontextuell kausalitet kan skapa för komparation. Enligt det synsätt på kausalitet som Emile Durk­ heim företrädde motsvaras varje effekt av en särskild orsak. För att effek­ terna ska bli olika, måste det föreligga olika verksamma orsaker: Samma bakomliggande orsaker eller grupp av orsaker kan inte ibland skapa ett resultat och ibland ett annat, för i sådana fall skulle skillnaden mellan det förra34och det senare själv sakna orsak, vilket strider mot kausalitetens princip.

Om kausaliteten betraktas som kombinatorisk och kontextuell, är Durk­ heims synsätt inte relevant. Många historiker accepterar säkert att bonde­ uppror eller vilka som helst andra händelser kan drivas fram av olika kom­ binationer av orsaker. Likaså accepterar de att en bestämd kombination av omständigheter i ett läge får en viss effekt och i ett annat inte, eftersom kon­ texten varierar. Sådana föreställningar betraktar kausaliteten som ”multipel”. Synsättet är weberskt snarare än durkheimskt. Tycks olika orsaker ge samma effekt, fordrar Durkheim att man söker klassificera olika ”typer” av självmord eller bondeuppror eller andra effekter, så att skillnad i orsak mot35 svaras av skillnad i effekt. Mill själv betonade att den effekt en viss orsak får är beroende av hur orsaken påverkas av oräkneliga förutsättningar i omgivningen. Därför kan man inte utan vidare anta att en orsak som har en viss tendens i ett samman­ hang även har denna i ett annat. Omvänt kan en viss effekt skapas av olika orsakskombinationer. Denna kausala komplexitet samt avsaknaden av kontrollerade experi­ ment uppfattade Mill som hinder för att inom samhällsvetenskapen nå de säkra resultat, som hans experimentella metoder syftar till. Hans slutsats var att induktion – det vill säga generaliseringar utifrån empiriska observationer – inte kan spela samma roll i samhällsvetenskapen som inom vissa naturve­ tenskaper. I stället skisserade han en metod där deduktion förenas med empirisk verifikation. Teorierna skulle inte postulera faktiska universella samband mellan en orsak och bestämda effekter utan handla om vilka kau33 J. S. Mill (1843) 1872, vol. 2, del VI, kap. 6–10 34 E. Durkheim (1952) 1993, s. 146.

35 Om multipel kausalitet, se N. J. Smelser 1976,

(cit. s. 472, 475).

s. 141 ff; C. C. Ragin 1987, s. 23 ff och

passim.

58

© Studentlitteratur

sala samband som kan föreligga förutsatt att inte andra samband ingriper 36 störande. Det torde vara lätt för dagens svenska historiker att instämma i att Mills metodregler inte kan ge konklusiva resultat i ett studium av samhället. Detta hindrar inte att insikter kan hämtas från Mills diskussion om systematiska jämförelser. En sådan är att vare sig ”skillnader” eller ”likheter” görs till den komparativa förklaringens aktiva moment, måste denna hålla för uppre­ pade positiva och negativa jämförelser. Ska den tyska borgerlighetens svag­ het och osjälvständighet eller någon annan ”skillnad” användas för att förklara nazismens seger i Tyskland, måste man kunna visa att borgerligheten spelade en annan roll i England och Frankrike. Tesen om en tysk Sonder­ weg vilar med andra ord på en tes om en västlig Normalweg. Båda måste tåla empirisk prövning. I debatten om ”1933” var till en början föreställningen om en västlig Normalweg föga mer än en schablon. Den histo­ riska undersökningen inriktades på Tysklands förmenta särdrag. När histo­ riker påvisade liknande ”egenheter” i Englands och Frankrikes historia, försvagades Sonderweg-tesen. Även dess anhängare medger att den måste 37 utsättas för grundligare prövning i ”jämförelsens skarpa syrabad”. På motsvarande sätt vore det ett problem för Landes’ förklaring, om det visar sig att ett land som inte fick den ekonomiska expansionen hade de fak­ torer han använder för att förklara denna. Om vissa ”likheter” i kausalfakto­ rer ska förklara en ”likhet” i utfall bör 38 ”skillnad” i utfall motsvaras av ”skillnad” i fråga om dessa kausalfaktorer. Att historikerna ofta är specialister på en nationell historia kan få dem att dra sig för att bygga studier på en synkron komparation. När de gör en sådan är det ofta fråga om ingående jämförelser av ett fåtal fall snarare än en kvantitativ variabel-ansats anpassad efter prövning i ett stort antal fall. Historikernas slutsatser vilar då på en kvalitativ analys av vilka faktorer som är närvarande eller frånvarande och en bedömning av hur de samver­ kar. Men historikernas utgångspunkter är inte oförenliga med användande av systematiska positiva och negativa jämförelser för att precisera orsaksförklaringar. Fixeringen av gemensamma kontexter för områden med olika utveckling är ett sätt att tankemässigt ”konstanthålla” ett antal omständig­ heter och underlätta en fokusering på ett mindre antal historiskt utslagsgi­ vande faktorer eller faktorkombinationer. Max Weber tillämpade denna ansats när han jämförde västvärlden med Asien i sina studier av kapitalis36 J. S. Mill (1843) 1872, vol. 2, del VI, särskilt kap. 9 och 10.

37 H-U Wehler 1983, s. 30.

38 Resonemanget förutsätter hela tiden att jämförelsen anses vara

© Studentlitteratur

kontextuellt relevant.

59

39

mens uppkomst. Komparation är en av de frågor som40bör uppmärksammas mer i historikernas teoretiska förklaringsdiskussion.

Den faktiska förbindelsen mellan orsak och verkan Det kan finnas ”likheter” och ”skillnader” mellan delvärldar som är teore­ tiskt acceptabla som orsaker, men som i det enskilda fallet inte förklarar något. En närmare undersökning kan visa att andra förhållanden åstadkom den händelse forskaren intresserar sig för. På motsvarande sätt förhåller det sig med tillräckliga förutsättningar. De kan finnas utan att vara orsaker. Jon Elster illustrerar detta med att en obotligt cancersjuk kan dö i en trafik­ olycka. Den allmänna lagen att en patient med detta tillstånd avlider inom 41 en viss tid är visserligen sann, men den förklarar inte vad som skedde. Även i historien kan det finns nödvändiga samband som inte spelar någon roll för att åstadkomma en viss händelse, eftersom andra orsaker föregriper dem. Undersökningar av den ”faktiska förbindelsen” mellan orsak och verkan är därför alltid ett sätt att utmana förklaringar baserade på tillräckliga förutsättningar eller ”skillnader” och ”likheter” utan att ifrågasätta dessa påståenden som sådana. Från den konkreta utgångspunkten kan man nöja sig med att ifrågasätta deras förklaringskraft i det enskilda fallet. Ansatsen går ut på att i detalj söka redogöra för ”förbindelsen” mellan orsak och ver­ kan. Atkinson påpekar att ”förklara” i vardagsspråket kan betyda att 42 ”redogöra i detalj” för något. Vi kan förklara varför en bil förflyttar sig genom att visa hur dess olika delar interagerar. Vi kan förklara varför bar­ nens lek urartade genom att rekonstruera händelser som kuggade in i varan­ dra. På motsvarande sätt kan historiker förklara genom att minutiöst visa hur olika krafter påverkade varandra i ett visst sammanhang. Det som förenar sådana påståenden är strävan att i detalj fånga kausala samband. Men från synpunkten av de verksamma sambanden blir detta orsakstänkande med nödvändighet fragmentiserat. Det kan ha relevans när explanandum är en enskild händelse eller ett händelsekomplex, men knappast när historiker intresserar sig för kausala mönster i klasser av händelser. 39 Se N. J. Smelser 1976, s. 141 ff och dens. 1968, s. 70 ff. 40 Observera i sammanhanget att komparation inte bara

är aktuell i samband med förklaringar. Den kan även användas för att utarbeta en karakteristik. Den vägledande frågan kan då exempelvis vara: ”är den svenska välfärdsmodellen unik?”. 41 J. Elster 1988, s. 11. 42 R. F. Atkinson 1978, s. 98.

60

© Studentlitteratur

Den som söker fastställa ”faktiska förbindelser” mellan orsak och verkan upptäcker snart hur svårlöst uppgiften är. Jarl Torbacke kommer in på pro­ blemet i sin studie av svenska officerares och andra försvarsaktivisters utomparlamentariska agitation senhösten 1913 – våren 1914. Denna rörelse utgick från försvarsfrågan, men hade även en tydlig konstitutionell, anti­ parlamentarisk dimension. Torbackes fråga är hur den kunde få en sådan genomslagskraft. Han vill finna svaret genom att gå nära de reella förbindelserna mellan orsak och verkan. Men han konstaterar: ”Riktigt hur kug­ garna i opinionsmaskineriet här43gripit in i varandra finns ändå ingen möjlighet att vetenskapligt redovisa.” Sannolikt kan den ”faktiska förbindelsen” i en absolut mening inte faststäl­ las annat än i mycket speciella fall. Men även om den är en hägring, kan sökandet efter den leda historikerna in på konkretionens och den detalje­ rade kunskapens väg. Att beträda denna är en väsentlig del av deras orsaks­ tänkande. Sven Ulric Palmes undersökning Stockholms kapitulation 1520 får tjäna som exempel. Redan undertiteln – ”Ett rekonstruktionsförsök” – är upplysande. Det är i den detaljerade redogörelsen för förloppet under sep­ temberdagarna 1520 som Palme söker förklaringen. Han vill ”särskilja de krafter, vilkas tvekamp” skapade utgången. Förklaringen består i att ”nyan­ sera bilden” av en komplex interaktion. Till att börja med stod mot varandra Kristian II:s här, som belägrade Stockholm, och stadens härskare Kristina Gyllenstierna, Sten Stures änka, och hennes närmaste. Alltsedan Olaus Petris krönika har den tidigare histo­ rieskrivningen dessutom fäst stor vikt vid de svenska herrarna i Kristians följe och adelsmännen i Gyllenstiernas omgivning. De förra hade ställt upp som förhandlare för Kristian, de senare hade låtit sig övertalas att vika för honom – och då hade Kristina Gyllenstierna inte något annat val än att kapitulera, menade historietecknarna. Palmes bidrag är en mera detaljerad rekonstruktion av de verksamma krafterna och deras interaktion. På Kristians sida urskiljer han tre inbördes rivaliserande grupper: kungen och hans män, ärkebiskop Gustaf Trolle och hans närmaste samt ett antal forna Stureanhängare. Bland de belägrade urskiljs också tre grupper: Kristina Gyllenstierna, adelsmännen i hennes omgivning och Stockholms borgerskap med borgmästaren och rådet i spet­ sen. Förklaringen består i ett försök att – utifrån ett sprött källmaterial – så nära som möjligt fånga faktiska förbindelser mellan belägrande och beläg­ rade och mellan delgrupper tillhörande samma eller olika sidor. Därvid 43 J.

Torbacke 1983, s. 112.

© Studentlitteratur

61

framhåller Palme intressemotsättningen mellan å ena sidan Gustaf Trolle och kyrkan och å den andra de svenska stormän, som efter Sten Stures död övergått till Kristians sida. De senare hade fått amnesti för vad de förbrutit mot den danska kungamakten, men inte för sina handlingar mot kyrkan. Följaktligen hade de intresse av en utsträckt amnesti och bidrog, i egenskap av den danske kungens förhandlare, till att Kristina Gyllenstierna kunde få rätt gynnsamma kapitulationsvillkor. Vidare menar Palme att Stockholms borgmästare och råd hindrade Gyllenstierna från att frampressa ännu förmånligare villkor genom att i ett kritiskt skede ”söndra sig” från henne. Kanske hade Kristina Gyllenstierna stöd för sin ståndpunkt från kungens svenska underhandlare men inte från borgerskapets spets i den belägrade staden. Det meniga borgerskapets44motvilja mot kapitulationen kunde då inte ”omsättas i politisk handling”. Man kan säga att Palme förvandlar två huvudparter till ett öppet system bestående av sex olika delkrafter. Därigenom möjliggörs en mera detaljerad interaktiv förklaring. Kärnan i Palmes förklaring tycks vara att söka redogöra för den ”faktiska förbindelsen” mellan orsak och verkan. I likhet med andra orsaksförklaringar måste sådana förklaringar vara teoretiskt upp­ lysta, om de ska vara trovärdiga. När historikerna intresserar sig för ett singulärt händelsekomplex, har de alltid möjlighet att närma sig de faktiska orsakssambanden. Klas Åmarks ovan diskuterade förklaring av övergången till kollektivavtal i byggbran­ schen går ganska långt i den riktningen. Likheterna mellan Sven Ulric Pal­ mes och (hans elev) Klas Åmarks sätt att hantera kausaliteten i de texter jag anfört är i själva verket betydande. När historiker förklarar genom att i detalj redogöra för faktiska förbindelser mellan orsak och verkan, kan det vara svårt att dra en gräns mellan förklaring och beskrivning. Förklaringen tycks ju till del vara en på kausala sam­ band inriktad beskrivning. Kronologin är ofta en bärande del av den histo­ riska beskrivningen. I förklaringar inriktade på detaljerade redogörelser för faktiska samband mellan orsak och verkan kan kronologin användas som förklaringsinstrument. För Sven Ulric Palme är det avgörande att fastställa när och i vilken följd saker och ting hände under tre-fyra dagar fram till den 5 september, då amnestibrevet utfärdades. Att det går att göra sannolikt vid vilken tidpunkt förhandlingarna med Stockholms stad slutfördes är avgörande för hur faktorn ”stadens råd och borgerskap” inplaceras i det interak­ tiva schemat. 44 S.

62

U. Palme (1945) 1981, s. 169–79. © Studentlitteratur

I min egen avhandling om den svenska flottan och pansarfartygsfrågan 1918–1939 hade jag problem med en så kallad marinberedning, som arbe­ tade parallellt med 1919 års stora försvarsrevision. Det var till en början svårt att förstå varför en andra utredning tillsattes, och varför denna tilläts arbeta med 1914 års försvarsramar som utgångspunkt, fastän hela tanken med försvarsrevisionen var att krympa försvaret. Genom att jag fastställde när marinberedningen tillsattes, när den utvidgades, när den fick tilläggsdi­ rektiv med mera, tycktes en del av frågorna få svar. Så framgick att bered­ ningen själv lagt fram ett förslag till utvidgade befogenheter och fått dessa godkända under den korta tid Sverige styrdes av en expeditionsministär. Vidare öppnade det faktum att den tillsatts bara en månad efter försvarsrevisionen, sammantaget med flottans kända missnöje över revisio­ nens sammansättning, för möjligheten att ett syfte från politikernas sida var att blidka flottan, medan de kanske inte fäste någon större vikt vid marinbe45 redningen från saklig synpunkt. Kronologin är således en viktig del av förklaringar i termer av ”faktiska förbindelser” mellan orsak och verkan. Kronologins roll är då att 46 bidra till den detaljerade rekonstruktionen av mönster av kausal interaktion. Det är samtidigt uppenbart att kronologisk följd i många fall inte är detsamma som ett kausalt samband. Kronologin är då inte i sig förklarande utan kan sna­ rare kan ge uppslag till särskilda orsaksförklaringar eller ändamålsförklaringar.

Ett pluralistiskt orsakstänkande Konstruktionen av historiska orsaksförklaringar har två förutsättningar. Den första är att de unika konkreta händelserna grupperas i händelseklasser: krig, bondeuppror, borgerliga revolutioner, modernisering och så vidare. Redan genom att historikerna tänker i termer av händelseklasser upprättar de historiska mönster. Den andra utgångspunkten är att händelseklasserna är teoretiskt genomarbetade på så sätt att ett antal acceptabla orsaksfaktorer har angivits för var och en av dem. Om vi tar historievetenskapen som hel­ het har dess orsaksteorier formen av ”idébanker”, som är knutna till hän­ delseklasser. Teorier avgör vad som får ingå i ”idébankerna” och vad som 45 A. Berge 1987, s. 48 ff. 46 Det är alltså inte fråga

om att kronologin skulle vara en förklaring av eget slag. Jag instämmer med Arne Jarrick och Johan Söderberg om att det är svårt att inse vad en ”genealogisk” förklaring som inte är kausal är för något. A. Jarrick & J. Söderberg 1993, s. 50.

© Studentlitteratur

63

inte hör dit. Teorierna är i vissa fall knutna till en viss tänkare och auktorita­ tiva texter, i andra fall är källorna långt mera fragmentariska och teorierna upprätthålls framför allt genom historikernas praktik och inbördes kritik. Förklaringar av de unika händelserna utarbetas genom att godkända idéer tillämpas och kombineras i den historiska bedömningen. Naturligtvis kan historikerna vara oeniga om vad som ska ingå i en idé­ bank, det vill säga om hur en händelseklass kan förklaras. Innehållet kan också förändras genom nya forskningsresultat. Men detta intresserar här mindre än att urskilja själva mönstret i vad som pågår. Historikernas kausala teorier har normalt inte formen av lagar med anspråk på att uttömmande förklara historiska händelser, eftersom de inte räknar med att enskilda faktorer är tillräckliga förutsättningar. Teorierna anger faktorer som enligt vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan spela en kausal roll för en viss typ av händelser. Den historiker som vill bygga en orsaksförklaring på något som inte tillhör idébanken får räkna med att ingå­ ende argumentera för varför dennas innehåll ska förändras. Den historiker som hämtar sina tankar från idébanken har utgångspunkter som inte är kon­ troversiella. Diskussionen kommer då mer att gälla tillämpningen, det vill säga bedömningen av det unika fallet. Genom att de unika händelserna inordnas i händelseklasser och att förklaringar bygger på den ”idébank” av kausala faktorer som hör till klassen upprätthåller historievetenskapen ett minimikrav på sina orsaksförklaringar. Dessa blir teoretiskt upplysta bedömningar som, med Max Webers ord, 47 ”inte motsäger vår nomologiska kunskap”. Det på sidan 14 ovan citerade stycket av Lauritz Weibull om Sveriges militära nederlag 1520 kan tas som exempel. Weibull tar endast ställning till ett fall. Han säger inte att händelsen ska betraktas som ett fall av en allmän­ nare företeelse. Arne Jarrick och Johan Söderberg tolkar detta så, att Wei­ bulls förklaring är ”helt partikulär, det vill säga den gäller bara just den kon­ kreta händelse den används till. Här varken hävdas eller underförstås att nederlaget mot Christian II skulle ha kunnat vara en typhändelse, represen­ tativ för andra liknande händelser. Just här – just i det slag som bildar förhistorien till 48 Stockholms blodbad – blev det avgörande att soldaterna var så illa rustade.” Vore utfallet 1520 en ”typhändelse”, skulle detta krig kunna ”täckas” av en universell lag. Det är det uppenbart inte fråga om hos Weibull. Men vi 47 M.

Weber, Roscher und Knies und die logischen Probleme der historischen Nationaloe­ conomie (ursprungligen publicerad 1903–06 i Jahrbuch für Gesetzgebung, Verwaltung und Volkswirtschaft), här i översättning cit. ur P. T. Manicas 1987, s. 132. 48 A. Jarrick & J. Söderberg, s. 47.

64

© Studentlitteratur

bör inte bara notera att Weibulls förklaringsintresse är partikulärt och att han förklarar genom en bedömning av den unika situationen. Vi bör också notera att bedömningen är teoretiskt upplyst. Hade Weibull velat motsäga innehållet i historikernas ”idébank” om vad som avgör krig, hade han inte en passant kunnat anföra sin förklaring. Men nu är denna konform med en konventionell teori, som säger att bland de många faktorer som brukar inverka på krigsförlopp märks styrkornas vapen, träning och ledning. Grun­ den för Weibulls förklaring är att den uppfattar fälttåget 1520 som en del­ händelse inom den teoretiskt genomarbetade händelseklassen ”krig”. Historikerna kan förhålla sig på två olika sätt till de godkända kausala teorierna eller teorifragmenten. Vissa tar en bestämd kausal teori som utgångspunkt, och försöker förklarar än det ena, än det andra skeendet med hjälp av denna. Andra tar utgångspunkten i den historiska situationen och avgör från fall till fall vad i idébanken de ska använda för att förklara. Skill­ naderna mellan ansatserna kan vara betydande vad beträffar forskningsstra­ tegi, sätt att använda teori och sätt att skriva historia; den teoristyrda forsk­ ningen kan ha som mål att etablera generellare föreställningar om betydelsen av vissa orsakssamband och leder vanligen till en mera markerat argumentativ framställning. Men det bör observeras att historiker som är oeniga om vilket av angreppssätten som är att föredra kan ha en likartad uppfattning om den historiska kausaliteten. De kan vara överens om att betrakta denna som interaktiv, komplex och kontextuell och om att den deduktivt-nomologiska förklaringen har ringa revelans inom historievetenskapen. Samtidigt framstår själva orsaksbegreppet som pluralistiskt inom historie­ vetenskapen. Innebörden av orsakspåståendena kan variera beroende på vad som förklaras eller på vad som framför allt intresserar den som förklarar. His­ torikerna nöjer sig ofta med att peka ut en viss kausal aspekt och bortser från en mängd andra. Historiens öppenhet för olika tolkningar behöver inte upp­ fattas som en förbannelse. Men den rymmer faran att inslaget av godtycke blir stort och prövningen av olika förklaringar verkningslös. Historievetenskapen behöver därför en förklaringsteoretisk diskussion, som handlar om hur man ska göra teoretiskt upplysta bedömningar av kom­ plexa situationer i den konkreta världen. Den bör undersöka strategier för att hantera kausalitet som är interaktiv, multipel och kontextuellt präglad. Den behöver, kort sagt, komma längre i utvecklingen av ett teoretiskt avan­ cerat tänkande kring samhällelig kausalitet.

