Kommunikation mellan människor 9144604017

Citation preview

Björn Nilsson Anna-Karin Waldemarson

Björn Nilsson Anna-Karin Waldemarson

Kommunikation mellan människor

15) Studentlitteratur

(

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av Lagen om upphovsrätt! Kopiering är förbjuden utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och högskolor/universitet. Förbudet gäller hela verket såväl som delar därav och inkluderar lagring i elektroniska medier, visning på bildskärm samt bandupptagning. Den som bryter mot Lagen om upphovsrätt kan enligt 53 § åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. 000klAgor,

V4r 341 216

Art.nr 6040 ISBN 91-44-60401-7 Björn Nilsson, Anna-Karin Waldemarson och Studentlitteratur 1995 Teckningar: Anders Dejke Omslagsfoto: Yves Lefevre/The Image Bank Omslagslayout: Kjeld Brandt Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund Webbadress: www.studentlitteratur.se Tryckning/år

5 6 7 8 9 10 11 12 13 2005 04 03 02

Innehåll Del I Grunder Inledning 7 1 Utgångspunkter 8 Att studera kommunikation 8 Vad är kommunikation? 9 Kommunikationsmodeller 12 2

Kommunikationens grunder 16 Grundläggande synpunkter 16 Budskapsnivåer 19 Identitet och relation 22

Del II Kommunikationsprocesser 3

Att uppfatta varandra 29 Upplevelse — tolkning 29 Jagbild och självkänsla 32 Första eller sista intrycket? 34 Att tolka egenskaper och avsikter 36 Att bedöma andra 38

4

Störningar i kommunikationen 41 Störningskällor 41 Störande budskap 48 Konflikter 51

5

Att lyssna och samtala 56 Lyssnande 56 Tala — lyssna 57 Effektivt lyssnande 58 Återkoppling 62 Öppen het 65 3

6 Bortom orden 68 Icke-verbala budskap 68 Uttryck och intryck 69 Vi ser 70 Vi hör 76 Beröring 78 Omgivningen 79 Icke-verbala samtalssignaler 81

Del III Kommunikation i tillämpning 7 Kommunikation i grupp 85 Om grupper 85 När en grupp träffas 87 Gruppens faser 89 Ny i arbetsgruppen 93 Att leda en grupp 94 8 Kommunikation på arbetsplatsen 97 Anställningsintervju 97 Presentationsteknik 99 Föräldrasamtal 102 Stress och krisreaktioner 104 Svåra samtal 107 9 Kommunikation mellan män och kvinnor 111 Könsidentitet och könsroll 111 Flickor och pojkar 112 Kommunikationsstilar 115 10 Kommunikation mellan kulturer 119 Tvärkulturell kommunikation 119 Kulturmöten 120 Att uppfatta främlingar 121 Språket i vardagen 122 Icke-verbal kommunikation 124 Samtalande 128 Litteratur 131 Register 133 4

Del I Grunder

•

rj-

Inledning

Ordet kommunikation används som beteckning på en rad företeelser — allt från SJ och tidningar över TV och datorer till bin och människor. I den här boken handlar kommunikation om samspel mellan människor. Det innebär kommunikation mellan minst två och som mest omkring 30 personer. Det är dialogen mellan vanliga människor som står i fokus, inte information, ordergivning eller någon annan form av envägskommunikation. Tonvikten ligger på överföringen av budskap, hur vi skickar meddelanden mellan oss. Vårt syfte är att boken ska ge grundläggande kunskaper i ämnet kommunikation men också ge möjlighet till en fördjupning i olika teman. Vi vill öka förståelsen av hur man uppfattar och uppfattas av andra och skapa en medvetenhet om olika faktorer i kommunikationsprocessen. Då kan man lättare hantera situationer där människor möts och åtgärda problem och störningar i samspelet.

7

1 Utgångspunkter

Att studera kommunikation Vad kan egentligen vara mer praktiskt att studera än den kommunikation vi människor har med varandra? Vad kan vara viktigare och vad kan vi ha mer direkt nytta av? Vad vi än gör i livet, vilka vi än lever ihop med, vilket arbete vi än har och vilken utbildning vi än skaffar oss måste vi ju ständigt vara tillsammans med och möta andra människor. Genom att studera kommunikation och samspel har vi möjlighet att hitta det som skapar identitet, närhet och kontakt med andra människor. Därigenom kan vi få större kontroll över våra liv, vilket ger en grogrund för bättre relationer och för en ökad livskvalitet. Ett annat viktigt motiv för att studera kommunikation är att vi kan bli medvetna om vilka budskap vi skickar till och tar emot från andra. Det ger större förståelse av hur vi påverkas av andra människor, och hur vi i vår tur påverkar dem. Vi får därmed fler och bättre perspektiv på vårt eget handlande. Ibland kan man få för sig att man kan lära sig kommunikation genom att läsa en bok. Men det är omöjligt att genom teorier lära sig att hantera alla de tusentals situationer vi normalt möter i vardagen. Det skulle bli en enorm lista över alla de regler som gäller eller alla tänkbara sätt som finns att bemöta varandra på. Vi kan inte heller lära oss något praktiskt enbart genom att läsa om det. En bok kan ge oss grundläggande kunskap, men sedan måste vi själva undersöka och reflektera i levande livet.

8

Vad är kommunikation? Definition Kommunikation är den mänskliga aktivitet som vi känner bäst och har störst erfarenhet av. Ordet kommunikation kommer från latinets "communicare", som betyder att något blir gemensamt. Det innebär att vi både meddelar oss och delar med oss av något bland annat upplevelser, tankar och värderingar. Att kommunicera är att prata och agera i förhållande-till varandra.-.Kommunikationen består av information, påverkan och bekräftelse. Det är ett skeende där två eller flera personer skickar olika slags budskap till varandra och där de visar hur de påverkas av varandra, uppfattar sig själva och vilket innehåll de lägger in i sina budskap. Samspelet sker via många kanaler: språk och tal, ansiktsuttryck, gester och kroppsrörelser, avstånd och lukter. Språk och kommunikation gör det möjligt för oss att möta andra människor, men även att möta oss själva. Att förstå en annan individ är inte som att öppna en låda för att se efter vad som finns där. Även om vi kunde titta in i hjärnan, skulle vi aldrig få se en tanke eller en upplevelse. Men genom att omforma tankar och känslor till tal och handlingar kan vi förstå varandra - vi gör så att säga det osynliga synligt. Att vi kan mötas och skapa något gemensamt innebär att vi har kompetens att hantera vårt språk psykologiskt och socialt. Denna kompetens får vi på samma sätt som vi lär oss att cykla eller äta med kniv och gaffel - halvt omedvetet genom att vi får instruktioner, observerar andra, prövar själva för att till slut hantera det oreflekterat och omedvetet. Förmågan till samspel kan vi alltså använda för att närma oss en annan människa och skapa närhet och gemenskap. Men vi kan också använda den till att stöta bort och skapa avstånd till andra. Hat, fientlighet och avund skapas via kommunikationen, men det gör också uppskattning, vänskap och kärlek. Lika - olika Människan är både lik och olik andra varelser. Biologiskt sett har vi en hel del gemensamt med andra däggdjur, psykologiskt betyd9

ligt mindre och socialt knappast något alls. Det som skiljer oss allra mest från andra varelser är språket och vår unika förmåga att kommunicera, skapa sociala relationer och bygga upp komplicerade samhällen. Alla människor har också något gemensamt med varandra. Alla har samma grundläggande behov och erfarenheter, alla har ett språk och en vardag. Alla åldras, drömmer och blir hungriga. Att vi på det sättet är lika gör att vi kan förutsäga vad andra personer kommer att göra i vissa situationer. Men alla människor är också unika varelser med speciella erfarenheter, de har en personlighet och en identitet som de inte delar med någon annan — vilket gör att vi också är oförutsägbara varelser. Att vi är olika leder därför till att kommunikation och samspel blir en svårtolkad affär med många fallgropar och missförstånd. Beroende — oberoende Människor har grundläggande behov av både ensamhet och närhet. När vi väl blivit mänskliga (fått en identitet och blivit medvetna), är vi både ensamma och sociala varelser. Vi måste möta andra för att hitta oss själva, men också kunna dra oss undan för att känna och befästa det som är "vi". Vi måste få vara enskilda individer, men vi behöver också andra, vi måste också vara "samfällda". Det är bara tillsammans med andra som vi kan uppfylla grundläggande biologiska och sociala behov. Vi är därmed på en och samma gång både enskilda och sociala, vi är både individer och samhällsmedlemmar.

Tolkning Det krävs ibland tålamod och fantasi för att förstå vad människor menar. Språket är nämligen mångtydigt. Om vi ständigt skulle vara exakta och konkreta i det vi säger, skulle vi aldrig få sagt det vi vill. Vi förväntar oss heller inte någon fullständig bild av det som andra talar om. Vi är vana vid att fylla ut alla oklarheter och olika saker som utelämnats. Om något inte kan redas ut, väntar vi på att sammanhanget och det som följer i fortsättningen ska klargöra det hela. 10

Vår syn på världen är som mentala glasögon eller filter som vi använder för att tolka innebörden i det som andra säger och gör. Med hjälp av dessa filter skapar vi ordning och mening i världen. Vi känner också samhörighet med människor som har samma filter.

__ .in7......,.. --d ---- /..."..")

Kan ni laga ett däck?

Vi ser aldrig verkligheten direkt. Det är via våra sinnen, erfarenheter och begrepp som vi skapar en bild av yttervärlden. När vi möter en människa med en annan bild av världen och med en annan uppfattning än den vi själva har, kan det bli svårt att komma överens. Vi tror att vi pratar om hur verkligheten är beskaffad, men i stället pratar vi om hur vi tolkat den. Vi tror att det som är självklart för oss också är självklart för andra. Men ett och samma ord väcker sällan samma tankar och associationer hos två människor. Därför är tolkningar också en fråga om att uppfatta vad människor menar med sina ord. Om någon säger "klockan är kvart över", kan vi dra slutsatsen att personen i fråga menar att klockan just nu är omkring kvart över sex, åtta eller vilket klockslag det nu handlar om. Det är den yttre innebörden och inte så mycket att orda om. Den stämmer mer eller mindre väl med den objektiva tidmätningen. Den inre betydelsen eller den avsiktliga betydelsen säger kanske dessutom att "klockan är kvart över och vi har inte börjat än och det är någon som är fräck nog att komma för sent". 11

—Halt! —Nej, jag har bara fått en sten i skon.

Ibland går allt bra i mötet med andra. Samspelet går som på räls, skämt och samtalsämnen griper in i varandra på ett nästan automatiskt sätt. Vi vet direkt vad den andre menar och vi känner att vi blir förstådda. Andra gånger kan det vara tvärtom — vi försöker vara vänliga och göra ett gott intryck, men allt blir fel och ingenting fungerar. Det uppstår långa pauser, försöken till skämt kommer av sig. Vi pratar i mun på varandra och har svårt att avsluta samtalet utan att det känns pinsamt. Merparten av all kommunikation ligger någonstans mellan dessa ytterligheter.

Kommunikationsmodeller En modell är en förenkling av verkligheten. Modellen gör verkligheten tydligare, och den blir då lättare att studera och diskutera. Men för att kunna förenkla måste vi samtidigt skala bort en del information. Det gör att verkligheten i modellens form kan se alldeles för enkel ut. Vi ska också påminna om att modellen alltid är en bild av verkligheten och inte verkligheten i sig. 12

Det finns många modeller som behandlar kommunikationsprocessen. Men det finns ingen modell som kan beskriva allt det som är viktigt i kommunikationen. Den skulle då bli så komplicerad, detaljerad och oöverskådlig att modellen skulle förlora sitt syfte (att vara enkel och överblickbar).

Hammarmodellen En vardagsmodell (som många människor använder sig av) är vad vi kan kalla "hammar-modellen". Den innebär att vi tror att kommunikation bara är en fråga om att tala tillräckligt högt eller upprepa ett budskap tillräckligt många gånger, ungefär som att slå i en spik. Ju mer vi hamrar, desto fastare sitter spiken och budskapet. Vi får för oss att vägen in i den andres medvetande ligger öppen och klar. Det är bara att ställa in kanalen för mottagning och sedan sker allt automatiskt. Denna modell kommer ofta till användning när vi samspelar med människor som står oss nära, men som inte förstår vad vi säger i en viss situation. Vi har då en tendens att upprepa det vi tidigare sagt med samma ord men lite högre för varje gång, utan att tänka på att varje upprepning kan skapa rädsla och irritation. Informationsmodellen En annan modell ser i all korthet ut så här: Vem säger vad, till vem, i vilket medium och med vilken effekt? Den är ett slags checklista över att vi fått med viktiga delar, och den är användbar när vi funderar över vårt sätt att kommunicera. •

• •

"Vem" avser sändaren. Även om det är samma person som säger samma sak i olika situationer, behöver han eller hon inte alltid ge orden samma innebörd. Vi pratar på olika sätt med olika människor. Olika relationer och olika sociala situationer styr ordval och innebörd. "Vad" gäller budskapet eller innehållet i kommunikationen. Detta är för många det viktigaste i samspelet, ibland det enda vi tänker på. "Till vem" handlar om mottagaren. Budskapet måste avpassas 13

• •

efter förväntningar, kunskaper och värderingar hos mottagaren för att det ska uppfattas eller för att det ska få avsedd verkan. "I vilket medium" har med kommunikationssättet att göra, om det sker med ord, gester, per brev eller på en affisch. "Effekt" är resultatet eller den påverkan som sker via kommunikationen. En reklampsykolog måste exempelvis ha kunskap om människors värderingar, vanor och inställningar till saker och ting för att kunna förutsäga hur reklamen kommer att påverka dem.

Förenklingar Många kommunikationsmodeller är nyttiga och användbara. Men de är av flera anledningar också bedrägligt enkla. För det första är de huvudsakligen enkelriktade — det är lätt att uppfatta dem som ett slags "ping-pong-modeller". De ger en bild av att det först är sändaren som tänker ut och sänder ett budskap. Därefter gör mottagaren en tolkning samt tänker ut en lämplig reaktion. Mottagaren sänder sedan sitt "svar", och sändaren (som nu blir mottagare) tar emot, tolkar och tänker ut ett budskap som han eller hon skickar iväg som sändare igen. Men när vi iakttar människor som talar med varandra, ser vi snart att de är både sändare och mottagare samtidigt, inte en i taget. Den som pratar lyssnar också hela tiden på mottagarens budskap (oftast via kroppsspråket). Den senare skickar i sin tur en ström av meddelanden, samtidigt som han lyssnar på vad talaren säger. Det är inte som med en kommunikationsradio — där personerna sänder och lyssnar växelvis — utan det hela fungerar snarare som två ficklampor som samtidigt lyser upp varandra och blir bely sta. Kommunikation handlar för det andra inte om kopiering eller avtryck av iker. Vi sänder inte iker i vår kommunikation utan budskap som är symboler för dessa iker. Ett budskap måste väcka ungefär samma i& hos båda parter för att vi ska förstå varandra. Det är därför viktigt att budskapet har samma innebörd för både sändare och mottagare. Detta försvåras av att vi inte är passiva som mottagare utan väljer och vrakar bland de budskap vi får och aktivt skapar innebörder till det vi ser och hör. 14

Sammanhang

Modellerna bortser från det sociala sammanhanget. De uppfattar ofta sändare och mottagare nästan som isolerade individer, som är opåverkade av samhälle och kultur. Den situation där vi samspelar och utväxlar meddelanden är oftast så bekant och vardaglig att vi inte lägger märke till den eller hur den påverkar kommunikationen och våra tolkningar av varandra. Men all kommunikation äger rum i ett fysiskt, psykologiskt, socialt och kulturellt sammanhang. • • • •

Det fysiska rör sådant som plats, tid och yttre händelser. Det psykologiska handlar om tankar, känslor, erfarenheter, stress och fördomar. Det sociala gäller identitet, relationer, makt och roller. Det kulturella utgörs av gemensamma värderingar och attityder, världsbild och språk.

Om vi studerar kommunikation utan att ta hänsyn till sammanhanget kommer vi att göra fel tolkningar, dra fel slutsatser, förvänta oss andra handlingar och missbedöma effekterna av kommunikationen. Det senare visar sig när det exempelvis gäller TV-reklam, informationskampanjer och politiska debatter före ett val. Man producerar broschyrer och annat informationsmaterial utan att veta i vilken situation mottagaren kommer att läsa informationen eller om den överhuvudtaget blir läst. Men om det är svårt för mottagaren att tolka budskapet, kan han eller hon sluta lyssna eller göra om innehållet så att det passar hans eller hennes egna syften och uppfattningar, vilket knappast är meningen med en kampanj.

15

2 Kommunikationens grunder

Grundläggande synpunkter Livets ram Kommunikationen är den ram som omfattar livet. Trots att vanliga sociala situationer är både informationsrika och mångsidiga, klarar vi praktiskt taget alltid av att hantera dem automatiskt. Det beror på att de blivit en del av oss själva — genom vana och upprepning har de blivit vardagliga och självklara, trots att de är så komplicerade. Vi har kommunicerat hela livet, vi kan inte komma ihåg en tid då vi inte gjorde det.

Medfödd förmåga men inlärd färdighet Förmågan till språk och socialt samspel är medfödd. Men färdigheten att kunna prata och samspela är inlärd. Det är något som vi lär oss och utvecklar genom möten med andra människor. Med träning och erfarenheter blir vi bättre på att kommunicera. Genom att lära oss mer om kommunikation, om hur vi själva tolkar andra människor och hur vi uppfattas av andra, kan vi förbättra vårt samspel med människor. Vi får vana och trygghet i att kunna prata också om svåra saker på ett klart sätt. Vi kan lära oss att förhindra onödiga störningar, upptäcka mer än vad som finns på ytan och få grepp om det som ligger under den (men som inte syns).

Redskap Kommunikation är ett redskap för kontakt, överföring av ider, påverkan och utveckling. Kommunikation är inte något som är bra eller dåligt i sig. Ibland kan vi se att människor som har en konflikt 16

talar alldeles för litet med varandra. Tanken är då att frånvaro av kommunikation är dåligt, alltså måste mera av den vara bra — det kommer att lappa ihop en relation och få bort problem och slitningar. Men om man har ett problem, är det inte alls säkert att det ordnar sig bara för att man pratar med varandra. En konflikt kan ju ha sitt upphov i en dålig kommunikation, det kan till och med vara just den som är själva problemet. Om man då kommunicerar ännu mer, förvärrar man bara problemet och skapar därigenom fler svårigheter. Medvetenhet, avsikt och ord Kommunikation äger rum också när den är omedveten eller oavsiktlig.

• •

Medvetna budskap vet vi om att vi sänder, till exempel när vi ber någon om något eller skakar på huvudet som ett nej. Omedvetna budskap är sådana som mottagaren uppfattar men som vi själva inte vet om, som ryckningar i ansiktet eller en ansträngd röst. Avsiktliga budskap är avsedda att uppnå en speciell effekt hos lyssnaren, som när vi vinkar fram någon i en kö. Oavsiktliga budskap är sådana vi inte kan låta bli att sända, vare sig de är medvetna eller ej, de ligger utanför viljans kontroll. En rodnad eller ett sluddrande tal är exempel på innehållsrika budskap som vi kanske inte vill skicka iväg.

De flesta budskap innehåller en blandning av allt detta. Rodnad är exempel på en kommunikation som oftast är oavsiktlig men mycket medveten. En återkommande och ofrivillig ryckning i ansiktsmusklerna kan vara både omedveten och oavsiktlig. Att lägga till ett "liksom" eller "va" i slutet av varje mening är budskap som oftast är oavsiktliga och omedvetna (men som lätt kan bli motsatsen). I själva verket är de flesta budskap omedvetna, oavsiktliga och dessutom icke-verbala (sådant som vi förmedlar med hjälp av kroppen). 17

— Jag älskar människor!

Det slutar aldrig ... Kommunikation är något som pågår oavbrutet. Det är inte något som sätts igång och stängs av när vi vaknar eller går och lägger oss. Sovande, vakna eller medvetslösa skickar vi alltid iväg signaler. Livet är en ständig kommunikationsström, även om vi ofta har för oss att det enda samspel som finns är det som är avsiktligt och medvetet. Vi förändras i varje sekund av livet, de människor vi umgås med ändras och omgivningen blir annorlunda. Därmed ändras också sättet att kommunicera. .., och det går inte att låta bli Kommunikation är något oundvikligt, det går inte att låta bli att kommunicera. Allt vi gör eller inte gör rymmer budskap och möjliga tolkningar. Både ord och tystnad, aktivitet och passivitet kan ges ett innehåll. Anta att vi glömska av tid och rum sitter och dagdrömmer och inte märker att någon kommer in i rummet. Den andra personen undrar förstås vad vi gör och varför vi inte reagerar. Men själva upptäcker vi inte honom eller henne förrän vi rycker till och kom18

mer tillbaka till "verkligheten". Även om vi inte avsåg att kommunicera något, innehåller vår blotta närvaro (ibland också frånvaro) ett budskap som andra människor uppfattar och reagerar på. Varje beteende rymmer ett budskap, det finns så att säga inget "obeteende". Även om vi slutar att prata med någon som vi är ovän med, är luften så laddad och fylld av spänningar att strömmen av signaler är stridare än vanligt. Även det mest uttryckslösa ansikte, den orörligaste kropp och den tystaste mun rymmer tusen budskap. Vi kan däremot försöka att låta bli att kommunicera, men det resulterar ofta i att andra människor tolkar oss som blyga, aggressiva, rädda, avståndstagande eller något liknande. Om vi är skickliga i våra försök att undvika att sända budskap skapas vanligtvis förvirring. Det går inte att göra ogjort Den danske filosofen Sören Kierkegaard menade att även om livet endast kan förstås bakåt, måste det levas framåt. Kommunikation går inte att upprepa, den är oåterkallelig och går inte att radera ut. Livet går bara i en riktning och det är framåt. Varje gång eller tillfälle är en ny situation, ett nytt samspel och en ny tid. Vi är aldrig med om samma händelse mer än en gång. Efteråt kan vi säga "Förlåt, jag menade inte det där, jag tar tillbaka det". Men även om det går att upphäva allvaret i och avsikten med det sagda, kan vi inte ta tillbaka det. När orden klingat ut över läpparna, riskerar de att för alltid vara inristade i minnet. Det går i varje fall inte att stoppa tillbaka ett ord i munnen för att få det till att bli osagt. Det kanske är just därför som vi behöver be om ursäkt eller rättfärdiga ett beteende. En ursäkt är ju en handling som avser att minska de negativa effekterna av de dumheter som vi säger och gör.

Budskapsnivåer Innehållsnivå och relationsnivå Ett samtal rymmer på en och samma gång två budskapsnivåer. Den ena är våra ord, och den andra är det vi gör under tiden som vi 19

pratar. Vi kan till exempel blinka för att visa att det som sägs är menat som skämt eller att vi retas. Alla budskap har två sådana nivåer, vad som sägs respektive hur det sägs. Det finns alltså två kanaler i ett och samma budskap: •

Den första är en innehållsnivå ("vad") som innehåller den information som vi vill förmedla.

•

Den andra ger en fingervisning om hur vi vill att andra ska uppfatta det vi säger. Den är egentligen ett uttryck för relationen, vad vi får göra i förhållande till varandra ("hur") — en relationsnivå.

Hur vi säger något är ofta en spegling av relationen, vilka rättigheter och skyldigheter vi tycker att vi har i förhållande till varandra. Det bestämmer hur relationen ser ut och visar på faktorer som status, fientlighet och intimitet. Relationsbudskapets (eller metakomrnunikationens) huvudfunktion är att tala om hur något är avsett att uppfattas. Det ger ledtrådar om hur vi ska tolka det som någon annan säger. Innehållsnivån är ganska lätt att tolka, medan relationsnivån är svårare eftersom den är mer diffus och outtalad. Innehållsnivån är lätt att prata om och få distans till, den handlar mest om vad som står i ordboken. Men relationsbudskapen kan vi inte slå upp i något lexikon. Då är risken stor att vi får för oss att de inte heller existerar eller att de kan tolkas lite hur som helst. Normalt fungerar budskapen på dessa två nivåer i kombination med varandra. De kompletterar varandra. Men ibland kan de innehålla motsägelser eller handla om olika saker. När nivåerna inte uttrycker samstämmiga innebörder, rymmer de olika budskap och kan ge upphov till oklarheter och missförstånd. När det är för stor skillnad mellan det vi säger och hur vi känner inför detta, skickar vi motsägelsefulla budskap och det brukar skapa förvirring hos mottagaren. En vanlig slutsats är att man inte är ärlig eller uppriktig när dessa två nivåer inte stämmer överens. Det kallas också för dubbla budskap. Det som är medvetet har vi lättare att kontrollera än de omedvetna budskapen. Det är därför man ibland säger att vi har svårare att ljuga med kroppen än med orden. 20

— Jag är inte arg!!!

