Myten om Wu Tao-Tzu 9100577960, 9789100577964

Table of contents :
Innehåll
1
2
3
4
The Reading Generation [A note in Sindhi]

Citation preview

SVEN LINDQVIST

Myten om Wu Tao-tzu

• Albert Bonniers Förlag

Skrivtecknet på omslaget betyder "nej" och är skrivet av den berömde kalligrafen Mi Fei (1051-1107). Det sägs ursprungligen ha föreställt två flygande vingar.

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 91-0-057796-0 ©Sven Lindqvist 1967 Första utgåva 1967 Bonnierpocket 1987 Andra utgåvan 2002 Printed in Denmark Nerhaven Paperback A/S Viborg2002

Till Ci

Men det saknar inte helt sin betydelse att man ltminstone nlgon glng flr tillfälle att leva i omedelbar närhet av vad man lilngtat efter och trott vara ouppnleligt.

PROUST

1 11 12 IS 16 17

Den kinesiske konstnären Jag föddes På tåget Solen går upp

Gryning 1 9 Hermann Hesse skriver 23 Här slutar manuskriptet 2S Drömmen om att träda in 27 Tydligast är sambandet

29 Det var denna bambulund 31 Med SO stickor 3S Yi Ching-kommentarer

36 En droppe vatten 39 Frågan 42 Från Lung Ting

2 4S 47 50 53 55

Längre fram betecknade Jag ljuger inte Bland de tusen buddhorna Skickliga höjdhoppare Morgens so gegen die sieben

60 Barn

61 Att överlämna sig 63 "Hemmaresan" 64 Idyll, säger Schiller

67 Jag kan inte 69 Eller kanske upplevelsen

71 Eller kanske när jag äntligen 74 Joseph Knecht dyker

3 79 82 86 88 91

Det förnäma Calcutta På rättegångens tredje dag Varför förlorade ni? Hans framgångsrike rnotst�ndare Det finns en enkel tumregel

92 Svepande sol

95 98 1 00 1 03 1 05 1 08

Ni är djupt oroad Det underliga var Du är väl godsägare? Samma kväll När man lämnar den indiska halvön öknarna

4

113 1 14 116 119 1 21 124 128 1 29 1 30 1 32 1 34 136 137 140 141 154

Vi kom hem idag Måste söka förbindelse Hos Proust Jag skulle vilja skriva De tydligaste anvisningarna Jag upptäckte Finns det? På TV i går kväll Vad var det som hände? Den indiska mytens svan Hanna Arendt berättar Oen som tiger Det påstås ibland Un.:fer min resa .frågade jag Kan? Jag föddes

1

Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag un­ der Tangdynastien och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i hän· derna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter. Det talas ofta om "inlevelse" i konsten men nästan aldrig på ett fullt konkret sätt. Bara riktigt små barn brukar förstå vad det gäller. Jag tror att man inte har "trängt in" i ett konstverk förrän man gjort sig skyldig till det banala misstaget att förväxla fiktion och verk· lighet Detta misstag har jag själv begått om och om igen. i synnerhet beträffande "Glaspärlespelet". I Västra Bergen utanför Peking finns en grotta med en förgylld Buddhaskulptur. Man säger om detta ut­ trycksfulla ansikte att det är en verklig människa som har överdragits med ett tunt hölje av guld. Den som lyssnar kan höra hans hjärta sJå. Ur den legenden talar samma dröm - att inifrån vara vad som endast kan betraktas utifrån. Konsten är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan finns en levande människa. innesluten och bevarad av den gyllene hinnan. Det var mitt eget hjärta som slog i hans kropp. Där­ för hade jag ofta svårt att gå därifrån. Länge hans ansiktes orörligt svävande fågel. Länge denna gyllene frid. slutande honom inne som under en sovandes ögonlock. 11

Kortfattat levnadslopp. Jag föddes vid den nya tidens slut, just innan me­ deltiden började komma tillbaka. Jag hade fru och barn, hus och trädgård. Jag skrev mina böcker, jag ansågs vara en älskvärd diktare och levde i fred med världen. Jag gjorde resor i Europa och Indien. Allt tycktes vara i sin ordning.