© Studentlitteratur

65

5 Ändamålsförklaringar

De kausala förklaringar vi undersökt har handlat om ett yttre samband mel­ lan händelser, krafter, faktorer eller andra företeelser. Men historikerna kan också närma sig historien från ett annat håll och söka de tankar, motiv, mål och verklighetsbedömningar som fick aktörer att göra vad de gjorde. En förklaring i sådana termer kallar jag ändamålsförklaring. Ändamålsförklaringen vill förstå historien från aktörens synpunkt. Man kan säga att den vill förstå aktören och genom aktören förstå det historiska handlandet. Den är verksam om den får oss att se någonting aktören såg, eller trodde sig se, i sitt hand­ lande - ett drag, en konsekvens eller aspekt av handlingen som aktören behövde, önskade, skattade högt, värdesatte, höll för pliktenlig, välgörande, 1 ovillkorligen föreskriven eller angenäm.

Ändamålsförklaringen bygger alltså på en tolkning av aktörens subjektiva tankevärld. Den förutsätter att aktörerna har mål, och att de i någon mening strävar efter att nå dessa och att aktörernas mål och bedömningar har bety­ delse för vad som sker. Är aktörerna helt utan mål eller har deras mål inga konsekvenser för vad de gör, är de inte tillgängliga för ändamålsförklaring. Denna bygger på en föreställning om ”handling” som en särskild kategori, möjlig att skilja från neurologiska reflexer och mekaniska samband. Men kan säga att ändamålsförklaringen förutsätter att aktörerna är rationella i motsats till arationella. Det är ändamålsförklaringens styrka att den låter – ja, fordrar – att histo­ rikerna ska lära känna aktörer som varit med och format historien. Men i de krav förklaringen uppställer ligger samtidigt dess begränsning. De flesta människors aktivitet avsätter inte empiriska spår, som gör det möjligt för historiker att ingående lära känna dem som individer. I många historiska sammanhang är därför ändamålsförklaringen av begränsat värde.

1 D.

66

Davidson 1963, s. 685. © Studentlitteratur

Jag inleder min undersökning av ändamålsförklaringen med några exem­ pel på hur den kan konstrueras. Därefter följer en diskussion om förklaringens problem och egenheter.

Per Albin Hansson Den så kallade midsommarkrisen 1941 är den mest omdebatterade frågan i den svenska utrikespolitiken under andra världskriget. Krisen uppstod när Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni och krävde ett antal tillmötesgåenden av Sverige avsedda att underlätta krigföringen. Det vikti­ gaste var transitering på de svenska järnvägarna av en armédivision från Norge till Finland. Krisen utmynnade i att Sverige efter tre dagar gick med på det tyska kravet. Enligt Göran B. Nilsson band Per Albin Hansson sig tidigt för ett ja till Tysklands begäran. Statsministern manövrerade sedan för att få till ett sådant beslut i regeringen. Därvid spelade han vid det avgörande regeringssammanträdet bort det mandat han fått av sin riksdagsgrupp att 2 säga nej. I Per Albin och kriget polemiserar Alf W Johansson mot Nilssons tolk­ ning. Enligt Johansson var statsministern inte tidigt låst i en ja-position och det fanns hos honom ingen strävan att manipulera med riksdagsgruppens mandat. Per Albin Hansson var beredd att acceptera ett nej, men bara om enighet kunde nås kring detta. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen var i själva verket inte beredd att spränga samlingsregeringen för att avvisa de tyska kraven. Statsministern ”insåg” därför att det bara fanns en väg att gå: att säga ja, men samtidigt försöka förhindra att eftergiften blev inledningen 3 till en allmän eftergiftspolitik. Johanssons argumentation består i en ingå­ ende rekonstruktion av ”Per Albins bedömning”. Han redovisar hur statsmi­ nistern tolkade kungens yttranden på förmiddagen den 22 juni, och menar att denna tolkning i sin tur tyder på att Per Albin Hanssons ”spontana reak­ tion” var att man måste svara nej. Hur senare opinionsyttringar inverkade på statsministern bedöms. Johanssons samlade bild av den politiske aktören Per Albin Hansson spe­ lar en viktig roll i tolkningen. Statsministerns handlande under midsom­ markrisen är en ”del”. Johansson söker bringa tolkningen av denna i sam2

G. B. Nilsson 1971. Nilssons tolkning kritiseras i K. Wahlbäck 1973 och P. G. Andreen

1973. G. B. Nilsson 1973 är en replik. Alf W Johanssons tolkning ansluter till Wahlbäcks

och Andreens.

3 A. W. Johansson 1985, s. 258 ff (cit. s. 259).

© Studentlitteratur

67

klang med sin helhetsförståelse av aktören. Alternativet vore att den nya ”delen” så tydligt strider mot Johanssons förförståelse, att en förändring av denna framtvingas. Men så är inte fallet. Göran B. Nilsson menar att Per Albin Hansson redan den 23 juni band sig för ett jakande svar genom att gå med på4att tyskarna gavs underhandsbesked om att de kunde räkna med ett sådant. En av Johanssons invändningar är att en sådan åtgärd helt skulle strida emot ”Per Albins traditionella sätt att agera i beslutsprocesser”. Ett annat krav Johansson ställer är att tolkningen av statsministerns age­ rande måste rimma väl med alla hans åtgärder under krisen. Om han redan den 23 juni bundit sig för ett ja, borde han ”rimligtvis” ha lagt upp sin inledning inför riksdagsgruppen nästföljande dag annorlunda och mera energiskt tryckt på skälen för ett ja. Slutligen kan noteras att en viktig del av tolkningstvisten rör innebörden av två beslut i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Johansson söker frågans lösning genom att relatera besluten till deras kontext. Vid sitt sammanträde den 24 juni sade riksdagsgruppen med överväldigande majoritet nej till de tyska kraven under förutsättning att enighet kunde vinnas med de andra parti­ erna. Samtidigt röstade den med svagare majoritet (och ett antal nedlagda röster) för ett ja under förutsättningen att nej skulle leda till regeringskris. Med hänvisning till den politiska situationen i stort och den debatt som föregick beslutet hävdar Johansson, att det första beslutet bara var en ”principdeklara­ tion”. Den andra omröstningen ger en ”mera korrekt bild av stämningsläget”. Det fanns en minoritet inom riksdagsgruppen som var beredd att säga nej under alla förhållanden, men majoriteten gick på en försiktigare linje. Detta 5 blev ”helt säkert avgörande för Per Albin”, konkluderar författaren. Debatten om Per Albin Hanssons agerande under midsommarkrisen präglas av att aktören anses ha befunnit sig i en utpräglad problemsituation. De möjliga alternativen var inte många. Tolkningen inriktas på att avgöra vilket av dessa han valde och när. Svaret ges genom att söka avgöra ett antal empiriskt observerbara handlingars syfte. Historikern söker insikt genom att försöka se det sammanhang aktören såg, genom att rekonstruera de idéer som låg bakom och kom till uttryck genom handlingarna.

Alfred Lagerheim Även forskningen kring slutskedet av unionen mellan Sverige och Norge har ställt intressanta frågor om aktörernas motiv. I Inför unionsupplös4 G. 5 A.

68

B. Nilsson 1971, s. 499 f.

W. Johansson 1985, cit. s. 259, 261, 265, 267 f.

© Studentlitteratur

ningen 1905 undersöker Jörgen Weibull de unionella förhandlingar i konsu­ latsfrågan, som fördes i en 1902 tillsatt svensk-norsk kommitté. Dess upp­ drag var att undersöka en anordning med särskilda konsuler för vartdera av rikena. Initiativet hade föreslagits av utrikesminister Alfred Lagerheim redan på sommaren 1901. Men den svenska regeringens beslut kom först i januari 1902. Att på detta sätt acceptera att konsulatfrågan ensam blev föremål för utredning markerade en förändring av Sveriges hållning. Tidigare hade Sverige velat acceptera ett beslut om särskilda norska konsuler endast om Norge samtidigt accepterade tillkomsten av en gemensam, inför båda staternas myndigheter ansvarig utrikesminister. Historieskrivningen brukade före Weibull framhålla att Lagerheim hade tre motiv för sitt initiativ. För det första att han ville bryta dödläget i unions­ frågan och bana väg för en uppgörelse med Norge. För det andra att han ville tillmötesgå norrmännen i konsulatfrågan av fruktan för att dessa annars skulle ta saken i egna händer; en 1901 publicerad norsk utredning om ett eget norskt konsulatväsen brukade här anföras som en utlösande orsak. För det tredje att Lagerheim skulle ha bedömt att unionsupplösningen bara var en fråga om tid, och att han därför ville göra den så smärtfri för båda parterna som möjligt. Weibull menar dock att den vedertagna bilden av Lagerheims motiv inte håller för närmare granskning. Till att börja med visar Weibull att Lager­ heim börjat forma sina planer och sondera möjligheterna att genomföra dem redan på hösten 1900. Den norska konsulatutredning som lades fram 1901 kan alltså inte ha spelat en avgörande roll. Lagerheims agerande var inte så reaktivt som man förmodat. Vidare kan Weibull peka på norska utta­ landen till Lagerheim som pekade på att en svensk eftergift i konsulatfrågan skulle bana väg för en norsk eftergift i fråga om gemensam utrikesminister. Även om Sverige gav upp den formella sammankopplingen av de två frå­ gorna, hade Lagerheim skäl att tro att en lösning av den ena skulle befrämja lösningen av den andra. Förtroliga uttalanden av honom år 1900 visar att han inte alls misströstade om unionens framtid – ”snarare tvärtom”. Weibulls huvudresultat är alltså att Lagerheims agerande inte var en ”ren eftergiftspolitik”. Han var inte inriktad på en smärtfri avveckling av unio­ nen. Snarare sökte han genom en lösning av konsulatfrågan ”utjämna motsättning6arna” och bana väg för en positiv lösning av unionsfrågan ”i dess helhet”. Metodiskt är Jörgen Weibulls ändamålsförklaring lik Alf Johans­ sons på så sätt att aktören kan inplaceras i en historisk situation, som endast lämnade ett fåtal vägar öppna. Den yttre problemsituationen används för att sovra de alternativ ändamålsförklaringen behöver överväga. 6 J.

Weibull 1962, cit. s. 35, 38

© Studentlitteratur

69

Drottning Kristina I debatten om varför Drottning Kristina abdikerade och lämnade Sverige är det svårare att använda problemsituationen för att begränsa tolkningsalter­ nativen. Frågan är egentligen inte vilket handlingsalternativ Kristina var inriktad på utan varför hon handlade som hon handlade. En sådan motiv­ fråga är synnerligen öppen och kan därför ofta ges de mest skiftande svar. Ett handlande kan nämligen vara lika ”överbestämt” av motiv, som en hän­ delse i en öppen historisk situation kan vara kausalt överbestämd. Ändamålsförklaringen ställs då inför uppgiften att försöka sovra bland motiven och skilja stort från smått, väsentligt från oväsentligt. Curt Weibull lanserade i Drottning Christina. Studier och forskningar tolkningen, att Kristina abdikerade och lämnade Sverige därför att hon i hemlighet blivit katolik. Genom sin religiösa utv7eckling hamnade hon i ett tydligt val mellan ”övertygelse” och ”ställning”. Hon valde det förra och offrade det senare. Ett avgörande motiv kan alltså urskiljas. Andra bestrider att det förelåg ett sådant utpräglat dilemma och en så tydlig motivbild. Nils Ahnlund uppfattar Kristinas väg till abdikation och trosförändring som ”mindre rak och tveklös” än Curt Weibulls skildring ger intryck av. Hennes religiositet framstår inte ”som ett avgörande, utan som 8 ett förstärkande motiv”. Sven Stolpe gör för sin del gällande, att ”Ingen­ ting tyder på att drottningen haft några avgörande andliga upplevelser.” Till hennes tronavsägelse medverkade ”en hel flora av mer eller mindre med­ vetna motiv”. Han tillägger: ”Ingen kan rätt avgöra, i vilken dosering de 9 ingår i drottningens definitiva beslut.” Debatten om Kristinas abdikation kan undersökas från olika synpunkter. Jag vill till att börja med visa att en hermeneutisk ansats är gemensam för Weibull och Stolpe. Den består i att båda genom inlevelse gör sig en hel­ hetsbild av Kristina och kräver att tolkningen av den ”del” som abdikatio­ nen var ska harmoniera med helhetsförståelsen. I princip är ett sådant tolkningsförfarande öppet för ett växelspel mellan helhetsbild och tolkningen av en enskild handling. Helhetsbilden inverkar på tolkningen av delen, och den senare kan inverka på helhetsbilden. Först när dessa två moment har­ monierats, är tolkningen slutförd.

7 C. Weibull 1931, s. 121.

8 N. Ahnlund 1931, s. 214 och 202.

9 S. Stolpe (1960 & 1961) 1982, s. 227,

70

230 och 236.

© Studentlitteratur

Weibulls bild av Kristina är – milt sagt – högstämd: I hennes ådror flöt blod från två av Europas av naturen rikast utrustade ätter. Hon var ett barn av Vasa och Hohenzollern, de germanska folkens kanske skarpast utpräglade härskarätter, var för sig utmärkta genom lysande gåvor och karaktärernas oböjliga, ofta egensinniga självständighet.

Författarens beundran för Kristinas ”begåvning” är oförställd. Han ser i henne en av 1600-talets ”stora skriftställare”. När Weibull skildrar hur Kris10 tina kom under Chanuts och Descartes’ inflytande, får han tillfälle att understryka andra ädla drag hos henne: ”Båda dessa voro med Christina närbesläktade naturer; båda hade samma toleranta läggning, båda samma 11 intellektuella lidelse för vetande och sanning.” Det passar som hand i handske med Weibulls helhetsbild av Kristina, att han uppfattar hennes agerande i centrala frågor som överlagt och målmed­ vetet. Kristinas agerande för att Karl Gustav (den blivande Karl X Gustav) skulle bli tronföljare följde ”en bestämd plan”. Olika led i denna urskiljs av Weibull. Drottningens handlingar var ”schackdrag” och hon förmådde även anpassa sig efter skiftande situationer. Kristina tvingades i ett skede slå in 12 på en annan väg än den hon ”ursprungligen tänkt sig”. Att Kristina följde en ”sinnrikt uttänkt” plan knyter Weibull direkt till hennes allmänna egen­ skaper. Planen ”är i sin utstuderade målmedvetenhet karakteristisk för den unga drottningen, och karakteristiskt är även, att hon i det längsta hemlig13 höll den.” När denna högtstående gestalt avsade sig kronan och lämnade landet var det, menar Weibull, en konsekvens av rationellt övervägande och ädla motiv. Gåtans lösning står att finna i Kristinas ”egen uppfattning om vad som var det högsta goda och det ärorikaste i detta livet”. När omvändelsen var ett faktum, valde hon ”dygdens” väg, hon offrade världslig makt för sin övertygelse. Men det stod också klart för henne att hon som katolik inte kunde fylla sin uppgift som drottning av Sverige, protestantismens huvud­ land i Europa. För Kristina kom därför plikten mot sig själv att sammanfalla med ”plikten mot det allmänna, mot fäderneslandet”. Weibull understryker att Kristina ”aldrig” brast i ansvarskänsla. Denna vägledde henne även i den avgörande stunden:

10 Franskt sändebud i Stockholm.

11 C. Weibull 1931, cit. s. 84 f, 91, 12 Ibid., cit. s. 26, 32, 36.

13 Ibid., s. 27.

© Studentlitteratur

104.

71

Hon kände en konungs ansvar. Hon handlade i övertygelsen, att det var hen­ nes plikt att för det allmänna, för fäderneslandet offra sin egen personliga 14 fördel. Tronavsägelsen var för Christina en heroisk handling.

Sven Stolpes Kristina är i många stycken en annan person. I Drottning Kristina tecknar han bilden av en kvinna med ”manlig själ”. Gång på gång måste hon ha frågat sig ”Vem är jag?”. Tidigt grep henne en ”stark nevros”. Denna bar hon med sig i den15utsatta positionen som ung drottning – plågad av en olöst tronföljdsfråga. Stolpe bestrider Weibulls argument för att Descartes övat ett avgörande inflytande på Kristina och att hon hade en religiös upplevelse som blev bestämmande för hennes väg. Han gör henne till en sammansatt person. Kristina var begåvad men på intet sätt genial, beläst men inte intellektuell. Hon har under sin svenska tid ”aldrig yttrat en mening, som har något verkligt intresse eller värde”. Descartes gjorde hon snarast besviken. Han mötte hos henne ingen filosofisk insikt eller ens ett intresse. I kontakten med Descartes och andra lärde var hon mest av allt en ”försigkommen studentska”, alltid intresserad av att samla böcker och manuskript. För Stolpe är Kristina mest framstående i rollen som politiker. Hon var modig och viljestark, skicklig men också cynisk, med utpräglad talang för dubbelspel. Men det förekom att andra aktörer ”dirigerade” drott16 ningens politik. Stolpes Kristina är komplex. Hon är en förening av högt och lågt, starkt och svagt, på många sätt imponerande, men ändå överskattad av sin samtid och av sig själv. Stolpe ställer denna Kristina-tolkning mot de många nid­ bilderna av drottningen och mot Curt Weibulls, som han avfärdar som 17 ”romantiserande”. Även om Stolpe betonar att motiven bakom Kristinas tronavsägelse och emigration var komplexa, underkänner han det religiösa motiv, som hos Weibull är centralt. Katolicismen var för Kristina väsentligen ”en dräkt”, som hon påtog sig för att kunna realisera den förändring av sitt liv, som hon på andra grunder beslutat genomföra. Tanken att abdikera fanns hos henne innan hon kom i närmare bekantskap med katolicismen. Till den lockades hon snarast i tron att den erbjöd en mera liberal kulturmiljö. Stolpe sammanfattar sin egen motivtolkning: Vid sidan av de politiska drömmarna, av den intellektuella upptäckarlusten, av drömmen om ett kommande sublimt europeiskt fredsverk, av en på sitt 14 Ibid., cit. s. 123, 125–127.

15 S. Stolpe (1960 & 1961) 1982, 16 Ibid., cit. s. 29, 161 och 180.

17 Ibid., s. 37.

72

cit. s. 165 f.

© Studentlitteratur

sätt uppriktig sympati för katolskt tänkande och för Kyrkan som gällande orubblig auktoritet, vid sidan också av en hemlig katolsk jungfrudröm, som fick stöd av Kristinas oförmåga att på allvar älska och förena sig med en man, måste man räkna med den starka lockelse som det sensuella italienska nakenmåleriet innebar. Man behöver här inte nöja sig med hypoteser – vi vet av Kristinas egna, ofta mycket tydliga uttalanden, att hon med särskild glädje betraktade de magnifika nakna kvinnokropparna på Correggios, Tizi­ ans och Paolo Veroneses dukar, som hennes barska fältherrar lojalt släpat hem till18Stockholm från fälttågen, och som hon livet igenom ville ha i sin närhet.

Det är slående hur olika Weibulls och Stolpes motivtolkningar är. Weibull tänker sig en fullkomligt rationell aktör och anser att det finns en grund för en klar rangordning av motiven. Stolpe finner hos aktören en förening av rationalitet och irrationalitet. Kristinas bevekelsegrunder framstår inte som riktigt genomskådliga, och kan, enligt Stolpe, inte heller ha varit det för henne själv. Han drar sig inte för att yttra sig om vad som rörde sig ”Djupt nere i hennes själ”. Vid sidan av rationella överväganden vill han även beakta impuls, drift och undermedvetna drivkrafter, tydligt inte minst genom den vikt han lägger vid ”den unga drottningens uppdämda erotiska 19 liv”. Men i ett är författarna alltså varandra lika. De upprättar bägge en full­ ständig harmoni mellan motivtolkningen av abdikationen och helhetsbilden av aktören. Weibulls tes om rationella, entydiga och ädla motiv passar ihop med den lysande, högtstående och nobla furste, han gör Kristina till. Lika friktionslöst låter sig Stolpes motivtolkning infogas i hans helhetsbild av drottningen. Att tolkningen av en enskild handling harmonieras med en helhetsförståelse av aktören är ett typiskt drag hos ändamålsförklaringen. När en förklaring har denna struktur måste båda momenten uppmärksammas och göras till föremål för empirisk prövning och kritisk granskning i det vetenskapliga samtalet.