Relationsbudskap Ett relationsbudskap eller metabudskap är "ett budskap om budskapet". Ett "nej" är till exempel ett och samma ord (innehållsnivå) men kan sägas hjärtligt, tveksamt eller avspisande. Metabudskapen kompletterar på så sätt våra ord och berättar vilka känslor, attityder och avsikter vi har när vi samspelar med andra människor. Relationsbudskapen används alltså för att utöka och illustrera det som sägs och görs i samspelet. De kan förstärka, upphäva eller motsäga budskapet på innehållsnivån (som då vi säger "Det här var just snyggt!"). De används också för att ge vägledning om samtalet. Vi skickar signaler om att vi är klara med det vi vill säga eller att vi vill avbryta någon annan som talar. Olikheterna i att exempelvis fråga, påstå, beordra, klandra, uppmuntra, ifrågasätta och anklaga framgår av dessa relationsbudskap. Det är en mycket stor skillnad mellan att på jobbet säga "Kan jag få växla ett par ord med dig?" eller "Om två sekunder ska du befinna dig på mitt rum!" I båda fallen betyder det som sägs (ordens innebörd) att vi vill få ett samtal till stånd. Relationsnivån berättar däremot hur vi ska tolka budskapet — om det är en order, förfrågan eller undran och om det kommer att bli en utskällning eller ett förtroligt samtal. 21

Innehållsnivån är alltså i stort sett densamma i de två budskapen (= "jag vill prata med dig"), men relationsinnehållet kan variera: "Snälla, du kan väl stanna en stund" eller "Nu gör du som jag säger!" Om vi tar ytterligare ett exempel, betyder orden "Stå upp!" innehållsligt att man från liggande eller sittande ställning ska resa sig upp. En lärare kan säga det ganska vänligt som en uppmaning med ett visst tryck bakom. Om en officer ryter orden till en rekryt, står det för en relation med en helt annan maktfördelning — bestraffningen ligger nära till hands om man inte lyder. I båda fallen har uppmaningen samma innehållsmässiga innebörd. Relationen, effekter och möjlighet att bestraffa skiljer sig emellertid åt — allt detta förmedlar vi via tonläge, ögonkontakt och avstånd.

Identitet och relation Genom kommunikationen utvecklas och mognar vi som människor, den bidrar till att forma vår egen jaguppfattning. I mötet med andra upptäcker vi vilka beteenden som accepteras och uppskattas av omgivningen. Vi får också reda på hur vi inte bör bete oss. Identiteten rör frågor om vilka vi är, vad vi kan och vad vi är värda. Alla uppfattningar om vår egen identitet är grundade på kommunikation med andra. Andra människor fungerar både som resonansbotten och som bidragsgivare till vår egen jagbild. Behovet av en positiv självbild Varje gång vi möter en annan människa, kommer denna underförstådda begäran: "Bekräfta mig, vad jag är och vad jag gör". Det sker oftast icke-verbalt och omedvetet. Vi håller upp en bild som säger "Så här är jag!" Grunden för den ständigt pågående självbeskrivningen är följande frågeställningar: • • • 22

Vem är jag? Dum jag (som jag är)? Får jag vara med?

(

r-

Vi har ett grundläggande behov av att duga, att i andras ögon vara värda något. Vi vill vara omtyckta och ha en positiv självbild. Får vi inte denna bekräftelse utan kanske får reda på att vi är värdelösa, kan det mycket väl hända att vi söker bekräftelse för denna värdelöshet. Bekräftelsen i sig är nämligen viktigare än att den är av positivt slag. Detta kan leda till att man söker sig till de grupper som ofta har en stark gruppidentitet, men som värderas negativt av omgivningen. Inom den gruppen kan man vara säkrare på att få positiva reaktioner på sig själv. Hellre en avvikare bland människor som ser positivt på en själv än anpassad bland människor som tycker illa om en! Det är samma mekanism som fungerar då vi inte får någon bekräftelse överhuvudtaget. Då kan vi sträva efter att bryta mot regler och normer för att väcka en reaktion hos omgivningen, bara för att få någon form av bekräftelse. Hellre en negativ bekräftelse än ingen alls! Vi kan till exempel slå sönder saker eller bryta mot lagar och regler. Författaren Hjalmar Söderberg skrev så här i sin bok Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva hos människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris som helst. Även om identiteten är förhållandevis fast, är den inte stel eller oföränderlig. Människor förändras och omgivningen förändras. Men det sker i så pass små steg att vi knappast lägger märke till det. Om vi får en förhållandevis samstämmig bekräftelse från personer som vi tycker om eller ser upp till, skapas en väl sammansatt jagbild. Blir vi däremot förnekade, strävar vi efter att hitta en bättre bild av oss själva. Vi söker då efter bekräftelse och kan känna att vi alltid måste vara andra till lags. När vår identitet blivit förhållandevis väl förankrad efter barndom och ungdom, har vi i de flesta situationer inga tvivel om vilka vi är. I varje fall tar frågan ingen framträdande plats i vardagen. Människor i kris eller personer som byter social identitet behö23

ver däremot få förhållandevis entydiga bilder av och reaktioner på sig själva. Också efter en svår olycka eller ett socialt misslyckande kan detta bli väsentligt. Om det då inte finns något självklart svar på frågan om vi duger som vi är, blir plötsligt allt annat tämligen meningslöst. Vi ifrågasätter meningen med livet — men vi finner sällan några svar.

Bekräftelse — förnekande — avvisande Det är ofta lätt att ge bekräftelse på vad någon annan vill och anser sig vara. Enstaka gånger kan det gå sämre, som när någon skryter eller på olika sätt nedvärderar sig själv. Då kan vi förneka den andres självbild, men det innebär ändå inte att vi förnekar den andres existens. Tvärtom, en negativ reaktion på en självbild är också en form av bekräftelse. Vi bekräftar att den andre finns, men accepterar inte hans eller hennes beskrivning av sig själv. Vi visar att han är så pass viktig att vi reagerar på honom, men vi gör det genom att förneka innehållet i självbilden (för att vi inte tycker att den stämmer med verkligheten). Vi kan alltså svara an på andra människor på flera olika sätt: vi kan bekrafta, förneka eller avvisa ("icke-bekräfta"). I det första fallet går vi med på att den andre finns och att bilden stämmer. I det andra fallet bekräftar vi att den andre finns, men att hans eller hennes jagbild inte är riktig. Det kan vara svårt att ta till sig, självkänslan får sig en törn, men det kan också vara en grund för en förändring. I det tredje fallet avvisar vi personen genom att inte reagera alls eller reagera på något helt annat, vilket innebär två saker. Vi bekräftar inte den andres bild av sig själv och vi förnekar på så sätt den andres existens som människa. Att avvisa är att nonchalera och behandla den andre som om han eller hon inte fanns — "du är ingen". Eftersom självbilden och medvetandet byggs upp utifrån speglingar och reaktioner från andra, finns det en risk för negativa känslor och psykiska störningar genom ett upprepat avvisande. Det försvagar jaget.

24

Bekräftelse — icke-bekräftelse

Att inte få någon reaktion alls är en form av icke-bekräftelse, det handlar om ett "varken — eller". Man är varken bra eller dålig i andras ögon. Man finns helt enkelt inte. Man blir bokstavligen meningslös och värdelös. Om detta upprepas under lång tid från viktiga personer i omgivningen, riskerar jaget att suddas ut och upplösas. Vi kan då fly in i andra identiteter eller helt enkelt skapa en egen värld. Att avvisandet sker en gång eller tio gånger på ett år har ingen avgörande betydelse, men tio gånger om dagen i flera år är förödande. Hur relationen ser ut avgör hur starkt avvisandet eller förnekandet slår. I en viktig relation får avvisandet större effekter.

Uppgifter 1

A kommer för sent till ett möte med B: A B A B

Hej! Hej. Har du väntat länge? Nej.

Beroende på om de är vänner, ovänner eller obekanta med varandra kommer dialogen att låta på olika sätt (dvs innehållsnivån är densamma men relationsnivån kommer att skilja sig åt). Ge olika exempel på vilken relation A och B kan ha (och vilken situation de befinner sig i) samt vad de anser om varandra. Arbeta sedan

25

två och två och diskutera hur deras åsikter kan påverka deras relation. Hur låter de på rösten och vilket minspel har de i olika relationer? Spela upp några olika situationer för varandra. Använd bara de repliker som står på föregående sida och låt tonfall och kroppsuttryck avslöja relationen (och kanske också situationen). 2

Intervjua några personer i olika åldrar (t ex 15 år, 25 år, 40 år och 60 år) om hur deras syn på sig själva har förändrats under livets gång.

3

Diskutera varför det är så viktigt för människor att bli bekräftade.

4

Tänk dig att två barn på dagis har hamnat i slagsmål med varandra. Du skiljer dem åt och frågar varför de slåss. De börjar gråta, skrika åt varandra och säga att det var den andres fel. Hur gör du för att bekräfta barnen och samtidigt visa att du inte accepterar deras beteende?

26

Del II Kommunikationsproces ser

3 Att uppfatta varandra

Upplevelse — tolkning Det är viktigt att kunna förutsäga vad andra ska ta sig för. En kraftig människa som vi möter på gatan — är det en muskelbyggare, en rånare, en våldsverkare, en tiggare eller någon som bara vill fråga om vägen? När vi träffar människor behöver vi grepp om situationen och ha klarhet i vad som kan hända. Det gäller i många olika situationer: på bussen, trottoaren, cafeet, festen eller i klassrummet. Vi agerar utifrån den vi tror oss själva vara, utifrån uppfattningar om andra samt utifrån situationen och den relation vi har till den andre. Alla önskar bibehålla sin jagbild, och en stor del av kommunikationen går därför ut på att bevisa för andra att vi faktiskt är den vi tror oss vara (eller den vi vill vara). Överensstämmelse i jagbilderna skapar harmoni och en bra självkänsla som i sin tur ger en öppen kommunikation. En riktig jagbild gör att vi kan visa upp en hållbar bild av oss själva och att andra kan lära känna oss i "lagom" takt. Det innebär att vi varken visar för mycket eller för litet från början. När två människor möts, för första eller för tusende gången, skiljs de åt med ganska bestämda uppfattningar om varandra. Att lära känna sig själv är en form av förståelse. Att lära känna andra är en annan form. Tillsammans skapar det förutsättningar för en bra och givande kommunikation.

Social varseblivning Varseblivning i allmänhet handlar om hur vi uppfattar omgivningen och skapar mening i den. Social varseblivning handlar om hur vi uppfattar andra människor, hur vi tillskriver dem egenskaper och avsikter och hur vi tolkar vad de gör. När vi skapat oss en fö29

reställning om en annan person, kommer den att styra vad vi säger och gör i förhållande till honom eller henne. Varseblivningen är aktiv och selektiv Varseblivningen är en aktiv process, den är ett resultat av att vi gör något. När det som händer runt omkring oss väcker vårt intresse, blir vi aktiva iakttagare. Istället för att enbart se, så tittar vi. I stället för att höra, så lyssnar vi. Våra upplevelser kommer inte heller till oss direkt och omedelbart, utan de förmedlas via sinnen, minnen och erfarenheter. En synupplevelse startar exempelvis med påverkan på näthinnan som sedan via synnerven skickas till hjärnan. Dessa reaktioner färdas där runt som en kula i ett flipperspel för att kodas, jämföras och tolkas. När de till slut hamnar i hjärnans syncentrum, uppstår själva varseblivningen eller en bild av det ögat reagerat på. Det är inne i hjärnans mörker som det uppstår ljus, färger och upplevelser. Varseblivningen innebär också ett selektivt (eller styrt) urval — annars skulle vi snabbt drunkna i den väldiga mängd intryck som ständigt bombarderar sinnena. Vi behöver förstå tillvaron, och genom att sortera bland alla intryck gör vi omgivningen meningsfull. Vi filtrerar, organiserar och tolkar inkommande information både utifrån förväntningar, behov och erfarenheter och utifrån hur pass meningsfull informationen verkar vara. Det är inte så mycket sanning som meningsfullhet som vi är ute efter. Titta på nedanstående figur någon sekund. Är det något speciellt med den? I de flesta fall tycker man inte det, men titta för säkerhets skull en gång till.

BORTA BRA MEN MEN HEMMA BÄST

30

Vid en närmare granskning upptäcker de flesta att det finns två "men" i meningen. Ögat registrerar det men hjärnan bortser lätt från det, eftersom det verkar ogrammatiskt och säkert är en felskrivning. Därmed uppmärksammar vi inte upprepningen. Om vi nu har så lätt att förbise en sådan detalj, hur är det då när vi möter en verklig människa i en konkret situation? Det är lätt att förbise det som faktiskt finns, för att i stället lägga in sådant som stämmer med våra förutfattade meningar och bortse från det som vi inte tycker om. Förmågan att göra dessa urval medför att vi hinner med att tolka intrycken utan att överbelasta hjärnan. Vi får snabbare ordning på saker och ting och kan ägna samspelet med andra åt att få något gjort. Men samtidigt begränsar det vår uppfattning om världen. Vi riskerar att inte se det som faktiskt finns där. Rutiner skapar visserligen ordning och trygghet, men utgör också en viss risk för enformighet. Vi använder således större delen av kommunikationen till att förstärka det vi redan tror, i stället för att upptäcka hur det egentligen förhåller sig. Det som vi tror finns, tenderar vi att också uppfatta som om det existerar. Det är inte så att vi tror på något först när vi ser det — det är snarare så att vi ser det först när vi tror på det.

- Kolla! En u-båt!

- Vart tog den vägen? - Den flög!

31

Tolkning och antaganden När vi pratar med varandra utgår vi från föreställningar om vad vi vill säga. Det är som ett slags bilder i vårt medvetande. För att kunna kommunicera måste vi göra om dessa föreställningar till ett språk så att den andre förstår oss. Vi översätter bilderna till ord och låter dessa beskriva det vi menar. Andra hör våra ord och tolkar dessa. Sedan formar de sina reaktioner utifrån tolkningen, inte utifrån vad vi själva faktiskt har sagt eller gjort. Samma skeende gäller förstås när vi i vår tur ska tolka reaktionerna från vår motpart. Det är alltså inte vad som objektivt sägs och görs som i huvudsak styr människors tankar om varandra. Det är vad vi tror den andre menat som formar våra handlingar och upplevelser. Avsikt och handling (det vi ville säga och det vi faktiskt sa) stämmer sällan helt överens. Det vi sa och vad den andre uppfattade stämmer ännu mera sällan. Det som sägs är egentligen bara ett mellanled, något som behövs för att överföra ett budskap, men vi uppfattar det ofta som det viktigaste eller mest avgörande i kommunikationen. Om två personer exempelvis grälar, är det ingen större i& att haka upp sig på vad den ene eller andre objektivt sett har sagt eller gjort. Det är vad vi tror att vi själva och den andre har gjort som är viktigt. Det är det som styr reaktioner, uppfattningar och minnen av situationen. Vi bör vara mer inriktade på tolkningar och inte på vad vi (felaktigt) tror vara fakta i samspelet med andra.

Jagbild och självkänsla Jagbild och självkänsla är betydelsefulla faktorer, det finns få saker människor överlag värderar högre. De utgör därigenom en viktig grund för kommunikationen, utifrån vilken vi kan utveckla relationer till andra människor. Att uppfatta varandra på ett riktigt sätt är till stor del en fråga om att kunna uppfatta sig själv korrekt. Jaguppfattningen är grundläggande för hur vi sänder och tolkar budskap. Hur vi ser på oss själva fungerar som ett filter eller som en lins varigenom vi betrak32

tar andra människor. En aggressiv person ser lätt fientliga avsikter, en välbalanserad letar efter möjligheter och en misstänksam hittar dolda motiv. Även om vi tror att ögat är ett fönster som vi ser ut genom, kan det mycket väl visa sig vara en spegel där vår bild av oss själva blandas med intryck utifrån. Jaget är summan av de tankar, känslor och erfarenheter som vi har om och av oss själva. Det bär på våra upplevelser och uppfattningar. När vi betraktar vårt eget jag, kan vi se på oss själva ur olika perspektiv. Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om uppfattningar — vad vi tror och hur det faktiskt är behöver inte stämma överens. Jaget har många delar, några av dem är följande: • • •

det som vi innerst inne är (jagets kärna), det vi tror att vi är (jagbild), det som vi borde vara (jagideal).

Vi har alltså en bild av oss själva, vad vi är och hur vi ter oss, men vi vet också vad vi borde eller skulle kunna vara. I relation till jagbilden ger det en värdering av jaget — en självkänsla. Att vidmakthålla en bra självkänsla är lika viktigt som att bibehålla sin jaguppfattning. En negativ jagbild kopplas ofta till dålig självkänsla, som skapar misstänksamhet gentemot andra. Detta bidrar i sin tur till att bekräfta den dåliga syn vi har på oss själva och hindrar våra möjligheter att förändras. Om vi i stället kunde känna mer tillit till andra människor, skulle tryggheten öka i relationen till dem. Därmed skulle det finnas betydligt större möjligheter till nya speglingar och förändringar av jagbilden. Vi skulle våga visa vårt "dåliga" jag och kanske få bekräftelse på att den bilden inte stämmer. En negativ självbild har sällan en verklighetsgrund, det är något vi blivit lärda eller skrämda till att tro. Tre effektiva sätt att undergräva självkänslan är följande: • • •

vi döljer delar av oss själva som vi inte vågar visa, vi låtsas vara något eller någon som vi inte är, vi följer yttre normer till punkt och pricka och är som vi "ska" vara. 33

Att sträva efter andras uppskattning fungerar i viss mån försvagande för vårt egna jag. Vi kan ge upp mer genuina delar av oss själva och göra avkall på det vi egentligen är, för att bli vad vi tror att andra vill ha oss till. Men ju bättre vi lyckas med detta, desto svårare har vi att "ta in" uppskattning och positiva värderingar. Det blir ju bara ett resultat av rollspelande, av att vi låtsas vara någon vi egentligen inte är. En positiv jagbild leder ofta till en bra självkänsla. Det gör att vi uppfattar och tolkar andra människor mer positivt och blir mer accepterande mot oss själva och andra.

Första eller sista intrycket? Hur vi uppfattar andra påverkar hur vi tolkar det de säger och gör. Vårt första intryck av någon skapas framför allt utifrån det vi upptäcker i dennes ansikte och röst, men också av utseendet i övrigt, till exempel kroppsuttryck, kläder och frisyr. Det finns en gammal stridsfråga inom psykologin kring hur vi uppfattar andra människor. Man diskuterar om det är det första eller det senaste intrycket som är viktigast när vi bedömer en annan människa. Det sägs ibland att det första intrycket är viktigt och att man bara kan göra ett första intryck en enda gång. Vi har också en tendens att lägga stor vikt vid det som händer i början av ett möte, det gäller exempelvis vid en anställningsintervju. Även om vi ofta får rådet att inte döma människor enbart från utsidan, är det just det vi brukar göra. Då är det viktigt att veta att det första mötet lika väl kan präglas av tillfälligheter eller av ovana och nervositet.

Viktiga egenskaper Några psykologiska försök visar hur snabbt vi drar slutsatser om människor och den betydelse som det första intrycket kan få. I en undersökning skrev man två listor med egenskaper och delade ut den ena till en grupp av personer och den andra till en annan 34

grupp. Personerna skulle sedan beskriva människan bakom egenskaperna på den lista de hade fått. De två listorna såg ut på följande sätt: person 1: intelligent skicklig flitig varm bestämd praktisk försiktig

person 2: intelligent skicklig flitig kylig bestämd praktisk försiktig

Det var bara en egenskap som skilde de båda listorna åt: "varm — kylig". Men skillnaderna i uppfattningar blev förhållandevis stora. Den ene personen beskrevs som generös, humoristisk och populär; den andre som olycklig, hänsynslös och negativ. Om man bytte ut de två adjektiven mot exempelvis "artig — oartig" blev det knappt några skillnader alls. Man drog då slutsatsen att vissa egenskaper är viktigare än andra och att det är dessa egenskaper som vi i första hand uppmärksammar vid bedömning av andra människor. Nysseffekt Men självfallet är inte intrycken från det första tillfället helt och hållet avgörande. Det sista intryckets betydelse är också stor. Vi vet ju av erfarenhet att det ofta är på det sättet. Det handlar om en "nyss-effekt"; utifrån det som hänt ganska nyss ändrar vi våra uppfattningar och bedömningar. Om vi får motsägande information om en människa, tenderar det vi möter först att bli viktigast och det som kommer senare i stor utsträckning att ignoreras. Men detta har störst betydelse när det gäller enstaka träffar eller sporadiska möten. Har vi personlig eller återkommande kontakt med andra människor, minskar det första intryckets betydelse — naturligt nog. Det finns ju hela tiden möjligheter att fördjupa relationen, att lägga till och att ändra information (från båda parter). 35

Att tolka egenskaper och avsikter Vi utnyttjar normalt inte särskilt mycket information för att skapa oss en bild av en annan människa. Men när vi väl kommit fram till en egenskap följer flera andra med på köpet; egenskaper som i vårt medvetande hör ihop med den första. Kategoriseringar Utifrån yttre drag sluter vi oss till inre egenskaper. Det är lätt att fastna för ett utseende — "inseendet", de inre egenskaperna och kvaliteterna, brukar vi bry oss betydligt mindre om. Ett utseende kan göra att vi placerar folk i fack eller kategorier, en form av färdiga mallar för personligheten. Vi tycker till exempel att glasögon och intellektuella intressen hör ihop, att rundlagda personer är glada och att smala ansikten tyder på envishet och slughet. Via förutsägelser i form av kategoriseringar får vi uppfattningar som vi använder i möten med andra. Det ger en viss ordning och säkerhet, en känsla av kontroll. Men denna är ofta bräcklig och felaktig och kan vara ett hinder i kommunikationen. När vi placerar människor i vissa kategorier eller sätter etiketter på dem ger vi dem som sagt omedvetet vissa "tilläggsegenskaper". Det är som om en viss egenskap lyfter fram en stämpel, som i vårt medvetande trycker in en färdig uppfattning om hur den andre är. Genom att placera någon i en viss kategori, lägger vi alla de egenskaper som hör till den kategorin på den andre, som vi egentligen inte känner eller vet något om. Vi tänker: "Man vet väl hur poliser, politiker, gamlingar och punkare är". Stereotypa uppfattningar Stereotyp betyder oföränderlig. Stereotypa åsikter (eller fördomar) kan liknas vid kategorier som förklarar andra människor. En stereotyp uppfattning innebär att vi utgår från att den som tillhör en viss grupp av människor är likadan som "alla andra i den gruppen". Vad vi anser om dem i allmänhet överför vi till den enskilda personen och beter oss mot denne på samma sätt som vi 36

beter oss mot övriga gruppmedlemmai.. Både kategorier och stereotyper skapar förväntningar på hur andra är och vad de kommer att göra.

— Hello fans!

— Jag ska be att få framföra "Die schöne iWillerin" av Franz Schubert.

Är det ett inneboende drag hos människan att ha fördomar? Även om det verkar vara så, kan vi på olika sätt motverka det. Har vi personlig information om någon annan, så minskar den inverkan som stereotypa åsikter får. Om vi är motiverade att skaffa oss en så riktig uppfattning som möjligt, kan vi åsidosätta våra fördomar eller avhålla oss från att dra alltför snabba slutsatser. Självuppfyllande profetia Kategoriseringar och förväntningar kan bli så kallade självuppfyllande profetior. Det innebär att en förutsägelse eller en fördom blir sann just för att den formulerats och för att vi beter oss i enlighet med den. Det kan gå till på följande sätt. •

Vi skapar en förväntning eller åsikt om en person, exempelvis att denne är bortkommen när han träffar andra människor. Vi handlar då i förhållande till honom som om uppfattningen vore sann. Han behandlas som en bortkommen eller blyg person. Genom det speciella sätt som vi beter oss på gentemot honom blir han osäker, lite spänd och kanske förvirrad. Det stämmer 37

inte i samspelet och det tolkar vi som att han är bortkommen och försagd. Det vi trodde om personen blir alltså sant — även om vi hade fel från början. Detta kan också gälla oss själva. Om vi tror att det kommer att bli trevligt på en fest, att vi ska kunna prata med människor på ett spontant och naturligt sätt, skapas förutsättningar för att det också blir så. Har vi negativa förväntningar på en kurs eller på en träff, riskerar den också att bli misslyckad. Det som brukar kallas "positivt tänkande" kan på så sätt leda till att vi lyckas genom att vi skapar en förhandsinställning som bäddar för ett bra resultat. Person eller situation? Vi har en generell tendens att tolka vårt eget beteende som styrt av faktorer utanför oss själva, att det beror på situationen — andras beteende ser vi som styrt av deras inre egenskaper. Ligger till exempel orsaken till att någon snubblar i trappan hos personen själv eller i situationen? Är det vi själva som snubblar, tycker vi förmodligen att det beror på att trappstegen är så konstigt byggda. Men om någon annan gör samma sak, tycker vi att han eller hon är klumpig. Vi tror dessutom att våra egna uppfattningar och värderingar delas av fler än vad som faktiskt är fallet, "alla tänker väl lika klokt som vi". Om kommunikationen med någon annan inte fungerar, letar vi efter anledningarna hos den andre i stället för hos oss själva eller i situationen. Relationskonflikter uppfattar vi i första hand som att det är den andres fel, medan lösningen av diverse svårigheter i första hand är ett resultat av våra egna insatser.

Att bedöma andra Något som gör oss till ganska dåliga människobedömare är vad som brukar kallas "bekräftelsefelet". När vi väl har bildat oss en 38

uppfattning om en annan människa så ändrar vi oss ogärna — inte ens när vi får information som bevisar motsatsen. Det är svårt att göra korrekta bedömningar av andra. Ibland försöker människor lura oss genom att visa upp en förskönad bild av sig själva eller dölja mindre behagliga sidor. Vi utsätts ofta för socialt tryck som gör att vi är artiga istället för ärliga. Det som vi säger eller gör behöver därför inte spegla vad vi egentligen tänker eller hur vi egentligen är. Om vi vill göra ett gott intryck på andra, kan vi medvetet uppträda på ett sätt som gör andra positivt inställda till oss. Vi kan försöka se intresserade ut (även om vi inte är det) och le inbjudande. Med lite ansträngning kan vi få andra att uppfatta oss som öppna och trevliga personer. Med alla tänkbara felaktiga tolkningsmöjligheter verkar det svårt att kunna göra rättvisande bedömningar av andra människor. Ibland är vi också riktigt dåliga på det. Vi litar kanske för mycket på en bekant, låter oss luras av bedragare och blir svikna av våra vänner. Men det finns ljuspunkter. Ju mer vi lär känna någon annan, desto bättre blir vi på att tolka och bedöma honom eller henne. Om vi dessutom håller oss till speciella situationer och låter bli att generalisera, blir vi avgjort bättre på att förutsäga hur andra kommer att bete sig.