Då kom sommaren 1 9 14. Min uppfostran började. Den s.k. "stora tiden" hade brutit ut

·

Mina vänner har kanske rätt när de säger att mina skrifter sedan dess har förlorat sin skönhet och harmo­

ni. Vad är skönhet och harmoni när man springer för livet mellan störtande murar? Jag börjar tro att hela min konstnärliga verksamhet varit ett misstag. Men frågan är betydelselös. Mitt uppdrag, det som jag en gång kallade mitt uppdrag, finns inte mer. Jag ser min uppgift, eller snarare min väg till räddning, inte i lyriken eller filosofien eller i någon sådan spe­ cialitet Utan bara i detta: att låta den smula av liv och styrka som ännu finns kvar i mig leva sitt eget liv.

Där står jag idag. Men eftersom det förflutna ofta fyller mig mer än det närvarande kan jag inte heller

klart skilja det tillkommande från vad som redan va­ rit Jag lever mycket i framtiden. Därför behöver jag

12

inte sluta min självbiografi här utan fortsätter lugnt Jag sysselsatte mig huvudsakligen med måleri och kinesiska trollkonster, men vände mig Sedan mer och

mer till musiken. Så småningom närmade jag mig den levnadsperiod, då det inte är någon mening med att ytterligare bygga ut och nyansera en redan mer än nog utbyggd personlighet Då står man inför den motsatta uppgiften: att låta det värderade jaget gå under i värl­ den. Jag lade därför arbetet åt sidan och vände mig nu helt till den praktiska magin. Även om min konst­ närsdröm varit förgäves. så var jag dock född till troll­

karl Jag hade redan hunnit tillräckligt långt på Lao

Tses och Yi Chings vägar för att känna till att verk­ ligheten är tillfällig och förvandlingsbar. Vid 70 års ålder och med hedersdoktorat från två universitet blev jag slutligen häktad för att ha förfört en ung flicka med trolldom. I fängelset bad jag om till­ stånd att få syssla med måleri. Det beviljades. Jag målade ett litet landskap på min cellvägg. Detta landskap innehöll nästan allt som jag haft glädje av i livet. Berg och floder. Hav och moln. Vid­ sträckta skogar. �itt i bilden for ett litet tåg. draget av ett ånglok. Det närmade sig ett högt berg och loket hade redan börjat fara in i tunneln. Men fångvaktårna ville inte låta mig vara i fred. Till sist tyckte jag att tiden var inne att göra slut

på plågorna. Om jag inte ens fick fortsätta med dessa oskyldiga konstnärliga lekar, så måste jag använda 13

mig av de allvarligare konster som jag ägnat så många

år av mitt liv. Jag stod ett ögonblick med återhållen

andedräkt

Så bad jag vänligt mina vaktare att vänta medan jag steg upp i det lilla tåget på bilden för att se efter en sak.

De

skrattade och lät mig hållas.

Då gjorde jag mig låg och gick in i min bild, steg upp i den lilla vagnen och for med tåget

in i

tunneln.

Ångan från loket strömmade som ett moln ur tunnel­ öppningen och dolde bilden. När röken skingrades var bilden borta.

I stor förvirring stod fångvaktarna kvar.

14

På tåget. Mjukt gungande. mjukt dunkande som en ångare. Signalerande som ett stort fartyg i dimma. Snön sve­

per den ändlösa slätten i vit natt. Generalen läser. Änkan har målat sig och står i kor­ ridoren. Ännu bär vi vår egen tid med oss som sniglar. Men dag och natt har trängt in i varandra. Jag vet inte när jag skall bli sömnig. inte när jag skall bli hungrig. Mitt på dagen faller mörkret i den vita natten. Mitt i natten går solen upp, blek och ofödd, svept i snö­ rökens fosterhinnor. Jag har fruktat denna kyla. Luften skulle fastna vid huden som kallt järn mot tungan. Naglarna skulle svartna. ögonen tåras och beläggas med is. Men kyJan är inte sårig. inte strypande

-

den skrattar. Varje skarv

klingar som ett stålspett i frusen mark. Sol över höga, trävita snögrindar. Höbärgningsvinter med gröna lass. Jag skulle kunna förtro mig åt denna kyla, sova ge­ nom en istid och vakna för att tvätta mitt blossande ansikte i snö.