”Situationens logik” eller ”problemsituationen”? Inlevelse i aktörens tankevärld är en omstridd vetenskaplig aktivitet. Den – eller åtminstone dess ställning och betydelse – ifrågasätts även inom den hermeneutiska traditionen. Paul Ricoeur vill överskrida vad han kallar den 18 Ibid., cit. s. 234, 236 f.

19 Ibid., cit. s. 170 och 236.

Stolpes motivtolkning av Kristinas beslut att aldrig gifta sig är

likadant beskaffad, ibid., s. 172.

© Studentlitteratur

73

romantiska hermeneutiken, vars högsta mål är att tolka ”den subjektiva avsikten” bakom en text eller en handling. Det romantiska programmet for­ drar att forskaren ska förflytta sig in i ”andras själsliv”. Hermeneutiken kas­ tas tillbaka till ”den psykologiska intuitionens sfär”. Ricoeurs alternativ är att inrikta tolkningen på handlingens ”objektiva betydelse”. Handlingen är autonom i förhållande till upphovsmannens avsikter. Den får en objektiv innebörd genom sitt sammanhang med andra företeelser och genom sina konsekvenser och följder; 20 ”våra handlingar undflyr oss och får effekter vi inte avsåg”, säger Ricoeur. På den positivistiska kanten finns åsikten att ändamålsförklaring saknar vetenskapligt värde. ”Alla frågor som har med avsikt att göra är ...alltför subjektiva 21 för att de skall kunna behandlas vetenskapligt”, skriver Emile Durkheim. Statsvetaren Hans J. Morgenthau instämmer: motiv är de mest svårfångade psykologiska data, förvrängda som de är, ofta till oigenkännlighet, av aktörens liksom iakttagarens intressen och känslor. Vet vi 22verkligen vilka våra egna motiv är? Och vad vet vi om andras motiv?

Om man med en sådan utgångspunkt ändå vill förklara i termer av aktörers handlingar, blir nyckelfrågan om det ”romantiska” momentet helt kan ute­ slutas. Karl Popper försöker lösa problemet när han, med ekonomisk logik som förebild, skisserar en ”rent objektiv metod” i sociologin. Metoden, som kallas ”situationens logik”, går ut på att noga undersöka aktörernas objek­ tiva situation så att psykologiska element som önskningar och motiv kan ”omvandlas till element av situationen”. Därigenom ska det bli möjligt att ”förklara handlingen med hjälp av situationen, utan någon närmare hjälp från psykologi”. För Popper är individens tankevärld ett gungfly, där vetenskaplig kun­ skap inte kan förankras: ”psykologiska eller karaktärsorienterade hypoteser kan nästan aldrig kritiseras med rationella argument”. Men om aktörsförklaringen görs situationsbaserad, blir den ”rationell, empiriskt prövbar och möjlig att förbättra”. ”Situationens logik” är, menar Popper, en individua­ listisk förklaring, men inte en psykologisk. Den ”utesluter, i princip, alla 23 psykologiska element och ersätter dem med objektiva situationselement”. Därmed återstår två moment i förklaringen: en observerbar handling och en antagen rationell plan eller ett rationellt motiv, som ”täcker” handlingen i 20 P. Ricoeur (1981) 1989, cit. s. 211, 21 E. Durkheim (1895) 1991, s. 82.

22 H. J. Morgenthau 1961, s. 6.

23 K. Popper (1976) 1977, s. 102 f.

74

49 och 206.

© Studentlitteratur

den meningen att den visar hur denna svarade mot den situation den hand­ lande befann sig i. Aktörens tankevärld faller utanför förklaringen. Jag vet ingen historisk undersökning som mera troget följer en sådan modell än Margareta Matovics Stockholmsäktenskap. Författaren gör en kvantitativ undersökning av familjebildning och partnerval i Stockholm 1850–1890. På det statistiska materialet prövar hon en teori om människans rationella handlande för att förbättra sin livssituation. Teorin ligger till grund för två utbytesmodeller, som sammanfattar vad mannen respektive kvinnan inom olika sociala skikt har att erbjuda och få av partnern. Den ena modellen gäller vid äktenskap, den andra vid olegaliserad familjebildning. Modellerna görs prövbara genom att brytas ned i teser, som handlar om sådant som att besuttna män gifter sig senare än obesuttna och att besuttna män är24betydligt äldre än sina hustrur medan obesuttna är jämnåriga eller yngre. Matovic prövar med andra hur väl en rationalitetsmodell ”täcker” ett sta­ tistiskt iakttagbart handlingsmönster. Det ”romantiska” momentet exklude25 ras. Man kan inte gärna säga att Matovic gör en ändamålsförklaring. Men hon visar att det är möjligt att använda ett kvantitativt material för att pröva teorier om aktörsrationalitet. ”Situationens logik” erbjuder en väg att närma sig kategorin ”handling”, när den tillgängliga empirin inte medger ändamålsförklaring. Popper skriver att förklaringar i termer av ”situationens logik” är rationella, teoretiska konstruktioner. De är mycket förenklade och schematiserade och följaktligen ”i allmänhet falska”. Men de kan ändå försvaras som varande ”goda approximeringar av sanningen” och bättre än vissa andra för26 klaringar. I Matovics fall är det lätt att acceptera det försvar för ”situatio­ nens logik”, som Popper anvisar. Men när historikerna intresserar sig för enstaka aktörer, som det är empiriskt möjligt att komma in på livet, under­ grävs denna försvarsposition. En aktörsförklaring i termer av en rationell tankegång som forskaren konstruerar, men som aktören inte påstås ha utfört, är en pseudo-förklaring 27 som, med Carl G. Hempels ord, är ”helt enkelt uppdiktad”. Väljer forska­ ren en sådan ansats, återstår därför alltid att argumentera för att pseudo-förklaringen är en godtagbar approximering av det som skedde. Jag kan inte 24 M. Matovic 1984, s. 92 f och passim. 25 Det senare gäller även när Matovic djupstuderar

ett antal lysningspar. Det är inte indivi­ dernas tankar som tolkas, utan deras livssituation som mera ingående beskrivs. Ibid. Kap. 13. 26 K. Popper (1976) 1977, s. 103. 27 C. G. Hempel 1974, s. 104. © Studentlitteratur

75

föreställa mig att en sådan argumentering kan bli stark (= i det vetenskap­ liga samtalet konkurrenskraftig), om den bygger på tesen att historiska situ­ ationer har en inneboende ”logik”, som endast lämnar en rationell aktör en väg att gå. I regel är historiska situationer snarare så öppna att olika handlingsvägar kan väljas av en rationell aktör. Även i ganska enkla beslutssituationer kan ofta28”många olika kriterier på rationellt val formuleras”, understryker Hempel. Och de situationer historiker intresserar sig för är ofta komplicerade. Goda skäl står emot varandra. Per Albin Hansson kunde tidigt gå in för ett ja till Tysklands krav eller inta en avvaktande hållning under ett par dagar. Lagerheim kunde ställa in sig på en smärtfri upplösning av unionen eller söka att rädda den med vissa eftergifter. Kunskap om situationen och det allmänna antagandet om rationalitet ger inte en tillräcklig grund för att ta ställning till vilket som var fallet. Det återstår att bedöma vilka samman­ hang aktörerna tyckte sig se och vad de eftersträvade med den-och-den handlingen. De ändamålsförklaringar som inleder kapitlet bygger inte på ”situatio­ nens logik” utan snarare på en ”problemsituation”. Forskaren rekonstruerar en situation, som rymde ett fåtal huvudsakliga handlingsalternativ. Förklaringen i termer av motiv och bedömningar handlar om hur aktören han­ terade problemsituationen. Precis som ”situationens logik” är ”problemsi­ tuationen” en förenkling. Men den har fördelen att ändå försöka beakta tillvarons komplexitet och det väsentliga förhållandet att aktörer ofta samti­ digt eftersträvar mål, som mer eller mindre skarpt står i motsättning till var­ andra. Den är inte en ren fiktion utan förenar det situationella med en bedömning av aktörernas verklighetsuppfattning och val. Modellen att konstruera en ”problemsituation” kan även användas i aktörsinriktad forskning, där resultaten inte uttrycks i termer av inlevelse i aktörernas tankevärld. Karl Molins Försvaret, folkhemmet och demokratin är ett exempel på det. Molin undersöker den socialdemokratiska riksdagsgrup­ pens agerande under det andra världskriget. I en första del av undersökningen finns många resonemang om vilka motiv som kan ha väglett aktörerna. Därefter tar författaren ett nytt grepp genom att föra in begreppen ”partinormer” och ”enighetsnormer”. Av de förra tar Molin primärt fasta på partiernas intresse av att maximera sina inflytandepositioner, sin röstandel i de allmänna valen och sin inre sammanhålllning. Den senare normen inne­ bar att en nationell politisk enighet allmänt ansågs vara av största vikt för att Sverige skulle kunna bevara sin fred och självständighet under krigsåren. 28 Ibid.,

76

s. 99. © Studentlitteratur

Genom antagandet att dessa två normsystem samtidigt var aktuella för den socialdemokratiska riksdagsgruppen under krigsåren konstruerar Molin en problemsituation. Normernas ”förklarande värde” ligger i att de var förknippade med sociala sanktioner, skriver han. Frågan om motivet vill han besvara med ”en hänvisning till normen”. I stället för ”svårbelagda uttalanden om den avsikt som styrt en persons handlande”, vill han nå ”källkritiskt mindre krävande” resultat av typen ”x följde den norm som befrämjar y”. I resultatredovisningen följs detta program strikt. Åren 1939– 42 utmärks av ”enighetsnormernas dominans”, perioden 1942–45 var avse­ värt mera komplicerad och partinormerna växte i betydelse. Enskilda politi­ ker kan bedömas med samma utgångspunkt. Per Albin Hansson framstår som en särling med sitt intresse under krigets senare del för att i den natio­ nella samlingens anda radikalt förändra det svenska partipolitiska systemet. De traditionella partinormerna sattes därmed i andra rummet. Hos statsmi­ nistern var ”ambitionen att övertyga och uppfostra starkare än den att 29 härska.” Molin konstruerar således en modell – problemsituationen – och karakte­ riserar aktörernas faktiska handlande i modellens termer. Uttalanden om aktörernas subjektiva tankevärld undviks, så om ändamålsförklaring är det inte fråga. Snarare förenar Molin ett kausalled – normer upprätthållna av sanktioner – med ett moment av karakteristik, det vill säga innebördstolkning på hög abstraktionsnivå (mer om karakteristik i kapitel 7). I min avhandling Sakkunskap och politisk rationalitet är ansatsen lik Molins. Studien handlar om hur de svenska sjöofficerarna agerade i fråga om nybyggnad av pansarfartyg under mellankrigstiden. Problemsituationen är att flottans män på en och samma gång befann sig i två ”verkligheter”. Den ena var de sjömilitära realiteterna i Sveriges närområde, som tolkades med vedertagna fackmannamässiga doktriner. Den andra var det politiska spelet om försvarets resurser. Flottans doktrin användes där som ett instru­ ment för att påverka politikerna och maximera flottans utdelning. Sjöofficerarnas dilemma var att den doktrin som motsvarade gängse fackmannamässiga bedömningar inte var särskilt användbar i det politiska spelet. När de utformade sin doktrin och förslag till nya fartyg – utåt alltid redovisade i strikt sakmilitära termer – vacklade de mellan att hålla fast vid sina militära bedömningar eller att ”föregripa” politikernas reaktioner. Fackmännens interna debatt fördes ”med blicken riktad dels mot läget på 29

K. Molin 1974, cit. s. 348, 396 och 401. I Omstridd neutralitet tar Molin ett liknande grepp. Här konstrueras problemsituationen för experterna i den svenska utrikesförvaltningen 1948–50 med hjälp av ”två skilda uppfattningar om tjänstemännens lojalitet”. K. Molin 1991, s. 15.

© Studentlitteratur

77

Helgeandsholmen, dels mot situationen i östersjön /…/Det var som om sjöofficerarna samtidigt levde i två ’världar’, med var sitt ’språk’. Både det militära och det politiska språket var i princip närvarande i varje stund av den förtroliga diskussionen om flottans program …”. Undersökningens resultat söks i termer av hur aktörerna faktiskt hante30 rade sitt dilemma och vilka konsekvenser deras handlande fick. Det övergripande kunskapsmålet är med andra ord att utarbeta en karakteristik.

Personinlevelse och rationalitetspostulat När historikerna konstruerar problemsituationer är de inte bundna av aktörernas egna begrepp och sätt att se. Samtidigt påverkas historikerna i regel av aktörernas tankevärldar, när de utarbetar sin ansats. Att Molin renodlar problemsituationen efter att ha skrivit mer än 300 sidor om den socialdemo­ kratiska riksdagsgruppens debatter och agerande tror jag säger något väsentligt också om hans kunskapsprocess. I arbetet med min avhandling krävdes det cirka två års bekantskap med aktörerna och deras verklighet, innan jag kunde konstruera problemsituationen och veta vilken typ av resul­ tat jag sökte. Även om historikerna medvetet kan kringgå frågan om aktörernas motiv i resultatformuleringen, spelar alltså personinlevelsen ändå ofta en viktig roll i forskningsprocessen. När historikerns mål är en ändamålsförklaring, inverkar personinlevelsen på formuleringen av huvudresultatet. Alf W Johansson ger föreställningen om rationalitet historisk substans genom att väva ihop den med bedömningar av Per Albin Hanssons egenskaper, erfarenheter och stil. Curt Wei­ bull gör detsamma med sin huvudperson. Det ”rationella” får i båda fallen en specifik prägling. Johanssons Per Albin väntade ofta ut frågorna, iakttog hur olika faktorer utvecklades och tog ställning så sent som möjligt. Wei­ bulls Kristina hade en långsiktig plan, som hon målmedvetet följde. Att rationalitetspostulatet måste förankras i den historiska kontexten, och att denna inbegriper de agerande personerna själva, märks redan i Poppers principskiss av ”situationens logik”. Till de förment ”objektiva” element 31 som ska beaktas hör aktörens mål, teorier och kunskaper. När det kommer till kritan tycks med andra ord beskrivningen av den ”objektiva situationen” inte vara oberoende av inlevelse i aktörens tankevärld, utan tvärtom till del vila på en sådan. 30 A. 31 K.

78

Berge 1987, cit. s. 174. Popper (1976) 1977, s. 102 f. © Studentlitteratur

I en av sina historiografiska undersökningar frågar Rolf Torstendahl om aktörsförklaringar kan konstrueras utan hermeneutisk personinlevelse. Har ”weibullarna” funnit ett sätt att diskutera individer, men behålla distansen till hermeneutiken? Är det möjligt att förklara individers handlingar ”utan inlevelse i deras tankevärld och erfarenheter”? Torstendahls resonemang mynnar ut i ett konstaterande att det inte är möjligt att kontrastera herme­ neutik mot alla andra historieuppfattningar ”med avseende på tolkning av mänskliga handlingar”. Någon skarp gräns kan alltså inte upprätthållas. Men i hög grad menar sig Torstendahl hitta ett alternativ till hermeneutiken hos weibullarna, men då mera som en position långt från den renodlat her­ meneutiska ytterpunkten på en glidande skala. För att förstå slutsatsen måste vi få grepp om vad Torstendahl menar med hermeneutik. Han låter i utgångspunkten begreppet stå för aktiviteten att förklara handlingen utifrån aktörens tankeliv. Ett moment i personinlevel­ sen är att beakta ideologiska och psykologiska bakgrundsvariabler. Torsten­ dahl anför Ingvar Anderssons biografi Erik XIV som exempel. Författaren ger såväl Eriks tankar om astrologi och patologiska tendenser i hans släkt en roll i förklaringen. Därmed förvandlas förklaringen till ett tolkningspro­ blem ”i vilken tolkningens premisser utvidgas i allt vidare cirklar, som ringar i vatten”, skriver Torstendahl. Det finns dock historiker som går ännu längre i att förklara utifrån en vid och obestämd ”bakgrund”. Torstendahl framhåller här Nils Ahnlunds studie Axel Oxenstierna. Författaren bygger förklaringar på en mängd bakgrunds­ information utan att klargöra ”varje elements relevans”. Tolkningen kom­ mer därmed att bygga på ”bakgrundsinformationen i dess helhet”. På detta sätt förklarar Ahnlund exempelvis Gustav Adolfs kungaförsäkran och andra åtgärder i samband med tronskiftet 1611: ”Det mesta som skedde var en följd av lägets egen logik”. Hermeneutik står för Torstendahl sålunda för godtycke. En aktörsförklaring i termer av ”en fullständig bakgrund” tycks vilja ta med allt, men 32 belägger intet. Den blir föga kommunicerbar och föga prövbar. Det tycks klart att Torstendahls hermeneutik-begrepp täcker två olika typer av förklaringar. Allmänna ”bakgrunds”-förklaringar ser handlingar som naturligt och nödvändigt framvuxna ur tidigare tillstånd och händelser. Då behöver man inte tillskriva aktörens subjektivitet någon roll. Likheten mellan Ahnlunds förklaring i termer av ”lägets egen logik” och Poppers ovan beskrivna ansats är inte bara språklig. När förklaringar bygger på en hänvisning till hela ”bakgrunden” är det höljt i dunkel vad explanans egent32 R.

Torstendahl 1981, cit. s. 129 och 132. N. Ahnlund 1940, cit. s. 105.

© Studentlitteratur

79

ligen är. Sådana förklaringar är därför teoretiskt undermåliga och omöjliga att pröva empiriskt. I ändamålsförklaringen däremot används ideologiska, psykologiska och andra bakgrundsvariabler för att fixera en helhetsbild av aktören. Denna bild görs till ett aktivt moment genom att förklaringen av en viss handling harmonieras med helhetsförståelsen av aktören. Detta grepp skapar på ett plan ingen oklarhet om vad som används för att förklara. Såväl helhetsbil­ den av aktören som motivtolkningen av den enskilda handlingen kan disku­ teras utifrån belägg och indicier. På ett annat plan har historikerna att ta ställning till om de anser att vetenskapen på ett fruktbart sätt kan behandla sådana problem. När Torstendahl skisserar ett alternativ med ett minimum av hermeneu­ tik, bygger han på Curt Weibulls Kristina-studie från 1931. Två inslag framhålls. Det ena är att Weibull bara uttalar sig om Kristinas planer och avsikter utifrån väldokumenterade handlingar. Torstendahl menar att Wei­ bull i sina tolkningar inte försöker dra slutsatser genom hermeneutisk inle­ velse i Kristina. I stället vilar slutsatserna ”bara på antagandet om rationali­ tet i förhållandet mellan handling och plan.” Men i vissa lägen är det inte så lätt att avgöra förhållandet mellan plan och handling. Torstendahl ser då det andra huvudinslaget i Weibulls ansats. Tolkningen behandlas som ”en fråga om källkritik och källtolkning”. Frågan om Kristinas motiv görs därmed till ”ett bevisningsproblem”. Hänvisningar till en diffusare bakgrund ”spelar en 33 mycket liten roll i hans redogörelse för Kristinas avsikter”. Vad beträffar skillnaderna mellan Weibulls ansats och en hermeneutik som gör allmänna ”bakgrundsförklaringar” är Torstendahl övertygande. Men som redovisas ovan anser jag att inslaget av personinlevelse i Weibulls Kristina-tolkning är långt mera framträdande, än som framgår hos Torsten­ dahl. Weibull gör en helhetsbild av Kristina till ett aktivt moment i förklaringen. När han konstruerar denna bild tar han även fasta på ”bakgrundsfak­ torer” som biologiskt arv och uppfostran. Detta drag är tydligt i Weibulls Drottning Christina. Studier och forskningar, som utkom 1931. Däremot är den uppföljande Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse, utgi­ ven 1962, väsentligen upplagd som en strikt källkritisk undersökning. Helhetsförståelsen av aktören är inte ett lika synligt inslag i förklaringsresonemanget som i den äldre studien. Men uppföljaren är bunden 34 till den 1931 fastlagda tolkningen.