Uppgifter 1

Gör en observation under några minuter på exempelvis skolgården eller i matsalen. Diskutera sedan i mindre grupper vad ni har lagt märke till hos människor och omgivning och vad ni kommer ihåg. Skiljer sig era iakttagelser åt? Varför då, i så fall?

2

Ge exempel på situationer där människor ofta är för snabba med att dra slutsatser om andras avsikter och egenskaper.

3

Tänk efter om du själv någon gång har fått helt fel uppfattning om en person som du senare upptäckte var annorlunda. Vad innebar detta för det sätt som du betedde dig på gentemot den personen? Vad kan ha varit orsaken till att du gjorde en felaktig bedömning?

39

4

Vad behövs för att man ska kunna vara sig själv? Kan du visa dig som du är i klassen?

5 Varför är det lättare att vara sur och irriterad tillsammans med familj och vänner än med obekanta? 6 Diskutera hur man kan bära sig åt för att stärka varandras självkänsla och självförtroende. 7

40

Ge exempel på självuppfyllande profetior.

4 Störningar i kommunikationen

Störningskällor Kommunikation är en skör historia. Språket är mångtydigt, vi uppfattar och tolkar varandra på olika sätt. Risken är därför stor för att vi ska missuppfatta och feltolka varandra. Ganska ofta är det sättet att kommunicera som skapar problem, inte själva innehållet. Genom dunkla och ofullständiga budskap försöker vi ibland komma undan ansvaret för vad vi säger och gör. Vi undviker att ta ställning, slipper visa vad vi känner eller försöker dölja en inre osäkerhet. Att vara otydlig och undanglidande skapar osäkerhet i kommunikationen. Vi anar att allt inte är som det verkar vara, men kan inte alltid sätta fingret på vad som är fel. Det blir en störning i samspelet och det finns många sätt att störa.

Den egna utgångspunkten Vi gör sällan någon skillnad mellan vad vi uppfattat och vad vi tror den andre menat. Vi förutsätter att andra människor uttrycker saker och ting på samma sätt som vi själva. Därmed är det lätt att hamna i meningslösa gräl om vad som egentligen har sagts och gjorts. När vi lyssnar till andra, räcker det inte med en ordbok för att förstå vad de menar. Vi måste också ta hänsyn till situationen och den andres upplevelsevärld. Ord och avsikt kan vara två olika saker. Därför är det ingen ide att haka upp sig på bokstavliga betydelser eller vad någon ordagrant har sagt. Ordens betydelser är inte absoluta. Om vi tror att de har en innebörd som är oberoende av person och situation, är det lätt att tala förbi varandra — framför allt om stämningen är upprörd. Vi avlos41

sar då våra ordsalvor men missar målet, eftersom siktet är dåligt inställt och vi inte vill förstå varandra. Följande ordväxling är ett typiskt exempel. A B A B

Du sa så. Det gjorde jag inte alls. Det gjorde du visst, det är inget fel på min hörsel. Kom inte här och tala om för mig vad jag har sagt och inte sagt, det vet jag bäst själv.

Minnet är ett opålitligt vittne, också till det som sagts alldeles nyss. Vi har lätt att minnas vad vi menade, men svårare att veta hur vi lät. Det är så lätt att komma ihåg vad vi hörde, men inte vad den andre faktiskt sade. Sådana låsningar ger återverkningar i hela samspelet och skapar förvirring och missuppfattningar. Det kan bli svårt för att vi tycker att vissa saker är så självklara att de inte ens behöver sägas — utan att tänka på att någon annan inte tycker det är lika självklart. Ibland kan vi säga något högt, sedan tänka resten tyst för oss själva men tro att andra har hört och förstått alltihop. Ganska ofta nöjer vi oss med halva eller förtäckta budskap. Själva minns vi vad vi tänkte, men inte vad vi sa. Innehållsnivå och relationsnivå Gräl och konflikter som ligger på innehållsnivå är förhållandevis enkla att lösa. De rör konkreta saker som det är lätt att peka på och bli medveten om. Konflikter på relationsnivå är betydligt svårare eftersom de dels handlar om rättigheter och skyldigheter, dels om outtalade och "overkliga" saker. Vi kan exempelvis börja gräla om hur städningen sköts därhemma. Vi tycker kanske att vi måste plocka upp efter andra. För att lösa konflikten är det lätt att börja diskutera städningen — som om det vore hela problemet. Visserligen är det säkert viktigt, men det som rör upp känslorna är frågan om vem som är skyldig att plocka upp, vem som kan låta bli och vem som har rätt att kräva vissa saker av andra. Det senare handlar om relationsnivån, och denna är central i ett gräl. Om vi löser konflikten på innehållsnivån, genom att komma 42

överens om att exempelvis inte slänga smutsiga strumpor lite här och där, har vi inte löst det som är viktigt. Det kan mycket väl hända att det blir ordning på strumporna (ett tag), men det dyker lätt upp andra saker som ligger kringströdda. Grunden i grälet är relationens utseende och det måste lösas först. Om det sedan handlar om strumpor eller något annat är mindre viktigt. Det avgörande är hur rättigheter och skyldigheter är fördelade.

Outtalade förutsättningar Vi är snabba med att dra slutsatser av vad som händer. Vi utgår från det vi faktiskt ser och observerar, men också från hur vi tycker att det borde vara. Iakttagelser och rena gissningar flyter lätt ihop. Men det är viktigt att inte blanda ihop dem, eftersom de har olika grad av säkerhet. Iakttagelser kan bara göras av en observatör, men slutsatser kan vem som helst dra. Det finns risker i att man lyssnar på vad någon annan berättar och drar egna slutsatser som senare dyker upp i form av "sanningar". Det kan då ge upphov till missuppfattningar och feltolkningar. Ta följande historia som ett enkelt exempel på hur förutsättningar kan styra en lyssnares eller läsares tolkning av en situation. Anita var ute på en promenad och mötte en gammal skolkamrat som hon stått mycket nära, men som hon varken sett eller hört något om på över tio år. De hälsade hjärtligt på varandra. Skolkamraten hade ett barn på omkring fem år med sig och Anita frågade, "Ar det din pojke?" Hon fick reda på att det var så och att vännen gift sig för drygt sex år sedan. Anita frågade pojken vad han hette och han svarade kavat att "Pappa och jag heter samma". "Jaha", sa Anita, "då heter du alltså Peter". Hur kunde hon veta det, när hon inte ens visste att vännen fått barn? 43

Historien år ett bra exempel på hur förhandsinställningar och omedvetna förutsättningar påverkar både tolkning och handling. Men det är lätt att inte upptäcka det som gör det svårt att veta hur Anita kunde känna till pojkens namn. Svaret blir förstås uppenbart när vi väl klargjort den outtalade förutsättningen. Anita kände till pojkens namn därför att hennes skolkamrat är Peters pappa (inte hans mamma som man lätt får för sig).

Förnekande Att inte bekräfta varandra skapar störningar och gör relationen otydlig och dubbelbottnad. En bra kommunikation kännetecknas av att vi reagerar på varandra både verbalt och icke-verbalt (med kroppen). Vi ska gå in i en dialog, visa förståelse och intresse, svara på frågor och funderingar. När vi gör tvärtom börjar samspelet halta. Det blir dåligt om vi själva pratar mest, försöker hålla oss neutrala och undviker att svara på frågor eller ignorerar den andre. Vi kan avvisa eller diskvalificera oss själva eller det vi pratar om. Otydliga eller förtäckta budskap innebär att vi förnekar varandras självdefinitioner. Det leder till att relationen blir osäker och att självkänslan hotas. Att diskvalificera sig själv genom att undvika ögonkontakt, sluta prata mitt i en mening eller ständigt ursäkta sig kan fungera störande. Det är att skicka metabudskap om att man inte duger eller inte är att lita på.

—Jag sa ju att jag ska städa rummet "i morgon"! — Det vari går det!!!

44

Tankeläsning Att tänka på något och utgå från att andra uppfattar vad vi vill, är exempel på i det närmaste total oklarhet. Bara för att vi själva har sett att det fattas smör i kylskåpet, förutsätter vi att någon annan ska köpa det. Vi blir upprörda över att de andra inte gjort som vi tänkt, "det som var så självklart".

Dimridåer Vi kan få svar som på ytan verkar vara riktiga, men när vi tänker efter så har den andre ändå inte svarat oss. Det är som "snömos", så fort vi griper tag i dem glider de undan. Vi blir förvirrade eftersom vi försöker förstå vad den andre menar; trots att svaret låter vettigt är det obegripligt i sammanhanget. A Lova mig att du inte kommer hem senare än halv tolv! B Om det går nån buss då, ja. A Lova mig nu! Tänk på att du har matteprov i morgon. B Jag har ju redan läst på, hej då! eller: A Hur tänker du som politiker agera för att uppfylla målet om daghemsplats för alla barn? B I dagens läge är det viktigt att se till konsekvenserna av varje beslut och jag kommer att verka för omprioriteringar inom de enskilda sektorernas ekonomiska ramar.

Sidospår Om ett svar hakar på en liten detalj i det som sägs och innehåller långa och krångliga utläggningar blir det svårt att hålla kvar det väsentliga i samtalet. Ibland kan man som självändamål begära noggranna förklaringar av olika saker eller enbart hålla sig till innehållsnivån och undvika relationsnivån. Vi bortser från sammanhanget och hakar upp oss på de ord som vi hör. "Står du här och säger att jag slänger strumpor? Var då nånstans? Jag ser inga strumpor! Vilka strumpor 45

pratar du om egentligen? Är det mina svarta eller de där bruna som du köpte utan att fråga mig och som är alldeles för tunna?" Oklara budskap Ibland händer det att vi utelämnar viktig information som mottagaren behöver för att kunna göra en riktig tolkning. Följden blir oklarheter kring sammanhang, resonemang och argument. Vi kanske slutar mitt i en mening eller kommer av oss och avslutar med ett "ja, du vet". Sändaren kan därmed tro att hon har sagt allt vad hon tänkte säga och kräva att mottagaren ska reagera på det hon tänkt.

— Akta dig! Det kommer en... va heter det nu igen... från... ja, du vet!

Oklara budskap är systematiskt mångtydiga. Oklarhet är förstås inte alltid störande, och klarhet är inte alltid något som undanröjer störningar och missförstånd. Poesi, skämt och kreativitet bygger på oklarhet och mångtydighet. Det är deras väsen och behöver i sig inte vara störande. Att vara oklar eller allmän i början av en relation eller när man småpratar är tvärtom viktigt. Det oklara utvecklas till en störning först när det blir ett mönster eller när missförstånd ständigt uppstår. Undvikande svar och obestämda ord som "nog" och "senare" kan också skapa oklarheter. Det är i princip omöjligt att veta när sådana löften ska uppfyllas. 46

Generaliseringar Generaliseringar är ofullständiga och överfyllda budskap som både är svepande och ofta klart orealistiska. Det går egentligen inte att undvika dem, eftersom språket i sig är en samling generaliseringar. Men de leder till att det blir svårt att konkret förstå vad den andre menar. Ord som jämt, aldrig, alltid, folk och man är vanliga exempel på detta: "Att du jämt måste förstöra allting", "Att folk aldrig kan..." eller "Att man alltid måste..." Det är svårt att veta om "man" står för den som pratar, för alla människor eller bara för dem som är närvarande. När det gäller människor är det ytterst få situationer där ord som "alltid" eller "aldrig" har täckning i verkligheten. Det kan omöjligen vara så att en människa alltid är på ett visst sätt. "Du är jämt så grinig" och "Aldrig får man en lugn stund" är därför påståenden som ser ut som faktautsagor på innehållsnivå, men som på relationsnivån är dolda anklagelser.

:

,

fi

— Alltid är det jag som får laga mat! — Kära du! "Alltid" är ett exakt ord, som man ska vara försiktig med. Tänk att jag jämt måste påminna dig om att det är jag som gör sillsallaten till julbordet!

47

Störande budskap Störningskällan kan också uppstå i själva budskapet, genom att innehålls- och relationsnivån inte stämmer överens. Det skapas då ett dubbelbottnat budskap och lyssnaren blir upptagen av att klara ut vad den andre egentligen menar. Ironi Men den dubbelbottnade meningen behöver inte vara störande i sig. Ibland är den en förutsättning för budskapet. Sändaren vill att mottagaren ska upptäcka att det ligger något annat i det som faktiskt sägs. Så är det med ironi. Då säger vi en sak men menar tvärtom; det tydliga innehållsbudskapet är inte den avsedda innebörden: "Kommer du redan hem, vi har ju inte ens hunnit till efterrätten?" Vi förutsätter att den andre förstår att det är motsatsen till det vi säger som är det viktiga. Om denne är med på det, fungerar ironin som en relationsförstärkning och vi kan tillsammans skratta åt det komiska i situationen. Men ironi bygger ofta på mycket små och hårfina nyanser i tonfall och mimik, som därför är lätta att missförstå. Om ironi exempelvis handlar om utseende eller förmåga, kan den drabba självkänslan med stor kraft. Småbarn förstår sig inte riktigt på ironi. De har ännu inte fått förmågan att tolka dubbelheten i ett budskap. De uppfattar vad vi säger men kan inte förstå de antydningar som göms bakom orden. De tolkar oss bokstavligt och förstår inte att vi ibland menar tvärtemot det vi säger.

Antydan En antydan innehåller ofta anklagelser som vi kan skjuta iväg utan att behöva stå för följderna. Vi anklagar någon på innehållsnivån, men våra hugg är avsedda att träffa på relationsnivån. Sedan kan vi lätt förneka vår egen metakommunikation genom att säga "det har jag aldrig sagt". 48

Ett enkelt exempel är följande. Det handlar om ett sammanboende par som efter en gemensam frukost varit ute och handlat och nu är hemma igen. De kommer in i köket, varvid den ene säger "Och här står mjölken på bordet". Det är ett något egendomligt uttalande — båda kan ju se att det står ett paket mjölk på bordet. Det är så uppenbart att det verkar meningslöst att påpeka och är dessutom svårt att förneka. Men reaktionen från den andre visar att det också finns en annan innebörd. Svaret blir nämligen framfört med en ganska hög röst och en lätt rodnad i ansiktet: Jaha, och du själv då!? Du är minsann inte bättre själv, i går stod osten framme och torkade. Vem är det förresten som jämt måste...? Det torra och faktamässiga påståendet är inte alls så trivialt eller uppenbart som det verkade vara vid första anblicken. Det ligger en antydan i utsagan, ett tilläggsbudskap som säger att: Här står mjölken på bordet och blir förstörd och det är någon som borde ha ställt in den i kylskåpet och vem av oss är det egentligen som sliter ihop till maten här...? Antydningen syns inte i orden utan kan bara märkas genom ickeverbala signaler. Det är uppenbart att båda tar relationsbudskapet för det egentliga och viktiga. Men genom att det bara är en outtalad antydan, kan den förste komma undan genom att säga: Men det var väldigt vad du tar i, har du sovit dåligt? Jag sa ju bara att mjölken står här, gör den inte det kanske? Grälet är snart i full gång och en bidragande orsak till att det tänder så snabbt är att anklagelsen är så tydlig, men ändå så svår att peka på. I en antydan ligger det yttre och säger "det är bara det som syns som är viktigt". Men om vi lyssnar noga, väller det fram en mängd möjliga innebörder som nästan alltid tar formen av anklagelser, små stick och överfall bakifrån. För att undvika att dras in i ett destruktivt gräl, måste vi klargö49

ra vad vi reagerat på. Vi behöver ha ord för de två nivåerna och exempelvis säga så här: Jodå, jag ser också att mjölken står på bordet och det var väl synd. Men om du menar att det bara är min uppgift att ställa in den så tycker jag för det första att du ska säga det rakt ut. För det andra tycker jag att det är något som vi borde diskutera och bestämma tillsammans i så fall. Hur var det nu du menade?

Dubbla budskap Ett dubbelt budskap bygger på att det finns motsättningar mellan innehållsnivå och relationsnivå. Båda kan inte vara sanna samtidigt. Som lyssnare måste vi fundera ut vad som är det avsedda budskapet. Ett exempel är när vi säger "jag är inte arg" men ganska högt, med hopbitna käkar och uppspärrade ögon. Då är det uppenbarligen något som inte stämmer. En bra tumregel är att handlingar är tydligare och "sannare" än ord, det icke-verbala är svårt att ha kontroll över. Därför är just detta exempel lätt att lösa och få en rimligt klar innebörd av. Men det kan också vara så att man både vill och inte vill något, att man samtidigt tycker på det ena och på det andra sättet. Det kan leda till oklarheter som gör att andra får svårt att förstå oss.

— Jag talar inte med dig längre!

50

Vi får ta ett exempel med vårt sammanboende par igen. Den ene ska gå på restaurang med sina vänner. Det är en något känslig situation, men de har pratat om det och varit överens. Den som ska gå ut säger att "Du, nu sticker jag, okej?" Den andre tittar bort och svarar svagt, "Jodå, gå du bara. Jag klarar mig själv, bry dig inte om mig inte". Stor tvekan i dörren, de var ju överens tidigare, eller...? Innehållsbudskapet är tydligt — "gör som du har sagt" — men relationsbudskapet handlar om att svika, inte vilja, kanske ha tröttnat eller en upplevelse av att komma i andra hand. Det skapar obestämda känslor av dåligt samvete, skuld och obehag hos dem båda två. Om man går, blir stämningen lätt grinig när man kommer hem. Stannar man kvar, blir man irriterad för att man inte "har fått" gå ut. På så sätt kan dubbla budskap tydliggöra gamla konflikter och ge upphov till ännu fler olösta konflikter. Det krävs vilja, lyhördhet och öppenhet för att reda ut sådana här saker.

Konflikter Ordet "konflikt" betyder ursprungligen sammanstötning, en krock mellan olika viljor, värderingar, intressen, behov och uppfattningar. Konflikter kan ha sitt upphov hos en person, i en grupps sätt att fungera tillsammans eller i hur en organisation är uppbyggd. Men oavsett var konflikten har sitt ursprung upplevs den inuti individen, i medvetandet. Det är utifrån vår egen bild av konfliktsituationen som vi reagerar.

— I går hade Ellen och jag en bra konflikt.

51

Att förhindra konflikter Det är lätt att skapa en konflikt med andra människor. Ett säkert sätt är att betona det negativa i någons beteende och tankar, rikta in sig på det som skiljer den andre från en själv och sträva efter att bli så oenig som möjligt. Finns det ingen skillnad och ingen oenighet, är det bara att skapa den: leta efter undantag till allt det som sägs eller fråga om den andre verkligen vet vad han eller hon säger. Att visa fientlighet, överlägsenhet och förakt är ett utmärkt sätt att få människor att inta en försvarsställning. Att med sarkasm och ironi trampa på en annan persons självkänsla är en god grogrund för konflikt. Att överhuvudtaget peka på fel, svagheter, misstag, ologiska resonemang, dumhet och bristande erfarenhet gör att vi nästan garanterat hamnar i en störande konflikt och öppen fientlighet. Att förhindra konflikt är att göra tvärtom. Då siktar vi in oss på det som vi är överens om, vi fokuserar på sak och inte på person. Vi visar att vi vill lösa det som är oklart. Vi är beredda på att både förstå och acceptera den andre, och vi försöker se till att det inte blir en fråga om att vinna eller förlora. Vi anser att det inte finns färdiga svar på svåra frågor och att ingenting är antingen helt rätt eller helt fel (utom när det gäller tämligen banala fakta förstås). Vi letar efter luckor i egna åsikter och argument och strävar efter förståelse och tillit.

Konflikthantering Vad gör man när en konflikt väl har uppstått? Det finns tyvärr inga generella regler som passar alla människor, alla grupper eller alla situationer. Några tänkbara förhållningssätt och riktlinjer ska vi emellertid ta upp. En viktig utgångspunkt för att undvika destruktiva låsningar är att försöka göra något åt konflikten. Det är mycket bättre att erkänna det som alla vet finns i stället för att sopa problemet under mattan. Vi har en tendens att undvika konflikter och tro att de försvinner av sig själv om vi bara struntar i dem. De upplevs dessutom ofta som ett misslyckande, och det ger oss ytterligare en anledning att undvika dem. Men det leder ofta till att de dyker upp igen vid 52

ett annat tillfälle, eller att det skapas ytterligare konflikter just för att de tidigare inte bearbetades. För att hantera konflikter krävs det vilja och samarbete. En bra konfliktlösning är baserad på samarbete, inte på makt eller våld. Det är viktigt att minska upplevelser av kontrollförlust eller hot och skapa ett bra klimat för bearbetningen. Vi ska inrikta oss på en konstruktiv konfliktlösning. Målet ska vara att så många som möjligt (helst alla) vinner på lösningen. Det är förstås inte nödvändigt att helt och hållet lösa konflikten, oftare är det fråga om att mildra konsekvenserna av den. Analys av konflikten Det är viktigt att göra en analys av konflikten. Konfliktsituationer väcker lätt ängslan och ovilja. Det gör att vi gärna tar till alldeles för snabba lösningar innan vi analyserat hur konflikten uppstått och utvecklats. Då riskerar vi att handla i blindo och det skapar i längden ännu värre låsningar eller att vi fastnar i ett syndabockstänkande. Att finna orsaker Vi måste ta reda på vad konflikten gäller. Hur definierar de inblandade situationen, hur reagerar de på det som händer och sker? Klimatet mellan människorna är viktigt. Är det stödjande med tolerans och värme eller försvarsinriktat med anklagelser och misstänksamhet? Finns det en grundton av samarbete eller av konkurrens? Hur länge har konflikten funnits och vilka åsikter finns det om orsaker och vilka förslag till lösningar? Hur har man agerat tidigare och vad har det lett till? Man startar alltså med att identifiera problemet. Man kan inrikta sig på frågorna "Hur är det nu?" och "Hur vill vi ha det?" Alla ska få tid på sig att ge sin syn på konflikten. Man ska sträva efter att göra konkreta beskrivningar och kunna upptäcka vad det är som hindrar en lösning. Slutmålet för detta första steg är att alla inblandade ska vara överens om vad problemet består av. 53

— Hur är det nu? — Hur vill vi ha det?

Man ska också bestämma vad man vill uppnå genom att prata om eller lösa problemet. Lösningen måste vara konkret. Den kan inte vara att få en "rakare" eller ärligare kommunikation, för det går inte att direkt iaktta när någon är "rak" eller har en ärlig avsikt. Däremot går det att se om någon plockar upp efter sig, ställer in mjölken eller kommer i tid. Man ska alltså översätta exempelvis "rak" till något man kan se. "Rak kommunikation" är för övrigt inte lösningen på alla problem. Råd om att man ska vara ärlig och rakt på sak mot varandra hjälper inte så mycket när människor tycker att de är ärliga, men menar olika saker med ärlighet. Att finna lösningar Det andra steget innebär att de inblandade diskuterar olika lösningar. Det brukar finnas många lösningsförslag. Egentligen uppstår det svårigheter först när man vill — men inte kan — lösa ett problem. Hur kan svårigheter och hinder åtgärdas? Efter att ha diskuterat detta ska man rangordna de förslag som verkar genomförbara och bestämma vilket man ska börja med.

54

Att prova lösningar Det kan vara lätt att tro att bara för att man har pratat om en konflikt, så har man också löst den. Därför är det viktigt att undersöka om lösningsförslagen har hjälpt. Om det visar sig att man försökte åstadkomma för mycket på en gång får man sänka ambitionerna och prata igenom det hela igen steg för steg. Detsamma gäller när ett lösningsförslag inte fungerar. Då får man göra en ny analys av problemet eller pröva en annan lösning. Det kan förstås också visa sig att problemet har blivit löst och då är det viktigt att få detta bekräftat.

Uppgifter 1

Tänk på någon gång då kommunikationen inte fungerat mellan dig och någon annan (eller då två andra kommit i konflikt med varandra då du varit närvarande). Fanns någon eller några av de störningskällor som behandlas i detta kapitel med i den situationen?

2 Diskutera tänkbara orsaker och åtgärder när det gäller följande situationer. • •

•

3

Vid grupparbeten är det någon i gruppen som ofta "smiter" genom att inte vara förberedd, inte komma då ni har bestämt tid och inte vilja vara med på redovisningen. En av föräldrarna håller sällan tiden vid hämtning och lämning (vilket bland annat gör att alla andra får vänta vid utflykter av olika slag). En i arbetslaget försover sig ofta, vill jämt byta arbetstider med er andra och få ledigt med kort varsel.

Om någon är anklagande, överlägsen och sarkastisk väcker det ofta negativa känslor och konflikter. Diskutera vad det är som gör att människor kan bete sig på det sättet. Vad kan du göra om du blir utsatt för något sådant?

55

5 Att lyssna och samtala

Lyssnande Man brukar säga att det viktigaste för en bra kommunikation är konsten att lyssna. I de flesta fall är vi ganska dåliga lyssnare. Vi tänker ofta mer på vad vi själva ska säga om en liten stund i stället för att lyssna på den andre. Därför uppfattar vi inte allt, varken det som sägs direkt eller det som ligger mellan raderna. Lyssnandet anses ofta som självklart och något som alla kan. Ändå är bristfälligt lyssnande en vanlig orsak till att missförstånd uppstår och att konflikter förvärras. Att enbart höra vad någon säger är inte detsamma som att lyssna: A Du verkar inte lyssna på vad jag säger! B Jodå, jag lyssnar. Om du vill så ska jag tala om för dig vad du har sagt. Först kom du för sent till bussen. När du sen skulle fika så mötte du Anna som berättade om festen i fredags. Hon hade haft hur kul som helst men Patrik var inte där. Var det något mer? A Du har ju inte fattat nånting!

Lyssnande i betydelsen "att höra och uppfatta" räcker inte riktigt till när det handlar om kommunikation. Det som saknas i ovanstående exempel är uppmärksamhet och engagemang. Att lyssna är inte bara att kunna upprepa vad någon annan har sagt, det gäller också att förstå avsikten med budskapen och att svara på ett lämpligt sätt. Man hör vad den andre säger, men ska också reflektera och reagera med egna inpass och kommentarer.