IS

Solen går upp. vit som en äggula om vintern. Trädlös slätt, trädlösa berg. Skolbarn på väg över ändlösa snö­ fält. När generalen hade slutat sin bok satt han länge i tysta drömmar, vände sidorna, sökte kanske förkla­ ring på en hemlighet. Dagen därpå började han om

från början. Det är redan länge sedan han lämnade tåget. Ute på slätten bär en ensam man ett ok med två hinkar iskallt vatten genom denna öken av snö. Solen. Dag efter dag eller natt efter natt stirrar det­ ta vitöga på mig som en blind. Den

går ned

över trädlös slätt, trädlösa berg. Skol­

barn på hemväg över ändlösa stubbfält, Ett guldskim· mer

i luften. Solnedgång i Sibirien. Inga överdrifter,

bara en enda stark röd färg i det svartvita.

De kinesiska kamraterna spelar schack vid naken glödlampa. 1 ag vilar ögonen. Generalen var ändå från min värld,

från min tid, ett slags människa som jag

förstod mig på. Men i dessa strama ansikten finner jag ingenting personligt, ingenting förvärvat. Fastän öppna utåt är deras ögon slutna inåt och oåtkomliga. De spelar. Brädet bar bågnat och rutorna ligger som knaggliga stenar. Vit häst under svart tom. Mörkret bar fallit.

16

Gryning. Gult skimmer i mörkret Horisonten allt skarpare. Ljusnande snömark. Uppåt i ständiga kurvor som om vi om och om igen kretsade kring samma tomma. ljusfyllda skål. Uppåt! Underskenet i landskapet ger en enastående känsla av höjd. Djupt under oss ligger dimman i dalarna: mark­ moln. Solen når fram. De betande hästarna höjer sina huvuden. Is blänker i skålarnas botten. Allt vidare om­ kring oss. Allt starkare känsla av att lyftas.

Här är människorna klädda i fotsid dräkt. scharla­ kansröda, saffransgula. Husen verkar ritade av 1700talets futuristiska arkitekter: forntid och framtid är stenar i samm a valv. Solgräs som nyfallen manna över marken. Under natten passerar vi den sista gränsen. Regn­ vattnets raviner.

Ett löst. rasfårdigt berglandskap. Berg

under transport. på väg nedåt som vatten. Framtida slätt. idag förklädd till berg. . Och människorna: eroderade som sin mark. som si­ na berg. Näsan har regnat bort. ögonen slammat igen.

Deras rörelser nedslipade som av vatten. Deras språk utan böjningsformer. med bara ett fåtal ljud: nedslitet.

lågt Gravstenar i grupper på slätten, som skorstenar i en

17

ruinstad. Ett slags milstolpar som mäter landskapets tidsödslighet. Sakta, sakta som dreve vi en fårskock framför oss i skymningen. Hit och dit i mörkret som när man snur­ rar en blindbock. Vad händer nu? Vart kommer vi? Fruktlösa frågor, hypoteser utan underlag. För trött, alldeles för trött. Tiden krossar

alla sår. Bättre en

bonde i anden än tio i skogen. Där

-

ett stålverks

flamma i mörkret! Sakta, sakta som en svävande fågel med en vinge i forntid, en i framtid och nuet som det arbetande hjärtat i min egen kropp, oändligt sakta passerar tåget Pekings Huddinge, Stuvsta och Älvsjö.

18

Hermann Hesse skriver i "Kortfattat levnadslopp" att han målade ett litet landskap på sin cellvägg och för­ svann i det. Att träda in i konsten - det är ett genom­ gående tema i hans verk. Nästan alla hans hjältar för­ svinner som Wu Tao-tzu. För Stäppvargen är det musiken som öppnar en dörr mot "världens hjärta" och de odödligas svala. ljusa. hårt leende visdom. Med hjälp av vin. narkotika och "magisk teater" kan han ibland stiga in genom den dörren. Romanen slutar med att han helt försvin­ ner in i denna sfär. "Mozart väntade på mig". lyder sista orden i hans efterlämnade papper. Särskilt tydligt beskrivs inträngandet i konsten i "österlandsfärden". Berättelsens centralgestalt är Leo. österlandsfararnas tjänare. representant för den and­ liga övervärld som berättaren. H. H