33 R. 34 C.

80

Torstendahl 1981, cit. s. 129–32. Weibull 1962. © Studentlitteratur

Jag kan därför inte acceptera Curt Weibulls Kristina-studie som ett stöd för Torstendahls tes, att man i den historiska aktörsförklaringen kan komma långt med endast ett allmänt antagande om rationalitet och källkritik. Dess­ utom är jag principiellt skeptisk till tesen. Rationaliteten måste placeras i sitt historiska sammanhang, om förklaringen ska bli trovärdig. Därvid blir personinlevelsen i regel ett moment. Att försöka bygga en beskrivning av ändamålsförklaringen på en gränsdragning mot hermeneutik tror jag alltså är ofruktbart. Det är, om man så vill, en alltför empiristisk metateoretisk utgångspunkt. Den leder inte till en realistisk bild av vad historikerna gör. Enligt min uppfattning är rationalitetspostulat och personinlevelse två moment, som i regel måste hanteras samtidigt i motivorienterade förklaringar. Historikerna väljer inte det ena eller det andra utan snarare en ”tyngdpunkt”, som Ragnar Björk skriver, och ett sätt att kombinera momenten. Jag instämmer med Björk om att det är mycket svårt att tänka sig att rationalitetspostulat kan hanteras utan att knytas till någon slags inle35 velseteknik. Omvänt gäller att personbedömningen sker i ljuset av princi­ pen om rationalitet. Denna kan därvid betyda olika saker. Ett framträdande drag hos Jörgen Weibulls, Alf W. Johanssons och Curt Weibulls ovan åter­ givna förklaringar är att de förutsätter en konsistens i aktörens handlande. Jörgen Weibull antar att Lagerheim följde en viss inriktning under några år. Därmed kan en senare handling göras begriplig i ljuset av en tidigare eller vice versa. Alf W. Johansson argumenterar, att om Per Albin Hansson gjorde si den 23 juni, borde han ha gjort så dagen efter. Men eftersom vi vet att han inte gjorde så den 24:e, är det troligt att han inte heller gjorde si den 23:e. Konsistens-kriteriet används alltså för att välja mellan olika tolkningar. Men konsistens är ingen självklar egenskap hos aktörer. Dessa kan ha motiv 36 för sina handlingar men ändå handla inkonsistent. Om aktörerna vacklar hit och dit är det svårare att finna en utgångspunkt för tolkningen. Naturligt­ vis kan man argumentera för att just den-och-den aktören utmärktes av ett konsistent handlande. Då skulle rationalitets-antagandet kunna härledas ur personbedömningen, ur inlevelsen. Men i realiteten är det knappast görligt att undvika att moment av en postulerad rationalitet integreras i ändamålsförklaringen. Historikernas möjligheter att förstå handlingen genom aktören är alltid begränsade. Därför tillåter de sig att också förstå aktören genom handlingen, varvid något slags sammanhang eller mönster postuleras av begriplighetsskäl. Den politiska verksamheten ”blir synnerli­ gen svårbegriplig”, om man inte utgår ifrån att den ”ytterst syftar till att 35 R. Björk 1983, s. 76–86 (cit. s. 83).

36 Vilket framhålls av H. L. A. Hart & T.

© Studentlitteratur

Honoré (1985) 1994, s. 23.

81

förverkliga någon form av program”, skriver Karl Molin. Han tillägger att ambitionen att förverkliga program ”sannolikt” är särskilt påtaglig i en 37 riksdagsgrupp, eftersom den direkt deltar i statsmakternas beslutsfattande. Ändamålsförklaringen blir, kort sagt, i regel ett växelspel mellan person­ och annan kontextinlevelse och rationalitetspostulat. Rationalitetsantagan­ det bidrar till sammanhanget i inlevelsen. Inlevelsen tillför konkretion, rele­ vans och historisk substans till föreställningen om rationalitet. En av ändamålsförklaringens fallgropar är att den lockar till överrationalisering och överdriven intellektualisering av det politiska handlandet. Men i princip fordrar förklaringstypen inte att aktörerna är rationella i motsats till irrationella. Snarare är det dess uppgift att från fall till fall på empirisk grund ta ställning till i vilka mått rationalitet och irrationalitet, konsistens och inkonsistens, insiktsfullhet och okunnighet, klarsyn och förvirring gör sig gällande. Curt Weibulls och Sven Stolpes tolkning av Kristina skiljer sig åt i bland annat detta avseende. Ett annat exempel finns i Nils Ahnlunds biografi över Axel Oxenstierna. Där framställs i regel Gustav Adolf (liksom Oxenstierna) som en rationellt planerande och kalkylerande aktör. Men i ett läge när kungen och rikskanslern hade rakt motsatta uppfattningar, finner Ahnlund att den senare var bärare av rationaliteten. Om Gustav Adolf skri­ ver han, att han handlade ”under ett starkt inre känslotryck och knappast alltigenom reflekterat”. Hos kungen ”upptäckes vid närmare betraktande ett inslag, som viker undan för rationell prövning, ett inslag av hemlighetsfullt 38 psykologisk natur”. Den typen av iakttagelser ryms inom ändamålsförklaringens ram. De kunde i princip utvecklas till påståenden om irrationella mönster, som i sig blev förklarande (om än inte ändamålsförklarande). Men i de citerade pas­ sagerna hos Ahnlund är det snarare fråga om att betona det gåtfulla, och därmed uppdra gränsen för det förklarbara.

Motiv, disposition och kausalitet Om man är intresserad av en viss aktör och vill veta hur han eller hon prio­ riterar mellan olika motiv, är önskeläget att hitta en historisk situation där motiven talar för olika handlingsvägar. Det kan däremot vara mindre meningsfullt att fråga vilka motiv en aktör ”egentligen” hade till ett visst handlande, särskilt om man intresserar sig för motiv som är av sådant slag att de kan samexistera sida vid sida. Om man exempelvis funderar över 37 K. Molin 1974, s. 340. 38 Cit ur R. Björk 1983, s.

82

210. © Studentlitteratur

Sveriges generösa mottagande av ungerska flyktingar efter att Röda armén kuvat upproret i Ungern 1956, står det klart att många motiv pekade i samma riktning: ett behov av arbetskraftsinvandring, en vilja att markera en anti-kommunism, en önskan att framstå som en lojal FN-medlem, humani­ tära hänsyn och ett intresse av goda relationer med de länder som drabbades hårt som primära mottagare av flyktingströmmen. När situationen är sådan är det möjligt för de individuella aktörerna att lägga olika vikt vid motiven, men ändå vara eniga om handlingslinjen. Det är vidare troligt att aktörerna själva inte bryr sig om att rangordna motiven, eftersom dessa ändå pekar åt samma håll. Frågan ”vilket motiv vägde 39 tyngst” kan framstå som omöjlig att besvara och vetenskapligt irrelevant. Ett närliggande problem, som aktualiseras i bedömningen av Kristinas abdikation, är hur aktörernas taktiserande eller självförhärligande ska skiljas från deras ”egentliga” motiv. Kristinas religiösa uttalanden kan accepteras som hennes verkliga motiv, men de kan också tolkas instrumen­ tellt, som steg hon drevs till för att kunna förverkliga en förändring av sitt liv som hon redan av andra skäl önskade. En sådan frågeställning är i regel mycket svårbedömd. Till ändamålsförklaringens svårigheter ska dessutom läggas förhållandet att motiv kan vara mer eller mindre medvetna. En del motiv kan tidigt dis­ ponera aktörer för en viss kategori handlingar, men sedan upphöra att verka aktivt i deras tankar. Aktörerna kan i någon mening glömma bort dem, men är fortfarande disponerade av dem. Andra motiv kan tillkomma senare och ge nya impulser. Men bara för att aktörerna därför lättare kommer ihåg dem, och kanske fäster dem på papper, behöver de inte vara viktigast. Handlingar kan med andra ord drivas fram av motiv på olika med­ vetandenivåer utan att aktören i tydliga tankeoperationer sorterar ut vilken 40 roll olika delmotiv spelar. Denna tankelivets komplexitet kan skapa stora problem för den empiriska prövningen av en ändamålsförklaring. Den gör också att valet av tidsperspektiv får betydelse. Nils Ahnlund och Sven Stolpe tolkar Kristinas agerande under en längre period och ser ett samband mellan hennes tidiga önskemål att göra Karl Gustav till arvfurste och beslu­ tet att inte ingå giftermål och den senare abdikationen. Curt Weibull betonar ett kort skede och kan till och med spetsa till frågan till att avse det motiv, ”som varit bestämmande för Christina 1654”, det vill säga det år hon ned41 lade kronan. 39 Om detta exempel, 40 Det bör observeras

se A. Berge 1993. att i detta avseende kan varje historiker göra experiment med sig själv genom att reflektera över skälen till sina handlingar. 41 C. Weibull 1962, s. 230. © Studentlitteratur

83

Weibull söker alltså en explanans som består av aktiva tankeoperationer, som aktören antas ha utfört i nära anslutning till handlingen. En annan variant av ändamålsförklaring kan vi kalla dispositionell förklaring. Explanans är då en viss inriktning, som historikerna påstår att aktören hade en längre tid. Förklaringsargumenteringen förutsätter inte på samma sätt som i föregående fall aktiva tankeoperationer och ställningsta­ ganden från aktören i anslutning till varje handling. Men dispositionen kan en gång i tiden ha formats av aktiva ställningstaganden till mål och priorite­ ringar. I Sveriges historia skriver Ingvar Andersson, att en av ”Karl IX:s älsklingsidéer var att vinna en del av Norra ishavskusten norr om Finland och härifrån skaffa Sverige inflytande över den norra Rysslandsvägen”. Det var ”konsekvens och logik” i planerna. Karl IX:s utrikespolitik var ”som en 42 lavin, ständigt nya massor drogs med i dess rörelse”. I en sådan förklaring kan kungens specifika bedömningar inför varje delhandling föras i bak­ grunden. Tyngdpunkten ligger på den expansionistiska ambitionen i stort. Förklaringstypen kan också, med Ragnar Björk, kallas ”handlingslinjeför43 klaring”. När förklaringen ges denna utformning, minskar forskaren sitt beroende av hur aktören själv ville förstå sina motiv för varje enskild handling. Förklaringen får ett större inslag av självständig karakteristik av aktörens age­ rande. I själva verket vetter den mot att söka själva huvudresultatet i termer av karakteristik i stället för ändamålsförklaring. Den dispositionella förklaringen behöver inte förutsätta att överväganden och mål format dispositionen. Denna kan också vara en frukt av karaktärs­ drag. Historikern44kan påstå att en ”intensiv maktvilja” var dominerande i någons ”lynne”. I en sådan karaktärsförklaring är aktörens medvetna val inte avgörande. Förklaringen sker i stället i termer av ”en konstitutionellt 45 betingad, oföränderlig egenskap i en individs mentala utrustning”. Efter­ som momentet av övervägande och val av mål helt saknas i karaktärsförklaringen, kan man inte se den som en variant av ändamålsförklaring. När aktören behandlas som en viljelös exponent för en uppfostran, en miljö, ett biologiskt arv eller vad det kan vara, blir aktörsförklaringen en kausalför46 klaring. 42 I. Andersson 1969, s. 178 f.

43 R. Björk 1983, s. 122.

44 I Andersson 1969, s. 313.

45 R. Björk 1983, s. 122.

46 Om dispositionell förklaring

av ändamåls- och/eller karaktärsorienterad natur, se R. F.

Atkinson 1978, s. 115 ff; C. G. Hempel 1974, s. 104 f; R. Björk 1983, s. 76–86, 121 ff, 214 ff.

84

© Studentlitteratur

En annan aspekt på sambandet mellan ändamåls- och kausalförklaring är att historikerna av den förra kräver,47med Jon Elsters ord, att explanans ledde till handlingen ”på ett riktigt sätt”. Om en aktör har ett visst motiv för att handla, men gör ett misstag (”trycker på fel knapp”), får vi en ”handling” (som uttrycker en tanke) som leder till en ”händelse” (som inte uttrycker en tanke). Förklaringen av vad som skedde måste kombinera ett led av ända­ mål med ett led av kausalitet. Slutligen måste vi uppmärksamma uppfattningen att ändamålsförklaring principiellt kan betraktas som specialfall av kausalförklaring. Ändamålsförklaringens egenart ligger framför allt i att orsaksledet är av psykisk art och därför ”unndratt direkte observasjon”, skriver Ottar48 Dahl. Detta ger ändamålsförklaringen en ”spesielt hypotetisk karakter”. Donald Davidson intar samma ståndpunkt. Vad han kallar the primary reason för en handling 49 ”är dess orsak”. 50 Andra filosofer invänder mot denna uppfattning. Jon Elster skriver, att förhållandet att ett beteende förorsakas av önskemålet och uppfattningarna betyder inte att ändamålsförklaringen ”reduceras” till orsaksförklaring. Vi kan nämligen inte formulera någon ”orsakslag” som motsvarar förkla51 ringen. Det kan diskuteras om det egentligen spelar någon roll för de utövande historikerna vilken uppfattning man har i denna fråga. Men kanske kan reflektioner kring den fördjupa våra tankar om historiska förklaringar. I kausalförklaringen tänker historikerna i termer av ett orsaksled som föregår och därför ligger ”bakom” explanandum. I princip bygger även interaktiva förklaringar på ett sådant antagande, även om historikerna där av praktiska skäl kan betona en samlad växelverkan snarare än utföra varje enskilt kausalt led. Man kan invända mot att inordna ändamålsförklaringen i en sådan tankebild. Visserligen kräver historikerna att motivet ska föregå handlingen. Men inget hindrar att motivet också verkar samtidigt med handlingen. Det kan förstås som en styrenhet inbyggd ”i” handlingen eller en förebild som hålls upp ”framför” handlingen och leder denna på vägen. Mellan psyke och handling finns ett svårgripbart kreativt samspel, som det är svårt att helt underordna den kausala förklaringens princip, att explanans ska vara logiskt skilt från explanandum: ”att ha ett syfte är logiskt för nära att göra det som (man tror) ska förverkliga det, för att sambandet ska vara 52 empiriskt”, skriver R. F. Atkinson. 47 J. Elster 1988, s. 54.

48 O. Dahl (1967) 1976, s. 90.

49 D. Davidson 1963, s. 686.

50 I ibid., s. 693 ff redogörs för 51 J. Elster 1988, s. 52.

© Studentlitteratur

ett antal invändningar.

85

Att betrakta motivet som ett orsaksled av psykisk art tycks vidare betyda att motiv och psykiska störningar dras över en kam. Båda kan från effektivi­ tetssynpunkt vara lika i sin förmåga att utlösa aktivitet. Men i ändamålsförklaringen är det avgörande att kunna skilja den medvetna målinriktningen (handlande) från ”blinda” psykiska impulser (beteende). Ett närliggande problem är att vi i ändamålsförklaringen vill kunna ta ställning till om moti­ vet förorsakar handlingen på ”ett riktigt sätt”. Den reguljära kausalförklaringen ger inte utrymme för sådana frågor. Den är blind för rätt och fel och intresserar sig endast för effektiv verkan eller samvariation. Ska ändamålsförklaringen ses som ett fall av kausalitet, måste det vara kausali­ tet av ”annat slag”. Ett annat argument som brukar anföras är att ändamålsförklaringen beto­ nar det unika. Aktörers handlande kan inte helt inordnas i kausallagar och inte förutsägas. Ändamålsförklaringen förutsätter inte ens att aktörerna skulle handla på samma sätt om de en andra gång placerades i en viss situa53 tion. I dessa konstateranden instämmer jag. Men man får inte glömma att ett antagande om rationalitet strukturerar ändamålsförklaringen. Det ger denna ett drag av generalitet och implicerar mönster i handlandet. Och tyngdpunkten i den historiska orsaksförklaringen ligger ofta på en bedömning av den unika situationen och specifika kontexten. Antagandet om en viss fasthet i abstraherade delsamband är endast ett moment som integreras i förklaringsansatsen. Den historiska orsaksförklaringen och ändamålsförklaringen tycks alltså vara varandra rätt lika i det att båda förenar ett antagande om generellare mönster med bedömningar av det unika. Båda kan göra anspråk på att förklara i efterhand utan att kunna förutsäga historien. Från denna synpunkt är det svårt att se något avgörande argument mot att betrakta ändamålsförklaring som ett fall av kausalförklaring.

Kollektiva aktörer I historiska arbeten möter vi ofta påståenden om att organisationer, reger­ ingar, stater och till och med klasser eller nationer har mål och syften. Den internationella politikens historia skrivs ofta på detta sätt. Graham T. Alli­ son sammanfattar: 52 R. F. Atkinson 1978, s. 119.

53 Alltså, som ett tankeexperiment,

utan att ha med sig erfarenheterna från den första uppla­

gan av situationen.

86

© Studentlitteratur

Försöket att förklara internationella händelser genom att redogöra för natio­ ners och regeringars mål och beräkningar är den rationella aktör-modellens 54 varumärke.

Sådana förklaringar tycks betrakta kollektiva aktörer och andra företeelser i analogi med individer, de behandlas ”som om” de vore enskilda aktörer. Man måste fråga sig vad sådana påståenden betyder. Kan de försvaras inom historievetenskapen? Svaret är både ja och nej, enligt min mening. Jag kan inte hitta något acceptabelt försvar för att tillskriva sociala eller kulturella kategorier som ”klass” eller ”nation” mål och syften. Minimikravet för att sådana påståen­ den ska ha en vetenskaplig substans är att de avser kollektiva aktörer. Det måste med andra ord vara fråga om någon slags organiserad företeelse, med förmåga att träffa avgöranden och samlat gå i en viss riktning. Denna egen­ skap har till exempel partier, regeringar och stater, men inte klasser, kön, nationer eller raser. Men även när en ändamålsförklaring tillämpas på en kollektiv aktör, är det önskvärt att man närmare överväger vad den betyder. Att förklaringstypen egentligen är individinriktad fordrar ett extra led av argumen­ tering, när den används i andra sammanhang. Jag ser tre möjligheter att ge en ändamålsförklaring av en kollektiv aktör substans. Den första är Poppers modell ”situationens logik”. Att huvudmomenten i denna är det rationella sambandet mellan ”situationen” och ”handlingen”, medan bedömningen av aktörens tankevärld helst ska vara obehövlig, kan tala för att modellen är effektiv i förklaringen av en kollektiv aktör. Denna genomför ju i någon mening ”en” handling, medan de inblandade individer­ nas motiv kan ha varierat. En förklaring i termer av ”situationens logik” kan vara ägnad att fånga en för aktörerna gemensam nämnare och dessutom kanske vara den forskningsekonomiskt enda möjliga lösningen. Men ”situ­ ationens logik” har samma svagheter i detta fall som när den tillämpas på individer. Förklaringen är en teoretisk konstruktion och kan endast försvaras som ett ”närmevärde”. Och i regel är rationalitets-kriteriet så töjbart, att det kan motivera olika lösningar. Det är därför principiellt svårt att inse att modellen kan tillämpas utan historisk inlevelse. Minimum tycks vara att historikern tar ställning till vilka mål just de individer som tillsammans formade den kollektiva aktörens handlande kan ha haft i just denna situation. En ändamålsförklaring av en kollektiv aktör kan också vara en mera mar­ kerat inlevelsegrundad bedömning av vilka mål eller motiv som domine­ rade inom den krets som formade dess handlande. En ingående tolkning av 54 G.

T. Allison 1971, s. 10.

© Studentlitteratur

87

varje enskild individ behöver då inte göras. Bedömningen rör snarare vad som gemensamt drev dem när de förenades som formella eller informella beslutsfattare. En tredje möjlighet är att en ändamålsförklaring av en kollektiv aktör vilar på antagandet att en individ styrde denna. I förklaringen av Nazitysk­ lands politik hävdar den intentionalistiska riktningen att Hitler spelade en helt avgörande roll. Därför är det fråga om ett ”direkt, man kan nästa säga 55 kausalt, sammanhang” mellan Hitlers motiv och mål och statens politik. Vid närmare betraktande är ändamålsförklaringen i sådana fall individinrik­ tad. Det är genom det kompletterande ledet av kausalförklaring, som visar hur individen kunde vara en bestämmande orsak i en kollektiv aktör, som den senares agerande förklaras. När historikern intresserar sig för kollektiva aktörer, finns ofta starka alter­ nativ till ändamålsförklaringen. Ett är att karakterisera aktörens faktiska politik, men hålla öppet varför den var som den var. Aktörens roll i ett visst sammanhang och effekterna av dess agerande kan då undersökas. En annan möjlighet är förklaring i termer av ett ”politiskt spel” inom den kollektiva aktören. Denna bryts då ned i undergrupper. Ändamålsförklaring kan tillgripas för att säga något om vad dessa stod för. Men samtidigt lägger förklaringen vikt vid styrkeförhållanden och exempelvis institutionella förutsättningar för spelet. En ”spelförklaring” är öppen för att politiken var ett ”resultat” av ett skeende som ingen kontrollerade, och att den inte helt mot­ svarade någon av undergruppernas ursprungliga mål. Ett ytterligare alternativ är att studera politik i termer av administrativa processer och byråkratiska rutiner. Att något gjordes eller inte gjordes kan förklaras med att organisationens rutin var sådan. Individuella aktörer kan56ha strävat efter att följa reglerna snarare än efter att nå ett visst uppsatt mål. Den så kallade implementeringsforskningen har ökat våra insikter om hur stor klyftan kan vara mellan beslut fattade i organisationens topp och den aktivitet organisationen till sist utför. Den som närmar sig kollektiva aktörer med ett intresse för motiv och mål bör ha detta i åtanke. Drottning Kristinas beslut att till sist abdikera och lämna landet stod i ett mycket nära samband med genomförandet. Ingen ledande krets i en vittförgrenad kol­ lektiv aktör kan i denna mening besluta vad organisationen ska göra.