56

Uppmärksamhet I lyssnandet ingår att vi ska vara uppmärksamma. Vi ska för det första lyssna till det som sägs, de ord som faktiskt uttalas och utifrån detta skapa oss en föreställning av vad den andre kan ha menat. Vi ska också lyssna till det osagda, det som inte sägs, det som den andre medvetet eller omedvetet undviker. Att lyssna "mellan raderna" är att lägga märke till tonfall, betoningar, pauser och röstklang. Vi bör använda ögonen och inte bara öronen för att upptäcka vad som händer under ett samtal. Hur beter sig vår samtalspartner: möter han vår blick eller vänder han sig bort? Hur är det med oss själva: har vi svårt för att titta på den andre? Vi bör känna in klimatet i relationen. Är det avslappnat, varmt och öppet eller spänt, avståndstagande och fientligt? Dessutom ska vi lyssna inåt. Vad upplever vi när den andre pratar? Far tankarna iväg, blir vi nervösa, uppstår det en lätt irritation eller får vi lust att gäspa? Uppmärksamhet och koncentration kräver energi och är därför tröttande. Våra tankar kan lätt börja vandra iväg. Vi tänker på annat och missar vad vår samtalspartner egentligen menar. Det är lätt att sluta lyssna, eftersom vi snabbt vill veta vad den andre är ute efter. Lyssnande är en social process, det kräver ett samarbete mellan parterna. Det är mycket vi ska göra samtidigt som vi lyssnar. Vi ska bekräfta den andre, definiera relationen, läsa av omgivningen, planera vårt eget tal och våra egna reaktioner och dessutom undvika att fastna i svårigheter med att tyda det som sägs och görs.

Tala — lyssna Att prata och att lyssna ligger inte helt i fas med varandra. Sändaren vill främst ha en reaktion från lyssnaren, som för sin egen del i första hand vill förstå det som sägs. Vi lyssnar en hel del under vardagliga samtal. Vi lyssnar på oss själva och på varandra, dessutom lyssnar vi öppet eller i smyg på andras samtal. Vi lyssnar också mer än vi pratar, vi är oftare mottagare än sändare. 57

Vi människor är överlag ganska dåliga lyssnare. Vi tycker oftast att det är viktigare att vara en bra talare än en bra lyssnare. I undervisning och debatter läggs det större vikt vid framförande än vid förståelse. I en argumentation tycks det vara viktigare att bli hörd än att bli förstådd. Men kommunikationens effektivitet är mer beroende av att vi lyssnar och tar emot på rätt sätt än att vi anstränger oss för att förmedla någonting så riktigt som möjligt. Vi kan dessutom påstå att vi lärt oss konsten att inte lyssna. Vi bombarderas ständigt med ljud och oljud samt bilder och texter, vilka rymmer mängder av budskap som måste stängas av för att vi inte ska drunkna i informationsflödet. Det medför risker för att vi fortsätter att stänga av budskap även i vanliga och direkta samspel med andra människor.

Effektivt lyssnande Även om lyssnandet har störst betydelse i professionella samtal inom exempelvis vård, undervisning och omsorg, behövs det ett bra lyssnande också i vanliga samtal. Det är inte tekniken i samtalet som avgör dess kvalitet, utan det är hur relationen mellan personerna fungerar. Hur vi möter den andre, att vi har ett gemensamt språk, att vi kan lyssna och fråga är viktiga faktorer. Ett effektivt lyssnande är inriktat på förståelse. Då kan vi på ett bättre sätt tolka den andres budskap och fråga om det skulle uppstå oklarheter. Normalt lyssnar vi bara med ett halvt öra på sådant som verkar självklart. TV-program, exempelvis, innehåller ofta lättsmält och lättlyssnat material och därför blir det lätt konsumtion av TV-tittande. För ett bra samtal krävs det att vi både pratar och lyssnar. En god lyssnare tittar på talaren och bryr sig inte så mycket om vad som kan hända om fem minuter utan mer om vad som händer om fem sekunder eller precis nu. Vi ska betrakta den andre som en viktig person. Om vi visar att vi är intresserade, blir den andre också intresserad av oss. Om vi kan acceptera oss själva som vi är, i stället för att försöka bli som 58

vi tror att andra vill att vi ska vara, kan vi också ägna mer energi åt att lyssna på andra.

Aktivt lyssnande Det effektiva lyssnandet ska präglas av ett aktivt lyssnande, eftersom det finns så mycket som är oklart i kommunikationen. Vi ska inte bara ställa frågor när vi inte har förstått, utan ibland också när vi tror att vi har begripit — för att ta reda på om vi tolkat den andre rätt. Det blir som ett slags kvitto eller bekräftelse för den andre. Det visar att vi strävar efter förståelse och klarhet. Ett aktivt lyssnande speglar sig i kroppsspråket. Med hummanden, nickningar, ögonkontakt och kroppshållning visar vi vårt intresse och engagemang. Vi förmedlar att vi accepterar att talaren har en viss uppfattning, även om vi tycker att denna är felaktig. Det innebär kanske också att vi klargör otydliga upplevelser och känslor. Dessutom är det ett sätt att uppmuntra den andre att berätta mer.

Jag-budskap Jag-budskap är personliga och konkreta budskap, där vi uttrycker våra känslor och behov och visar hur vi uppfattar och tolkar andra. Med hjälp av jag-budskap kan vi undvika oklarheter och anklagelser. Vi talar med personer i stället för till dem. Vi talar om vad vi vill, i stället för att bara tänka på detta och tro att andra ska förstå det automatiskt. Vi frågar om sådant vi inte vet, vi frågar i stället för att anklaga. Det innebär att vi använder ordet jag, inte man eller folk. Vi säger inte så ofta "Varför?" utan oftare "Hur?" och "Vad?" eftersom den senare typen av frågor inbjuder till ömsesidighet och klargörande. Motsatsen är du-budskap, som fokuserar på den andre och som ofta påstår saker och ting i form av anklagelser, generaliseringar och etiketteringar. Du-budskap handlar om den andre, vi dömer denne i stället för att berätta om egna upplevelser. Du-budskapen rymmer ofta anklagelser och vi får då möta en 59

fientlig reaktion och en försvarsinställning. Även om vi har rätt i våra eventuella anklagelser, förmedlar vår attityd att det bara är den andre som det är fel på. Försöker vi på så sätt tvinga människor att ändra sig, är det just då som de gör störst motstånd. Det är svårt att beskriva känslan av att inte duga, att det fattas något viktigt hos oss som alla andra har eller att vi inte klarar sådant som andra kan. Det kan då vara lätt att fokusera på andras egenskaper och påstå att något som är negativt helt och hållet är den andres fel. Men om vi följer reglerna för jag-budskap ska vi i stället berätta om exempelvis vår egen irritation och inte anklaga den andre.

Empati — sympati Sympati betyder ungefär "känna med", och det innebär att vi bryr oss om den andre och utifrån vår egen erfarenhet förstår hur denne har det. Inlevelsen eller empatin innebär att man skapar en "ställföreträdande" upplevelse av den andres tankar, åsikter och känslor, ett slags mentalt rollspelande. Vi upplever den andres syn på världen som om den var vår egen. Empati innebär förståelse av hur andra tänker och känner utifrån deras perspektiv — inte utifrån vårt eget. Empati är att identifiera sig med andra.

— Mottag min varma empati!

60

Empatin går därmed djupare än sympatin, vi förstår både med tanken och känslan. Det kräver engagemang, identifikation och insikt. Vi behöver till exempel inte själva ha ångest för att empatiskt förstå en annan människas ångest, det räcker med att veta hur den känns.

Närhet — distans Ett bra och effektivt lyssnande präglas av både närhet och distans, det är både subjektivt och objektivt. Det subjektiva gäller inlevelse, förståelse och accepterande, det objektiva handlar om klarhet och struktur. Både tankar och känslor står i fokus. Efter att ha lyssnat på någons svårigheter och förstått hur fruktansvärt och outhärdligt allting tycks vara för denna person, är det efter en stund dags att bli mer objektiv och försöka skapa ordning i kaos. För en person som är i kris är det lätt att drunkna i de egna malande tankarna och känslorna. Men vi som lyssnar har betydligt bättre förutsättningar att ge perspektiv, sätta in det hela i ett sammanhang, skapa avstånd till känslorna samt jämföra med egna erfarenheter och se framåt.

Kritiskt — förstående Att vara "kritisk" betyder ursprungligen att vara prövande. Det kan lika gärna betyda sökande som dömande, även om det är det senare vi normalt tänker på. Ett effektivt lyssnande är både kritiskt och okritiskt, både sökande och icke-dömande. Att ha en "okritisk" inställning när vi lyssnar, innebär att vi är inriktade på att förstå hur andra människor tänker, känner och menar. Först måste vi få en helhet, därefter kan vi göra en analys och bedömning. Under långa delar av samtalet ska vi låta den kritiska funktionen vila. Det får bli en senare fråga att ta ställning till det vi hör och ser. För att analysera måste vi först ha förståelse — det är en förutsättning för ställningstagande. Vid en effektiv kommunikation dömer vi inte på förhand utan i efterhand.

61

Radar — kikare Det finns olika slags uppmärksamhet. Den vi normalt tänker på är medveten och inriktad mot något speciellt. Den fungerar därigenom som en kikare. Vi förstorar och får en bättre bild, men förlorar också mycket av det som finns runt omkring. Den andra formen av uppmärksamhet är ofokuserad. Vi kan närmast jämföra den med en radar. Den sveper över situationen och läser av denna. Om det skulle visa sig att något, som tidigare inte verkade vara viktigt, plötsligt skulle bli det, kan vi ta fram vår "kikare" för att närmare undersöka vad som egentligen händer.

Återkoppling Återkoppling (eller "feedback") används för att klargöra att vi lyssnar och för att berätta för den andre vad vi tycker om det han säger och gör. Att ge återkoppling är att berätta hur någon annan påverkar oss. Att få återkoppling hjälper oss att få reda på vilka tankar och känslor som vi väcker hos andra. I en del situationer används återkopplingen som ett arbetsredskap, så är fallet vid exempelvis utvecklingssamtal och handledningssamtal. Om vi kan ge och ta emot återkoppling på ett riktigt sätt, resulterar det i en effektiv kommunikation. Vi kan då upptäcka följderna av vårt handlande, och det gör att vi kan anpassa oss efter varandra. Därigenom ökas förståelsen och vi kan fördjupa våra relationer. Men om återkopplingen är illa skött, kan den i stället skapa störningar och en försvarsinställning. Hur vi reagerar är förstås beroende av relationen och situationen. Det kan ibland vara svårt att ta emot återkoppling. Om vi inte litar på eller om vi tycker illa om den person som ger återkoppling, kan vi tolka det som anklagelser, kritik eller kontrollerande. Oavsett om återkopplingen har en positiv avsikt eller ej, blir konsekvensen då negativ. Vi kan svara med att ge igen med samma mynt, gå i försvar eller förneka vad den andre säger. Men om vi tycker om och litar på någon, lyssnar vi mer på vad han eller hon säger. Vi tar då lättare till oss den återkoppling som vi får och det finns större chans till förändring och utveckling. 62

Olika former av återkoppling Det finns olika former av återkoppling, bland annat information, personlig reaktion och bedömning. •

Information handlar om ett aktivt lyssnande, ett klargörande av hur vi sakligt sett har uppfattat någon annan. Vi upprepar endast vad vi hört den andre säga (eller göra): "Har jag förstått dig rätt om...?" eller "Menar du med detta att...?" För den som pratar finns det möjlighet att bekräfta att vi uppfattat honom rätt eller berätta för oss vad han egentligen menade.

•

Personlig reaktion är att tala om hur vi känslomässigt upplever den andres beteende. Det kan vara reaktioner som: "När du säger så där blir jag besviken, jag tycker inte du tar mig på allvar" eller "Jag blir irriterad när du kommer för sent".

•

Bedömning är att värdera den andres beteende. Det kan gälla en prestation eller hur han eller hon hanterar en viss situation. Bedömningen måste göras försiktigt. Vi kan säga "Jag anser att du måste träna mer på just det här för att bli en bra ledare" eller "Nu tycker jag att du gjorde fel, du kanske i stället skulle ha..."

—Du får inte ta illa upp, men du talar alldeles för tyst och otydligt. Du måste lägga på mer luft på stämbanden och artikulera bättre. Klara vokaler, distinkta konsonanter. Har du förstått? —Va?

63

Bedömningar och värderingar har en tendens att väcka motstånd och misstänksamhet. Därför är detta en svår form av återkoppling. Den kan användas i sammanhang där vi förutsätter en viss bedömning och handledning och där de inblandade personerna har olika status (såsom lärare—elev eller chef—anställd). Här krävs det också en tillit och tilltro i relationen för att återkopplingen ska kunna fungera bra. Regler för återkoppling En bra återkoppling kännetecknas av att den är direkt, ärlig, relevant och konkret. Direkt innebär att den ska ges så snart som möjligt efter det att något har inträffat. Effekten blir större ju tidigare den kommer. Vad som händer "här och nu" ska vara i fokus. Att vara ärlig är inte detsamma som att rusa på eller vara hänsynslös. Men vi ska inte heller undvika obehagligheter, enbart stryka någon medhårs eller bara berätta det vi tror att den andre tycker om att höra. Relevans eller lämplighet innebär att återkopplingen är naturlig, viktig och att den gäller något som har hänt i den aktuella situationen. Den ska också vara konkret. Det ska vara lätt att förstå vad den andre personen menar och vi ska kunna knyta det som sägs till våra handlingar och beteenden. En återkoppling ska därför ha följande form: Vem tycker vad, när och om vem eller vad?

Att hantera återkoppling Den som ger återkopplingen, framför allt om det är fråga om en bedömning, är vanligtvis mer van vid att bedöma andra än vad mottagaren är på att bli bedömd. Därför är det viktigt att man går varsamt fram, tar en sak i taget och ger utrymme för kommentarer och diskussion. Det är ju meningen att mottagaren ska utveckla tankegångarna mer än vad han eller hon kan göra på egen hand. 64

Återkopplingen ska vara prövande och beskrivande, inte dömande eller värderande. Vi ska helst inrikta oss på starka sidor i stället för på svaga. Beskrivningar av hur någon är bör vara skilda från beskrivningar av vad någon gör. En efterfrågad återkoppling fungerar bättre än en påtvingad. Om någon inte vill ha återkoppling, är det ingen större ick att ge den. Människor kan lätt bli ängsliga när vi talar om känslor. Själva kan vi också vara rädda för att det ska uppstå missförstånd. Vi tycker kanske inte att vi har tillräckligt med kunskap och håller därför tyst. Vi vet för lite om den andre och vill inte riskera att komma med orättvisa kommentarer. När vi tar emot återkoppling ska vi inte göra det okritiskt, men vi bör inte heller argumentera eller försvara oss. Det är bättre att fråga bara då vi tycker något är oklart och vänta med egna synpunkter till senare. Om vi hamnar i försvarsposition, sänder vi ut signaler om att den andre bör upphöra med att berätta om sina uppfattningar och känslor. Då kan vi gå miste om många insikter.

Öppenhet Öppenhet är att låta någon annan få vetskap om våra tankar om oss själva och den andre. Men det handlar inte om att vara värderande eller dömande, då stänger vi bara dörrar i stället för att öppna dem. Att visa oss själva Öppenhet är villighet att förmedla något nytt om sig själv till en annan person, att våga dela med sig av inre tankar, känslor och önskningar. Vi har behov av att vara tillsammans med andra människor och att vara dem nära. Det är viktigt för att vi ska må bra och kunna fördjupa relationerna till andra. Men det finns också svårigheter i detta. Vi har nämligen en regel som säger att vi inte får visa för mycket av oss inför obekanta, vare sig för tidigt eller för tydligt. Att starkt och öppet uttrycka behov av att få umgås med någon annan kan upplevas som alltför närgånget och leda till ett avvisande. 65

Att skapa djup i relationen Ömsesidighet är viktigt. Om bara den ene är öppen, upphör snart öppenheten. Om vi får stöd och tillit genom att den andre svarar an på det vi gör, blir det lättare att gå vidare. Att utveckla öppenheten är nödvändigt, eftersom vi i de flesta samtal startar på en ganska ytlig nivå, oavsett om vi känner varandra väl eller ej. Det går lättare om vi inleder med att berätta positiva saker om oss själva. Vi tycker ofta sämre om människor som bara kommer dragandes med negativa saker eller som inleder ett samtal med detta. Relationen kan utvecklas då vi gradvis lär känna varandra. Det kan liknas vid att skala en lök. Vi börjar på ytan för att nå allt längre in. Om man trivs med den första och ytliga kontakten kan man öka närheten genom att bredda och fördjupa samtalsämnena. Ju längre tid vi känt varandra, desto större bredd. Ju närmare vi står varandra, desto större djup. Det är inte lätt att öppna sig för en annan människa och berätta om vad vi tänker och känner, framför allt inte om vi är ovana vid det. Vi ska veta när det är lämpligt och helst också varför vi vill vara öppna. Det gäller att vi bestämmer oss för hur mycket vi vill visa av oss själva, och inför vem, eller hur djupt vi vill gå in på olika saker.

— Låt mig vara fullständigt uppriktig: Jag har ingen lust att vara öppen!

Vi ska inte öppna oss för människor vi inte tycker om, är rädda för eller inte respekterar. Vi ska förstås inte heller tvinga oss på andra med vår öppenhet, utan ta hänsyn till sammanhang och situation. 66

Man kan tycka att människor överlag borde hävda sig lite mer, framför allt i formella situationer. Att hävda sig betyder att visa upp sig som den man är. Det är inte det samma som att själv stå i centrum på någon annans bekostnad eller att trampa på andras rättigheter. Det innebär däremot att visa sig själv och vad man anser vara sina rättigheter och att stå för detta, utan att vara aggressiv och utan att såra andra. Vi tar ansvar för vem vi är samt vad vi vill, kan och tycker. Vi kan då bli säkrare som människor, inte utifrån en yttre fasad utan en djupgående säkerhet som bottnar i att vi känner att vi duger både inför oss själva och andra.

Uppgifter 1

Var går gränserna för dig när det gäller öppenhet? När kan det bli för mycket och för litet? Vilken betydelse har den yttre situationen för öppenheten?

2 Diskutera hur man bär sig åt som ledare för att skapa öppenhet i en grupp. 3 Arbeta parvis. Den ene berättar något för den andre (under cirka en minut), t ex hur man kom till skolan på morgonen, vad man gjorde kvällen innan eller vad man ska göra på lovet. Den andre lyssnar utan att avbryta för att, när minuten har gått, återge vad den förste har sagt så noggrant som möjligt. Har något förändrats? 4 Diskutera hur återkoppling (information, personlig reaktion, bedömning) kan fungera i: • • • • •

en kamratgrupp, klassen, ett arbetslag, ett möte med barnens föräldrar på ett daghem/fritidshem, med föreståndaren.

67

6 Bortom orden

•

Icke-verbala budskap Kommunikation sker genom både verbala och icke-verbala budskap. Precis som vi med ordens hjälp kan dela våra tankar med andra, kan vi också genom minspel och gester ta del av varandras upplevelser. Att upplevelser och kroppsuttryck hör ihop, vittnar också språket om. Vi talar om att förlora ansiktet, lägga näsan i blöt, hänga läpp, tappa hakan, spetsa öronen, bita i det sura äpplet och stå med båda fötterna på jorden. "Verbal" kommer från latin och betyder i detta sammanhang "det som har med ord att göra". Bakom orden ligger den ordlösa eller icke-verbala kommunikationen. I en del fall kan symboler och signaler fungera helt utan ord, som i det teckenspråk som används av döva och hörselskadade eller i konstarter som dans och mim. Vad ingår i den icke-verbala kommunikationen? Icke-verbal är ett samlingsbegrepp för alla de budskap som inte ryms i ordbokens betydelser och omfattar följande: • Kroppshållning, kroppsställning, rörelser, gester, mimik och andningsrytm, • ögonkontakt, tystnad, betoning och tonläge (rösten), • hur vi rör vid oss själva och andra, • lukt och smak, • hur vi skapar egna utrymmen och hur vi håller avstånd till andra människor, • färger och former, • kroppsliga utsmyckningar i form av kläder, frisyrer, sminkning, och tatuering, • budskap som vi läser in i den yttre miljön, t ex hur ett klassrum är möblerat eller hur husen i vår omgivning är utformade. 68

Icke-verbal kommunikation är en spegling av vårt inre liv, det visar vad vi tänker, känner, upplever och vill. Det ger uttryck för stämningar och visar på avsikter, attityder och värderingar. Det är genom kroppsspråket som vi formar och upprätthåller våra relationer till varandra. Det ger uttryck för samhörighet och avståndstagande och påverkar samspelet mellan människor. En väg att nå andra I alla nya livsfaser är den icke-verbala kommunikationen central, eftersom identiteten i första hand bekräftas via dessa kanaler. Då vår identitet och våra sociala roller förändras — som i puberteten, vid arbetslöshet eller en skilsmässa — blir vi extra mottagliga för hur vi bemöts av andra. För den som arbetar med grupper kan det vara lättare att både förstå och förutse hur samspelet kommer att utvecklas genom att iaktta deltagarnas icke-verbala budskap. Vi kan upptäcka vilka som tyr sig till varandra, vem som hamnar i utkanten och vem som inte får vara med. Om vi vill skapa ett öppet och kreativt klimat, bör vi också som ledare låta våra egna icke-verbala budskap förmedla tolerans och förtroende. Ibland kan kroppsuttryck vara bättre än samtal för att komma i kontakt med människor. Det är så i möten med små barn eller med människor med utvecklingsstörning eller hjärnskada, som gör att de har svårt att uppfatta och förstå ett språkligt innehåll. Om orden inte räcker till, som när någon är uppfylld av starka känslor eller blir mycket osäker och misstänksam, är det lättare att stödja personen med hjälp av kroppsuttryck. För en människa i kris kan ibland en fysisk kontakt vara mer rogivande än ord.

Uttryck och intryck Icke-verbal kommunikation handlar om mänskligt beteende. När vi beskriver beteendet, kan vi välja två olika perspektiv. En del menar att vi beter oss på olika sätt och att våra kroppsuttryck därför i sig själva har speciella betydelser. Om man gör på det ena 69

sättet betyder det si, och gör man på det andra sättet betyder det så — något som gäller för alla människor (fastän inte alltid lika i alla kulturer). Uttrycket hamnar då i fokus och vi betraktar den ickeverbala kommunikationen ur sändarens perspektiv. Vi underskattar personliga skillnader och bortser från avsikterna bakom den andres budskap. Andra menar att betydelsen skapas först i våra egna uppfattningar och tolkningar av varandra. Därmed kan enskilda kroppsuttryck tolkas på flera sätt av olika personer och i olika situationer. Detta sätt att beskriva kroppsuttrycken fokuseras på budskapets effekter. Det utgår från mottagarens perspektiv och de intryck vi får av varandra, vi tar hänsyn också till avsikten bakom budskapen. Det är det här senare synsättet som vi tycker stämmer bäst. Sammanhanget avgör Det är svårt att tolka icke-verbala uttryck korrekt. Enkla synsätt eller generella tolkningar är inte hållbara. Det går inte att göra ett lexikon för dem på samma sätt som vi kan utforma en ordbok över ordens betydelser. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att dra slutsatser om människors tankar, känslor, beteenden och avsikter utifrån en enda detalj i ett ansiktsuttryck eller i en gest. Vi måste känna till både personen och situationen innan vi kan försöka oss på en tolkning av vad ett kroppsuttryck innebär. Det får en betydelse först när vi ser till sammanhanget och tolkar uttrycket tillsammans med andra budskap. Om någon till exempel lägger armarna i kors, behöver det inte tyda på en försvarsinställning — det kan lika gärna bero på att man fryser eller tycker att det är bekvämt att stå så.

Vi ser Synen är vår största informationskälla, det sinnesorgan som tar emot flest icke-verbala signaler. Genom att titta uppfattar vi andra människors utseenden, rörelser och beteenden. Vi får intryck från 70

den fysiska omgivningen. Vi blir påverkade av miljön genom färger och former på rum, dekorationer och arkitektur.

Ansiktet Ordet ansikte betyder "det man ser på". När vi träffar någon för första gången tittar vi först och främst på den andres ansikte och mest på ögon och mun. Ansiktet är en öppen informationskanal. Det är den del av kroppen som vi nästan aldrig döljer och när vi pratar står vi oftast ansikte mot ansikte. Det är på anletsdragen som vi känner igen andra — eller upptäcker att vi inte känner dem. Alla ansikten liknar varandra genom att de olika delarna är placerade på ett bestämt sätt i förhållande till varandra. Ändå är människor så olika. Anletsdragen fungerar som en personlig kod, alla har sina egna leenden och sin speciella mimik i olika situationer. I ansiktsuttrycken kan vi också dra slutsatser om inre upplevelser, känslor och värderingar. Ögonen Ögonen sägs vara själens spegel (eller kanske dess fönster). Det beror på att relationer och intresse avspeglas i ögon och ögonkontakt. Är vi nyfikna på något, eller har svårt att förstå det vi ser, tittar vi intensivt och under en längre tid. Tycker vi om något så blir våra pupiller större. När man säger att någon är vit av ilska, kan det ha sin grund i att pupillerna dras ihop och ögonlocken lyfts, vilket gör att ögonvitan markeras. Att vi blir bleka om kinderna genom att blodet lämnar de ytliga blodkärlen bidrar också. Att bli "svart i synen" beror på att vi kniper ihop ögonen så att den mörka pupillen blir markerad. En ögonkontakt och ett leende är inkörsportar till kommunikation med både bekanta och främmande människor. På avstånd kommer en ömsesidig ögonkontakt före både leenden och hälsningar. Vi har outtalade normer för hur länge vi kan titta på varandra för att det ska kännas naturligt. Varje kultur har sina regler för vad man får titta på hos andra och hur länge man får låta blicken dröja kvar. 71

Man tittar mindre på varandra då man är nedstämd, pratar om svåra samtalsämnen eller sitter förhållandevis nära. Man tittar längre och oftare då man tycker om varandra, befinner sig på avstånd eller pratar om alldagliga saker. Är vi attraherade av någon annan, tittar vi länge och kan till och med "drunkna" i varandras ögon. Men blickar kan lätt förvandlas från att vara ett uttryck för ömsesidigt intresse till att handla om kontroll och makt. En person som tittar för länge kan uppfattas som aggressiv, påträngande eller dominerande. Att "stirra ut varandra" är en lek som barn ofta fascineras av, och den fungerar också som en förstärkning av relationen. Ett avståndstagande eller en protest kan yttra sig i en direkt vägran att se den andre i ögonen. Den som har bråttom, vill dölja något eller inte få en fråga från läraren kan också försöka att undvika ögonkontakt. Om någon tittar bort kan det alltså vara en signal om att hon vill vara i fred. Men vi kan också tro att hon är besvärad, ointresserad eller att hon vill markera sin högre position. Människor med hög status brukar titta kortare tid och mer sällan på andra än vad personer med låg status gör.