.•

förgäves söker

tränga in i. På bokens sista sida finner H. H. en liten skulptur. en sällsam dubbelgestalt sammansatt av Leo och honom själv. rygg mot rygg. "Och i figurernas inre såg jag något röra sig, lång­ samt. oändligt långsamt. som när en sovande orm rör sig. Det var något som försiggick där. ett slags mycket långsamt. stillsamt men oavbrutet rinnande eller smäl­ tande, något som smälte eller flöt {rån min bild över

till Leos. och jag förstod att min bild höll på att mer och mer hängiva sig åt Leo. höll på att strömma bort

19

för att

ge honom näring och kraft. Med tiden, tycktes

det. skulle all substans rinna över från den ena bilden till den andra och bara en enda bli kvar:

Leo".

I alla dessa fall omges steget in i konsten med starka element av mystifikation. Man flyr inte ur Kumla­ fängelset på ett målat tåg. Den som tar narkotika till hjälp för att leva som Mozart spelade har säkerligen närmare till Långbro sjukhus än till de odödligas sfär. Vad

Hesse ger är hela tiden symboliska beskrivningar av ett inre skeende. Men samtidigt söker han med alla medel suggerera fram känslan av att de är praktiskt genomförbara. Starkast är denna suggestion första gången temat uppträder, i den ofullbordade romanen "Drömmarnas hus".

Den handlar om en gammal man. Han står vid

rosenbuskarna. Det är tid att binda upp dem. Han står i sin trädgård, dit ingen blick utifrån förmår tränga in. Där är allt en frukt av hans egna drömmar och omsorger, byggt på vad han övertagit. fyllt av tillväxt och framtid men omöjligt att full­ borda. Världen har blivit mindre, tänker han med aningen av ett leende.

Sedan han lämnat sin tjänst har han tillbringat hela dagarna i trädgården. Där är han helst ensam med

sina tankar, �tmer fåordig, alltmer försjunken i den grönska han skapar och vårdar. Även för sina när­ maste har han blivit sluten oclr ouppnåelig. Efter kvällsmat försvinner han till sitt kinesiska rum. Ibland sitter han hela kvällen tyst i mörkret ute i drivhuset.

20

Har du aldrig läst de kinesiska berättelserna, frågar han. Där händer det ofta att mannen efter ett verksamt och nyttigt liv en natt bara lämnar sitt hus och sina åkrar, sin hustru och sina underlydande, sin tjänst och sina böcker och försvinner. Hans tid är inne. Ett sådant försvinnande är redan sakta på väg hos den gamle. Hans stillhet skall snart bli fullständig tyst­ nad. Han har börjat uppgå i "tingens egenliv". Han sköter sina blommor, men inte för att visa dem för någon. Han tänker sina tankar, men inte för att med­ dela dem. Hans liv dras samman, förtätas och uppgår i trädgården. - Och vad skulle då huvudsaken vara? � Enkelhet. Han är en konstnär på väg att försvinna i sitt verk. Därför blir konsten alltmer likgiltig för honom. Han läser bara de kinesiska klassikerna och Goethes ålder­ domsprosa. - Tusen �_ompositioner och målningar som jag förr inte kunde tänka mig att leva utan har nu blivit mig likgiltiga. En enda bok, ett enda musikstycke skulle räcka. - Vilket stycke? - Bachs Actus Tragicus. Eller Ave Verum Corpus av Mozart. - Du kunde lika gärna nämna tjugu andra av sam­ ma

rang.

- Medges. Det var sentimentalt av mig. Naturligtvis måste det gå också utan Bach och Mozart. Det måste gå utan konst överhuvudtaget. 21

Konsten är � tunn och känslig hud mellan oss och världens hjärta. Men för att tränga in till hjärtat måste

man till sist också genomtränga denna spröda hud. Hans fjärrsynta ögon skrattade ...