55 A. W. Johansson 1986, s. 222, jfr. ovan s. 44. 56 G. T. Allison 1971 är en jämförande studie av hur Kuba-krisen 1962 kan förklaras med de

tre alternativa modeller jag här berört: ”The Rational Actor”, ”Organizational Process” och ”Governmental Politics” (spel-modellen).

88

© Studentlitteratur

Ändamålsförklaringens betydelse De flesta historiker anser att förklaringar i termer av aktörers mål och bedömningar har ett vetenskapligt värde. Tekniker för att betrakta skeendet inom aktörernas horisonter och sätta handlingar i samband med mål, ambi­ tioner och verklighetsuppfattningar ingår i historievetenskapens utrustning. Utan detta inslag skulle den utarmas. Samtidigt märker jag i min egen forskningspraktik att jag ofta finner den ovan berörda delen av Ricoeurs hermeneutiska program mera spännande än den ”romantiska” hermeneuti­ ken. Andra historiker föredrar att göra orsaksförklaringar. Åter andra behandlar ändamålsförklaringen som ett centralt moment. Det är forsk­ ningsstrategiska prioriteringar som hänger samman med historiesyn, kun­ skapsintresse och mycket annat. Var och en har att träffa sina val. R.G. Collingwood har gjort sig känd för påståendet att ”All historia är tänkandets historia”. Det betyder att historikern bara ska intressera sig för ”de händelser som är57det yttre uttrycket för tankar och … bara … i den mån de uttrycker tankar”. Motivet för handlingen skulle således vara allt, icke avsedda effekter av handlingen intet. Jag vet ingen svensk historiker som följer ett sådant program. Det tycks innebära att historikerna medvetet ska göra sig dummare än de historiska aktörerna. I motsats till dem vet vi vad som ”hände se’n”. Men vi skulle frivilligt avstå från att beakta denna kunskap. I den del historiska händelser inte ”uttrycker tankar”, är de inte tillgäng­ liga för ändamålsförklaring. Om man, med Anthony Giddens, menar att handlingarnas konsekvenser ”kroniskt” undflyr aktörerna, talar det för en 58 prioritering av andra ansatser som karakteristik eller orsaksförklaring. Men det bör observeras att Giddens påstående förutsätter en bedömning av vilka motiv aktörerna hade. Utan ett inslag av ändamålsförklaring saknar man grund för att uttala den uppfattning han företräder. Genom att beakta motiven kan historikerna med andra ord skärpa blicken även för den blinda kausalitetens betydelse. En poäng är därför att ett samspel mellan olika ansatser kan ha fördelar framför en renodling av en enda. Historikerna måste prioritera, men de behöver inte behandla olika kunskapsmål och förklaringstekniker som var­ andra uteslutande alternativ.

57 R. G. Collingwood 1974, s. 26, 28. 58 A. Giddens (1984) 1993, s. 297.

© Studentlitteratur

89

6 Funktionalistiska förklaringar

Vad är funktionalistisk förklaring? Funktionalistiska förklaringar är vanligt förekommande inom biologin. De förklarar att organismer med vissa egenskaper existerar genom att hänvisa till de positiva verkningar egenskaperna har. Medan det verksamma sam­ bandet i kausalförklaringen går från ”orsak” till ”verkan”, går det i den funktionalistiska förklaringen alltså åt motsatt håll. ”Verkan” antas förklara att ”orsaken” finns till. Funktionalistiska förklaringar möter alltid två problem. Ett är att en saks ”verkan” inte kan förklara dess tillkomst. Föreställningen om kausalitet bygger på tidsprincipen att orsak alltid föregår verkan. Att förklara orsakens tillkomst med dess verkan är detsamma som att säga att verkan uppträder innan orsaken finns. Detta strider mot den grundläggande föreställningen om kausalitet och är för de flesta därför oacceptabelt. Funktionalistiska teo­ rier inom biologin löser detta problem genom att skilja mellan egenskaper­ nas tillkomst och deras fortbestånd. Det förra förklaras genom en teori om slumpmässig förändring. Det är endast det senare som ges en funktionalis­ tisk förklaring. Det andra problemet är att funktionalistiska förklaringar står och faller med en teori om en ”återkoppling” mellan verkan och orsakens fortbestånd. Kan inte en sådan ”återkoppling” etableras, faller förklaringen. Inom biolo­ gin kan detta problem lösas med teorin om det naturliga urvalet. Denna säger att vissa egenskaper är mera fördelaktiga för individernas reproduk­ tion än andra. Det är endast sådana skillnader i verkningar som är intres­ santa i sammanhanget. Variationer i reproduktionsförmåga avgör i sin tur vilka egenskaper som befästs och vilka som försvagas eller försvinner. Teo­ rin om det naturliga urvalet är alltså en teori om ett automatiskt samband mellan egenskapers reproduktiva ”verkan” och deras fortbestånd. Teorin är allmän. De biologer som accepterar den (neo-darwinismen är inte oom­ stridd) behöver inte konstruera särskilda ”återkopplingsmekanismer” eller ”förbindelseled” för att tro på ett samband mellan orsakens verkan och 90

© Studentlitteratur

orsakens fortbestånd. Teorin om det naturliga urvalet är tillräcklig för att 1 göra den funktionalistiska förklaringen acceptabel inom biologin. Den funktionalistiska förklaringen har anhängare även inom samhällsveten­ skapen. Inom antropologin har den företrätts av portalfigurer som Alfred Reginald Radcliffe-Brown och Bronislaw Malinowski. Inom sociologin har den utvecklats av Robert K. Merton och i en senare generation av bland andra Arthur L. Stinchcombe. För funktionalistiska förklaringar med marx­ istiska förtecken har G. A. Cohen pläderat. Men när den tillämpas inom samhällsforskningen är denna förklaringstyp mycket omstridd. Jon Elster, Anthony Giddens och många andra är principiella kritiker av den. Funktionalistiska förklaringar inom samhällsvetenskaperna står inför ett dilemma, skriver Elster: ”om de är bra förklaringar kan de inte vara funktionalistiska, 2och om de insisterar på att vara funktionalistiska har de inte några belägg”. Thorsten Nybom skriver att historikerna är mera intresserade av ”verk­ ningar” än av orsaker. ”Vad man önskar förklara och förstå är väl definie­ rade sociala, kulturella, politiska eller ekonomiska delfenomens funktion, 3 signifikans och utveckling i en given samhällelig, historisk helhet.” Vad Nybom här beskriver kan kallas funktionsanalys eller funktionstolkning. Det är samma aktivitet som Merton redogör för med orden ”aktiviteten att tolka data genom att 4fastställa deras konsekvenser för större strukturer i vilka de är indragna”. Jag instämmer i att denna aktivitet är mycket fram­ trädande i historieskrivningen. Ett typiskt exempel kan hämtas från Daniel Levine. I Poverty and Society skriver han att socialförsäkringen är ”till syf­ tet” mycket mindre ett instrument för disciplinering än fattigvården. Men båda5”fungerar nästan automatiskt så att dygd uppmuntras och synd bestraffas”. Att på detta sätt tolka en företeelse i termer av dess funktion är att undersöka dess roll, verkningar eller innebörd i det historiska samman­ hanget. I mitt språkbruk är det till stor del en fråga om karakteristik, en akti­ vitet som jag diskuterar i nästa kapitel. Funktionstolkningen blir till funktionalistisk förklaring först när man påstår att en saks verkningar förklarar att den finns. Det är det steget som är kontroversiellt. 1 Om den funktionalistiska förklaringen inom biologin, se J. Elster 1988, s. 36 ff.

2 Ibid., s. 49; även dens. 1979, s. 92 ff.

3 Nybom argumenterar för att vad han kallar ”traditionella kausalförklaringar”

har liten

betydelse inom ”kulturvetenskapen”. T. Nybom 1992, s. 219.

4 R. K. Merton 1968, s. 101.

5 D. Levine 1988, s. 149 f.

© Studentlitteratur

91

Den funktionalistiska förklaringen möter samma problem inom sam­ hällsvetenskapen som inom biologin. Vi kan inte acceptera att en saks ver­ kan används för att förklara dess tillkomst. Det betyder att förklaringstypen inte är intressant för att förklara uppkomsten av enstaka unika företeelser. Den brukar i stället tillgripas för att förklara långlivade företeelser, som förekommer i en mängd olika former: institutioner som familjen, organisa­ tionsformer inom företagsvärlden eller andliga företeelser som religion. Genom att den funktionalistiska förklaringen inriktas på varför sådana ting bevaras och utvecklas, kan den erkänna att tingens ursprungliga uppkomst måste ges en annan typ av förklaring. Problemet att särskilja fortbestånd från tillkomst tycks inte vara mera svårlöst inom samhällsvetenskapen än inom biologin. Men problemet att etablera en ”återkoppling” mellan orsakens verkan och orsakens fortbestånd är mera svårhanterligt inom samhällsvetenskapen än inom biologin. Samhällsvetenskapen har nämligen ingen allmän teori motsvarande teorin om det naturliga urvalet. Att trots avsaknad av en sådan teori påvisa ett effektivt samband från verkan till orsak är den funktionalis­ tiska förklaringens största utmaning inom samhällsvetenskapen. Förklaringens kritiker menar att den här har sin akilleshäl.

”Återkopplingen” mellan verkan och orsak Funktionalismen inom samhällsvetenskapen är en åskådning som postule­ rar att samhället är ett socialt system med en funktionell enhet. Alla stan­ dardiserade sociala och kulturella aktiviteter förutsätts vara funktionella för hela samhället och oundgängliga för dess fortbestånd. Malinowski skriver att i varje slag av civilisation fyller varje sed, materiellt föremål och tro ”någon väsentlig funktion, har någon uppgift att fullgöra, utgör en oumbär6 lig del av en fungerande helhet”. Inom ramen för detta slutna tankesystem blir den funktionalistiska förklaringen lika ”enkel” som cirkulär. Att något finns visar att det har en ”funktion” som motsvarar ett samhällsbehov, och förekomsten av behovet antas förklara att företeelsen finns. Samhället förstås som ett system med förmåga att upprätthålla sin egen balans. Det är knappast någon överdrift att säga, att enigheten är stor bland idag verksamma generationer av svenska historiker om att funktionalismen måste avvisas. Historikerna efterfrågar samhällsteorier som kan göra reda för förändring. De står främmande inför en samhällssyn som inte ger plats 6 B.

92

Malinowski ”Anthropology”, cit. ur R. K. Merton 1968, s. 86. © Studentlitteratur

för konflikt, obalans och sönderfall. Även för många moderna anhängare av funktionalistisk förklaring 7framstår vissa av funktionalismens postulat som ”diskutabla och onödiga”. De kan erkänna att det är en empirisk fråga i vad mån något som finns fyller en funktion för hela eller en del av samhäl­ let. En viss företeelse kan i ett visst sammanhang vara funktionell eller dys­ funktionell eller icke-funktionell. Vidare har Merton med begreppet ”funk­ tionella ekvivalenter” framhållit att en viss ”funktion” kan fyllas på många olika sätt. Då går det inte att använda funktionen för att förklara varför den 8 fylls på ett vis och inte på ett annat. Ska funktionalistiska förklaringar ha framgång inom historievetenskapen krävs en redovisning av hur en viss ”verkan” upprätthåller orsakens exis­ tens. I avsaknad av en allmän samhällsteori som löser problemet måste för9 klaringen, understryker Elster, ”beläggas vid varje tillfälle”. Arthur L. Stinchcombe erkänner att återkopplingen från verkan till orsak är en ”öm punkt” i den funktionalistiska förklaringen. Han försöker lösa problemet genom att urskilja olika ”sociala urvalsprocesser”. Dessa ska visa hur det går till när en nyttig verkan befrämjar orsakens fortbestånd. Analogin till biologins ”naturliga urval” är uppenbar. Tre av de ansatser han diskuterar är intressanta för historiker. 1. Urval genom social konkurrens. Ett exempel är företag, som tack vare olika organisationsprinciper har olika överlevnadsförmåga på markna­ den. 2. Urval genom politiska mekanismer. Stinchcombe prövar denna ansats i en förklaring av socialförsäkringarna. Han utgår ifrån att klasskonflikter hotar att rubba balansen i de kapitalistiska industrisamhällena. Detta hot sätter igång motkrafter, som söker återställa och befästa balansen. Därvid har de agerande huvudparterna att hantera likartade problem i de olika länderna. Kapitalisterna vill behålla den avgörande makten, men måste samtidigt göra något för att förbättra arbetarnas villkor. Arbetarrörelsen vill strida för arbetarnas intressen, men måste samtidigt bevara stödet från sin konservativa flygel. Resultatet blir en process av upprepade sam­ manjämkningar som tenderar att gå i riktning mot en balans. Socialförsäkringen utgör en sammanjämkning av de divergerande intressena, varför alla länder till sist hamnar i en variant av denna lösning. Stinchcombe noterar att den vanligaste kausala maktförklaringen till skillnaderna i socialförsäkringarnas struktur och generositet i olika kapitalistiska indu7 R. K. Merton 1968, s. 79. 8 Ibid., s. 79 ff (cit. s. 88). 9 J. Elster 1988, s. 50.

© Studentlitteratur

93

striländer ser socialdemokratin som den utslagsgivande faktorn. Stinch­ combe menar dock att likheterna mellan länderna ändå är så betydande, att det också behövs en förklaring av varför de politiska processerna ten­ derat att resultera i ”i stora drag likartade resultat”. Den funktionalistiska förklaringen skulle vara detta alternativ. 3. Ändamålsstyrt urval. Detta går till så att aktörer upptäcker att vissa saker har en verkan som de önskar. Därför väljer de att hålla fast vid dessa saker. Sådana 10val kan träffas efter strategiskt medveten planering eller mera intuitivt. Min bedömning är att Stinchcombe illustrerar hur svårlösta den funktiona­ listiska förklaringens problem är snarare än visar hur de kan lösas. Konkur­ rens mellan organisationer eller sociala grupper är väsensskild från ”det naturliga urvalet” eftersom konkurrensvillkoren är kulturella konstruktio­ ner. Lagar och institutioner är med andra ord viktiga kausala förklaringar till vad som sker. Det är vidare inte självklart vilka egenskaper som är ”överlevnadsnyttiga”. Teorin om det naturliga urvalet tar fasta på en enda sak: reproduktionsförmågan. Något liknande väl avgränsat kriterium finns inte i samhällslivet. Jon Elster noterar att man för snart sagt varje samhällsförhållande kan finna att det har nyttiga verkningar i något avse­ ende. ”Detta är ett argument mot att ge dylika effekter förklaringsvärde 11 utan att närmare belägg anförs.” Man måste vidare notera att en önskan att förklara likheter inte är ett argument mot kausal förklaring. Den speciella kausalförklaring av socialförsäkringarna som betonar socialdemokratins roll är naturligtvis ägnad att förklara skillnader mellan länder där socialdemokratin spelat olika roll. Men en annan kausalförklaring kan fokusera likheter mellan alla kapitalis­ tiska industriländer. Som jag diskuterar i kapitel fyra kan den kausala förklaringen intressera sig än för ”olikheter”, än för ”likheter” mellan jämförbara områden. Det ändamålsstyrda urvalet, slutligen, tycks vara en utbyggd ändamålsförklaring. En företeelses verkningar antas förklara aktörernas bedömningar och önskningar, som i sin tur är den näraliggande förklaringen till att 12 företeelsen hålls vid liv. Vi får då en förklaring med ett orsaksled och ett ändamålsled. Det är svårt att se något ”funktionalistiskt” i den alls. 10 A. L. Stinchcombe 1968, 11 J. Elster 1988, s. 50.

12 Jfr. G. A. Cohen 1986, s.

s. 80 ff (cit. s. 85); dens. 1985, cit. s. 421.

309 f., där denna variant av ”funktionalistisk” förklaring tydligt

beskrivs.

94

© Studentlitteratur

Den funktionalistiska förklaringens särart, i den mån den verkligen kan upprätthållas i tillämpningen, tycks ligga i antagandet att samhället är ett system, som söker balans och tillgodoser sina ”behov”. Förklaringen kan frikopplas från ett eller annat av funktionalismens postulat, men har ändå sina rötter i denna samhällsåskådning. Den tillskriver samhällen en slags rationalitet, en inneboende förmåga att identifiera och lösa problem. ”Sam­ hällsbehov” blir därmed en verksam kraft, som förklarar vad som finns. Detta märks hos Stinchcombe. Den politiska urvalsmekanism han använ­ der för att förklara socialförsäkringarna förutsätter att samhället naturligt orienterar sig mot en balanspunkt. Han hänvisar till benägenheten att kraf­ ternas tendenser att råka i obalans ”tenderar att motverkas”. Ett argument mot kausalförklaring i termer av makt är att den implicerar att ”krafterna 13 likaväl kan råka i obalans”. Ett liknande system- och balanstänkande får G. A. Cohen att skriva: Om utbildningsmönstret i ett samhälle utvecklas på ett sätt som är lämpligt för dess föränderliga ekonomi, så är det rimligt att hävda att utbildningen förändras som den gör, eftersom förändringarna stöder den ekonomiska utvecklingen, även om föga är känt om hur det faktum att en förändring i utbildningen skulle14vara ekonomiskt fördelaktig förekommer i förklaringen av att den inträffar.

Att en utbildning tycks fylla en viss funktion skulle alltså i sig räcka för hypotesen att ”behovet” förklarar utbildningen. Om man inte accepterar funktionalismen, framstår Cohens enkla antagande om sambandet mellan behov och vad som finns som illa grundat. Ett visst utbildningssystem kan vara samhällsnyttigt, men ändå upprätthållas av andra skäl, till exempel av sin egen organisatoriska dynamik. Utbildningssystemet kan också vara dys­ funktionellt på viktiga sätt. En tredje variant är att andra strukturer än utbildningssystemet skulle kunna tillgodose de antagna behoven, varför dessa inte duger som förklaring till att utbildningssystemet finns. En fjärde är att samhället inte har de antagna behoven, men att utbildningssystemet 15 finns ändå. En femte är att behov finns som aldrig tillgodoses. Raymond Murphy framhåller att det faktum att en företeelse tycks tjäna vissa intressen inte är ett belägg för att intressena har skapat företeelsen. Exempelvis kan kapitalister ha makt att dra fördel av utbildningen utan att ha makten att utforma den. Man får inte förväxla ”makt att dra fördel med 16 vare sig makt att hindra eller makt att befalla”. 13 A. L. Stinchcombe 1985, s. 414. 14 G. A. Cohen 1986, s. 308. 15 Se R. Murphy 1988, s. 138 ff.

© Studentlitteratur

95

Sammanfattningsvis är min bedömning av den funktionalistiska förklaringen inom samhällsvetenskapen negativ. Antingen tycks förklaringen omvandlas till en kausal- eller en ändamålsförklaring när den tillämpas, eller så bygger den på missvisande antaganden om att samhällen är system av samma slag som biologiska organismer. Det finns moment av rationalitet och aktiv behovstillfredsställelse i historien. Men dessa återfinns, som Gid­ dens framhåller, hos individerna: Sociala behov förekommer som kausala faktorer i social reproduktion endast när de erkänns som sådana och17görs till föremål för handling av dem som i något sammanhang är berörda.

Den funktionalistiska förklaringen vill göra rationell behovstillfredsstäl­ lelse till en inneboende egenskap hos samhällen. Tanken leder in i en teore­ tisk återvändsgränd. Samtidigt kan man, med Giddens, säga att 18 funktionalistiska teorier ofta pekar ut samband, som fordrar en förklaring. Till den historiska förklaringen har dessa teorier bidragit med frågor snarare än med svar.