Kroppen Kroppen i sig är en del av vår personlighet. Vi har alla vår egen rytm, en "grundpuls", som bland annat märks i andning och hjärtslag. Detta är grunden till det som ibland kallas personlig energi eller personligt tempo. Andra kan uppfatta det i vårt typiska sätt att ligga, sitta, stå, gå eller prata. Intensiteten och rytmen i våra rörelser bidrar till det individuella uttrycket och gör att vi kan bli igenkända på långt håll, även om vi skulle vara maskerade eller ha nya kläder på oss. Genom kroppshållningen förmedlas relationer och statusskillnader. Vi är mer naturliga tillsammans med vissa människor och då är det lättare att vara avspänd och röra sig ledigt. Somliga kroppsställningar uppfattar vi också som mer öppna och inbjudande än andra, som när någon står stadigt med avspända armar och ett leende ansikte. Den som förmedlar öppenhet och lugn inger 72

förtrolighet och kan lättare avväpna aggressivitet och hot. Den som är spänd eller avståndstagande skapar osäkerhet och kan bidra till att öka andras oro eller aggressivitet. Hudfärg och hudnyanser har viss betydelse för hur vi uppfattas och värderas av andra. Sjukdomar, stress och anspänning får effekter på de ytliga blodkärlen. Huden bleknar, rodnar och blir flammig. Vi blir röda av ansträngning, ilska eller nervositet, bleka av trötthet, rädsla och skräck, ibland också av vrede. Vid förälskelse och sexuell attraktion är kroppssignaler viktiga kommunikationsmedel. I de flesta sociala och vardagliga situationer har kroppen i sig också ett symbolvärde. I vår kultur värderar vi exempelvis ungdomlighet och skönhet högre än ålderdom. Människor lägger ned mycket tid och pengar på att föryngra den åldrande kroppen. Vi tonar håret, använder toup&r, solar, gör ansiktslyftningar, förstorar brösten, går igenom fettsugningar och ägnar oss åt kroppsbyggande.

Gester Gester kan vi kalla för kroppens egen stenografi. Det är medvetna och avsiktliga rörelser som ofta kompletteras med minspel och ord. I vanliga fall förtydligar, understryker, kommenterar eller kompletterar de våra verbala budskap. Ibland kan de också helt ersätta det som sägs med ord. Med uttrycksfulla händer kan vi bönfalla, varna, befalla, hindra, hota, be om ordet eller hälsa på varandra. Med kulturellt överenskomna gester, kroppsuttryck och signaler markerar vi samhörighet med andra människor. Medlemmar i en grupp skapar ofta sina egna hälsningsceremonier och hemliga koder. Gester kommer till användning vid stora avstånd och i bullriga miljöer som vid signalering till sjöss eller ordergivning. De dövas teckenspråk är ett utvidgat symbolspråk där rytm, intensitet, gester och ansiktsuttryck samverkar och har betydelse för förståelsen av budskapet.

73

Personligt utrymme I mötet med andra delar vi på ett gemensamt socialt rum. Människor har en förmåga att anpassa sig till varandra så att utrymmet fördelas något så när lika mellan dem. När vi exempelvis kommer in på ett cafe kan det vara få människor där, och de sitter oftast utspridda i lokalen på stora avstånd från varandra. Vi sätter oss gärna en bit ifrån de andra så att vi får ett ostört område för oss själva eller tillsammans med våra vänner. Men när det kommer fler, hamnar de närmare oss. Blir det fullt, kan vi börja dela bord med andra, något som skulle kännas konstigt om lokalen vore tom. På ett välbesökt cafe kan vi däremot sitta tätt intill främlingar utan att känna oss besvärade. Avstånd och närhet grundar sig både på fysiska behov och sociala vanor. Man talar om en rad olika sfärer, ett slags "frirum", som vi skapar runt vår egen kropp. Vi kan beskriva de olika sfärerna som intima, personliga och offentliga avstånd. •

I den intima sfären får i vår kultur våra partners, familjemedlemmar, småbarn och goda vänner komma in. Vi kan släppa dem riktigt nära inpå oss.

•

Det personliga avståndet är större. Det är ungefär som att stå kvar där vi befinner oss efter att ha hälsat på varandra. Då kan vi fortfarande ha kontakt och röra vid varandra, men ändå ha kvar vårt eget utrymme.

•

Det offentliga eller formella avståndet är det utrymme vi behöver ha i förhållande till människor som vi inte känner. Om obekanta kommer för nära oss, uppfattar vi det ofta som obehagligt och som en utmaning.

Ibland sätts de normala reglerna ur spel. Hos frisören, tandläkaren och läkaren definierar vi om situationen och går in i en formell relation. Då kan vi vara nära främmande personer utan att det väcker obehag. Det är som om vi låtsas vara någon annan. Ett liknande fenomen uppstår i trånga utrymmen. En fullsatt buss betraktar vi som en social situation, vi behöver inte ta kontakt med de andra passagerarna. I en hiss kan vi uppträda som om 74

andra personer inte existerar. Vi tittar bort, studerar hissknapparna och ser rakt fram utan att möta de andras blickar. Så länge vi alla är överens om det, lyckas också vårt låtsasspel och då stör varken närheten eller den påtvingade kroppskontakten.

UR

'J i:,

;åk-ib-114111j .J•

— Ibland står man för långt från de andra i en kö.

Närhet och avstånd Markeringen av utrymme och livsrum hör ihop med den personliga integriteten. En del söker närhet och kontakt, andra vill hellre vara ifred. För många är det viktigt att ha ett eget utrymme (exempelvis i skolan, lunchrummet och hemma) för att inte uppleva intrång på det personliga området. Några behöver ha ganska stora avstånd till andra för att känna sig väl till mods. Många kan uppleva det som obehagligt att tvingas stå mycket nära helt främmande människor i trånga utrymmen under en längre tid. Det kan väcka oro och osäkerhet och skapa aggressivitet. Avstånd och närhet kan användas som ett medel för att hävda sig själv i relationer och diskussioner. Vi kan ta reda på och befästa den status vi har jämfört med andra personer i en grupp. När vi slår oss ned för att prata, kan olika maktförhållanden ofta yttra sig i hur vi sätter eller ställer oss i förhållande till varandra. Aktiva och passiva kroppshållningar, blickar och engagemang är också viktiga signaler om samhörighet och avstånd mellan män75

niskor. Vi kan ibland se hur någon som är intresserad av en annan person oftare vänder sig mot denne och kanske till och med sätter sig på ett liknande sätt. Om vi känner oss utsatta, kan vi uppleva mötet med andra som obehagligt eller hotfullt och söker då någon form av skydd. Rent fysiskt kan vi börja "bygga bo" kring oss själva genom att sitta med sluten kropp, hålla ihop benen och korsa armarna. Ännu större avgränsning får vi om vi gömmer oss bakom väskor och pärmar. Att sitta bakom ett bord eller stå bakom en talarstol hindrar insyn och kan upplevas som ett skydd (men det försämrar samtidigt kontakten med andra).

-:4111111

Vi hör Vi är ständigt omgivna av ljud, men vi har en förmåga att skilja ut och medvetet registrera vissa och utelämna andra. Erfarenheten lär oss vilka ljud som är viktiga för vår överlevnad och vilka vi kan bortse från. Vi kan exempelvis rikta in oss på att uppfatta en speciell persons röst i ett rum fyllt av sorlande människor. Samma fenomen uppstår då vi är involverade i ett samtal och plötsligt hör att någon en bit längre bort nämner vårt namn. 76

Röster Varje människa har sitt eget röstomfång, sin speciella styrka, sin egen klangfärg och satsmelodi. Vi kan känna igen andra på rösten, även när den förvrängs som då vi talar i telefon eller mikrofon. Det kan vara länge sedan vi pratade med en gammal vän, ändå kan vi direkt avgöra vem det är som ringer när vi hör hans eller hennes bekanta röst i telefonen. På satsmelodi, tonläge, betoning och ljudstyrka hör vi om den andre är en man eller kvinna, gammal eller ung, glad eller ledsen. Män har större struphuvud och stämband än kvinnor och barn, vilket ger en mörkare röst. Vi kan uppfatta andras känslor och attityder genom deras röster. Bara genom att lyssna kan vi upptäcka om någon är aggressiv, eftertänksam eller vänlig. När sinnesstämningar förändras, blir också rösten annorlunda. En ängslig människa talar snabbare och med högre röstläge än vanligt. Nedstämdhet ger ett långsammare och lägre röstläge, aggressivitet ökar röststyrkan. Vår röst fyller budskapet med "undertexter". Den berättar om bärarens inre tankar och känslor, visar på motiv, avsikter och engagemang i det som sägs. När vi förmedlar information, låter rösten ofta neutral och saklig. När vi vill varna eller uppmana någon blir trycket kraftigare, samtidigt som tonen går upp. En fråga kanske inleds med ett försiktigt stigande "duu..." vilket följs av en lång prövande paus, som för att iaktta de reaktioner som väcks av inledningen. Inför allvarliga samtal sänker vi gärna tonläget och talar långsammare än vanligt. Vi får också information om personers ursprung. Det går att placera in andra människor både geografiskt och socialt utifrån hur de hanterar sitt språk och sin röst. Ljud, oljud och "icke-ljud" Vi låter på många sätt. Vi stakar oss, hostar och suckar. Vi drar efter andan, biter på läpparna och harklar oss. Vi trummar med fingrarna, stampar med fötterna och knäpper med pennan. Om vi är nervösa, kanske vi inte är medvetna om dessa beteenden. När ljuden ständigt upprepas, fångar de andra människors uppmärksamhet. Efteråt kanske de bara minns hur vi gjorde, inte vad vi sa. 77

Vi använder också "icke-ljud", såsom pauser och tystnad. Det kan tolkas som förväntan eller att någon är tveksam. Det kan markera något viktigt som vi vill framhålla och skapa eftertryck åt vad som sägs. En paus kan också vara uttryck för makt. Den kan användas medvetet av någon som vill få tid att tänka efter. Den kan vara ett tecken på att man inte har något att säga eller inte vill uttala sig.

Beröring Ordet "kontakt" betyder samröre. Kroppskontakt är mycket viktigt under hela livet. Att röra vid någon annan berör både oss själva och den andre. Vi får en påtaglig upplevelse av att samtidigt vara både sändare och mottagare. Beröring påverkar känslorna. Händer som berör kan förmedla ömhet, lekfullhet, tvekan, styrka, äganderätt eller bestraffning. "Ta hand om" är ett mycket talande uttryck. När andra människor rör vid oss, och då vi tar i dem, får vi intryck av värme, kyla, mjukhet, fasthet och smärta. På samma gång får vi upplevelser av personen och dennes avsikter. När någon tar tag i oss, tolkar vi handlingen främst utifrån avsikter och sammanhang. Därför kan en och samma beröring, som rent kroppsligt är likartad, i olika situationer innebära allt från ett kärvänligt nyp till en hårdhänt tillrättavisning.

I vissa situationer är beröring mer tillåten än i andra.

78

Sociala och kulturella regler bestämmer var och hur vi får röra vid varandra. Släkt, vänner och obekanta vidrör vi på helt olika sätt. Olika miljöer tillåter också olika former av beröring. Vår tolkning av det som sker beror på vår relation till den som gör något mot oss och var vi befinner oss. Det är skillnad mellan att hålla i någon på dansgolvet, i bussen och i sovrummet. Att vidröra andras händer och axlar är socialt accepterat i de flesta kulturer. Ansikte och höftparti, däremot, anses vara ett mer personligt och intimt område. I mötet med barn har vi andra normer. Många människor tycker att det är naturligare att hålla om ett barn än en vuxen, då de vill stödja, uppmuntra eller trösta någon. Människor som vårdas på sjukhus och institution får kanske den enda mänskliga beröringen i samband med den dagliga skötseln. Därför kan omvårdnaden bli en högst betydelsefull stund på dagen. När vi hamnar i nya och okända situationer blir vi lätt osäkra. Spänningen kan minskas genom fysisk kontakt, precis på samma sätt som att en snabb gnidning av huden kan ge smärtlindring när vi slagit oss. Vi kan ofta se hur människor både medvetet och omedvetet rör vid sig själva då de behöver stöd eller vill få tillbaka kontrollen över situationen. Vi tar exempelvis tag i hakan, drar i örsnibbarna eller kliar oss i nacken. Personliga vanor och maner kommer ofta fram när vi blir förvirrade och osäkra. Om vi tror att vi är iakttagna, kan osäkerheten blandas med en strävan om att göra ett gott intryck. Vi kan plötsligt börja rätta till håret och våra kläder. Detta är också vanligt när vi möter någon vi är förtjust i; man brukar kalla sådant beteende för "självputsning".

Omgivningen Vi är ständigt omgivna av ljud. Oavsett om vi lyssnar medvetet eller inte, så påverkas vi av dem. Motsatsen till ljud är tystnad, men helt tyst kan vi inte få det så länge som våra hörselorgan fungerar. Det går inte att blunda med öronen, vi har ju inga "öronlock". 79

Vi uppfattar alltid vibrationer från omgivningen. Det kan röra sig om trafikbrus, susande element eller ljuden från den egna pulsen och andhämtningen.

Ljuden omkring oss Tystnad är numera en bristvara, eftersom maskiner och elektronik efterhand har fyllt våra rum med konstgjorda ljud. Vi har elektriska klockor, fläktar, tvättmaskiner, TV-apparater, hissar, luftkonditionering och vattenledningsbrus. Ljuden från dessa blir ofta en så naturlig del av vår miljö att vi inte lägger märke till dem förrän de stängs av. De höga eller låga ljudvågor som vi inte uppfattar med hörseln påverkar ändå oss. Dessa "tysta" ljud kan i längden till och med vara mer tröttande än de hörbara. När stadsmänniskan kommer ut i naturen, tycker hon förmodligen att det är tyst och lugnt som kontrast till bruset i staden. En del personer kan då också uppleva tystnaden som tryckande.

Musik Musik är en naturlig del av vardagen och den fyller våra hem, arbetsplatser och offentliga miljöer. Den kan påverka känslorna, ge upplevelser och väcka minnen till liv. Musik bidrar till att vi ökar vår uppmärksamhet, blir lugna eller oroliga. Inom filmen används musik som ett medel för att förstärka stämningar och händelser, vilket fungerar bäst då publiken inte är medveten om dess existens. Den ackompanjerar handlingen, skapar förväntan och ersätter ibland bilden som berättare. Restauranger, varuhus, hotell och andra offentliga platser använder ofta bakgrundsmusik, som har en funktion som liknar filmmusikens. Den fungerar effektivast då vi inte aktivt lyssnar på den. Den ska få människor att slappna av, slå ner på takten, känna sig väl till mods eller bli mer köpsugna.

80

Icke-verbala samtalssignaler Icke-verbala budskap är ofta en förutsättning för att få ett samtal att flyta fritt. Vi kan kalla det för "språkets trafiksignaler". Det gäller att komma överens om vem som för tillfället ska prata, att man inte ska tala i mun på varandra eller sitta helt tysta. Eftersom talandet inte har några punkter eller kommatecken, får det icke-verbala också sköta om detta i form av pauser och betoningar. Om det inte vore så, skulle talet bli lika svårtytt som en skriven text utan vare sig skiljetecken eller mellanrum. Ögonkontakt Den som lyssnar brukar titta på den som talar och kontinuerligt ge återkoppling i form av nickningar och ljud som "hm" och "ja". På så sätt får talaren reda på hur lyssnaren uppfattar och reagerar på det som sägs. Den person som talar tittar både direkt på och bort från andra i förhållandevis jämnt fördelade perioder. Vi undviker ögonkontakt när vi behöver tänka efter vad vi ska säga eller när vi vill behålla ordet. Den som inte tittar upp eller som låter blicken irra omkring, uppfattar vi ofta som osäker eller opålitlig.

— Jag behöver en frivillig!

Turtagning Den som vill komma in i ett samtal brukar spänna kroppen, luta sig framåt, lyfta händerna och dra efter andan. Om någon vill ta ordet, söker denne ögonkontakt med den som talar. När han eller hon väl kommit in i samtalet undviks ögonkon81

takt, samtidigt som tonläget kan ligga något högre än normalt. För att sedan behålla ordet kan den som talar undvika ögonkontakt i slutet av meningarna. Vid pauser kan man markera att man inte har talat färdigt genom att titta bort, lyfta händerna och tala fortare. När vi har sagt det vi vill och börjar bli klara minskar vi på gestema, låter händerna sjunka ned och sänker tonen i rösten. Vi markerar på så vis att någon annan kan ta över vår "tur".

Det finns olika sätt att behålla ordet.

Uppgifter 1

Tänk efter hur vi ser ut i ansiktet och vad vi gör med händer och axlar när vi är (a) förvånade, (b) intresserade av en person eller (c) ilskna. Beskriv i detalj; visa gärna för varandra i mindre grupper.

2

Ge exempel på olika gester. Pröva på varandra för att se om ni uppfattar gesten på samma sätt.

3

Observera t ex en matkö eller en biljettkö. Vilket avstånd är det vanligaste? Blir det annorlunda om det är några som känner varandra? Vad händer om någon kommer "för nära"?

4

Observera ett caf.e eller en restaurang (inte i skolan eller på en arbetsplats). Hur sätter man sig? Om några känner varandra, sätter de sig mittemot varandra eller i vinkel? Vad tror du det beror på?

5

Observera ett samtal (två till fyra personer) och lägg märke till de ickeverbala budskapen. Kan du se vad som händer när de byts om i pratandet ("turbyten"), när någon håller med om det som sägs, tar avstånd från det eller om det är någon som oftast tar initiativ i samtalet?

82

Del III Kommunikation i tillämpning

- ;9"

7 Kommunikation i grupp

Om grupper I en grupp händer det mycket mer än vad som sker mellan två personer och det händer samtidigt. Det är många som pratar, skämtar, byter samtalsämnen, avbryter varandra och visar känslor. Flera samtal kan vara igång samtidigt, någon kan plötsligt reagera på sådant som redan avhandlats. Det finns dessutom betydligt färre tillfällen att prata själv. Det är fler man ska lyssna på och det är fler samtalsämnen som avhandlas. Ju större grupp, desto mindre andel kan vi själva räkna med att få av det totala samspelet. I en grupp måste vi ta hänsyn till gruppens dynamik och deltagarnas roller, relationer och bakgrunder. Det finns ofta både formella och informella ledare som ska styra och samordna gruppens arbete. En grupp utvecklar ett eget liv, och själva utgör vi bara en länk i kedjan. Formella och informella grupper Man brukar skilja mellan formella och informella grupper. De formella grupperna finns oftast i organisationer av olika slag. De har en tydlig koppling till ett mål och en uppgift. De har ett uttalat syfte, formulerade regler och en opersonlig karaktär. Ledarskapet är formellt, det finns en eller flera utsedda ledare. "Sociala" skeenden i gruppen (klimat och personliga relationer) har ganska liten betydelse. Informella grupper är mer spontant bildade utifrån samhörighet eller ett gemensamt intresse. De präglas mer av sociala behov och i mindre utsträckning av de uppgifter som gruppen har att utföra. Rollerna bestäms inte av föreskrifter eller regler utan oftast utifrån underförstådda, och ibland omedvetna, normer. Ledarskapet är ofta outtalat och skiftande. En arbetsgrupp eller en skolklass är ex85

empel på formella grupper och en kamratgrupp på en informell grupp. En viss grupp kan förstås vara både formell och informell samtidigt. När en grupp blir större, brukar den också bli mer formell. Kravet på fasta och formella regler och roller blir mer uttalat i större grupper. Det medför att gruppens uppbyggnad, liksom ledarskapet och fördelningen av arbetet, blir formellt och allt mer systematiskt. När antalet deltagare i en grupp blir större, ändras kvaliteten. Med fler deltagare ökar antalet relationer mycket snabbt. Är det bara två människor i en grupp, finns det endast en möjlig relation. Med 30 medlemmar finns det över 400 möjliga relationer mellan de olika personerna. När gruppen växer, tycker deltagarna också att de i allt mindre utsträckning är en del av gruppen; de identifierar sig inte med den lika starkt. Den blir en enhet som upplevs som något utanför dem, med ett eget liv och inget de själva skapar. Och det leder i sin tur till att ansvaret för det som händer i gruppen tunnas ut för varje enskild gruppmedlem. Blir antalet medlemmar fler, blir även den enskilde mindre betydelsefull. Därmed ökar anonymiteten. Grupper är viktiga Människor är gruppvarelser — det är få saker vi gör som inte är påverkade av andra eller avsedda att påverka andra. Större delen av våra liv försiggår i grupper. Vi kan bli så vana vid grupper att vi till och med slutar se dem, men de är en nödvändig del av livet. Vare sig vi tycker om dem eller inte, kan vi inte vara utan dem. Vi människor har under alla tider befunnit oss i grupper, lekt i grupper, umgåtts i grupper, arbetat i grupper och löst problem i grupper. Men de flesta av oss har aldrig brytt sig särskilt mycket om hur grupperna fungerat eller varför. Men med ett mer föränderligt och komplicerat samhälle består grupperna numera av personer som kan ha mycket olika erfarenheter, förväntningar, kunskaper och åsikter. Därmed har samarbetet blivit svårare och anledningarna till konflikter och missförstånd fler.

86

När en grupp träffas Ofta känner inte gruppmedlemmarna varandra då de träffas för första gången. De har ambivalenta känslor och uppfattningar, de vill vara med men är samtidigt lite ängsliga inför vad som kan komma att hända. När vi träffar nya människor, behöver vi ta reda på vilka de andra är för att kunna anpassa oss och för att veta vad vi kan förvänta oss av dem. Vi behöver få reda på vilka krav som ställs på oss samt vilka regler och normer som gäller. Vi är undrande inför vad som kan hända, om vi kommer att trivas i gruppen och om vi kommer att få några vänner. Men vi kan aldrig i förväg få en säker kunskap om sådant. Därför präglas det första mötet av osäkerhet. Hur grupproller skapas Det finns flera sätt att reducera osäkerheten. Vi kan kategorisera människor. Då placerar vi dem i olika grupper utifrån egna åsikter om deras kön, ålder, klädsel eller sätt att prata. Någon deltagare kan påminna om en annan människa. Det är lätt att överföra egenskaper, attityder och kunskaper (som ursprungligen hör till någon annan) till en närvarande person. Det räcker med att denne i något avseende liknar den andre. En gest, ett tonfall, något i utseendet eller en detalj i klädseln kan utlösa sådana kopplingar. Vi "ser" en massa egenskaper och attityder hos den person som nu är närvarande. Utifrån en persons handlingar kan vi tillskriva honom eller henne inre egenskaper. Det kan vara så att Anders satt helt tyst under den första timmen eller att Bosse en gång frågade om något. Carin kanske en gång skämtade, när något höll på att bli pinsamt. Sådana händelser skapar lätt förväntningar — har det hänt en gång, så kan det lika gärna hända en gång till. Har det hänt två gånger, är det snart en regel och då vet vi att det är så. Den tillfälliga "egenskap" en person visat prov på, konserveras och blir uttryck för just en egenskap. En glad person ska vara glad, en tystlåten tyst. Förväntningar lever kvar och växer sig starkare. Om det därför uppstår osäkerhet i gruppen en gång till, är det troligt att vi förvän87

tar oss att Bosse återigen ska ingripa. Mot Anders, som vi nu tror är en tystlåten person som inte tar några egna initiativ, riktar vi inte samma förväntningar. Vi tittar förmodligen inte ens på honom och då blir det ännu svårare för honom att säga något. Han förblir förmodligen tyst, och därmed bekräftas och förstärks vår spirande förväntan. På samma sätt är det med Carin. Om en spänning återigen uppstår, förväntar vi oss att hon också då ska komma med ett skämt. Det spelar knappast någon roll vad hon egentligen säger eller gör. Det kommer ändå att upplevas som roligt och spänningslösande. Konsten att berätta en historia handlar ju inte så mycket om innehållet i den. Det är sättet vi berättar den på och de förväntningar som finns hos övriga som skapar det komiska. När förväntningar delas av flera gruppmedlemmar och dessutom blir förstärkta och konstanta uppstår en roll. En "roll" är summan av alla de förväntningar som riktas mot en person i den sociala situation som hon befinner sig i. Därför kan någon ha en roll i just den här gruppen och en helt annan utanför. En "tyst" person kan vara mycket pratsam då man möts i ett annat sammanhang. Att förändra rollmönster När rollerna fördelas, får vi ett mönster eller en struktur i gruppen. Det består av ett system av roller som sinsemellan stämmer överens med, uppfyller och förutsätter varandra. Finns det en pratsam person måste det också finnas lyssnande eller tystlåtna personer. Om en gruppmedlem vill vara ganska passiv och inte ta på sig olika uppgifter, måste någon annan ta ett större ansvar. Det ena ger det andra som ger det tredje som i sin tur ger det första igen. Mönstret upprätthåller sig självt, det finns inbyggda processer som förhindrar förändring. Det är lätt hänt att deltagarna blir låsta till sina rollfunktioner. Om man inte trivs med en tystlåten roll, och dessutom vet att man fungerar annorlunda i andra grupper, blir man gärna missnöjd och vill ändra på det hela. Men trots att man vill, klarar man sällan av att förändra sin roll av egen kraft. Det räcker inte med att förändra sitt eget beteende. Även om man ändrar sig själv, finns ju de andras förväntningar 88

och uppfattningar kvar. Förväntningarna och därmed kraven på den egna rollen är egentligen starkare i andras medvetanden, och det är deras förväntningar som styr ens egen roll. För att komma ifrån den tystlåtna roll den tidigare nämnde Anders fått, kanske han en dag försöker vara aktiv och ta initiativ. De andra ser och hör vad han gör, men sannolikheten är stor att de också nästa timme eller nästa dag fortsätter att betrakta honom som en tyst person. Deras förväntningar har inte ändrats, det är han själv som har gjort något oväntat. Om andra har en uppfattning om att vi är på det ena eller andra sättet, och vi beter oss annorlunda, är det lätt för de andra att bortse från det. De glömmer det eller ser det som något tillfälligt. Förväntningarna lever ändå kvar och därmed rollen, trots våra försök att ändra oss. Förändringar måste starta i de andras uppfattningar och förväntningar. Därför måste man bli medveten om hur deltagarna i gruppen fungerar. Att medvetet peka på och tydliggöra strukturer och processer gör dessutom att gruppen blir mer öppen. Det är då tillåtet att prata om det som händer med gruppen och individerna. I en öppen grupp kan medlemmarna bli oense utan att det innebär katastrof, och det är tillåtet att ifrågasätta och kritisera.