22

Här slutar manuskriptet. Det var i augusti 1914 och Hesse överrraskades av kriget mitt i den gåmles fjärr­ synta leende. Han avbröt arbetet och skrev en artikel om den intellektuelles uppgift i krig. Jag vore den siste att förneka samhörigheten med mitt fosterland, skrev han. Jag vill inte förhindra sol­ daterna att göra sin plikt. Men min plikt är en annan. Krigets första offer är sanningen. Blir ett japanskt skådespel sämre för att japanska flottan har bombat Tsingtao? Har en dålig tysk bok blivit ö·ferlägsen en bra engelsk därför att länderna befinne1 sig i krig? Gör krigsutbrottet fransk kultur värdelös�' Det vill. man inbilla oss. Vi måste vägra att delta i detta bedrägeri. Det är förklarligt om politiker och soldater förblin­ das av hat mot fienden. Men när även de intellektuella grips av krigshetsen och skriver kamplyrik, bojkottar "fientlig" konst och smädar hela folk - vem skall då försvara sanningen? Goethe skrev inte krigslyrik 1813. Han behöll sin inre frihet. Han följde sitt intellektuella samvete. Den som en gång har trott på mänsklighetens ide, på veten­ skapens universalitet, på en konst utan nationella be­ gränsningar får inte svika sin övertygelse när den nu sätts på prov. Om även de intellektuella förråder de andliga värdena kommer kriget att krossa Europas _

grundvalar. Några måste fortsätta freden även om hela världen för krig. Några måste försöka bevara så myc­ ket som möjligt av freden - det är den uppgift som framtiden ställer idag.

� skrev Hesse.

Artikeln bildar den avgörande skil­

jelinjen i hans liv. Den dömde honom till landsflykt och gjorde honom

till diktare.

Det är nästan rörande att se hur aningslöst han kli­ ver rätt ut i avgrunden. Artikeln är stridbar men sam­ tidigt förtroendefull.

Den vädjar till en solid borgerlig

värdegemenskap. Den andas en underlig tillförsikt. som visar att Hesse

inte förstått vilka krafter det är

han utmanar. Han väntar sig att bli hörd och respekte­ rad. Bara en månad tidigare skulle ju en sådan andens neutralitetsförklaring ha verkat självklar. ja idylliskt intetsägande. Nu kastade sig den tyska nationalismen över honom som ett vilddjur. Han försökte bara föra ut den gamle trädgårdsmäs ·

tarens livsstil i en konkret politisk situation. Ett endh steg utanför trädgården - och hela denna övervärld brast som en såpbubbla.

24

Drömmen om att träda in i konsten finns kvar. Men vad som varit ett sätt att uppnå blir ett sätt att undfly. Den gamles leende väg mot fullkomning blir en despe­ rat sista utväg ur verklighetens fängelse. undan själv­ mördarens rakkniv. Trädgårdsmotivet krymper ihop till en azalea i trappuppgången till Stäppvargens hyres­ rum - det representerar inte längre en livsmöjlighet Försvinnandet är inte längre kronan på ett verksamt liv i den borgerliga gemenskapen. Stäppvargen har ge­ nomskådat den. Bakom dess skönhet och harmoni ser han judehat, kommunisthat, krigshets - fröna till en ny och fruktansvärdare katastrof. När denna nya katastrof blev verklighet på 30-talet reagerade Hesse i grunden på samma sätt som 1914. Han skrev "Glaspärlespelet". Inledningen. som hand­ lar om hur de intellektuella sluter sig samman och ska­ par sin egen värld utanför den blodiga historien. publi­ cerades 1934 - strax efter Hitlers maktövertagande. Här gestaltar Hesse i dikt samma maning som han vid första världskrigets utbrott hade riktat till Tysklands intellektuella. Håll ut! Era motståndsgrupper är små. isolerade, vanmäktiga - det vet jag. Men ni får inte ge upp! Det är ni som åt framtiden skall bevara en känsla av sanning och samvete. Och när även denna vädjan visat sig naiv. någon gång omkring 1938, började han skriva det centrala 25

partiet i romanen. Biografin över Joseph Knecht, en

av de klaraste och starkaste önskedrömmar som nå­ gonsin diktats, tillkom under Europas mörkaste år. Där fullbordas det tema som första världskriget av­ brutit och Hesse gav definitiv gestalt åt sin vision av människans möjlighet att träda in i konsten.