16 Ibid., s. 143.

17 A. Giddens (1984) 18 Ibid., s. 296.

96

1993, s. 297.

© Studentlitteratur

7 Klassificering och kolligation

Förklaringar besvarar frågan ”varför något hände” genom att sätta hän­ delsen i sammanhang med något som gav upphov till den. I detta avslu­ tande kapitel argumenterar jag för att historievetenskapen också har ett andra centralt kunskapsmål. Det är att reda ut ”vad det var som hände”. Målet nås genom att historikerna besvarar typiska ”hur”- och ”vad”-frågor. Uppgiften att ge kunskap om ”vad som tilldrog sig” är en central uppgift för 1 historikerna, understryker filosofen W. H. Walsh. Kunskap som besvarar typiska hur- och vad-frågor har en annan struktur än förklaringar. Den söker inte ett sammanhang mellan explanans och explanandum utan ett innebördssammanhang. Det är dags att närmare undersöka vad detta är.

Skillnaden mellan beskrivning och karakteristik Ragnar Björk skriver att frågeorden hur, vad och varför står för tre olika ”begriplighetsformer”. Han kallar dessa beskrivning, tolkning och förklaring. Björk tänker sig alltså två begriplighetsformer vid sidan av förklaring. En beskrivning innebär att ange ”hur någonting är beskaffat, hur något förändras och utvecklas, eller hur något ser ut och fungerar”. En tolkning inne2 bär att svara på frågan ”vad någonting är, utgör eller innebär”. Problemet med Björks förslag är att det tycks förutsätta att beskrivning (och förklaring) kan göras utan tolkning. Björks idealtyp av beskrivning skildrar följaktligen ett kunskapssökande som är icke-tolkande. Det består i att göra en redogörelse för ”vad som sker framför ögonen” på en tänkt observatör. Beskrivningen styrs inte av någon ”innebörd” i det som återges, alla observationer ges ”lika stor betydelse”, det saknas en ”ordnande prin­ cip”, det är fråga om en ”mekanisk registrering” av företeelser som sam1 W. H. Walsh 1974, s. 136. 2 R. Björk 1983, s. 37 f.

© Studentlitteratur

97

3

mantagna tillsvidare är ”meningslösa”. Detta är empirism i en för-popperiansk mening. Den empiristiska referensramen får betydelse när Björk gör en distink­ tion mellan ”förmedlingshistorikern” och ”problemhistorikern”. Han skri­ ver att en historisk framställning ”kan vara inriktad på förmedlande presen­ tation av 'vad som egentligen har hänt' eller på att lösa givna historiska 4 problem, driva vissa teser, tillämpa och utveckla samhällsteori”. En dis­ tinktion mellan ”förmedlingshistoriker” och ”problemhistoriker” tror jag kan vara fruktbar. Men inte som Björk här utför den. Det är missvisande att säga att det utmärkande för just förmedlingshistorikern är att söka reda ut ”vad som egentligen har hänt” och att underförstå att denna uppgift typiskt kan lösas utan aktiv problemformulering, teser eller teori. I själva verket har mången framstående problemhistoriker satt sig före att förändra vår upp­ fattning om ”vad som egentligen har hänt”. Jag betraktar tolkning som ett grundläggande förhållningssätt. Det spelar roll oavsett i vilken form historikern föredrar att begripa det förflutna. De olika begriplighetsformerna definieras av att de ser olika typer av samman­ hang. Förklaringar intresserar sig för sammanhang av typen ”x gav upphov till y”. De innebördssammanhang vi ska undersöka i detta kapitel har andra former. Klassificering bygger på tankeoperationen att ”x är y”. Kolligation söker sammanhang av typen ”m, n och o bildar tillsammans p”. Beskriv­ ning och karakteristik är påståenden om innebördssammanhang. De besva­ rar typiska hur- och vad-frågor men inte varför-frågor. Någon skarp gräns mellan beskrivning och karakteristik tror jag är svår att dra ens teoretiskt. En praktiskt användbar distinktion kan knappast härledas ur frågeorden. Det håller alltså inte att säga att beskrivning skulle svara på hur-frågor och karakteristik på vad-frågor. Beskrivning och karak­ teristik skiljer sig snarare åt genom att besvara hur- och vad-frågor på olika sätt. De förhåller sig till varandra som positioner utmed en glidande skala. En tentativ distinktion kan göras från tre olika utgångspunkter. Den första och mest grundläggande rör förhållandet mellan påståenden om innebördssammanhang på låg respektive hög abstraktionsnivå. I de flesta historiska arbeten finns inslag av klassificering och kolligation på en 5 jämförelsevis konkret nivå, vad Walsh kallar fairly low-level facts. Sådana inslag uppfattar vi som beskrivning. Termen karakteristik kan då reserveras för innebördstolkning på högre abstraktionsnivå. 3 Ibid., s. 39–41.

4 Ibid. s. 36.

5 W. H. Walsh 1974,

98

s. 137.

© Studentlitteratur

Christine Bladhs Månglerskor. Att sälja från korg och bod i Stockholm 1819–1846 är från denna synpunkt i hög grad en beskrivande studie. Hon vill redogöra för ”vilka månglerskorna var” och för hinder och möjligheter i deras situation. Resultaten handlar till stor del om sådant som vilka varor månglerskorna sålde, hur de argumenterade när de sökte tillstånd till mång­ leri, var de bodde och brottsfrekvensen bland dem. Bladhs redogörelse för de varor månglerskorna fick sälja är ett exempel på resultat på en konkret beskrivningsnivå. Tolkningen består här av en indelning av varorna i huvudgrupper såsom ”korv av olika slag”. Egenskaper som ligger nära ting­ ens yta kan användas vid grupperingen. Men Bladh gör också en distinktion mellan ”standardsortimentet” och ”delikatessartade” varor. Här förutsätter beskrivningen en socioekonomisk tolkning av konsumtionsmönstret. Resul­ taten söks då på en högre abstraktionsnivå. När Bladh kommer in på begreppet ”piga”, visar det sig att även en rätt konkret beskrivning kan aktualisera svårlösta tolkningsproblem som rör de sociala och ekonomiska relationerna inom mångleriet. Mer än 30 procent av månglerskorna hade någon form av tjänstefolk, ofta betecknade som pigor. Detta kan synas förvånande, eftersom månglerskorna ofta levde under mycket knappa villkor. Men Bladh finner att begreppet ”piga” kan ha stått för en kompanjon i månglerirörelsen, eller ett biträde i rörelsen eller en lärling. Det är ”högst troligt” att ett informellt lärlingssystem förekom, i materialet dolt bakom begrepp som ”piga”. Med begreppet ”informellt lärlingssystem” flyttar Bladh redogörelsen till en högre abstraktionsnivå än i beskrivningen av de varor som såldes. Inslaget av abstrakt tolkning blir än mera påtagligt när hon introducerar begreppet ”genuskontrakt” för att tolka förhållandet mellan månglerskorna och myndigheterna och månglerskorna och männen. En abstrakt och teoriförankrad kategori blir här avgörande för 6 tolkningen. Men till betydande del har Bladhs resultat alltså formen av fairly lowlevel facts. De är exempel på vad jag menar med beskrivning. När Bladh i flera fall förflyttar tolkningen till en högre abstraktionsnivå får kunskapen formen att konkretare företeelser sammanställs under relativt abstrakta begrepp. Sådana påståenden om innebördssammanhang kallar jag karakte­ ristik. Andra undersökningar är starkare än Bladhs inriktade på en övergripande tolkning med hjälp av abstrakta kategorier. I Kronans skatter och bondens bröd använder Pär Frohnert Webers idealtyper ”ståndspräglad förvaltning” och ”rationell byråkrati” för att karakterisera den svenska statsförvaltningen. En mängd fairly low-level facts redovisas. Men huvudresultatet tar 6 C.

Bladh 1991, cit. s. 190, 192, 30.

© Studentlitteratur

99

formen av empirisk tolkning i termer av generella och teoriförankrade 7 begrepp. Undersökningen läggs upp med sikte på den resultatnivån. Gun­ nar Artéus’ ansats i Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige är lik den weberska delen av Frohnerts angreppssätt. Artéus' teori är en idealtyp av ”militarisering”, som rymmer indikatorer som kan observeras empiriskt i kvantitativa förhållanden. Genom klassificering och sammanställning av företeelser i modellens termer skapar undersökningen en sammanhängande bild av det frihetstida samhället. En kategori på hög abstraktionsnivå är sty­ rande för undersökningen. Hans J. Morgenthau ser just karakteristik med hjälp av abstrakta katego­ rier som vägen bort från ändamålsförklaringens problem: ”vi är uteslutande intresserade av den förda politikens faktiska karaktär och inte av motiven hos dem som för den”, understryker han i Politics Among Nations. Hans undersökning klassificerar staters politik på den internationella arenan efter tre idealtypiska grundmönster: att bevara makt, att öka makt eller att 8 demonstrera makt. Kerstin Abukhanfusas Piskan och moroten. Om könens tilldelning av skyldigheter och rättigheter i det svenska socialförsäkringssystemet 1913–1980 ger en mängd konkreta upplysningar om hur lagstift­ ningen behandlade könen. Men genom att hennes undersökning byggs upp kring generellare begrepp – det centrala är 9”belöningssystem” – får den en inriktning på en övergripande karakteristik. Slutligen kan vi i Alf W. Johanssons Per Albin och kriget följa hur skild­ ringen rör sig från konkret beskrivning till abstraktare karakteristik. Fram­ ställningen av den svenska regeringens situation den 9 april 1940 – dagen när Tyskland invaderade Norge – öppnas med: ”Per Albin väcktes den 9 april klockan 5 på morgonen av meddelande per telefon att den tyska aktio­ nen inletts och att den tyske ministern, prinsen av Wied, besökt Günther och meddelat att han skulle återkomma med en not om några timmar.” Efter att ha redogjort för de tyska kraven och den svenska diskussionen byter Johansson tolkningsnivå: 10 ”Det svar som utarbetades på den tyska noten var närmast en kompromiss”. Genom att klassificeras som en ”kompromiss” förs det svenska svaret under ett abstraktare begrepp. Detta är inte förankrat i någon specifik teori, men har vidsträckta användningsmöjligheter i tolk­ ning av politiskt spel och maktkamp. Johansson genomför ett liknande nivåbyte, när han låter boken mynna ut i ett ställningstagande till Sveriges utrikespolitik under andra världskriget. 7 P. Frohnert 1993, s. 5 ff, 285 ff. 8 H. J. Morgenthau 1961, cit. s. 39. 9 K. Abukhanfusa 1987, cit. s. 23. 10 A. W. Johansson 1985, s. 146.

100

© Studentlitteratur

Wilhelm M Carlgren hävdar i standardarbetet Svensk utrikespolitik 1939– 1945 att den svenska utrikespolitiken var ”mer en konjunkturernas än en principernas politik”. Maktförhållandena och realpolitiska bedömningar av Sveriges läge och möjligheter ska således ha varit utslagsgivande. Häremot invänder Johansson att princippolitiken, neutralitetsviljan, hela tiden var riktlinjen för politiken: ”mer en principernas än 11 en konjunkturernas politik, framstår som en mera rättvisande karaktäristik”. Tolkningen ligger här på ungefär samma abstraktionsnivå som den avseende svarsnoten i april 1940. Men det empiriska omfånget är mycket större. I båda fallen är det från min utgångspunkt fråga om karakteristik. Någonstans på en tänkt skala från låg till hög abstraktionsnivå tror jag alltså att det är meningsfullt att göra en distinktion mellan påståenden om innebördssammanhang som är beskrivning och de som är karakteristik. Sär­ skilt relevant är det att skilja mellan delundersökningar, i vilka de konkre­ tare begreppen är sakens ”början och slut”, och undersökningar vars huvud­ resultat söks i termer av abstraktare begrepp. I de senare finns möjligheter att låta det abstrakta tolkningsintresset styra undersökningen. På vissa plan är det antagligen förhållandevis lätt att enas om en beskriv­ ning. Tolkningen ligger då nära en ”tingens yta” såsom de flesta tenderar att uppfatta den. Christine Bladhs varugrupp med ”korv av olika slag” kan vara ett exempel. Men när begreppen är abstraktare, används de för att täcka in mer och är samtidigt på stort avstånd från den konkreta beskrivningen. Utrymmet för olika tolkningar tenderar då att öka och författaren kan mera markerat göra en självständig uppfattning gällande. En tolkning av sociala relationer i termer av genuskontrakt är ett exempel på det. Distinktionen mellan beskrivning och karakteristik har alltså att göra med graden av histo­ rikerns självständighet i tolkningen. Men vi måste komma ihåg att även en beskrivning kan aktualisera svåra tolkningsproblem. Och det är uppenbart 12 att den i regel fordrar ställningstagande till urval och kombination. Den andra utgångspunkten för att skilja mellan beskrivning och karakteris­ tik rör författarens förhållande till den existerande för-tolkningen i det his­ toriska materialet. Denna för-tolkning består av aktörernas egen självförståelse och andra källmaterialproducenters tolkningar. En framställning som i hög grad övertar och återger denna för-tolkning uppfattar vi som beskri­ vande även om tolkningen rör sig på olika abstraktionsnivåer. I denna mening är Ragnar Björks begrepp ”förmedlingshistoriker” relevant. Björk 11 Ibid., s. 412. 12 Hans Regnéll

har utan tvekan rätt, när han skriver att beskrivning ”som regel” förutsätter urval. H. Regnéll 1982, s. 36.

© Studentlitteratur

101

menar att Nils Ahnlund spelar denna roll i biografin över Axel Oxenstierna. Det betyder att Ahnlund övertar och återger de system av målsättningar, planer och samordning av medel, som aktörerna själva upprättat. Han bidrar därvid – oundvikligen, skulle jag vilja inskjuta – med viss egen ”innebördsgivning”, men i hög grad förmedlar han en tolkning som redan finns i materialet. Ahnlund söker inte aktivt upp problem och ställer inte frågor med ursprung i den historiska vetenskapen. Han vill komma ”så nära sitt material som möjligt” och återge detta i dramatiserad form. Det är emellertid inte träffande att säga att sådan historieskrivning utmärks av att vilja visa ”vad som egentligen har hänt”. Förmedling är en 13 fråga om övertagande och ”avbildning”. Osjälvständighet i förhållande till en given för-tolkning är det utmärkande för denna aktivitet. Det finns inget nödvändigt samband mellan sådan osjälvständighet och kunskapsin­ tresset att visa vad det var som tilldrog sig. Man måste vidare – trots uppenbara svårigheter – försöka göra en dis­ tinktion mellan en historiker som är osjälvständig i sitt tillvägagångssätt och en som efter självständig prövning accepterar en aktörs självförståelse eller en viss källmaterialproducents tolkning. Att Curt Weibull anammar Kristinas egen och Roms bild av abdikationen behöver alltså inte betyda att han ska kallas förmedlingshistoriker. Den tredje utgångspunkten för att hålla beskrivning isär från karakteristik, slutligen, rör historikerns förhållande till den i samtiden gängse tolkningen av historien. Ingvar Andersson avslutar sin Sveriges historia med en rapso­ disk skildring av mellankrigstiden. Det är ännu för tidigt att ha de ”behövliga perspektiven”, skriver han. Det är därför inte fråga om att ge mer än en ”krönika”, ett ”summariskt registrerande av huvudfakta” för att få fram vissa grunddrag. Andersson tycks med andra ord uppfatta denna del av framställningen som en närmast trivial beskrivning. Det hindrar inte att abstrakta begrepp förekommer. I ett enda kort stycke används termerna ”Industrialiseringen”, 14 ”Urbaniseringen”, ”motoriseringen” och byggnadernas ”modernisering”. Samtliga är processbegrepp, ägnade att på hög abstraktionsnivå besvara frågan vad det var som tilldrog sig. Att Andersson ändå betonar det krönikeartade i framställningen torde bero på att han helt anammar sin samtids gängse tolkning av skeendet (som i detta fall på grund av det korta tidsavståndet i stort sett sammanfaller med aktörernas självförståelse). Författaren öppnar inte några nya perspektiv. Därför uppfattar han sin insats som en enkel faktaredovisning. 13 R. Björk 1983, cit. s. 36, 212 och 246. 14 I Andersson 1969, cit. s. 440 f och 450.

102

© Studentlitteratur

Sammanfattningsvis är min uppfattning, att beskrivning skiljer sig från karakteristik i första hand genom att ligga på konkreta tolkningsnivåer. Men beskrivning kan även kännetecknas av stor närhet till för-tolkningen i det historiska materialet eller till samtidens gängse historietolkning. Den gemensamma nämnaren för de tre kriterierna är det mindre måttet av själv­ ständig tolkning från historikerns sida. Karakteristik utmärks följaktligen av ett större mått av självständighet i tolkningen. Denna ståndpunkt har en uppenbar normativ implikation. Samtidigt som jag vill understryka att beskrivning har en självklar plats inom historievetenskapen och ställer denna inför svårlösta problem, ser jag det som en bjudande uppgift för den att utveckla den historiska karakteristiken.

Hur skapas karakteristik? Det är inte för djärvt att förmoda, att karakteristik intar en framträdande 15 plats i den forskning de idag verksamma svenska historikerna publicerar. Men i den historieteoretiska och metodiska diskussionen ägnas det stora intresset åt förklaringar och källkritik. Karakteristik tycks vara något histo­ rikerna hellre gör än skapar teori om. En teoretisk undersökning av histo­ risk karakteristik bör intressera sig för de två begriplighetsformerna klassi­ ficering och kolligation. Som jag berört ovan innebär klassificering att föra konkretare företeelser under allmännare klassbegrepp. Företeelserna lik­ ställs därmed i en viss mening med varandra. Klassificeringen tar ofta formen av det enkla påståendet att ”x är en y” eller i användandet av en viss benämning. Ann Shola Orloff klassificerar de sociala förmånssystemen i industrilän­ derna årtiondena kring sekelskiftet 1900 som ”paternalistiska”. Förmånerna var nämligen skräddarsydda efter och förstärkte systemet med familjein­ komst. Detta byggde på att männen var huvudsakliga försörjare, medan kvinnorna bar ansvaret för oavlönat hemarbete och omsorgsarbete. Från en sådan utgångspunkt kan sociala reformer definieras som ”paternalistiska” eller ”kvinnoemancipatoriska” beroende på om de hindrar eller befrämjar kvinnors tillträde till avlönat arbete och förmåga att själva bilda och upp16 rätthålla autonoma hushåll. Den enskilda reformen är då ett fall av klass­ begreppet och kan ensam bära upp karakteristiken. 15 I

detta sammanhang är det värt att notera Ragnar Björks påstående, att det ”sällan” är det primära syftet med en historisk konstruktion att svara på en varför-fråga. R. Björk 1983, s. 29. 16 A. S. Orloff 1993, s. 323. © Studentlitteratur

103

Kolligation är ett begrepp som under senare årtionden lanserats av i första hand filosofen W. H. Walsh. Men det har länge figurerat i den veten­ skapsteoretiska diskussionen. John Stuart Mill använder det i A System of 17 Logic. Ragnar Björk tar fasta på en sida hos begreppet, som gör att det åtminstone teoretiskt kan hållas isär från klassificering. Kolligation är orga­ nisering eller sammanställning av företeelser, så att de bildar en storhet av högre ordning. Tankeoperationen är att se ”flera såsom en”. Kolligation är 18 alltså inte bara en benämning utan en ”konstruktion”. Genom kolligation kan historikerna bilda begrepp för ett historiskt mönster, en process, en hän­ delsekedja, en struktur, en epok eller en sammansatt samhällsföreteelse som en viss revolution. Periodisering – en av historievetenskapens specialiteter – bygger i regel på sådana tankeoperationer. ”Renässansen”, ”Stora oredan” i Ryssland, ”trettioåriga kriget” och ”den industriella revolutionen” är exempel på kolligation. Christina Florins begrepp ”feminiseringsprocess” är ett annat exempel. Processen definieras av en kvantitativ förskjutning så19 att kvinnor kom att utgöra det stora flertalet bland småskollärarinnorna. Att en viss kvinna blev småskollärare kan ges en innebörd genom det kolligativa begreppet. Händelsen ses då som en del av en process. Men den enskilda händelsen kan inte vara processen på det sätt som en enskild reform kan vara paterna­ listisk. I Bönder går samman använder Per Thullberg begreppen jordbrukets ”moderniseringsprocess” och ”kommersialiseringsprocess” på samma sätt. I det senare är en beståndsdel andelen av jordbruksproduktionen som avsat­ tes på en marknad utanför bondens eget hushåll, en andra beståndsdel är jordbrukets konsumtion av konstgödsel och andra produktionsmedel som måste köpas. Thullberg bildar begrepp genom att samorganisera företeelser även när han definierar ”jordbrukskris”. Även om samtidens jordbrukare – studien avser åren 1929–1933 – uppfattade krisen som en företeelse, bestod den i själva verket av ”två moment”. Det ena var jordbruksnäringens långsiktiga och besvärliga anpassning till det moderna industrisamhället, det andra var den akuta världsdepressionen. Inget av 20 momenten utgjorde ensamt ”jordbrukskrisen”, som Thullberg tolkar denna. Den ”svenska modellen” är ett politiskt begrepp, som fått en ökad användning inom samhällsvetenskapen. Någon allmänt vedertagen defini­ tion av det finns knappast. Men det står klart att begreppet är kolligativt. I 17 J. S. Mill (1843) 1872, vol. 1, s. 348 ff; vol. 2, 18 R. Björk 1983, s 92–94 (cit. s. 93), 123–25.