Gruppens faser Vi ska beskriva en grupps utveckling över tid, en skildring som innebär en förenkling i förhållande till vad som faktiskt sker. Men en förenklad översikt är av värde för att få en uppfattning om vad som kan hända i en grupp. Därmed styr vi våra förväntningar och skapar en beredskap inför vad som kan inträffa. Vi kan då lättare ta itu med det som sedan sker. Den nybildade gruppen Gruppens första fas, eller när en "gammal" grupp möter förändringar, präglas av behovet av tillhörighet. Man vill få vara med och veta om man duger som man är. Gruppmedlemmarna visar upp förhållandevis acceptabla sidor av sig själva och accepterar de 89

andra i gruppen. De är villiga att anpassa sig och ge avkall på sin egen vilja och sina egna behov. Man kommer in i vad som ibland kallas en "smekmånadsfas" och får en första trygghet i gruppen. Det mesta känns för tillfället bra. Man trivs och kommunicerar utan problem, tycker de andra är trevliga och undviker konflikter. En första vi-känsla har uppstått. Reaktionerna på de andra är positiva, även om kommunikationen och relationerna fortfarande är förhållandevis ytliga. Nyordning I nästa fas börjar man anse att man fastnat i de roller och rollfunktioner man fått eller tagit på sig. Man vill då ofta försöka ändra på dem. Man lär känna varandras vardagsjag lite mer och visar mer av sina egna behov och åsikter. När flera i gruppen gör på det viset, är det lätt att konflikter uppstår. Gruppmedlemmarna kanske inte väntar sig detta och har därför ingen beredskap för att hantera konflikterna. Man har tröttnat på att alltid vara till lags och börjar visa sin individualitet. Frågor om status och om vem som bestämmer blir viktiga, vilket innebär att kontrollbehovet hamnar i fokus. Man strävar efter att vara oberoende i stället för att visa sig beroende. Då kräver man också mer och visar missnöje med de andra och det sätt som man arbetar på. Gruppens struktur skakas om. Det leder till ännu fler konflikter. Det kan yttra sig i att man inte låter andra tala till punkt, engagemanget sjunker och vissa deltagare är ofta frånvarande. Det börjar kännas trögt och tungt och kommunikationen går på tomgång. Det leder i sin tur till ännu fler konfrontationer, inte till den anpassning och kompromissvilja som fanns tidigare. Makt och ledarroller kommer i blickpunkten. Vem och vilka ska få bestämma och om vad? I denna maktkamp uppstår det smågrupper och kotterier som ofta konkurrerar med varandra. Beslutsordningen och det formella ledarskapet börjar kritiseras. En del grupper upplöses också i denna fas. De som arbetar sig igenom svårigheterna blir starkare. Efter hand som man löser maktstriderna, börjar man också mer kon90

struktivt att lösa konflikter. Man kommer överens om nya och bättre normer och regler. En delvis ny och fastare gruppstruktur bildas. Därmed infinner sig också en ny vi-känsla med bättre sammanhållning och effektivitet när det gäller gruppens uppgifter.

— Nu har ni varit trygga och konfliktfria i gruppen tillräckligt länge. Det är på tiden att ni blir missnöjda och börjar bråka med varandra.

Arbetsfas Den följande fasen präglas av samhörighet, av frågan om vem man står nära och vilka som kan bli ens vänner. De flesta grundkonflikter är nu lösta och arbetet med aktuella uppgifter fungerar bra. Fokus ligger på ömsesidigt beroende och samarbete. Den viktigaste frågan är om man är omtyckt och i så fall av vilka. Man kan diskutera hur stor öppenheten ska vara och hur mycket känslor man ska och bör visa. Ofta är det en fin stämning, man trivs bra med arbetet och med varandra. Man har nu nått en platå och kan stanna kvar där tills omständigheterna kräver nya förändringar. Gruppen kan ställas inför nya situationer eller krav där beredskapen kanske inte räcker till och stabiliteten skakas om. Varje sådan förändring kan innebära en kris i gruppens liv. Man måste hitta delvis nya mönster och nya sätt att ta itu med den uppkomna situationen. Först när gruppens medlemmar accepterat att de måste förändra saker och ting, kan de ta itu med problemen. Då kan de ta sig ur krisen och förlamningen, hitta nya relationer och en ny rollfördel91

ning, en ny effektivitet och arbetsglädje. Gruppen har nu en bättre beredskap inför den förändring som krävs än den hade i början. Denna grupprocess upprepas under den tid som gruppen existerar genom att man får nya medlemmar, nya uppgifter, nya ledare och ny miljö. Det kräver en ny anpassning och varje gång måste man så att säga börja om på nytt igen. Men gruppen går nu snabbare igenom de olika utvecklingsskedena. Ju mer man har varit med om tillsammans, desto lättare är det.

— Nästa torsdag ska vi gå in i en maktkamp.

Ledarskap Ett bra ledarskap går ut på att starta och vidmakthålla de processer som gör att gruppen fungerar bra. Man ska uppmuntra positiva handlingar och hindra en destruktiv utveckling. En ledare ska kunna gripa in i gruppens utveckling vid lämpliga tidpunkter. Man ska i stora drag stödja samspelet, styra gruppen mot dess mål och skapa trygghet och öppenhet. Ledaren bör i inledningsfasen hjälpa gruppen genom att stå för struktur och tydliga regler. Efter ett tag kan han bli mer avvaktande än styrande. När "smekmånadsfasen" är över, ska ledaren uppmärksamma behovet av nya roller i gruppen och bearbeta eventuella konflikter. 92

Det innebär att både små och stora konflikter ska tydliggöras och eventuellt åtgärdas. Ledaren ska inte lösa gruppens problem utan snarare ge ett förhållningssätt och visa på möjliga vägar. Hans eller hennes lyssnande och stödjande funktioner är viktiga. Ledaren kan då ge en modell för hur man hanterar konflikter, problem och misshälligheter. Därmed blir det en balans mellan uppgift och samspel som gör att gruppen kan fungera effektivt.

Ny i arbetsgruppen Det finns både fördelar och nackdelar med att vara ny på en arbetsplats. Det kan kännas svårt då allt är nytt. Det är så många människor och så många intryck att man kan känna sig utmattad efter en dag eller två och få svårt för att hålla ordning på allting. En fördel med att vara ny är att man så att säga har rätt att vara "dum och ovetande". Frågor från en nyanställd brukar upplevas som något naturligt, och de "gamla i gården" är i de flesta fall också angelägna om att svara så gott de kan. Passa därför på att fråga så mycket som möjligt i början! När man själv har blivit varm i kläderna kan reaktionerna på sådana frågor lätt bli "Har han inte förstått det...?" Är man ung och oerfaren kan det vara svårt att arbeta tillsammans med äldre och mer erfarna personer. Kommer man som ny kan det hända att man är full av entusiasm och har många nya ideer om verksamheten. Kanske blir man då bemött med håglöshet och "ja ja, prata på du bara, det där växer du nog ifrån, ska du se". Då gäller det att ha kvar sitt engagemang och fortsätta att arbeta för att utveckla verksamheten, om än i något lugnare takt än vad man tänkt sig från början. En annan svårighet är arbetsgruppens struktur. Personalen på daghem och fritidshem bildar ett arbetslag som är både formellt och informellt. Det formella innebär den position och de uppgifter som personerna på en viss avdelning har. Det handlar också om vilka uppgifter de ansvarar för och vilka regler de ska följa.

93

Det informella är hur gruppen fungerar praktiskt. Det handlar om vem som egentligen bestämmer, vem man ska fråga, vems stol som man inte får sitta på i fikarummet, vilka samtalsämnen som är tabu, vilka åsikter som är de "rätta". Det informella får man sällan kunskap om genom att fråga. Det är något som man får lista ut på egen hand genom att vara nyfiken och lägga märke till hur de andra beter sig.

Att leda en grupp Ett pedagogiskt ledarskap innebär inflytande tillsammans med gruppen, med barnens samtycke och acceptans. En ledare kan på så sätt fungera som en modell för gruppen — en person vars instruktioner man följer därför att man vill göra det, inte för att man tror att man borde eller för att man tvingas till det. Ledarskap är därmed inte samma sak som att utöva makt över andra. Det går visserligen att leda en barngrupp med makt och hot, men det skapar vare sig en positiv utveckling eller någon öppenhet i gruppen. I det goda ledarskapet strävar man efter att skapa ett ömsesidigt förhållande mellan ledare och grupp. Det rör sig om ett samarbete, där ledaren är mer eller mindre accepterad av deltagarna. Att leda en grupp innebär att motivera deltagarna att fungera tillsammans och se till att vissa grupp- och rollfunktioner uppfylls. Som ledare ska man acceptera sin roll och utföra sina uppgifter — och samtidigt vara personlig. Man ska vara tydlig. Det underlättar både för gruppen att arbeta mot dess mål och för relationen mellan ledare och deltagare. Ledarskap handlar inte om talang (något som en del har och andra saknar). Det är snarare en kompetens som utvecklas genom kunskap och erfarenhet. Om en ledare fungerar bra i en situation, behöver detta inte innebära att han eller hon automatiskt kommer att fungera lika bra i en annan situation eller med en annan grupp. Ledarskapet är mer beroende av situation än av personlighet — en samtalsledare behöver inte alls vara en bra fotbollsledare. Om man misslyckas som ledare beror det i de flesta fall inte på 94

att man saknar vissa egenskaper utan mer på att man inte besitter tillräckligt goda gruppfärdigheter. Det kan innebära att man inte kan "läsa av" gruppens behov, inte förstår vad som försiggår bland barnen. Man förmår inte att skapa positiva normer i gruppen och lyckas inte med att utveckla ett bra klimat.

f

4,

— Okej, gubbar! Tio minuters rast, men inte en sekund längre!

Två aspekter av ledarskapet Ledaren kan genom ett pedagogiskt bra förhållningssätt skapa ett öppet klimat, ge deltagarna trygghet och styra arbetet mot de mål som gruppen inriktat sig på. Viktiga ledarfunktioner är bland annat följande. •

Planering, igångsättning och styrning. Gruppens mål behöver klargöras, normer och regler ska helst bli uttalade. En viss arbetsfördelning kan behöva göras. Det handlar om att skapa struktur och organisation i det man företar sig. Vi kan kalla det för en uppgiftsfunktion. Barnen ska exempelvis lära sig att ta ansvar och städa efter sig.

95

•

Stöd och bekroftelse. Man ska se till att barnen blir bekräftade och uppmärksammade och att de är accepterade av de andra i gruppen. Man neutraliserar spänningar och konflikter, skapar en gruppanda och utdelar beröm och kritik. Vi kan kalla detta för en samspelsfunktion. Barnen ska trivas och de ska fungera tillsammans med varandra.

Uppgifter 1

Jämför en formell och en informell grupp med varandra (t ex en kamratgrupp med ett sammanträde eller ett läxförhör). Vilka skillnader finns det när det gäller hur man pratar och beter sig?

2

Vilka bra och dåliga erfarenheter har du av grupper? Hur kan man göra för att starten ska bli bra i en ny barngrupp?

3

Tänk på någon gång då du själv har varit ny i en grupp och jämför med vad som står i avsnittet "När en grupp träffas" (s 87-89). Kan du känna igen dig?

4

Vilket rollmönster finns det i din egen klass? Hur har det uppstått? Är du nöjd med den roll du själv har i klassen eller vill du ändra på den?

5

Hur ska man bära sig åt för att få reda på hur en arbetsgrupp fungerar informellt när man kommer som ny?

6

När man ska arbeta med en barngrupp, kan barnen då vara med och bestämma mål och regler? Är det någon skillnad på förskolebarn och fritidsbarn när det gäller detta? Vilka effekter får det att barnen är med och bestämmer?

96

8 Kommunikation på arbetsplatsen

Anställningsintervju En anställningsintervju kan vara en mycket viktig situation för ett kommande arbete. Det blir allt vanligare att arbetsgivaren vill träffa dem som söker en anställning. Man kan då berätta om sådana kunskaper och erfarenheter som är svåra att formulera skriftligt. När man söker arbete via annons brukar man ibland skicka in en skriftlig ansökan. Man bifogar sina meriter — utbildning, kurser och vad man arbetat med tidigare, exempelvis sommarjobb. Man kan också berätta om andra aktiviteter som kan vara av intresse, som att man varit med i en förening och kanske också vilka fritidsintressen man har. Indirekt sett ger en ansökan ofta en bild av den sökande som person — särskilt om man har skrivit och formulerat den själv (till skillnad från ett färdigt formulär). Det kan vara viktigt med denna bild av sig själv, eftersom man på daghem och fritidshem måste kunna kommunicera muntligt och skriftligt med föräldrar och andra personer. Idag vill arbetsgivaren ofta också göra en intervju med de sökande, eftersom det är svårt att bilda sig en uppfattning om människor enbart utifrån en ansökningshandling. Ett möte ansikte mot ansikte ger ofta mer information än betyg och andra papper. "Sociala" färdigheter, hur man uttrycker sig, klarar av att hantera stress och vilket intryck man förmedlar, har blivit allt viktigare inom arbetslivet. Även om man har erfarenhet av intervjuer sedan tidigare, kan det mycket väl hända att man blir spänd inför en anställningsintervju — det gäller de flesta. Det är också något som de flesta intervjuare är medvetna om. Som vanligt med nervositet så minskar den om man är väl förberedd. Man kan exempelvis fundera på vad intervjuaren kommer att fråga om. Man kan själv ha skrivit ned frågor om det man vill ha reda på. 97

Råd Här följer ett antal råd att tänka på inför en anställningsintervju. Man får räkna med att den som intervjuar noga har läst igenom den ansökan som skickats in. Därför kommer han eller hon säkert att fråga om olika saker utifrån det som står där. Om man har erfarenheter från arbetslivet, ska man lyfta fram de positiva sidorna i de arbetsuppgifter man har haft och det företag eller den organisation som man arbetat inom. Beskriv gärna arbetsuppgifterna i detalj. Prata inte illa om tidigare arbetsplatser eller om någon person där.

— Hur har det gått att samarbeta? — För mig har det gått bra. Det är värre med dom andra.

Svara lugnt på frågorna, använd inte slang och undvik utfyllnadsord som "typ", "va" och "liksom". Lägg gärna ut texten så att svaren inte blir enstaviga. Det kan vara bra att inte svara för snabbt utan tänka efter en stund.

Frågor som kan ställas vid en intervju • • • 98

Berätta lite om dig själv. Vilka är dina bra och dina dåliga sidor? Vilka jobb har du haft tidigare?

• • • • • • • •

Hur har det gått att samarbeta med andra? Varför söker du dig just hit? Varför är just du bra för det här jobbet? Hur klarar du av att arbeta under stress? Hur gör du när barnen bråkar? Vad gör du om en chef eller arbetskamrat ger dig kritik? Vad anser du om TV och barn? Vilka slags arbetsuppgifter intresserar dig mest?

Presentationsteknik Ibland ska man prata inför andra, hålla en föreläsning, redovisa en uppgift eller exempelvis informera om daghemmets aktiviteter på ett föräldramöte. En presentation handlar inte bara om innehållet i det som sägs. Hur man framför det och den kontakt man får med åhörarna kan vara avgörande för hur de uppfattar det man säger. Presentation handlar därför i högsta grad om kommunikation. Ordet "presentation" betyder ungefär "göra närvarande" eller "lägga fram". Att kunna presentera sin information på ett bra och levande sätt är förstås viktigt för att åhörarna inte ska somna och för att de ska kunnå ta till sig det som sägs och visas.

UT

presentation

► IN

kommunikation

All inlärning sker i nervsystemet, och som informatör vet man aldrig vad lyssnarna gör med den information som de får sig till livs. Det finns ett talesätt som säger att "ingen kan lära någon annan någonting". Det man tänker på är att det enda man kan göra är att 99

lära ut något så bra som möjligt. Att lära in sköter deltagarna själva om. Det innebär att man måste tänka på en hel del saker när det gäller utlärningen, men man får inte glömma bort inlärningen. Det första handlar om presentation, det senare om kommunikation. Man måste se till att deltagarna verkligen får tillfälle att ta till sig och bearbeta den information som presenteras och att man själv kan kontrollera hur det man har sagt uppfattas. Det är därför bättre att starta en dialog med dem som lyssnar, inte bara hålla en monolog för dem.

Före presentationen Om man är ovan vid att prata om ett visst ämne eller överhuvudtaget ovan vid att prata inför andra, är det bra att ha förhållandevis gott om tid på sig för att tänka igenom och planera. Goda i&er behöver tid för att växa och mogna. Att skriva ned det man ska säga brukar vara bra, men ett sådant manus är mest till för ens eget minne. Om man ordagrant skrivit vad man ska säga är det bäst att lägga ifrån sig manuskriptet då man pratar. Man får inte stå och läsa innantill! En skriven text är svår att översätta till talspråk och låter inte naturlig.

— Oförberedd som jag är...

100

Nervositet Den vanligaste känslan inför en presentation är förmodligen nervositet. Många tycker att det är negativt att vara nervös och att det är detsamma som att man kommer att misslyckas. Men vi kan lika gärna se nervositeten som en anspänning. Man ska göra något viktigt, och därför satsar man på detta — man är "laddad". Med ett sådant synsätt kan nervositet eller anspänning bli en tillgång för talaren. Ett sätt att minska anspänningen är att se till att man är säker på vad man ska säga under de första minuterna — då hinner man lugna ner sig och kommer igång med att prata. Talet Rösten är vårt viktigaste instrument när vi talar inför andra. En lugn och avspänd röst är behaglig att lyssna till. Blir man nervös spänns musklerna i halsen och då blir rösten ansträngd. Den åker upp i tonläge och blir jobbig att lyssna till. Det är lätt att bli torr i halsen, både av anspänningen och av att man pratar under längre tid än normalt. Om man sträcker på sig och gäspar högt ett par gånger vidgar man svalget och får en djupare röst. (Men det kanske är bäst att göra det innan åhörarna kommer in!) Uppmärksamhet Det är inte säkert att deltagarna är motiverade att lyssna på det man har att säga. Deras uppmärksamhet kan vara riktad åt något annat håll. Dessutom finns det en skillnad mellan hur många ord man kan säga och hur många man klarar av att lyssna på under en och samma tid. Man hinner säga bortåt 150 ord per minut, men kan mycket väl lyssna på 1 000 ord i minuten och ändå förstå innehållet. På den tid som "blir över" kan åhörarens tankar vandra iväg åt något annat håll och då minskar uppmärksamheten. Man klarar inte av att vara fullt koncentrerad och uppmärksam under en längre tid, efter ett tag tröttnar man. Genom att variera rösten, innehållet och utförandet kan man skapa nytt intresse och 101

förhindra att åhörarna förlorar uppmärksamheten. Det kan räcka med att skriva något på tavlan, visa en bild på overhead-apparaten, ändra röstläget, ställa en fråga eller ge åhörarna tillfälle till en minuts diskussion med sin granne. Det viktigaste är att man inte pratar hela tiden, visar bilder hela tiden eller ställer frågor hela tiden. Hjälpmedel Det finns en hel rad utmärkta hjälpmedel: ljudband, video, diabilder, arbetsprojektor (overhead), skrivtavla och blädderblock. Deras viktigaste funktion är att vara ett komplement till det man själv säger och en variation till pratandet. De ska inte ta över själva presentationen, utan vara något som man använder för att förtydliga och ge exempel. Som åhörare kan det vara bra att ibland få bli åskådare. Människor tar ju till sig kunskap och information på olika sätt. Om man både får se och höra något, så minns man det bättre.

Föräldrasamtal Samtal mellan föräldrar och personal är en del av arbetet med barnen. På daghemmet möts man vanligen vid hämtning och lämning av barnen. På ett fritidshem träffar man föräldrarna mera sällan. 102

Daghem och fritidshem är en arbetsplats. Som anställd vet man mycket om hur barnet fungerar under dagen. Däremot vet man mindre om hur han eller hon har det under morgnar, kvällar och helger. För föräldrarna är det tvärtom. Dessutom vistas barnen i två helt olika miljöer. På daghemmet kan barnet därför bete sig på ett sätt som förvånar föräldrarna och hemma på ett sätt som förvånar personalen. Barn är som vuxna — de är lite olika i skilda sammanhang. Därför är det viktigt att man pratar i termer av att "det vi sett är..." eller "vår uppfattning om Lisa är att ..." i stället för att säga att Lisa är på det ena eller andra sättet.

— Jag förvånar såväl föräldrarna hemma som personalen på dagis.

De vardagliga mötena kan emellertid inte ersätta planerade föräldrasamtal, så kallade kvartssamtal. Dessa samtal är en naturlig del i samarbetet kring barnen och det är personalens uppgift att ta initiativ till dem. De ger tillfälle till att något mer ingående diskutera barnets situation och daghemmets eller fritidshemmets pedagogik och mål. Man ska bestämma i förväg vad som ska avhandlas och båda parter ska ha möjlighet att tänka igenom det hela innan man träffas. Som personal har man ofta en starkare position i förhållande till föräldrarna. Personalen upplevs som experter, de är vana, de träffar många andra föräldrar och gör detta som en del av sin yrkessituation. Därför är det viktigt att man skapar en bra atmosfär — lyssnar på föräldrarnas erfarenheter och frågar efter deras åsikter Det 103

handlar om ömsesidighet, det är både ett givande och tagande av information och upplevelser. Efter samtalet börr man utvärdera det. Man tror gärna att man ska komma ihåg vad som sagts, men det bleknar snart bort. Man behöver sitta ensam en stund och tänka igenom det viktigaste som sagts, vad som var bra och dåligt samt vad man ska tänka på vid nästa samtal. Starka känslor Vissa samtal är viktigare än andra och ibland kan man inte riktigt följa ett uppgjort schema. Så är fallet när det har hänt något upprörande eller då man hamnat i konflikt med varandra och behöver reda ut det. Dessa samtal behöver noga planeras, så att man vet vad som är väsentligt att prata om. Man måste ha ett klart mål eftersom det är lätt att hamna fel eller glömma bort något. Det är viktigt med jag-budskap och återkoppling och att då och då stämma av för att undersöka hur föräldrarna uppfattar det som sägs. Man ska försöka att inte gå i svaromål om man känner sig kritiserad. Om man har en annan åsikt än föräldrarna ska man förstås berätta det. Men man behöver inte överbevisa dem om sin egen ståndpunkt; det leder lätt till låsningar och avståndstagande. Det räcker mycket väl att klargöra olikheter genom att säga: "här tycker vi uppenbarligen olika".

Stress och krisreaktioner Alla människor hamnar någon gång i kris; betydligt oftare blir vi utsatta för stress. Det finns många anledningar till stress, och människor reagerar olika starkt i olika situationer. Stressreaktioner kan uppstå vid händelser som anses vara naturliga och som de allra flesta är med om. Det kan vara att man har haft för mycket att göra på arbetet eller att man inte klarar avbetalningarna på ett lån. "Negativ stress" är ett oönskat och otrevligt tillstånd, som uppstår när kraven på oss är större än vår förmåga att hantera dem. Det senare kan i vissa fall göra att vi hamnar i en akut krissitua104

tron. Reaktionerna kan utlösas när vi slutar skolan, misslyckas på ett prov, flyttar hemifrån, gifter oss, får barn, genomgår en skilsmässa, blir arbetslösa eller byter bostad. Omskakande händelser utlöser också stress och kan bidra till att vi hamnar i krissituationer. Det är svårt att klara av sig själv och styra sina känsloreaktioner då man blir indragen i olyckor, krig och katastrofer, drabbas av en svår sjukdom eller av att någon närstående avlider. Det finns många orsaker till personliga kriser. Förändringar i privatlivet eller på arbetet kan utlösa negativ stress och starka känslor. Då är behovet vanligtvis stort av att ha någon att prata med, någon som kan ge stöd genom att lyssna och visa förståelse.