26

Tydligast är sambandet mellan "Drömmarnas hus" och "Glaspärlespelet" hos en av romanens bipersoner. Jag tänker på den egendomliga episoden med "Den Äldre Brodern". Han är en av de lärda och originella enstöringar som inte brukar saknas vid de europeiska universitetens kinesiska institutioner. En gång studerade

han vid S:t Urbans och överträf­

fade där de bästa lärare i kalligrafi och tolkning av de gamla skrifterna. Särskild uppmärksamhet väckte han genom sin iver att även till det yttre verka kines. Han envisades bland annat med att tilltala alla överordnade med "min äldre broder", ett uttryck som fastnade som öknamn på honom. själv. Han ägnade sig framförallt åt Yi Chings orakelspel, som

han utförde på ett mästerligt sätt med de tradi­

tionella rökelsestängerna. För 25 år sedan drog han söderut och anlade en bambulund som skyddar en omsorgsfullt vidmakthållen kinesisk trädgård för nor­ danvinden. Här har han skapat en strängt gammal­ kinesisk idyll och lever i fred med sig själv och värl­ den, sysselsatt med meditation och avskrift av gamla skriftrullar. Hit beger sig alltså Joseph Knecht. Han kommer till Bambulunden sent en eftermiddag och stiger in i en sällsam trädgård. Från brunnen rinner vattnet i trärör till en murad bassäng, där ett par guldfiskar simmar i

27

det klara, stilla vattnet. En mager man i grågul linne· kostym och glasögon sitter på huk framför en bloms­ terrabatt. Han reser sig och närmar sig långsamt, inte ovänligt men med den tafatta skyggheten hos en till· bakadragen ensling. Han ser på Knecht och väntar att denne skall säga något. Inte utan förlägenhet uttalar Knecht de kinesiska hälsningsord som han tänkt ut: - Den unge lärjungen tillåter sig att uppvakta den äldre brodern. Knecht får stanna i Bambulunden. Han hjälper till att samla bränsle och sköta trädgården, han lär sig skölja penslar och riva tusch, ge akt på vädret och handha den kinesiska kalendern. Framförallt studerar han Yi Ching, förvandJingamas bok, och lär sig orakelspelet med rökelsestängerna. Men när han för­ söker föra in samtalet på andra saker möts han bara av döva öron och något kinesiskt tänkespråk. "Täta moln, inget regn".

28

Det var denna bambulund jag ville uppsöka. Kinesiska studerades i Stockholm som ett dött språk. Det var att träda in i en värld av gamla visdomsord på ris­ papper. Man skrattade och lät mig hållas. Jag tog tåget och steg av i Peking, beredd att simma som en guldfisk i den värld av målningar och tänkespråk som jag älskade.

Redan första söndagen var jag i palatsmuseet.

Där fanns en blomma från Ming. Blek, lätt, vek men svävande. Och bambubilderna, fyllda av ögonblick och evig­ het - ett stiliserat mönster som varje gång återuppstår med det tillfälligas just upplevda livlighet. Men framförallt bilderna från Sung. Dessa i siden­ dunklet försvinnande landskap, nästan uppsugna av duken, insjunkna i sin egen bakgrund, lätta som måla­ de med dimma. Jag minns några fridfullt betande häs­ tar, individualiserade men ändå tillsammans, lugna djur i stillsam rörelse. Bara en av dem ser man fram­ ifrån, med lyftat huvud. Manen och svansen är vita. De är vita på ett intensivt, uppmärksamt sätt. Han har hört någonting, långt borta, han lyssnar - och detta han lyssnar till är en ton som plötsligt genomtränger hela tavlan.

När vi kom ut genom porten hade skriet tystnat. Skaklarna pekade uppåt, tomma, selen låg kastad

på

29

vägen, sto och föl i diket, mellan dem hinnor och blod. Fölet darrade ännu. En vit rök insvepte dem i den klara, kalla januaridagen.