19 C. Florin 1987, s. 15.

20 P. Thullberg 1977, cit. s. 308, 54 och VII.

104

s. 192 f, 199 ff.

© Studentlitteratur

en sammanfattning pekar Per Thullberg och Kjell Östberg på att det har ”tre huvudsakliga beståndsdelar”: den moderna svenska välfärdsstaten; det institutionaliserade samarbetet mellan arbetsmarknadens parter samt for­ merna för det politiska beslutsfattandet, vilka syftat till att ge väsentliga samhällsintressen en möjlighet att påverka redan under den politiska bered21 ningen av olika frågor. Det kolligativa begreppet konstitueras alltså när enskilda företeelser ställs samman enligt mönstret ”m, n, o bildar tillsammans p”. Ingen av delföreteelserna är det kolligativa begreppet, men de får alla en innebörd genom detta. Både klassificering och kolligation är, kort sagt, innebördstolkning genom nivåbyte. Men nivåbytet åstadkoms genom olika tan­ keoperationer. Ragnar Björk skriver att det av genuin kolligation krävs ”en begreppslig innovation, en ny term”. Klassificering skulle då vara inordning i redan 22 existerande klasser. Det är svårt att se att den synpunkten är avgörande för historievetenskapen. Dess innovationer består ofta i att begrepp som utvecklats i något annat sammanhang ges en ny användning och därmed öppnar nya perspektiv på ett historiskt skede. I den meningen kan både his­ torisk klassificering och kolligation vara innovativa och detta oberoende av om begreppen som sådana är nya eller inte. Det måste erkännas att distinktionen mellan klassificering och kolliga­ tion är subtil. I historikernas praktik vävs de två begriplighetsformerna 23 samman. Ofta måste historikerna arbeta aktivt med klassificering för att lägga grunden för en kolligation. Detta kan åskådliggöras med den engelske historikern Alfred Cobbans The Social Interpretation of the French revolu­ tion, ett av historiografins intressantare exempel på omtolkning av ett ske­ ende. I forskningen om den franska revolutionen dominerade länge den marxist-leninistiska tolkningen, som hade sina rötter i en liberal historie­ skrivning från årtiondena efter revolutionen. Bedömningen var att revolu­ tionen hade brutit sönder den feodala samhällsordningen och ersatt den med en borgerligt kapitalistisk. Men vid mitten av 1950-talet lanserade Cobban en annan uppfattning. Han menade dels att det 1789 inte längre fanns någon feodal samhällsord­ ning i Frankrike, dels att revolutionen inte förde en kapitalistisk borgerlig­ het till makten. Varken förändringarna på de ledande positionerna i staten 21 P. Thullberg & K. Östberg 1994, s. 5.

22 R. Björk 1983, s. 137.

23 Det kan diskuteras om Walsh egentligen

ställer klassificering vid sidan av kolligation

eller om han inte snarare betraktar det förra som ett moment av det senare. W. H. Walsh 1974. Frågan kan få stå obesvarad. Björks distinktion mellan klassificering och kolliga­ tion befrämjar hursomhelst vår självförståelse.

© Studentlitteratur

105

eller böndernas uppror mot privilegier knutna till jorden innebar att en sam­ hällsordning avskaffades och ersattes av en annan. Än mindre var det fråga 24 om någon ”nödvändig fas” i historiens stora plan. I The Social Interpreta­ tion of the French Revolution, som utkom 1964, utvecklade Cobban argu­ menten ytterligare. Han förnekar inte existensen av den franska revolutio­ nen. Men han vill upptäcka ”vad den var”. Nyckeln till problemets lösning ser han i valet av ”ett språk”, av ”klassificerande termer”, av ”en uppsätt­ ning begrepp”. Den terminologi som dominerar i forskningen om den fran­ ska revolutionen förkroppsligar ett synsätt: ”att överge språket är att överge 25 teorin”. Till stor del arbetar Cobban med klassificering av företeelserna i revolu­ tionen. Begrepp som prästerskap, adel och tredje stånd är juridiska, menar han. De säger lite om de sociala realiteterna och är inte användbara i en social tolkning av revolutionen. De grupper som utgjorde ”adeln” hade föga eller inget gemensamt i vad avser inkomstkällor eller social status. Han når liknande resultat vad gäller ”bourgeoisin”. Även ”sans-culotterna” var väsentligen ett politiskt fenomen, inte en social klass. Vidare hävdar Cobban att många privilegier som betecknats som feodala i själva verket blivit inslag i nya kommersiella strukturer. De var visserligen knutna till jorden, men köptes och såldes och ägdes ofta av en urban medelklass, som var besluten att se till att de gav ekonomisk utdelning. Exempelvis monopolrät­ tigheterna till byns kvarn, vinpress och bakugn (banalités) hade vid tiden 26 för revolutionen snarare förvandlats till ett kommersiellt gangstervälde. Les banalités var en del av ”den nya 27 kommersiella snarare än den gamla feodala strukturens missförhållanden”. Stödd på sin klassificering av olika delföreteelser organiserar Cobban en helhetsbild av revolutionen. Han28vill omvärdera ”den sociala rörelsens karaktär och riktning i historien”. Momentet av kolligation blir här tyd­ ligt. Cobban kombinerar delar så att de tillsammans bildar en storhet. Den­ nas innebörd är en fråga om skeendets samlade inriktning och konsekven­ ser. Revolutionen på den franska landsbygden var på en och samma gång riktad mot den tilltagande kommersialiseringen och dominansen av urbana finansiella intressen, menar Cobban. I den meningen var den en revolution ”mot och inte 29 för bourgeoisin”, en ny fas av den gamla konflikten mellan land och stad. I städernas ”revolutionära bourgeoisi” lyste köpmän och 24

Om den franska revolutionens historiografi och Cobbans första bidrag till den, se W. Doyle 1980, s. 7 ff och E. Schmitt (1976) 1980, s. 44–50. 25 A. Cobban 1964, cit. s. 81, 15–17, 22. 26 ”a commercial racket”. Ibid., s. 51. 27 Ibid., s. 164. 28 Ibid., s. 22.

106

© Studentlitteratur

industrikapitalister med sin frånvaro. Dominerade gjorde snarare fria yrken och bestuckna ämbetsmän. Den nya härskande klassen utgjordes emellertid först och främst av ”jordägare”, och dessa hade mer politisk makt än jordä­ garna under l'ancien régime. Revolutionen tryggade landsbygdens fortsatta dominans och bromsade i viktiga avseenden framväxten av en modern 30 kapitalistisk ekonomi. Enligt Cobban var den franska revolutionen alltså ”i betydande omfatt­ ning mot och inte för kapitalismens framväxande krafter”. Den var en seger för de besuttna, konservativa jordägande klasserna, ”stora som små”. Det upphör då att förvåna, noterar Cobban, att revolutionen bidrog till Frankri­ kes ekonomiska efterblivenhet och lade grund för det intensivt konservativa 31 samhälle, som Frankrike var de följande 150 åren. I sin karakteristik förenar Cobban på detta sätt klassificering av delar med kolligation för att kon­ struera en helhetsbild av en ”konservativ revolution”. Han formulerar pro­ blem och driver teser för32 att förändra historievetenskapens uppfattning om ”vad det var som hände”. Karakteristik är ett viktigt användningsområde för teorier inom historieve­ tenskapen. Begrepp som används vid klassificering och kolligation är ofta hämtade från specifika teorier. Och många samhällsteorier är karakterise­ rande snarare än förklarande. Exempel på detta kan hittas bland stadieteo­ rier av olika slag. Ett annat exempel är Max Webers teorier. Det har med rätta noterats att många av 33 dem är ”begreppsliga scheman och beskrivningar av 'historiska typer'”. På detta sätt använder Pär Frohnert Webers idealtyper ”ståndspräglad förvaltning” och ”rationell byråkrati” i Kronans skatter och bondens bröd. Han finner därvid att det karakteriserande angreppssättet har en baksida: det har ”bara i begränsad utsträckning pekat ut möjliga förklaringar” till de fenomen som framkommit. För att komma längre på förklaringens väg kombinerar Frohnert34den weberska ansatsen med ett historie-materialistiskt konfliktperspektiv. Sammanfattningsvis är karakteristik en aktivitet som på en relativt hög abstraktionsnivå vill besvara frågan ”vad var det som hände”. Genom 29 Ibid., s. 102, även s. 52.

30 Ibid., s. 86.

31 Ibid., s. 168, 170.

32 Cobbans arbete illustrerar

varför det är missvisande att säga att förklaringar skiljer sig

från annan kunskap genom att vara ”problemlösningar”. Hur- och vad-frågor kan också ligga till grund för problem-konstruktion och karakteristik följaktligen vara ”problemlösning”. Jfr. H. Regnéll 1982, s. 215, 222 (cit.). 33 Jack P. Gibbs, Sociological Theory Construction, 1972, s. 16, cit. ur A. Megill 1989, s. 631. 34 P. Frohnert 1993, s. 293 f. © Studentlitteratur

107

karakteristiken framträder historikerna som självständiga uttolkare av det 35 förflutna och erbjuder information om ”vad som väsentligen tilldrog sig”. Karakteristikens uppgift är att kasta ljus över fakta på konkretare beskriv­ ningsnivåer. I detta ligger också kravet att den i rimlig grad ska vara förenlig med sådana fakta. Att någon accepterad konkret uppgift tycks vara oförenlig med en karakteristik är i regel inte nog för att förkasta denna. Men är karakteristiken oförenlig med väsentliga delar av en accepterad tolkning på konkretare nivåer, har den inga möjligheter att vinna forskarsamhällets 36 stöd.

Växelspel mellan karakteristik och förklaring Historiker gör olika prioriteringar mellan förklaring och karakteristik. Men i regel intresserar de sig i någon mån för bådadera. I historiska arbeten är ett växelspel mellan förklaring och karakteristik det typiska. Växelspelet kan bestå i att historikern först utarbetar en karakteristik, som sedan fordrar en förklaring. Då har karakteristiken ringat in ett explanandum. Men i karakte­ ristiken intresserar sig historikern ofta för företeelsens verkningar och kon­ sekvenser. Steget är då inte långt till att konstruera en orsaksförklaring, där den explanans historikern undersökt knyts till ett avgränsat explanandum. Historikern har i ett sådant fall genom karakteristiken närmat sig kausalite­ ten från orsakens synpunkt. I forskningsprocessen kan historikern ”lösa” ett förklaringsproblem genom att kringgå det och i stället göra en karakteristik eller vice versa. Det kan vara svårt att få grepp om varför en regering gjorde på ett visst sätt, men lättare att karakterisera vilken inriktning dess politik faktiskt hade. Sådana skäl kan vara tillräckliga för att lösa ett delproblem i form av karak­ teristik. Men å andra sidan kan karakteristiken av ett handlande ge ett så förvånande resultat, att den inte gärna kan stå för sig själv. Det kan då vara lämpligt att tillgripa ändamålsförklaring för att försöka förstå varför aktören handlade på ett visst sätt. Författaren kan alltså i utgångspunkten närma sig något för att reda ut ”vad det var som hände”, men i slutprodukten redovisa kunskapen i form av en förklaring eller omvänt. Kunskapsläget, källmaterialets beskaffenhet och forskningsekonomi kan tala för den ena eller andra lösningen.

35 W. H. Walsh 1974, s. 139. 36 Se härom ibid., s. 139 ff.

108

© Studentlitteratur

Att historievetenskapen har olika begriplighetsformer är således en till­ gång för historikern. Förmågan att hantera dem medvetet är ett kriterium på skicklighet. Även när vi betraktar historievetenskapen som en kollektiv forsknings­ process, märks samspelet mellan karakteristik och förklaring. De olika akti­ viteternas historiografiska betydelse tycks variera mellan olika forsknings­ fält. I vissa fall menar historikerna att det är någotsånär klart ”vad” som hände. Deras ansträngningar inriktas på att reda ut ”varför”. Debatten om nazismens seger i Tysklands är ett exempel på detta. Visserligen förs hela tiden en diskussion om nazismens förhållande till det moderna och andra aspekter på ”vad det var som hände”. Men en utbredd enighet om att nazis­ men hursomhelst var en katastrof har gjort att fokus riktats mot varför den segrade. Hela den del av debatten som kretsat kring Tysklands förmenta Sonderweg har just förklaring som sitt huvudtema. På andra fält har karakteristiken av en händelse varit utomordentligt omstridd. Historikernas diskussion har rört identifieringen av de krafter som var i rörelse samt skeendets innebörd och följder på kort och lång sikt. Den franska revolutionen är ett klargörande exempel på det. Alfred Cobbans insats var inledningen på en historiografisk utveckling, som kan 37 betecknas som ”ett consensus och dess sammanbrott”. Cobbans tankar har förts vidare inom senare ekonomisk-historisk forskning och av François Furet och andra som inom den politiska historien utmanat den marxist-leni­ nistiska tolkningen. Den franska revolutionen framställs som en kombina­ tion av samtidiga men olikartade skeenden. Begreppet borgerlig revolution omtolkas till att avse en politisk kamp om ledningen i staten. De sociala rörelserna bland bönderna och städernas underskikt förstås inte som en del 38 av denna revolution. Historikernas debatt om den franska revolutionen har alltså till stor del handlat om ”vad det var som hände”. Varje historiker har skäl att fundera över om förklaring eller karakteristik är mest lovande för nya insatser inom det egna forskningsfältet. I Järn och jord. Bergsmän på 1700-talet skriver Maria Sjöberg, att studien visar att handelskapitalismen inte lyckades förändra det protoindustriella bergsbru­ ket till industri under den studerade perioden. Eftersom det är ”välkänt” att Sverige industrialiserades först i slutet av 1800-talet, är slutsatsen ”knap­ past förvånande”. Men undersökningen visar även ”vilka faktorer som mot­ verkade” industrialiseringen. Särskilt fokuseras bergsmännens roll. Deras ekonomiska beteende fick till följd att järnhanteringen kom att industriali37 Rubrik i 38 Se ibid.,

William Doyles översiktsarbete, W. Doyle 1980, s. 7. s. 7 ff; E. Schmitt (1976) 1980, s. 44–50, 72 ff.

© Studentlitteratur

109

seras sent och att processen drevs fram längs en annan linje än den handels­ kapitalistiska. Sjöberg argumenterar för att det i stället var agrarkapitalis39 men som ”var avgörande för” järnhanteringens industrialisering. Sjöberg menar alltså att det på en nivå redan tidigare var i stora drag känt ”vad det var som hände”. Hon utgår ifrån en vedertagen karakteristik och inriktar sig på att undersöka bakomliggande krafter som bromsade respek­ tive till sist drev fram järnhanteringens industrialisering. Det är således genom att utföra en förklaring Sjöberg vill förändra forskningsläget. Karakteristikens och förklaringens forskningsstrategiska betydelse kan variera över tid inom samma forskningsfält. I forskningen om den svenska socialdemokratins arbetslöshetspolitik på 1930-talet etablerades tidigt en karakteristik av ”vad det var som hände”. Den gängse bedömningen var att socialdemokraterna inspirerades av Keynes och organiserade offentliga arbeten med sikte på att höja samhällets totala efterfrågan. Full sysselsätt­ ning gjordes till ett mål för statens politik. Det var med andra ord fråga om ett brott med den neoklassiska modellen, som antog att full sysselsättning var en automatisk konsekvens av marknadsjämvikt i högkonjunktur (arbetslöshet under högkonjunktur uppfattade neoklassikerna som ett tecken på att lönerna var för höga). Efter att en karakteristik av socialdemokratins politik etablerats, inrikta­ des forskningen på att förklara varför politiken fått denna inriktning. Gemensamt för de olika förklaringarna var att de uppfattade socialdemo­ kratins nya politik från och med 1930 som så teoretiskt sofistikerad, att den måste ha haft teoretiska förlagor. Förklaringarna gick kort och gott ut på att hitta dessa. Till att börja med tänkte man sig Keynes själv som främsta inspirationskälla. De engelska liberalerna gav 1928 ut ett program mot arbetslösheten, som byggde på Keynes tankar. Året därpå utvecklade Key­ nes dem själv i broschyren Can Lloyd George do it. Karl-Gustav Landgren menade att diskussionen i Storbritannien följdes noga av Ernst Wigforss, som därigenom fick uppslag till den nya politiken. Andra forskare ifråga­ satte denna förklaring genom att peka på äldre rötter till politiken. Ernst Wigforss själv framhöll betydelsen av de engelska fabianernas programar­ bete från åren kring 1910. Inom forskningen upptogs den tanken av Otto Steiger. Han argumenterade för att makarna Webbs så kallade Minority Report från 1909 var en avgörande inspirationskälla. Den var viktigare för de brittiska liberalernas tjugotalspolitik än Keynes' tankar. Steiger menade vidare att Minority Report hade övat ett direkt inflytande på socialdemokra­ tins samtida politik. Särskilt tydligt ska detta ha varit i socialdemokratins stora motion 1912 om åtgärder mot arbetslösheten. 39 M.

110

Sjöberg 1993, s. 177. © Studentlitteratur

På detta sätt flyttades inspirationskällorna till socialdemokratins 30-talspolitik tillbaka i tiden. Socialdemokratin själv förklarades ha varit i princip ”keynesiansk” innan Keynes formulerade den nya teorin. Av olika skäl hade socialdemokratin förhindrats att fullfölja sin politik under 1920-talet (men grupperingar längre till vänster höll fast vid den). År 1930 återupptog den traditionen från motionen 1912 och den brittiska fabianismen. Nils Ungas avhandling Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912– 34 innebar en historiografisk vändning. Unga visade att socialdemokratins trettiotals-politik i själva verket var förankrad i för-keynesiansk ekonomisk teori. De offentliga arbetena var endast av omfördelningskaraktär för att motverka konjunkturarbetslöshet. Sådana åtgärder var förenlig med neo­ klassisk teori. Men den socialdemokratiska regeringen bedrev inte en expansionistisk politik för att höja samhällets totala efterfrågan och skapa full sysselsättning. Den finanspolitiska doktrinen att ettårsbalansera statens budget hade fortfarande stort inflytande. Den ”keynesianska revolutionen” inträffade i Sverige först under 1940-talet, precis som i andra länder. I Ungas tolkning framstod den socialdemokratiska regeringens åtgärder för att förbättra de arbetslösas villkor inte som teoretiskt innovativa. Några teo­ retiska inspirationskällor behövde inte sökas. I 40 stället betonar han fackföreningsrörelsens intressen som avgörande faktor. Mönstret i forskningen om socialdemokratins trettiotalspolitik är således att en viss uppfattning om ”vad det var som hände” först etablerades. Intres­ set kom sedan att koncentreras till ”varför det hände”. Därefter omkastades forskningsläget av en ny bedömning av ”vad som hände”. Denna öppnade i sin tur för ett nytt svar på frågan ”varför”. ✲✲✲ I historikernas teoretiska diskussion har länge funnits en tendens att betrakta förklaring som det mest kvalificerade kunskapsmålet. Kunskap som inte har formen av förklaring har ofta kallats beskrivning och behand­ lats som ett förarbete av begränsat egenvärde. Det vanligt förekommande pejorativa uttrycket ”bara beskrivande” utgår från en sådan grundsyn. Men ser vi till vad historiker faktiskt gör, spelar beskrivning och karakteristik en framträdande roll. Det tycks finnas en klyfta mellan en förklaringscentrerad självförståelse och historievetenskapens praktik. Ringaktningen av kunskap som besvarar hur- och vad-frågor står antagli­ gen i samband med en empiristiskt influerad underskattning av tolkningens 40 O.

Steiger, Arkiv … nr 1; N. Unga 1976.