Kris Vi kan betrakta en kris som en starkt stressframkallande situation. Man brukar tala om två olika slags kriser — livskriser och "traumatiska" (djupgående) kriser. Det förra innebär kriser som så att säga hör ihop med livet, exempelvis tonårskrisen och trettioårskrisen eller att bli förälder och att pensioneras. Ibland kan sådana förändringar innebära att man på något sätt inte lyckas hantera dem, de växer en över huvudet. En traumatisk kris uppstår genom en förlust av någon man tycker om, eller att man riskerar att förlora någon. Det kan också vara att man i grunden blir kränkt som människa (som att bli tagen av polisen, förlora sitt arbete eller bli inlagd på sjukhus) eller att man drabbas av en katastrof (större olycka, översvämning, jordbävning eller brand).

Krisens faser Vid oväntade och dramatiska händelser brukar man komma in i en chockfas som varar någon timme eller dag. Det kan innebära allt från panikreaktioner till att vara till synes helt oberörd av det som har hänt. Man kan också gråta och skratta om vartannat. Reaktionerna handlar om att förneka det som har hänt eller att försöka att skjuta det ifrån sig. 105

Det övergår sedan i en reaktionsfas, då man blir medveten om det som skett. Det är som om insikten brutit igenom en försvarsmur. Man tar till sig det som har hänt steg för steg, vilket kan innebära att man växlar mellan insikt och förnekande. Detta kan pågå i en vecka eller flera månader. Det är vanligt med sömnsvårigheter, ångest, gråt, uppgivenhet och psykosomatiska reaktioner som huvudvärk och magont. Man kan också ta till alkohol som "dämpare" av upplevelser och minnen. När de akuta kris- och sorgereaktionerna passerat övergår krisen i en bearbetningsfas som i vanliga fall omfattar ett halvt till ett års tid. Från att ha varit helt och hållet upptagen av händelsen, och hur det var tidigare, börjar man kunna se framåt igen och intressera sig för nuet och omgivningen på ett mer "normalt" sätt. Den sista fasen kallas nyorientering, man får kontroll över sin smärta, ångest och sorg. Minnet och upplevelsen finns förstås fortfarande kvar men påverkar en inte längre lika starkt som tidigare. Omgivningen Omgivningens reaktioner är viktiga för hur vi själva lyckas hantera både stress och krisreaktioner. Det är nödvändigt att ha någon att prata med och känna stöd av. En människa i kris behöver ha hjälp med att uttrycka och beskriva sina känslor och kanske också orka uppleva dem. Även om det kan verka svårt att möta en person i kris, kan man som vän och arbetskamrat vara ett stort stöd. Man kan själv sitta tyst och lyssna. Det är närvaron av en medmänniska som den andre behöver. Det är den som befinner sig i en krissituation som ska få prata om sina upplevelser, ibland om och om igen. Det kan hjälpa honom eller henne att återuppleva det som har hänt och inse att det inte går att ändra på det som har skett. Det han eller hon minst av allt behöver är goda råd om att gaska upp sig eller att sluta upp med att älta sorgen. Man ska inte heller förringa det som har inträffat. Den som har varit med om något omstörtande bär på en stark upplevelse. Det är värdefullt att komma ihåg att upplevelsen alltid är "sann" för den andre, även om händelsen i sig kan verka nog så bagatellartad för en utomstående betraktare. 106

Svåra samtal Att prata med människor i kris eller i ett akut stresstillstånd upplevs ofta som en svår och krävande uppgift. Därför kan vi kalla den typen av samtal för svåra. Ofta sköts sådana samtal "professionellt" och som en del av arbetsuppgiften för lärare, handledare och chefer. Men man kan hamna i dem också som vän eller arbetskamrat. Man måste ibland ta itu med konflikter mellan personer i arbetsgruppen. Det kan vara samtal som rör problem med exempelvis frånvaro eller droger. Det kan vara stödsamtal för att hjälpa någon i samband med dödsfall, mobbing eller uppsägning. Vad som uppfattas som svårt är inte detsamma för alla människor. Det kan vara samtalsämnet eller relationen. Man kanske tycker att man har för lite erfarenhet eller är rädd för vad som kan hända under samtalets gång, som att den man pratar med ska bli arg eller börja gråta. Stöd För att kunna fungera som ett socialt stöd behöver vi inte vara specialister (psykolog eller kurator). Grundläggande människokunskap, erfarenhet av människor i olika situationer och ett reflekterande förhållningssätt — att man tänker efter både före och efter ett samtal — är mycket goda utgångspunkter. Att försöka tillämpa det goda lyssnandet är också en bra hjälp. Ibland kan det räcka med att man genom frågor och intresse visar att man bryr sig om någon annan för att denne ska känna ett stöd. Att "härbärgera" Det går inte att undvika att då och då bli illa berörd eller både arg och ängslig. Känslomässiga reaktioner är en mer eller mindre naturlig del av samtal. Att klara av att härbärgera en annan människas tankar och känslor, att ta emot och stå ut med dem utan att förneka dem, är en viktig del av ett samtal som berör svåra ämnesområden. Härbärgerande innebär att man bokstavligen tar hand om den andres kanske starka eller outhärdliga känslor. Det innebär att man 107

själv som "samtalsledare" också måste stå ut med obehag, stark oro eller fientlighet. Man ska också kunna fungera som en tydlig modell för den andre när det gäller att fundera över och hantera en svår situation. Att genomföra svåra samtal Ett svårt samtal är ett samarbetsprojekt och inte en enmansföreställning; det är något man genomför tillsammans. Om man tar den andre på allvar och visar att man inte är ute efter att anklaga utan snarare vill reda ut saker och ting, kan man undvika misstänksamhet och avståndstagande. Öppna frågor och utrymme för ömsesidighet är också viktigt. Man visar då att samtalet främst bygger på lyssnande från ens egen sida. Ett professionellt samtal innebär att man skjuter sina privata känslor och reaktioner (framför allt egna bekymmer och problem) åt sidan för en stund. Då kan man använda sig själv som redskap för att hjälpa en annan människa. Om samtalet är planerat, är det viktigt att formulera en målsättning, att man vet vad man vill uppnå med samtalet. Då är det lättare att styra det och dessutom hålla det på rätt nivå, så att det varken blir för ytligt eller för privat. Man kan inrikta sig på att den andre ska formulera synpunkter och farhågor kring det som har hänt och tillsammans med en själv komma fram till hur hon ska hantera situationen. Målet är då inte att man ska lösa den andres problem åt henne, utan något mycket enklare — man ska ge henne tillfälle att prata om sig själv och sina upplevelser. Vid den här typen av samtal är det mycket lätt för en samtalspartner att ta till försvarsmekanismer. Man blir blockerad, förnekar, bortförklarar och projicerar, man skjuter över egna känslor och egen skuld på någon annan. Därför är det viktigt att dels försäkra sig om att det blir en fråga om samarbete, dels se det första samtalet som en inledning till flera. Man ska inte tro att ett svårt problem är avklarat bara för att man har pratats vid under en halvtimme.

108

Att handskas med konflikter och störningar Ibland är man inte "samtalsledare" utan "samtalspartner". Man kan ju själv vara inblandad i ett problem eller delaktig i en konflikt. En grundläggande förutsättning för att kunna handskas med oklarheter, konflikter och problem är att det finns en öppenhet i samspelet och relationen. Denna öppenhet skapar ett slags lugn som gör att man inte behöver skrika eller ständigt avbryta varandra. Om man inte får tala till punkt, blir det snart viktigare att kunna ta tillbaka ordet och visa att den andre har fel än att föra ett konstruktivt samtal. Öppen kommunikation är konkret, visar på möjligheter, är probleminriktad och tillitsfull. Sluten och negativ kommunikation är oklar och hopplös till sin grundton. Att vara värderande, att kritisera och ge negativa bedömningar, leder till ett defensivt klimat. Man ska inte bedöma den andres beteende, känslor och inlägg som bra eller dåliga, lämpliga eller olämpliga. Ett annat sätt att skapa ett dåligt klimat är att sträva efter kontroll och makt och låta bli att ge bekräftelse och återkoppling. Att vara dogmatisk, att inte ändra på några som helst avsikter och uppfattningar, skapar också en negativ stämning. När vi inte får stöd eller möter misstänksamhet, blir vi lätt defensiva och slutar att acceptera den andre. Vi går in för att vinna poäng och prestige. För att motverka detta ska vi sträva efter att få ett accepterande, tryggt och stödjande klimat. Det gör vi genom att vara beskrivande i stället för värderande, inriktade på gemensamma problem i stället för kontrollerande (eller säga att allt är den andres fel) samt förstående i stället för neutrala. Ett pedagogiskt redskap är klargörande, att vi konkretiserar innebörden i budskapen. Det gör vi bäst genom att fråga och undra. Då vet vi om vi förstått rätt; vi berättar om vad vi själva tycker och frågar om detta stämmer. Frågandet är viktigt. Det kan annars lätt bli påståenden om sådant som den andre känner till mycket bättre än vad vi gör (som att "du är inte arg, bara trött"). Alla människor kan förändras och utvecklas — det är en bra utgångspunkt i arbetet med människor. Ibland, när man möter vissa personer, kan man förstås tvivla på att detta är möjligt. Men då ska man först övertyga sig om att det verkligen är så och inte utgå från det som en självklarhet. 109

Uppgifter 1 Titta på de frågor som ofta ställs under en anställningsintervju (se s 98-99). Hur skulle du svara på dem? Arbeta i par och spela en anställningsintervju. Den ene spelar föreståndare och den andre en arbetssökande. Gör det två gånger och byt roller så att ni får träning i att både ställa och besvara frågorna. Diskutera sedan hur det kändes. 2

Några frågor som man själv ställer i en anställningsintervju kan handla om arbetsuppgifter, arbetstider, lön och hur barnen fungerar. Vilka fler tänkbara frågor finns det? När kan man under en intervju fråga om detta?

3

Hur skulle du vilja lägga upp ett kvartssamtal med föräldrar på t ex ett daghem? Vilka samtalsämnen passar?

4

Hur reagerar du på stress? Kan du känna igen dina egna kroppsliga reaktioner när du hamnar i en stressande situation (t ex hjärtklappning, svettning, fjärilar i magen och huvudvärk)?

5 Hur kan man minska stress i klassrummet, i ett arbetslag och i barngruppen? 6 Diskutera vad man kan göra som medmänniska när man upptäcker att någon upplevt något som verkar jobbigt — t ex när det gäller en vän, en klasskamrat eller en arbetskamrat.

110

9 Kommunikation mellan män och kvinnor

Könsidentitet och könsroll Eftersom vi skiljer oss åt när det gäller kön, utbildning, vanor och umgänge, ser vi inte på världen och på människor på samma sätt. Vi talar olika, tänker olika och tolkar samma händelser på skilda sätt. Vi kan i den bemärkelsen växa upp i samma omgivning men i olika världar, vilket yttrar sig i skilda kommunikationsstilar och olikartade sätt att prata. Vårt kön formar en grundläggande del av vår personlighet. Under uppväxten förvärvar vi både en könsidentitet och en personlig könsroll. De i&er och normer som ingår i dessa roller lär vi oss tidigt i livet. Om vi inte följer dem utsätts vi för påtryckningar för att återgå till det som anses vara normalt för könsrollen. Manligt och kvinnligt Alla kulturer har sina uppfattningar och värderingar om vad som är passande för pojkar och flickor, män och kvinnor. En typisk mansroll i västvärlden i slutet av 1900-talet går ut på att vara rationell, styrande, aktiv och oberoende, medan en typisk kvinnoroll är mer passiv, känslomässig och relationsinriktad. De flesta skillnaderna mellan män och kvinnor kan hänföras till tre källor. Den biologiska skillnaden, den sociala (som bestäms av könsrollen) samt en maktskillnad som beror på att de sociala positionerna är olika för män och kvinnor. Som alltid när vi diskuterar könsskillnader får vi skilja mellan generellt och individuellt, mellan mansroll och typiskt manligt samt mellan kvinnoroll och typiskt kvinnligt. Enskilda individer behöver inte följa könsrollsmallen till fullo, det är tvärtom ovanligt. Män är inte ensidigt manliga och kvinnor inte ensidigt kvinnliga. Stereotypa och generella könsrollsuppfatt111

ningar behöver inte vara sanna eller riktiga för en viss person eller ens för grupper av män respektive kvinnor. Men i och med att det kommer till uttryck i egna och andras förväntningar, innebär det ett visst krav på likformighet. Även om det givetvis är så att fler män är maskulina och fler kvinnor feminina än tvärtom, är könsidentitet en gradfråga med stora individuella skillnader. Det är inte så att det finns två olika kön med en skarp gräns emellan sig. Det är snarare fråga om två gränsområden som till stora delar täcker varandra.

Flickor och pojkar Barndomen Redan i barndomen får vi ganska klara uppfattningar om vad könsrollerna innehåller och vilka förväntningar som ställs på vuxna och barn, pojkar och flickor, kvinnor och män. Vi tror ofta att skillnaderna är större än vad de i verkligheten är. Även om förväntningarna kanske är felaktiga, påverkar de verkligheten. De kan styra vårt beteende mot varandra och skapa självuppfyllande profetior. Vissa allmänna och tidiga könsrollsskillnader påverkar oss genom att de formar attityder, personlighetsdrag och uppfattningar. Flickor får en närmare relation till sina mammor, de är ju av samma kön. De får tidigt träning i att vara nära en annan människa. Men de blir samtidigt lätt överbeskyddade och fostrade till att ha större kontroll över sig själva. Pojkar får större frihet och uppmuntras till att ta initiativ. De får mindre närkontakt och tröst och styrs till att bli mer oberoende. Redan i ettårsåldern visar de mer nyfikenhet och större självständighet än flickorna. De söker sig längre bort från sina mammor, stannar borta längre perioder och pratar mindre med dem än vad flickorna gör. Lek I förskoleåldern leker flickor gärna i mindre grupper, helst inomhus och i par. På daghemmet tyr de sig oftare än pojkarna till den 112

vuxna personalen. Flickornas sociala liv centreras kring en bästis. De söker närheten till någon annan, och deras vänskapsrelationer skapas och avslutas via förtroenden och hemlisar. Därför är det svårt för nybörjare eller utomstående att få komma med i gemenskapen. När flickor är i grupp, leker de ofta rollekar och samarbetslekar. De pratar mycket under leken och får tidigt träning i att utveckla språket. Flickorna lär sig att hantera relationer och skapa en jämlik grupp. De vill hålla ihop och löser sina konflikter utan formella regler. Om samarbetet inte skulle fungera riskerar gruppen att upplösas. De leker då vidare i en mindre grupp eller två och två. Pojkar tenderar att leka i större grupper. Det är lätt för andra att komma med i gruppen, men det uppstår också en hierarki (rangordning) där det är viktigt att få en hög position. Det får man ofta genom att slåss med ord eller visa sin fysiska styrka. Pojkar lär sig överlag att hävda sig och slå sig fram. De använder språket för att upprätthålla hierarkin, och samtalet i kamratgruppen blir en träning i konkurrens. Därför blir samtalen sällan lugna och förtroliga. De löser konflikter genom att hänföra till ett regelsystem, och den som inte följer reglerna blir i varje fall tillfälligt utesluten ur gemenskapen. När pojkar och flickor växer upp och lever tillsammans behåller de sina vanor och attityder. Vi ser dem som självklara och därför upptäcker vi inte olikheterna. Kvinnor vill exempelvis prata innerligt och nära, ha relationen i fokus. Män vill oftare göra saker, aktiviteten är viktig, för att uttrycka närhet och solidaritet.

Män skapar närhet genom aktivitet.

113

Skolan Förväntningarna på pojkar och flickor är olika — också i skolan. När barnen börjar skolan lever de upp till dessa förväntningar, det är ju en del av identiteten som nybliven elev. Elevrollen som flicka handlar om anpassning och lugn och om att ha en stark självkontroll. Flickor sitter ofta tysta och stilla, är lydiga och motiverade för skolarbetet. Pojkarnas elevroll associeras med agerande och utagerande, vilket innebär en låg grad av kontroll. De är aktiva, bryter mot regler och ifrågasätter ofta. Medan flickrollen är passiv, får pojkarna ta sig en del friheter. De är synligare i klassrummet, med allt vad det för med sig ifråga om identitet och bekräftelse. De får beröm för sin tankeförmåga och innehållet i det de säger. Samtidigt kan de få negativa synpunkter på sitt sätt att framföra det. Flickorna får däremot beröm för sitt sätt att formulera sig men oftare än pojkarna kritiska synpunkter på innehållet. Även om flickor är bättre på att hantera språket i lägre klasser, jämnas det ut högre upp. I högstadiet och i gymnasieåldern tystnar flickorna alltmer, och deras prestationer blir sämre. Då blir flickrollen till nackdel för flickorna eftersom skolarbetet kräver större självständighet, förmåga att hävda sig och färdigheter i att argumentera. Det finns en hel del könsskillnader mellan pojkar och flickor generellt sett, men det finns också en mängd felaktiga uppfattningar. Pojkar är inte mindre sociala, inte bättre på intellektuella uppgifter och inte mer prestationsinriktade. Det är något som varierar med situation och uppgift, inte med kön. Flickor är inte mer konforma till regler och normer, inte bättre på rutinuppgifter, inte mer ängsliga eller har sämre självkänsla. De hävdar sig själva och står för sina rättigheter lika ofta som pojkarna i början av skolåldern. Det är längre upp i åldrarna som skillnader uppstår då det handlar om konkurrens/samarbete och aktivitet/passivitet. Skillnaderna grundläggs dock under uppfostran och förstärks i senare åldrar.

114

Kommunikationsstilar Män och kvinnor har olika kommunikationsstilar. Det får betydelse i blandade grupper och kan ge upphov till oklarheter, feltolkningar, missförstånd och konflikter. Det kan skapa en polarisering och förstärka könens fördomar om varandra. Aktivitet och prestige hör ihop med maskulinitet; mansrollen handlar om dominans och kontroll. Känslor, värme och närhet hör ihop med femininitet. Kvinnorollen rymmer därmed en stil som går ut på relationer och öppenhet. Män vill gärna kontrollera kommunikationen, vilket i varje fall i en del mäns ögon ger status och makt. Men en inriktning på relationen, som hos kvinnor, innebär inte automatiskt mindre makt. En människa som är varm, känslosam och som bryr sig, får ju faktiskt också makt och inflytande, om än på ett annat sätt än vad kontroll kan ge. Känslor och känslouttryck Som vi tidigare nämnde under rubriken "budskapsnivåer", äger kommunikationen rum på två plan samtidigt. Den ena nivån handlar om vad som sägs, det verbala innehållet eller vad orden betyder. Den andra är hur det sägs, som oftast uttrycks icke-verbalt. Män är mer inriktade på innehållsnivån, det är ju också en rationell eller saklig nivå. Kvinnor är mer inriktade på den andra nivån, relationsnivån. Man säger allmänt att kvinnor har lättare för att både uttrycka och tolka icke-verbala budskap, vilket kan ha sin grund i deras inriktning mot relationer och omvårdnad. Män betonar oberoende starkare än engagemang och närhet, för kvinnor är det tvärtom. Det gör att männen lägger mindre vikt vid metabudskap och relationsbudskap och i stället fokuserar på innehållsnivån. "Tala är silver, tiga är guld" är ett ordspråk som skulle kunna känneteckna mannens uppfattning om ett bra förhållande. Men det är inte detsamma som att män inte kan prata om känslor. De gör det, men på ett annat sätt. Med sin sakliga inriktning och rationella uppbyggnad av samtal talar män om känslor på ett ordnat och "förnuftigt" sätt. De vill ha ordning och reda även på känslopratet. 115

Män vill tala om en sak i taget, skilja ut sakfrågorna, inte göra några onödiga utvikningar och ha en allmän inställning hellre än en personlig.

— Jag älskar falukorv, ishockey och dig, Emma!

Ord ska följas av handling, menar män, det är ett sätt att se på orden utifrån deras konsekvenser. Kvinnor ser på orden snarare utifrån avsikter. Detta märks också när det gäller uppskattning, kvinnor värderar då ord mer än handling. Om kvinnor vill höra att de är attraktiva och älskade, är det lätt att missförstå eller inte ens märka männens sätt att uttrycka känslor i handlingar, vilka i sig kan vara nog så enkla och banala. Samtalsskillnader Kvinnor och män har olika samtalsstilar. Kvinnor initierar ofta samtalsämnen. Men det är män som utvecklar och följer upp dem, kanske för att på så sätt få kontroll över samtalet. Det innebär att kvinnor i allmänhet kommer med mer beröm och positiv återkoppling, män oftare med förslag och åsikter. I vårt moderna samhälle har ett uppgiftsinriktat beteende hög status, vilket ger mansrollen större möjligheter till dominans. Men inriktningen på både uppgift och relation är nödvändig i både grupper och par, för att man ska fungera bra ihop och kunna lösa de problem som uppstår. 116

Återkoppling Kvinnor både ger och förväntar sig att få mycket stöd och återkoppling. När de nickar och ler under ett samtal innebär det inte främst att de instämmer, utan det är en markering av att de lyssnar. Män håller ofta inne med sina reaktioner för att få en helhetsuppfattning innan de visar vad de tycker. Om de inte tycker om ett visst resonemang, är de återhållsamma med återkoppling. Skulle de nicka och le, är det en markering av att de håller med den som talar. Denna skillnad i samtalsstilar kan lätt leda till missförstånd och konflikter. Indirekt kommunikation Överlag föredrar vi människor att inte säga direkt vad vi tycker eller menar. Då kan vi riskera att bli ifrågasatta eller avvisade. Vi vill ju inte bara uttrycka något, vi vill också få bekräftelse, upprätthålla relationen och undvika konflikter. Men detta kan ge upphov till en rad oklarheter, som i den här dialogen mellan ett par. Den ene undrar om partnern vill göra något speciellt och frågar därför om detta. A B A B A

Har du lust att gå på bio i kväll? Tja, det är väl okej. Vill du verkligen gå på bio? Kan du inte bestämma dig? Jag?! Det är ju du som aldrig...

Den första frågan kan för talaren (A) vara ett försök att ta reda på vad lyssnaren (B) vill. Men B kan tolka det som ett sätt för A att uttrycka sin vilja — för så skulle B ha gjort. När han (det tillhör en manlig stil) då svarar utifrån sin tolkning av frågan så missförstår de varandra. Hon ville ta reda på vad han ville; han trodde att hon sa vad hon ville. Eftersom hon inte tycker att hon har fått svar på frågan, upprepar hon den, men nu mer specifikt. Detta sätt att formulera sig tolkar B som att A inte har lust att gå på bio (eftersom han skulle ha uttryckt sig på det viset). Han tror därför att hon först vill och sedan ändrar sig, vilket gör honom något förvirrad. Hon blir å 117

andra sidan irriterad, eftersom hon återigen upplever att hon inte får svar på den fråga hon ställt. Sådana exempel på missförstånd kan vara nog så enkla i sig, men deras konsekvenser för kommunikationen och relationen kan bli stora.

Uppgifter 1

Lyssna på ett samtal där både män och kvinnor (eller pojkar och flickor) deltar. Går det att märka några skillnader mellan könen i sättet att prata, t ex när det gäller innehållsnivå och relationsnivå?

2

Stämmer det som står i avsnittet om kommunikationsstilar med dina erfarenheter? Varför är det i så fall på det sättet?

3

Använder pojkar och flickor samt män och kvinnor olika kroppsspråk? Om de gör det, vad händer med deras ord och kroppsspråk i blandade grupper?

4

Man menar ibland att flickor och kvinnor bör få erfarenheter av större grupper för att bli mer "hemtama" vid t ex ett sammanträde. Tycker du att flickor ska tränas i lagidrotter eller mer eller mindre tvingas att leka i stora grupper på dagis?

118

10 Kommunikation mellan kulturer

Tvärkulturell kommunikation Interkulturell eller tvärkulturell kommunikation innebär samspel mellan människor från olika kulturer. Våra kontakter med andra kulturer ökar, och därför blir det allt viktigare att vi kan hantera möten med främmande människor. Vi måste kunna göra oss själva förstådda och tolka andra på ett något så när riktigt sätt. Det finns flera anledningar till de ökande interkulturella kontakterna. Rörligheten över världen blir större, allt fler människor flyttar och flyktingarna blir ständigt fler. Samspel mellan människor från olika kulturer blir därmed allt vanligare inom både arbetsliv och privatliv. I beskrivningar av interkulturell kommunikation kan vi ibland möta enkla exempel på att man där gör si och på ett annat ställe så. Det är i och för sig viktigt att känna till, men risken är också att skillnaderna förenklas och blir triviala. Vi kan få uppfattningen att samspel mellan människor från olika miljöer mest handlar om enkla tumregler och om de bara hanteras rätt så kommer allt att löpa smidigt. Syftet med de exempel som vi ger i det kommande är därför att visa på de skillnader som finns och att skapa en medvetenhet om att det vi tycker är självklart egentligen är en fråga om vana och inlärning. Vi vill visa att det existerar vissa skillnader och vilken grund olika typer av missförstånd kan ha. Vi behöver vara öppna och lyhörda för nyanser, men också ha en viss distans till sådant som vi tar för givet. Vi måste inse att det ena uttryckssättet inte är bättre än det andra. Att bli medveten om sin egen icke-verbala kommunikation ökar också förståelsen av hur människor från andra kulturer använder sitt kroppsspråk. 119

Kulturmö ten Begreppet kultur har många innebörder. En av dem är den livsstil som kännetecknar en grupp människor. I livsstilen ingår grundläggande värderingar om familj och arbete, liv och död, samhälle och natur. Den omfattar också vanor och handlingsmönster, kunskaper och åsikter, roller och relationer. Språket och kommunikationsmönstren är kulturens bärare, men också dess spegel. Det som karaktäriserar en viss kultur kan också vara det som skiljer den från en annan. Människor från olika kulturer har med andra ord olika vanor och kommunicerar på skilda sätt. Men det är viktigt att tänka på att skillnaderna inom en kultur ofta kan vara större än skillnaderna mellan två kulturer.