30

Med 50 sti�kor, exempelvis innehållet i en vanlig tänd­ sticksask, kan man göra följande experiment. En sticka läggs åt sidap. De övriga delas på måfå i två buntar. Från högra bunten tar man en sticka och klämmer fast den mellan högra handens lillfinger och ringfinger. Därpå tar man den vänstra· bunten i vänster hand, medan man med högra handen plockar stickorna, fyra åt gången tills fyra eller färre återstår. Denna rest stoppas mellan vänstra handens ring- och långfinger. Den högra bunten räknas på s amma sätt och dess rest stoppas mellan vänstra handens lång- och pek· finger. Då har man antingen nio eller fem stickor samman­ lagt i vänster hand. Dessa läggs undan och man gör om samma procedur med de återstående. Denna gång får man antingen åtta eller fyra. Det sammanlagda talvärdet av tre genomräkningar bestäm­ mer det första av de sex strecken i ett hexagram, som man efter

18

räkningar kan slå upp i "Yi

Ching". Det är det här pinnoraklet som Den Äldre Brodern lägger för Joseph Knecht i Bambulunden. Resultatet av räkningen blir ett hexagram som kallas meng ocp utslaget lyder:

31

Ungdomsdårskap har framgång. Icke jag söker den unge dåren. Den unge dåren söker mig. Vid första oraklet ger jag upplysning. Frågar han igen är det omak. Gör han omak ger jag ingen upplysning. Ihärdighet befordrar. Det är för att studera "Yi Ching" som Knecht har kom�it till Bambulunden. Namnet betyder "Förvand­ lingarnas bok". I sitt nuvarande skick är den en oer­ hört komplicerad textsamling i olika strata. Men kär­ nan är de 64 hexagrammen, som vart och ett represen­ terar ett abstrakt begrepp. Begreppen är ordnade på ett meningsfullt sätt, "inte utan en viss inre följdriktig­ het och konstnärlig kraft", för att citera Joseph Need­ hams understatement i "Science and Civilisation in China". Den dialektiska rörelsens princip, stegring ge­ nom övergång mellan motsatser, är ett genomgående drag - liksom i "Glaspärlespelet". Begreppsföljden stegras i spiral mot "sanning" och "fullkomlighet", men slutar liksom romanen i "kaos, möjlighet till full­ ändning". Glaspärlespelet uppstod ur lek med mångfärgade pärlor på barnsliga kulramar. Även "Yi Ching" har ett blygsamt upphov. På Konfucius tid tycks den ha varit ett slags bondepraktika, en samling folkliga före­ ställningar som kom att smälta samman med en av tidens många spådomsböcker och byggdes ut till en allsidig metod att förutsäga framtiden. Men under år-

32'.

hundradens intolkningar och kommentarer bar spå­ domselementet alltmer trängts i bakgrunden och mate­ rialet har getts poetisk form och etisk innebörd. Framförallt blev "Yi Ching'' en upplagsplats för den kinesiska naturvetenskapens fynd.

Needham

vill

sätta detta i relation till den byråkratiska kinesiska samhällsordningen (som också råder i "Glaspärlespe­ let") och kallar den en "administrativ" naturuppfatt­ ning. Liksom en viss typ av ärenden skall hänföras till en viss ämbetsman. så hänförde de kinesiska forskarna sina upptäckter till något av hexagrammen i "Yi Ching". Denna metod att systematisera ·kunskapen ledde inte. som vårt sökande efter naturlagar. till en teknisk erövring av verkligheten. Men "Yi Chings" världsbild är överlägsen som konstfull väv av relationer mellan minsta händelse i vardagslivet. de mest avlägsna astro­ nomiska och

fysiska fakta och högsta etiska principer.