© Studentlitteratur

111

betydelse. Om man inte inser vilka utomordentliga svårigheter beskrivning och karakteristik ställer forskaren inför, ser man inte vilket utrymme som här finns för originella och högt kvalificerade prestationer. Den allmänna vetenskapsteorins inflytande bland historikerna har i detta sammanhang spelat en roll. I den livliga debatten om vetenskapliga förklaringar under 1940- 50- och 60-talet uppfattade filosoferna historieveten­ skapen som ett spännande experimentalfält, där teorier om vetenskapliga förklaringar kunde prövas och utmanas. Bland filosoferna var en i naturve­ tenskapens ideal rotad kunskapssyn starkt företrädd. I denna tas för givet att förklaringar är vetenskapens högsta mål. Det scientistiska inflytande inom historievetenskapen tog sig således inte bara uttryck i det stora intresse som ägnades den deduktivt-nomologiska förklaringen i dess teoretiska diskus­ sion. Det märktes också i grundantagandet att förklaring är det övergri41 pande kunskapsmålet. Den hermeneutiska trenden under senare år underlättar för historieveten­ skapen att från delvis andra utgångspunkter överväga sina begriplighetsfor­ mer och mål. Jag pläderar inte för att förklaringen ska förvisas till en andra­ rangsplats. Men jag ser inte något skäl att klassificering och kolligation ska ges en sådan plats heller. Sammanhang mellan en företeelse och något som gav upphov till den och sammanhang av typen att något är av en viss klass eller att konkretare företeelser tillsammans bildar något är tre självständiga och fruktbara begriplighetsformer inom historievetenskapen. En eller annan klassificering ligger till grund för både förklaring och kolligation. De senare är två huvudsakliga sätt att göra det förflutna begripligt genom konstruk­ tion. Historievetenskapen tjänar på att ägna studiet av såväl innebörds- som upphovssammanhang rejäl uppmärksamhet i sin teoretiska självreflektion.

41 Min

112

uppfattning är här densamma som framförs i A. Megill 1989. © Studentlitteratur

Litteratur

Abukhanfusa, Kerstin, Piskan och moroten. Om könens tilldelning av skyl­ digheter och rättigheter i det svenska socialförsäkringssystemet 1913– 1980 (Stockholm, 1987). A Dictionary of Philosophy (1979; London, 1981). Ahnlund, Nils, ”Drottning Kristinas tronavsägelse. Några randanteck­ ningar”, i Personhistorisk tidskrift 1931. –, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (Stockholm, 1940). Allison, Graham T., Essence of Decision. Explaining the Cuban Missile Crisis (Boston, 1971). Anderson, Perry, Den absoluta statens utveckling, 2. uppl. (Lund, 1980). Andersson, Ingvar, Sveriges historia (1943) 7. uppl. (Stockholm, 1969). Andreen, Per G., ”Politiska handlingslinjer i midsommarkrisen 1941”, i Historisk tidskrift 1973:1. Artéus, Gunnar, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige, Militärhis­ toriska studier 6 (Stockholm, 1982). Atkinson, R. F., Knowledge and Explanation in History. An Introduction to the Philosophy of History (London & Basingstoke, 1978). Benhabib, Seyla, Situating the Self. Gender, Community and Postmoder­ nism in Contemporary Ethics (Cambridge, 1992). Berge, Anders, Sakkunskap och politisk rationalitet. Den svenska flottan och pansarfartygsfrågan 1918–1939, Stockholm Studies in History 37 (Stockholm, 1987). –, ”Sveriges politik mot de ungerska flyktingarna 1956–1959”, i Historisk tidskrift 1993:2. Björk, Ragnar, Den historiska argumenteringen. Konstruktion, narration och kolligation – förklaringsresonemang hos Nils Ahnlund och Erik Lönnroth (Uppsala, 1983). Bladh, Christine, Månglerskor. Att sälja från korg och bod i Stockholm 1819–1846, Stockholmsmonografier 109 (Stockholm, 1991). Cobban, Alfred, The Social Interpretation of the French Revolution (Cambridge, 1964). © Studentlitteratur

113

Cohen, G. A., Karl Marx' historieteori. Ett försvar (1978), översättning (Lund, 1986). Collingwood, R. G., ”Human Nature and Human History”, i P. Gardiner (red.), The Philosophy of History, (London, 1974). Dahl, Ottar, Grunntrekk i historieforskningens metodlære (1967) 2. uppl. (Oslo, 1976). Davidson, Donald, ”Actions, Reasons, and Causes”, i The Journal of Philo­ sophy 1963:23. Deutscher Sonderweg – Mythos oder Realität? Kolloquien des Instituts för Zeitgeschichte (Mönchen & Wien, 1982). Doyle, William, Origins of the French Revolution (Oxford, 1980). Dray, William, ”The Historical Explanation of Actions Reconsidered”, i P. Gardiner (red.), The Philosophy of History (London, 1974). Durkheim, Emile, ”Sociologins metodregler” (1895), i Tre klassiska texter (Göteborg, 1991). –, Suicide, A Study in Sociology (1897), översättning (1952; London, 1993). Elster, Jon, Forklaring og dialektikk. Noen grunnbegreper i vitenskapsteo­ rien (Oslo, 1979). –, Vetenskapliga förklaringar (1986), översättning (Göteborg, 1988). Emerson, Rupert, ”Colonialism”, i International Encyclopedia of the Social Sciences 1968. Englund, Peter, Ofredsår. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt (Stockholm, 1993). Florin, Christina, Kampen om katedern. Feminiserings- och professionali­ seringsprocessen inom den svenska folkskolans lärarkår 1860–1906, Umeå Studies in the Humanities 82 (Umeå, 1987). Frohnert, Pär, Kronans skatter och bondens bröd. Den lokala förvaltningen och bönderna i Sverige 1719–1775, Rättshistoriskt bibliotek 48 (Lund, 1993). Furet, François, Interpreting the French Revolution (1978; Cambridge m. fl., 1981). Gall, Lothar, Bismarck. Der weiße Revolutionär (1980; Frankfurt/M m. fl., 1983). Gerdner, Gunnar, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början, Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala 35 (Uppsala & Stockholm, 1954). Giddens, Anthony, The Constitution of Society. Outline of the Theory of Structuration (1984; Cambridge, 1993). Gilje, Nils & Grimen, Harald, Samhällsvetenskapernas förutsättningar (1992), översättning (Göteborg, 1993). 114

© Studentlitteratur

Gordon, Linda, ”The New Feminist Scholarship on the Welfare State”, i L. Gordon (red.), Women, the State and Welfare (Madison, Wisconsin & London, 1990). Grebing, Helga, Der ”deutsche Sonderweg” in Europa 1806–1945. Eine Kritik (Stuttgart m. fl., 1986). Hart, H. L. A. & Honoré, Tony, Causation in the Law (1959), 2. uppl. (1985; Oxford, 1994). Hempel, Carl G., Aspects of Scientific Explanation and Other Essays in the Philosophy of Science (New York & London, 1965). –, ”Reasons and Covering Laws in Historical Explanation”, i P. Gardiner (red.), The Philosophy of History, (London, 1974). Hibbert, Christopher, The Great Mutiny. India 1857 (1978; Harmonds­ worth, Middlesex, 1980). Iggers, Georg G., New Directions in European Historiography (1975), rev. uppl. (London, 1985). Jarrick, Arne & Söderberg, Johan, Praktisk historieteori (Stockholm, 1993). Johansson, Alf W, Per Albin och kriget. Samlingsregeringen och utrikespo­ litiken under andra världskriget (Stockholm, 1985). –, ”Hitlers vilja och strukturernas makt. Nyare forskningsdebatt om Tredje riket och andra världskriget”, i Historisk tidskrift 1986:2. –, Europas krig. Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut (Stockholm, 1989). Knutsen, Paul, ”Scientisme, hermeneutikk og narrasjon”, i Tidsskrift for samfunnsforskning 1994:1. Koch, H. W. (red.), The Origins of the First World War. Great Power Rivalry and German War Aims (London & Basingstoke, 1972). Kocka, Jörgen, ”Zurück zur Erzählung? Plädoyer för historische Argumen­ tation”, i Geschichte und Gesellschaft 1984. Landes, David S., The Unbound Prometheus. Technological change and industrial development in Western Europe from 1750 to the present (1969; New York, 1980). Le Roy Ladurie, Emmanuel, Montaillou. En fransk by 1294–1324 (1975), översättning (1980; Stockholm, 1982). Levine, Daniel, Poverty and Society. The Growth of the American Welfare State in International Comparison (New Brunswick & London, 1988). Lewis, Jane (ed.), Labour and Love. Women's Experience of Home and Family, 1850–1940 (Oxford, 1986). Lieberson, Stanley, Making It Count. The Improvement of Social Research and Theory (Berkeley m. fl., 1985). © Studentlitteratur

115

Lilja, Sven, Läran om metoden. Introduktion till historieforskningens meto­ dologi, stencil, Historiska institutionen vid Stockholms universitet (Stockholm, 1986). Lipset, Seymour Martin, Den politiska människan. Studier i politikens soci­ ologi (1959), 2. uppl. (Stockholm, 1969). Loth, Wilfried, Die Teilung der Welt. Geschichte des Kalten Krieges 1941– 1955 (1980; München, 1985). Mandelbaum, Maurice, ”The Problem of 'Covering Laws'”, i Patrick Gardi­ ner (red.), The Philosophy of History, (London, 1974). Manicas, Peter T., A History and Philosophy of the Social Sciences (Oxford, 1987). March, James G. & Olsen, Johan P., ”The New Institutionalism: Organiza­ tional Factors in Political Life”, i The American Political Science Review 1984:3. Mason, T. W., ”Some Origins of the Second World War”, i E. M. Robertson (red.), The Origins of the Second World War. Historical Interpretations (London, 1971). Matovic, Margareta R., Stockholmsäktenskap. Familjebildning och partner­ val i Stockholm 1850–1890, Monografier utgivna av Stockholms kom­ mun 57 (Stockholm, 1984). Megill, Allan, ”Recounting the Past: 'Description', Explanation, and Narra­ tive in Historiography”, i The American Historical Review 1989:3. Merton, Robert K., Social Theory and Social Structure, (1949) utvidgad uppl. (New York m. fl., 1968) Mill, John Stuart, A System of Logic. Ratiocinative and Inductive, vol. 1–2 (1843), 8. uppl. (London, 1872). Molin, Karl, Försvaret, folkhemmet och demokratin. Socialdemokratisk riskdagspolitik 1939–1945, Sverige under andra världskriget (Stockholm, 1974). –, Omstridd neutralitet. Experternas kritik av svensk utrikespolitik 1948– 1950 (Stockholm, 1991). Morgenthau, Hans J., Politics Among Nations. The Struggle for Power and Peace, 3. uppl. (New York, 1961). Murphy, Raymond, Social Closure. The Theory of Monopolization and Exclusion (Oxford, 1988). Nilsson, Göran B., ”Midsommarkrisen 1941”, i Historisk tidskrift 1971:4. –, ”Om det fortfarande behovet av källkritik. Jämte några reflexioner över midsommaren 1941”, i Historisk tidskrift 1973:2.

116

© Studentlitteratur

Nilsson, Lars, Den urbana transitionen. Tätorterna i svensk samhällsom­ vandling 1800–1980, Studier i stads- och kommunhistoria 5 (Stockholm, 1989). Nybom, Thorsten, ”Påpekanden i anledning av en artikel”, i Historisk tid­ skrift 1992:2. Offe, Claus, Contradictions of the Welfare State, red. John Keane (London m. fl., 1984). Orloff, Ann Shola, ”Gender and the Social Rights of Citizenship: The Com­ parative Analysis of Gender Relations and Welfare States”, i American Sociological Review 1993. Palme, Joakim, Pension Rights in Welfare Capitalism. The Development of Old-Age Pensions in 18 OECD Countries 1930 to 1985, Swedish Insti­ tute for Social Research 14 (Stockholm, 1990). Palme, Sven Ulric, ”Stockholms kapitulation 1520. Ett rekonstruktionsförsök”, i Henrik Ahnlund m. fl. (red.), Historia kring Stockholm. Stockholm från förhistorisk tid till sekelskiftet (1945; Stockholm, 1981). Passmore, John, ”The Objectivity of History”, i P. Gardiner (red.), The Phi­ losophy of History (London, 1974). Popper, Karl R., ”Indeterminism in Quantum Physics and in Classical Phy­ sics”, i The British Journal for the Philosophy of Science vol 1 (1950– 51). –, ”The Logic of the Social Sciences”, i The Positivist Dispute in German Sociology, T. W. Adorno m. fl. (1969), översättning fr. tyska (1976; London, 1977). Ragin, Charles C., The Comparative Method. Moving Beyond Qualitative and Quantitative Strategies (Berkeley m. fl., 1987). Regnéll, Hans, Att beskriva och förklara. Vad det kan innebära inom olika forskningsområden (Doxa, 1982). Ricoeur, Paul, Hermeneutics and the Social Sciences, red. J. B. Thompson (1981; Cambridge, 1989). –, inlägg i ”Discussion”, i D. Wood (red), On Paul Ricoeur. Narrative and Interpretation (London & New York, 1991), s. 179–87. Robertson, E. M. (red.), The Origins of the Second World War. Historical Interpretations (London & Basingstoke, 1971). Rothstein, Bo, ”Marxism, institutionell analys och arbetarklassens makt”, i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia 51–52. Schmitt, Eberhard, Einführung in die Geschichte der Französischen Revo­ lution (1976) 2. uppl. (München, 1980). Sjöberg, Maria, Järn och jord. Bergsmän på 1700-talet, Studier i stads- och kommunhistoria 9 (Stockholm, 1993). © Studentlitteratur

117

Smelser, Neil J., Essays in Sociological Explanation (Englewood Cliffs, 1968). –, Comparative Methods in the Social Sciences (Englewood Cliffs, 1976). Steiger, Otto, ”Till frågan om den nya ekonomiska politikens tillkomst i Sverige”, i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia 1. Stinchcombe, Arthur L., Constructing Social Theories (New York, 1968). –, ”The Functional Theory of Social Insurance”, i Politics & Society 1985:4. Stolpe, Sven, Drottning Kristina (1960 & 1961; Stockholm, 1982). Stone, Lawrence, ”The Revival of Narrative: Reflections on a New Old History”, i Past and Present nov. 1979. Thullberg, Per, Bönder går samman. En studie i Riksförbundet Landsbyg­ dens Folk under världskrisen 1929–1933 (Stockholm, 1977). – & Östberg, Kjell, ”Inledning”, i P. Thullberg & K. Östberg (red.), Den svenska modellen (Lund, 1994). Torbacke, Jarl, ”Försvaret främst”. Tre studier till belysning av borggårds­ krisens problematik, Stockholm Studies in History 30 (Stockholm, 1983). Torstendahl, Rolf, ”Minimum Demands and Optimum Norms in Swedish Historical Research 1920–1960. The 'Weibull school' in Swedish histori­ ography”, i Scandinavian Journal of History 1981:6. –, ”Teknologi och samhällsutveckling 1850–1980. Fyra faser i västeurope­ isk industrikapitalism”, i Thorsten Nybom & Rolf Torstendahl (red.), Byråkratisering och maktfördelning, (Lund, 1989). Unga, Nils, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912–34. Framväxten av den ’nya’ arbetslöshetspolitiken, Arkiv avhandlingsserie 4 (Stockholm, 1976). Wahlbäck, Krister, ”Per Albin Hansson och midsommarkrisen 1941”, i His­ torisk tidskrift 1973:1. Walsh, W. H., ”Colligatory Concepts in History”, i P. Gardiner (red.), The Philosophy of History (London, 1974). Wehler, Hans-Ulrich, Das Deutsche Kaiserreich 1871–1918 (1973; Göttingen, 1983). –, Modernisierungstheorie und Geschichte (Göttingen, 1975). –, Preußen ist wieder chic... Politik und Polemik (Frankfurt am Main, 1983). –, Det tyska kejsarriket 1871–1918 (1973), översättning (Stockholm, u.å.). Weibull, Curt, Drottning Christina. Studier och forskningar (Stockholm, 1931). –, ”Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse”, i Scandia 1962. 118

© Studentlitteratur

Weibull, Jörgen, Inför unionsupplösningen 1905. Konsulatfrågan (Stockholm, 1962). Weibull, Lauritz, ”Stockholms blodbad” (1928), i Birger Sallnäs (red.), Tvistefrågor i svensk historia (Stockholm, 1964). Winberg, Christer, Folkökning och proletarisering. Kring den sociala struk­ turomvandlingen på Sveriges landsbygd under den agrara revolutionen (1975; Cavefors, 1977). Åmark, Klas, Maktkamp i byggbransch. Avtalsrörelser och konflikter i byggbranschen 1914–1920 (Lund, 1989).

© Studentlitteratur

119

Personregister Registret omfattar endast historieskrivningens och vetenskapsteorins aktörer

Abukhanfusa, Kerstin 100

Ahnlund, Nils 70, 79, 82, 83, 102

Allison, Graham T 87

Anderson, Perry 54

Andersson, Ingvar 79, 84, 102

Andreen, P G 67

Artéus, Gunnar 12, 100

Atkinson, R F 8, 20, 56, 60, 86

Björk, Ragnar 7, 49, 81, 84, 97, 98, 102–105 Bladh, Christine 99, 101 Carlgren, Wilhelm M 101

Cobban, Alfred 105–107, 109

Cohen, G A 91, 95

Collingwood, R. G. 89

Dahl, Ottar 85

Danto, Arthur 16

Davidson, Donald 85

Dray, William 25

Durkheim, Emile 58, 74

Elster, Jon 25, 28, 60, 85, 91, 93, 94

Englund, Peter 10, 11

Fischer, Fritz 42, 43

Florin, Christina 11, 46–50, 104

Foucault, Michel 14

Frohnert, Pär 24, 45, 46, 52, 99, 100,

107, 108 Furet, François 52, 53, 109

© Studentlitteratur

Gall, Lothar 11

Gerdner, Gunnar 25, 54, 55

Giddens, Anthony 89, 91, 96

Gilje, Nils 29

Gordon, Linda 44, 45

Grimen, Harald 29

Hart, Herbert 26

Hempel, Carl G 18–21, 29, 75, 76

Hibbert, Christopher 10

Honoré, Tony 26

Hume, David 18, 22

Jarrick, Arne 14, 63, 64 Johansson, Alf W 11, 12, 30, 31, 44, 67–69, 78, 81, 100, 101 Johanssons 68 Knutsen, Paul 13

Korpi, Walter 37

Landes, David S 56, 59

Landgren, Karl-Gustav 110

Lepsius, Rainer 33

Le Roy Ladurie, Emmanuel 12

Levine, Daniel 91

Lewis, Jane 36

Lieberson, Stanley 52

Lilja, Sven 9

Lipset, Seymour M 33

Lönnroth, Erik 49

Malinowski, Bronislaw 91, 92

Mandelbaum, Maurice 19, 22

Marx, Karl 32

121

Mason, T W 43

Matovic, Margareta 11, 75

Megill, Allan 10

Merton, Robert K 51, 91, 93

Mill, John Stuart 22, 57–59, 104

Molin, Karl 76–78, 82

Morgenthau, Hans J 74, 100

Murphy, Raymond 95

Nilsson, Göran B 67, 68

Nilsson, Lars 10, 32, 34–36

Nipperdey, Thomas 53

Nybom, Thorsten 91

Stinchcombe, Arthur L 91, 93–95

Stolpe, Sven 70, 72, 73, 82, 83

Stone, Lawrence 12

Swanson, Guy 52

Söderberg, Johan 14, 63, 64

Taylor, A J P 42–44

Tegnér, Esaias 37

Thullberg, Per 104, 105

de Tocqueville, Alexis 52

Torbacke, Jarl 61

Torstendahl, Rolf 32, 49–51, 79–81

Unga, Nils 111

Ohrlander, Kajsa 11

Orloff, Ann Shola 103

Palme, Joakim 40

Palme, Sven Ulric 61, 62

Passmore, John 24

Popper, Karl 18, 19, 29, 74, 75, 78, 79,

87 Radcliffe-Brown, Reginald 91

Ragin, Charles 24

Regnéll, Hans 101

Ricoeur, Paul 14, 15, 73, 74, 89

Rothstein, Bo 37, 38

Wahlbäck, Krister 67

Walsh, W H 97, 98, 104, 105

Weber, Max 59, 64, 99, 107

Wehler, Hans-Ulrich 5, 33, 34, 42, 53

Weibull, Curt 70–73, 78, 80–84, 102

Weibull, Jörgen 69, 81

Weibull, Lauritz 14, 31, 64, 65

Wigforss, Ernst 110

Winberg, Christer 37

Åmark, Klas 11, 24, 48–50, 62

Östberg, Kjell 105

Sjöberg, Maria 109, 110

Steiger, Otto 110, 111

122

© Studentlitteratur