— Do you speak Swahili 9 — Nei, jeg er fra Oslo.

Lika — olika Det inlärda och självklara reflekterar vi inte över, men det annorlunda sticker oss lätt i ögonen. Vi tycker ofta att vår egen livsstil är naturlig och riktig och kan inte förstå att andra tycker att den är exotisk. Det som är annorlunda och ovant väcker också lätt olust, misstänksamhet och avståndstagande. Men det finns alltid något gemensamt mellan människor, något som förenar. Det gör att vi kan känna igen oss i andra i sådant som 120

att fostra barn, relatera till varandra eller hitta svar på livets frågor. Alla måste exempelvis lösa problemet med att skaffa sig mat för dagen. Alla vet vad familj, äktenskap och släktskap är och alla har någon form av världsbild. Alla människor är biologiskt och genetiskt sett i grunden lika, men har genom sin kultur olika lösningar till viktiga livsfrågor och sociala problem. Vi ärver inte en kultur, vi tillägnar oss den genom uppfostran och påverkan. En kultur är inte en homogen enhet med skarpa gränser till en annan kultur. Men när de yttre skillnaderna är stora och vi har få erfarenheter av människor från en annan kultur, är det lätt att slå ihop alla de människor som tillhör den i en enda grupp och tillskriva dem identiska egenskaper och likartade beteendemönster. Vi överbetonar lätt de generella likheterna för gruppen som helhet och bortser från skillnader mellan de enskilda personerna. Olikheter i matvanor, språk och kläder är synliga. Folks grundläggande attityder är inte uppenbara på samma sätt. Skillnader i samtalsregler och icke-verbal kommunikation ligger ofta under ytan och är svåra att upptäcka, däremot blir konsekvenserna tydliga nog. Det är utifrån sådana skillnader som vi tolkar andra och bildar oss uppfattningar om dem.

Att uppfatta främlingar Vi måste ha en viss inre trygghet för att hantera det främmande, men även en viss nyfikenhet och vilja att förstå andra människor. Misstänksamhet, rädsla för det annorlunda och felaktiga föreställningar kan utgöra hinder för möten över kulturgränserna. En svårighet är etnocentrism, att vi ställer det egna i centrum och dömer ut det avvikande. Andra människors sätt att vara och att hantera vardagliga problem ses som förvrängningar av vårt eget specifika sätt att leva. Ett etnocentriskt synsätt går ut på att den egna kulturen är bäst och sannast, vilket lätt resulterar i en försvarsinställning då människor från olika kulturer samspelar med varandra. Mötet med obekanta kan väcka osäkerhet, ängslan och ångest. 121

För att känna oss lugna, måste vi kunna förutsäga vad vi själva och andra kan komma att göra. Det blir enklare om vi kan stoppa in andra människor i kända rollfack — här kommer en kund, här är det någon som frågar efter vägen, här handlar det om att vara elev, här har vi en medarbetare. Vi måste ha kunskap om andra för att kunna föregripa vad de tänker göra och få samspelet att flyta. Därför söker vi ständigt efter information. Det vi direkt kan iaktta berättar en del om personen: kön, hudfärg, utseende, kroppshållning, röst, mimik och gester ger oss en viss information. Vi får då hjälp med att minska vår osäkerhet kring den andres personlighet, avsikter, känslor och sinnesstämning. Men vi skapar samtidigt en mängd oreflekterade uppfattningar som inte håller för en kritisk granskning. Det rör sig ofta om omedvetna och ogrundade åsikter och värderingar som är kopplade till kategoriseringar av människor. De aktiveras direkt när vi möter personer som tillhör en grupp som vi har förhandsuppfattningar om, till exempel invandrare.

Språket i vardagen Språksvårigheterna i mötet mellan två främmande människor bottnar inte enbart i att grammatik och ordförråd skiljer sig åt. Delar av vår identitet ligger i språket och påverkar vårt förhållningssätt till det som händer och sker runt omkring oss. Vi kan ha lärt oss ett främmande språks grammatiska mönster och därmed kunna uttrycka oss språkligt korrekt, men det kan ändå bli fel. Vi kan bli för tydliga i våra uttryck eller fråga om fel saker. Vi riskerar att bryta mot en rad mer eller mindre självklara koder, som reglerar hur och när man säger saker och ting och till vem. I Skottland frågar man till exempel inte en lärare om vad han eller hon ska äta till middag. I Thailand säger man inte emot sin affärspartner och i Brasilien kan man inte avkräva sin värd en exakt tidpunkt för när man ska infinna sig till en middag.

122

Oklara självklarheter Varje dag hanterar vi många olika situationer, främst med språkets hjälp. Vi vet vad som passar på bussen, på banken, i skolan, i biljettkön eller när någon frågar efter vägen. Vi vet vilka samtalsämnen som passar in. Vi har lärt oss hur mycket vi ska säga, när vi kan prata, när vi ska lyssna och hur länge vi får se varandra i ögonen. Dessa färdigheter tränas upp under uppväxten och är så grundligt befästa att de har blivit självklara rutiner. Vi blir ständigt förvånade när vi byter miljö (som vid en semesterresa) och de invanda självklarheterna inte längre stämmer. Vi kommer för sent eller för tidigt till möten, vi står för nära eller för långt ifrån andra i en kö. Vi pratar för fort eller för långsamt, har för långa eller för korta pauser och visar för mycket eller för lite känslor. En bestämd situation kan ha mycket olika innebörd för två personer från olika kulturer. De beter sig därmed olika i situationen — och det på ett sätt som inte känns naturligt för motparten. Varje kultur har sina regler för kommunikation som avgör vad som passar in och vad som är ohövligt eller förolämpande. När vi möts, tar vi vårt eget mönster för naturligt och självklart. Det skapar ingen god grund för samförstånd utan är snarare en risk för ständiga missförstånd. Att byta miljö Det är omstörtande att bryta upp från en självklar och invand miljö och komma till ett främmande land. Det är mycket nytt man möter. Det är inte bara en ny omgivning och nya människor, utan också en helt ny kultur som kan vara mycket svår att förstå sig på. I det nya landet brukar det finnas i stort sett samma sociala funktioner som i ens hemland: arbete, cafer, myndigheter, affärer, bostäder, bussar, TV, polis, pengar, politik, skola, barnuppfostran, könsroller och mycket annat. Men samspelet i sådana situationer följer andra regler, man möter många situationer som man känner igen och ändå inte känner igen. Man måste lära sig vilka roller som ingår i olika vardagssituationer, så att man varken spelar över eller förbiser något. Man måste också lära sig hur språket används konkret. Man 123

ska känna till regler för turtagning, pauser, förfrågan och telefonsamtal. Dessutom måste man tillägna sig det icke-verbala språkbruk som gäller. Man bör veta hur mycket ögonkontakt som är tillåten vid olika tillfällen och med olika personer, vilket avstånd man ska hålla till andra, hur högt och hur fort man bör prata eller hur mycket gestikulerande som går an. Det blir faktiskt svårare om vi lärt oss språket så bra att det kanske inte ens hörs att vi har det som ett främmande språk. Andra personer kan då få uppfattningen att det är självklart att vi också ska kunna alla de andra outtalade reglerna för språkets användning. Trots att vi kanske talar grammatiskt (nästan) korrekt och har ett tillräckligt stort ordförråd, kan vi ändå ha svårt för att få fram det vi vill säga och därmed uppleva att andra inte förstår oss.

Icke-verbal kommunikation En stor del av de förutfattade meningar som infödda och invandrare har om varandra härrör från den icke-verbala kommunikationen. Vissa kulturer lägger större vikt vid kroppsspråket än vad man gör i andra. De lyssnar så att säga lika mycket med ögonen som med öronen. Det gör att den som är van vid att i huvudsak lägga tonvikten vid orden och det verbala kan finna personer från sådana kulturer svåra att prata med. Det går inte riktigt att få kontakt. De andra kan i sin tur uppleva de förstnämnda (som är verbalt inriktade) som likgiltiga — de bara pratar men säger inget och märker definitivt inte det viktiga i kroppsspråket. Att säga ja eller nej, och att instämma i eller förneka något, skiljer sig åt mellan olika länder. I en del kulturer räcker det med bara ord, "ja" respektive "nej". Andra gånger behövs det också en rörelse på huvudet tillsammans med orden. I vissa länder nickar man, i andra skakar man på huvudet då man menar nej. I en del kulturer kan den icke-verbala nickningen eller skakningen på huvudet vara det viktiga, medan orden inte spelar någon större roll. Normalt brukar då kroppsuttrycket vara tydligt, tillsammans med nickningen höjs exempelvis ögonbrynen. 124

Blickar Det är svårt att prata om man inte har ögonkontakt. De kulturella reglerna styr hur vi ska titta på varandra, och detta påverkar vår egen uppfattning om vad som är normalt och vad som går an. I vissa kulturer signalerar brist på ögonkontakt ointresse, i andra kan samma sak tyda på oärlighet eller trots. I åter andra innebär det respekt. Varje kultur har sina regler för hur mycket man får lov att uppmärksamma främmande människor i offentliga miljöer. Man tittar exempelvis mindre i en storstad än på landsbygden. I Sydeuropa och i arabvärlden står man närmare och tittar mer på främlingar, både vid samtal och i andra situationer, än vad man gör i Skandinavien. Europ&r har i sin tur längre och tätare ögonkontakt än personer från Nordamerika eller Asien. Detta är viktigt att tänka på, eftersom ögonkontakt lätt kan ändra karaktär. Från att ha varit ett tecken på normal uppriktighet och samarbete kan det snabbt bli en intimitetssignal eller ett uttryck för aggressivitet.

I vissa kulturer är det oartigt att titta på varandra.

Tystnad Vi är medvetna om att tystnaden måste tolkas olika beroende på vilken situation vi befinner oss i. Men det tycks vi glömma bort när vi möter personer från andra kulturer. Tystnad är inte frånvaro av budskap; den rymmer också ett in125

nehåll. Avsikten kan vara att skapa avstånd, respekt, bestraffning och reflektion eller vara ett sätt att undvika pinsamheter. Om den uppstår under en debatt, kan den inom vissa kulturer markera respekt, medan vi kanske tolkar det som att motparten accepterar det som sägs. Vi tycker också att man ska berätta ifall man inte håller med någon, medan andra tycker att det ska visas icke-verbalt, annars är man oförskämd. Att "låta maten tysta mun", att vara tyst och inte höras när man äter är ingen universell regel. I en del länder betraktar man det som oartigt att inte smacka eller rapa vid matbordet. Tid /fe (d Tidsmedvetandet (hur man tolkar tiden) skiljer sig åt mellan olika samhällen. Om vi betraktar tiden ungefär som ett måttband med markeringar för varje minut, timme och dag, brukar den bli en mycket knapp resurs som det gäller att vara sparsam med. Vi ordnar vår vakna tid efter schema — frukost på morgonen, sedan åker vi till arbetet där vi börjar och slutar på bestämda tider. Vi tycker att vi måste kontrollera och mäta tiden. Vi letar efter hål i almanackan, gör bara en sak i taget, försöker hålla tider och framför allt komma i tid. Tiden går ibland för fort och ibland för långsamt. I det senare fallet tycker vi att vi måste slå ihjäl tiden. På andra platser kan man betona handlingar, inte tid. Det är handlingarna som är viktigast, och saker och ting får ta den tid som krävs. Då är man sällan ute efter att spara tid, men man slösar inte heller bort den utan sätter igång en aktivitet när alla har kommit, vilket ibland kan dröja. Man avslutar den när man så att säga är färdig, inte när den utmätta tiden är slut. Vi minskar osäkerheten och kanske också ångesten inför framtiden genom att planera den i detalj. Om man bestämmer att träffas klockan två innebär det som regel prick på minuten. Men i en annan kultur kan det betyda omkring klockan två (tio minuter före eller efter) eller att man dyker upp någon gång vid tre- eller fyratiden. Även om man kommer för sent i Latinamerika kan man uppfattas som en trevlig och vänlig person, medan man i norra Europa betraktas som ansvarslös. Den som kommer tidigt kan däremot uppfattas som pålitlig. _ 126

Kyliga nordbor? Det finns stora skillnader när det gäller kvantitet och intensitet i den icke-verbala kommunikationen. Det är mycket lätt att dra den slutsatsen att människor som har färre och inte så starka känslobudskap också är känslokalla, ytliga eller oengagerade. mindre Jämför vi med kulturer i södra Europa, har skandinaver_ tydlig mimik, de gestikulerar mindre och röstläget är ganskasvagt. De många pauserna och den relativa långsamheten i framför allt offentligt tal förstärker detta. Det kan vara lätt för en egyptier att dra slutsatsen att svenskar är känslokalla, eller för en svensk att tycka att en engelsman inte visar några känslor. Om normen för ljudstyrkan ligger lågt, är det lätt att tolka högljuddhet som bråkighet och aggression. Om den tvärtom ligger högre, kan samma nivå tolkas som brist på engagemang eller till och med tråkighet. Vad som anses vara ett naturligt avstånd till främmande personer definieras på olika sätt i olika kulturer. Män från Mellanöstern ställer sig ganska nära inpå främlingar. Det är ett naturligt uttryck för hur man i den egna kulturen tolkar det offentliga avståndet. Skulle då denna främling råka vara från Skandinavien, upplever han eller hon det förmodligen som ett intrång i den intima sfären och backar undan för att ta tillbaka sitt "offentliga" avstånd. Många invandrare tycker att svenskar är känslokalla, eller i varje fall att de är återhållsamma. Alla människor visar känslor, men olika kulturer skiljer sig åt när det gäller normer för tydlighet och uttryck. Självklart kan det finnas olika stor vana vid att uttrycka känslor, men det gäller inte förmågan att uppleva känslor. Synen på nordeuropéer som lågmälda, kanske lite sävliga personer som helst undviker bråk och högljuddhet, kan vara långt ifrån sann för den som är ute på stan en fredagkväll, har med en högstadieklass att göra, arbetar på daghem eller har erfarenheter från verkstadsgolvet.

Auktoriteter Inom skolvärlden och utbildningar är det viktigt med kunskaper och medvetenhet om kulturella skillnader I vissa kulturer upp127

muntras ett ifrågasättande av auktoriteter. Som elev eller student är man aktiv vid inlärningen, och man kan säga vad man tycker. I andra kulturer är elevrollen annorlunda. Man ska visa respekt för läraren. Det kan innebära att man är tyst, inte möter dennes blick och inte tar några egna initiativ. Om en lärare anser att det förstnämnda beteendet är det normala, kan det senare tolkas som brist på intresse, att eleven döljer något eller saknar motivation. Att ställa frågor är i Sverige ett tecken på att man är intresserad och kanske också kunnig. För spansktalande amerikaner visar frågandet att man saknar respekt för läraren. För en kines innebär det kritik, att man betraktar läraren som okunnig. Att ställa frågor vid en anställningsintervju är naturligt för en västeuropeisk sökande, men för en kines kan det således innebära ett ifrågasättande. I vissa kulturer är det ett tecken på respekt att resa sig när en auktoritet kommer in i rummet. I andra markerar man detta genom att förbli sittande. En person från en kultur av det senare slaget sätter sig på en gång när han eller hon kommer in till myndighetspersoner eller chefer, medan man hos oss kanske väntar på ett tecken om att få slå sig ned.

Samtalande Ibland påstås det att man i Sverige inte får avbryta, överrösta eller falla varandra i talet. Även om det finns ett visst fog för en sådan åsikt, är det klart att vi också avbryter eller pratar i mun på varandra. Det är svårt att tänka sig en gruppdiskussion, kräftskiva och frukostrast som ständigt välartade eller menlösa tillställningar. Men det är förstås attityden till att avbryta som avses. Den anses vara en konsekvens av den sakliga och intellektuella hållning som svenskar eller skandinaver påstås ha. En kort paus i ett samtal kan för en person innebära att talaren är färdig. Denne börjar därför att prata. Men den som först talade utgår från sina regler, som säger att det var en naturlig talpaus, ett kort uppehåll innan han skulle fortsätta att prata. Han kan därför uppleva det som att den andre har avbrutit honom, medan denne uppfattat att han inbjudits till att ta ordet. Det är lätt hänt att båda blir irriterade. 128

Vi kan ha som en regel att vi tittar upp på den andre och håller ögonkontakt en kort sekund innan vi lämnar över ordet. För en person från en annan kultur kan detta emellertid tolkas som att vi vill ge eftertryck åt det vi säger, och därmed uppstår en oklar paus. När olika regler kommer till uttryck i samma talsituation, skapas många missförstånd. Dessutom störs den samordning och synkronisering som är så viktig för relationen mellan de talande. De kulturella och hårfina skillnader som uppenbaras när vi turas om i pratandet är ofta omedvetna, men konsekvenserna är desto tydligare. Det skapar lätt stereotypa uppfattningar om folkgrupper eller landsändar. Det ligger nära till hands att uppleva människor som tillåter längre pauser än vi som tröga, långsamma och lite dumma. Omvänt uppfattar vi människor som har lägre tolerans för tystnader, och som har lätt för att avbryta och ta ordet, som aggressiva eller hänsynslösa. Återkoppling Genom återkopplingen får vi reda på hur det vi säger blir mottaget och hur den andre reagerar på det och på oss. Vi kan då anpassa vårt uttryckssätt så att det stämmer med den andres, för att vi lättare ska kunna uppnå våra syften med samspelet. Om vi ger återkoppling på olika och motsägande sätt, bäddar detta för missförstånd och störningar. Vi felbedömer eller märker inte ens att pmsamheter och förvirring uppstår. I vissa kulturer kan man hålla inne med återkopplingen tills talaren är klar. Man kan också, som i Sverige, ge en mer kontinuerlig återkoppling. Hur återkopplingen än sker, kan skillnaden mellan förväntan och verklighet skapa en osäkerhet kring om vi har blivit förstådda eller ej. Vi kan börja undra om den andre tar avstånd från det vi säger eller från oss själva som personer. Det gör att vi kommer av oss eller avbryter samtalet. Dessutom kan uttrycket för instämmande återkoppling skilja sig åt. En svensk tenderar att nicka, medan en indier böjer huvudet fram och tillbaka och en grek eller en turk skakar lätt på huvudet. För en svensk kan innebörden av de andras uttryckssätt tolkas som motsatsen till vad dessa egentligen menade. 129

Med tanke på alla förutsättningar för att missförstånd ska uppstå, är utsikterna för att få en effektiv interkulturell kommunika-

tion inte särskilt lysande. Utifrån skilda regler och normer i olika kulturer, får vi svårigheter att komma överens och skapa en gemensam grund för kommunikationen. Men kunskap och medvetenhet om olikheterna ger oss i varje fall en bättre grund för förståelse.

Uppgifter 1

Diskutera dina erfarenheter från möten med människor från olika kulturer. Uppstod det några svårigheter9 Vad gjorde du i så fall då?

2

Diskutera hur uppväxt i skilda kulturer kan påverka åsikter och värderingar när det t ex gäller vänskap, familj, barnuppfostran och relationen till lärare.

3 I kapitlet står det att det ofta är det vardagliga som skapar problem i kontakten mellan invandrare och infödda (bland annat för att detta uppfattas som självklart). Hur kan man hjälpa och stötta barn och vuxna från andra kulturer på arbetet, daghemmet och fritidshemmet?

130

Litteratur

Adelswärd, V (1991): Prat, skratt, skvaller och gräl och annat vi gör när vi samtalar (Brombergs) Allwood, J., red. (1986): Mänsklig kommunikation (Göteborgs universitet) Argyle, M. (1970): Människor emellan. Om det interpersonella beteendets psykologi (Aldus) DeVito, J.A. (1989): The Interpersonal Communication Book (Harper & Row) Fiske, J (1984): Kommunikationsteorier En introduktion (Wahlström & Widstrand) Hamachek, D.E. (1982): Encounters with Others. Interpersonal Relationshrps and You (Holt, Rinehart & Winston) Holmquist, T (1994): Presentationsteknik (Almqvist & Wiksell) Knapp, M.L. (1978): Nonverbal Communication in Human Interactron (2:a upplagan, Holt, Rinehart and Winston) Lenner-Axelson, B. (1989): Männens röster r kris och förändring (RFSU) Molcho, S. (1984): Kroppsspråk (ICA) Nilsson, B. (1993): Individ och grupp. Introduktion till gruppsykologi (Studentlitteratur) Nilsson, B. (1993): I ord och handling. Aspekter på samtal (2:a upplagan, Studentlitteratur) Nilsson, B. & Waldemarson, A-K. (1994): Kommunikation. Samspel mellan människor (2:a upplagan, Studentlitteratur) Palm, L. & Windahl, S. (1989): Kommunikation. Teorin i praktiken (Konsultförlaget) Rahm, T & Wall, G. (1990): Föräldrasamtal i skolan (Studentlitteratur) Rogers, N.H. (1989): Våga tala (Natur och Kultur) Spanheimer, L. (1978): Konsten att göra sig förstådd. Om kommunikationens psykologiska spärrar (Prisma) Strömquist, S. (1992): Tal och samtal (Studentlitteratur) Strömqvist, S. & Strömqvist, G. (1989): Samtal som arbetsform (Studentlitteratur) Tannen, D. (1990): Det var inte så jag menade. Hur tal och uttryckssätt påverkar våra relationer till andra (Wahlström & Widstrand) Triandis, H.C. (1994): Culture and Social Behavior (McGraw-Hill) Wardhaugh, R. (1985): How Conversation Works (Basil Blackwell)

131

Register

aktivt lyssnande 59 ansikte 71 anställningsintervju 97-99 antydan 48 f auktoritet 127 f avstånd 74-76,127 bedömning 38 f bekräftelse 23-25,69 bekräftelsefelet 38 f beroende — oberoende 10 beröring 78 f budskapsnivåer 19-22,115 dimridå 45 diskvalificering 44 dubbla budskap 21,50 f du-budskap 59 f effektivt lyssnande 58-62 elevroll 114 empati 60 f etnocentrism 121 envägskommunikation 7 formell grupp 85 f, 93 f förnekande 24 f, 44 första intrycket 34 f förväntningar 87-89 generalisering 47 gester 73 grundpuls 72 grupp 85-95 faser 89-92 hammarmodell 13 hierarki 113

hjälpmedel 102 härbärgera 107 f hörsel 76 icke-verbala budskap 18,44,59, 68 f, 81 f icke-verbal kommunikation 68-82, 124-128 identitet 22-25 indirekt kommunikation 117 f informationskampanj 15 informationsmodell 13 informell grupp 85 f, 94 innehållsnivå 20 f, 115 interkulturell 119 intervju 97-99 ironi 48 jagbild 23-25,29,32-34 jagbudskap 59 f, 104 jagideal 33 kategorisering 36 Kierkegaard, S. 19 klargörande 109 kommunikation definition 9 modeller 12-15 ordet 9 konflikt 16 f, 51-54,90 109 konflikthantering 52-54 kris 104-106 kritisk 61 kultur 120 känslor 104-108,127 könsidentitet 111 könsroll 1 1 1

133

ledarskap 92-96 lek 112 f likhet — olikhet 9 f, 120 f ljud 76-78, 79 f lyssnande 56-62, 107

störande budskap 48-51 störningar 41-51, 109 svåra samtal 107-109 sympati 60 f Söderberg, H. 23

metabudskap 21, 115 metakommunikation 20 minne 42 män — kvinnor 111-118

tal 101 tankeläsning 45 tid 126 tillhörighet 89 f tolkning 10-12, 29, 32, 36, 70 trafiksignaler 81 tystnad 125

nervositet 101 nysseffekt 35 närhet 61 obeteende 19 oljud 77 f oklarhet 46 outtalade förutsättningar 43 paus 82, 125 personligt utrymme 74-76 ping pong-modeller 14 positivt tänkande 36 presentationsteknik 99-102 radar 62 relation 22-25, 86 relationsnivå 20-22, 115 roll 87-89 rytm 72 röst 77 samhörighet 91 sammanhang 15 samtal 116, 128 f sidospår 45 f självkänsla 29, 32-34 självputsning 79 självuppfyllande profetia 37 f, 112 skolan 114 slutsats 43 smekmånadsfas 90 social varseblivning 29 f stereotyp 36 f stress 104-106

134

turtagning 81 f tvärkulturell kommunikation 119 undertext 76 uppmärksamhet 57, 101 f urval 14, 30 vardag 122-124 vi-känsla 90 återkoppling 62-65, 104, 117, 129 ögon 71 f ögonkontakt 71 f, 81, 125 öppen kommunikation 29, 65-67

Björn Nilsson Anna-Karin Waldemarson

Kommunikation mellan människor Vad händer när vi kommunicerar med varandra? Vilka medvetna och omedvetna budskap sänder vi ut? Vad underlättar respektive försvårar en bra kommunikation? Läsaren får i denna bok på ett enkelt och konkret sätt kunskap om kommunikationens grunder och de viktigaste kommunikationsprocesserna. En stor del av innehållet ägnas åt att visa hur kunskaperna kan tillämpas praktiskt i vardagen. Boken är skriven för kursen Kommunikationsprocesser på gymnasiets Barn- och fritidsprogram. Den behandlar bl.a. hur vi uppfattar varandra, kommunikationsstörningar och konflikthantering, konsten att lyssna, kroppsspråk, manlig och kvinnlig kommunikation, tvärkulturell kommunikation samt kommunikation på arbetsplatsen. Exempel och illustrationer belyser innehållet och varje kapitel avslutas med ett antal arbetsuppgifter som rör verksamhet med barn. Björn Nilsson är psykolog och sociolog och verksam vid Högskolan i Skövde. Anna-Karin Waldemarson är dramapedagog och lärare vid Ljungskile folkhögskola.

KOMMUNIKATIOK MELLA ! !\",`,'!"

Ord. pris 3'12.00 Studpris 246.0( 6.00% moms Skolböcker Barn och fritid

ISBN 91-44-60401-7

9144604(17'

Studentlitteratur

9 78

iii

60 lio