"Yi Ching" har en gång på en viktig punkt ingripit i västerländskt tänkande. Leibniz. en av glaspäriespelets föregångare, lärde känna boken genom jesuitiska mis­ sionärer. Den inspirerade honom till den binära arit­ metiken, kanske också till den förutbestämda harmo­ niens världsbild. Den moderna utforskningen av "Yi Ching" som metavetenskap har ännu knappast börjat. Men det är säkert att boken erbjöd ett symbolsystem, som kom att omfatta hela kinesernas kunskap om naturen och en viktig del av deras tänkespråk och poesi. Den utgör ett försök att hänföra all andlig aktivitet till ett fåtal inter-

33

korrelerade grundbcgrepp. Den är ett glaspärlespel. Som kan spelas med innehållet i en vanlig tänd­ sticksask. Pinnräkningen är inte bara en ofarlig dåres stereotypier. Den är en meditativ teknik för att aktua­ lisera och införliva en hel världsbild. Det som skiljer orakelboken från våra spådomskonster är dess konst­ närliga halt och dess intellektuella överbyggnad. Det som skiljer den från vår poesi och vetenskap är att den är intimt förbunden med ett meditativt handlings­ schema. I denna förening av poesi och praktik ligger dess unika värde som symbol i "Glaspärlespelet".

34

Yi Ching-kommentarer i Pekings centralbibliotek. På hemväg. En fågelsvärm stiger från palatsets tak. Vallgravens vattenyta nuddas av kylan och blir is. Långt borta i söder försvinner den i diset. Ljus him­ mel, mörk mark. Runt omkring mig cyklar arbetarna förbi i skaror - gatan sluttar, naven surrar på frigång. Det är detta som omger Yi Ching. De surrande naven och tusensvärmen av fåglar som stiger och rör sig norrut. Bibliotekets kataloger och raderna av fors­ kare under skumma lampor. Jag bytte ett ord med en maskintekniker, han lämnade mig genast. Fast vi har samma väg går han nu därborta på andra sidan gatan. Kallt. Rask vandring. De ljusblå trådbussarna glider fullpressade och nästan orörliga förbi vallgravens still­ het. De gående behåller sin andedräkt bakom mun­ skydd. Det mörknar snabbt och fågelmassan försvin­ ner norrut över den vita himlen.

35

En droppe vatten faller i gnidstenens svacka. Tusch­ blocket liknar en dominobit. Jag för det medsols mot gnidstenen i snabba. jämna cirkelrörelser och känner en doft av pinje. När tuschet blivit tillräckligt tjockt doppar jag penselns varghår och skriver. Skriver med alltför flödande pensel - papperet suger ögonblickligen och en suddig. orolig linje uppstår. Med för slapp pensel och linjerna får buk. Med för svag pensel och linjen blir gnetig eller trasig. Med ojämnt tryck och tecknen får "mormorsfötter". Läraren i början av 60-talet. under den stora kri­ sen. kunde man få tag på en lärare i kalligrafi genom att läsa anslagen på telefonstolparna i Peking - läraren alltså. skriver före. De enkla teckendelarna: punkten. den vågräta linjen, vänstersvängen, den lodräta linjen, lodkroken, högersvängen och högerkroken. Han skri­ ver tecknet för "evighet" och ytterligare ett par av de grundläggande tecknen. Han rör sig lugnt, disciplinerat. fritt. Varje drag är oåterkalleligt. Ändring är en döds­ synd och ett barn kan upptäcka den. I kalligrafi gäller det därför ofta att vänta. men man får aldrig tveka. Jag störtar ut - famlande efter den snabbhet och säkerhet som tycks så· frestande när:r. Mödosamt och klumpigt kämpar jag fram över papperet. faller åt si­ dorna. dunsar, plumpar. År av arbete ligger framför -

36

mig. Jag vill vara djärv, individuell, egen. Men här finns, det känner man genast, ingen möjlighet till nå­ got eget som inte grundar sig på en fullständig be­ härskning av grundlinjen. Kalligrafi är ingen konst för upprorsmakare. DeD bygger på en disciplinerad spontanism, som är otänk­ bar utan regler och doktrin. Doktrinen är traditionens summa: ett sätt att utföra. Mästerskapet består i att nå frihet i förhållande till traditionen. Och friheten be­ står i en sådan assimilering av det överenskomna att inget beslut ovanifrån behövs. Avgörandet kan läggas i handen. Att skriften - själva verktyget - ställer sådana krav måste ha präglat de skrivande. Ingen föresats betvingar denna mjuka pensel. All ansträngning motverkar sitt syfte. Att bli osviklig i hanteringen av ett sådant verk­ tyg J