Kontrasternas spel: En svensk mentalitets- och pedagogikhistoria [1-2, 2 ed.]
 9789172274709

Citation preview

KONTRASTERNAS SPEL

Kontrasternas spel EN SVENSK MENTALITET$-

OCH PEDAGOGIKHISTORIA

DEL I

Per-Johan Ödman

Norstedts Akademiska Förlag

DENNA BOK TILLAGNAS

min far Tor Ödman min mor Gunborg, till minne Arne Trankell, till minne

© 1995, 1998, 2.006 Per-Johan Ödman och Norstedts Akademiska Förlag www.norstedtsakademiska.se

Inlagans formgivning: Lars E. Pettersson Denna bok har tidigare, 1995, utgivits i två band. Första upplagan 1998, Prisma. Andra upplagan, andra tryckningen ISBN 978-91-72.2.7-470-9 Tryckt hos Nerhaven AJS, Danmark 2.007

Norstedts Akademiska Förlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Innehåll

DEL

Förord

IX

MOTSATSERNAS FÖRENING - SVENSK MEDELTIDsPEDAGOGIK OCH MENTALITETsFORMERING

Den medeltida mentalitetens mörka sida Det onda och lagarna 2.. Nischerna och positionerna - en vulkanisk idyll Nischbegreppet Bestraffningsordningen Den sociala distansens reglering En immanent pedagogik 3· Dock är sämja bäst i allt - byalagen, kyrkan och kollektiviteten Byalaget och kollektiviteten Kyrkbygget som immanent pedagogik 4· Folkets uppfostran, religiositeten och prästerna Dopet, faddersystemet och bikten En rekonstruktion av medeltida religiositet Herrans tjänare och deras lärlingstid Djäkneundervisningens organisation Djäknarnas levnadsförhållanden, sockengången och fattigtiondet En djäknes mentalitet 5· Köpmanna-, hantverkar- och adelsmentaliteter Ett manipulativt förhållningssätt Hantverkarnas situation och utbildning Ett medeltida förhållningssätt vid full vigör Stormannapedagogik 6. Motsatsernas förening - sammanfattande tolkning Den medeltida pedagogikens anpassande sida Komplettering av bilden - en medeltida mentalitet Fotnoter I.

3 3 9 9 Il

13 IS

18 18 2.2.

2.7 2.7 30 33

37 39 40 42. 42. 44 47 49 s6 s6

ss 63

VI

II REFORMATIONEN SOM MENTALITETsFORMERING OCH PEDAGOGISKT PROJEKT

7· Folket, reformationen och reformatorerna Reformationen som experiment Folkets vanor och föreställningar Kungens och reformatorernas inställning till reformen 8. Politiska förutsättningar för en ny folkpedagogik Reformatorernas pedagogiska problem Västerås riksdag, recess och ordinantia 9· Reformationens lanseringsskede - en orostid "Man måste fara sakta med detta folket här i landet« Problemet med folkets lärare - lärdomsskolans evakuering En upprorsansats Klockupproret IO. »En fullkomlig reformacio « - reformationens etableringsskede Fortsatt uppluckring Ett dråpslag mot reformatorerna En kyrka stöpt efter kungamaktens behov Alundarättegången I 54 I Missnöjet kulminerar - Dackefejden "UndersåtarnaMycket har hänt, och ofta händer det som är ontliksom man för kreatur brukar gisselhårt men rättvistblandad monarki och aristokrati••. Den leddes av rektor, >>det stora hjul som drev allt>för fattigdoms skull« 72 • För de ordentliga piltar som inte flydde skolan och staden var sockengången säkerligen ofta ett välbehövligt avbrott i den ganska osunda studietillvaron. stillasittandet i samband med studiearbetet gav ofta upphov till något som kallades >>djäkneskabb«, och sockengången kunde mähän-

39

40

Motsatsernas förening

da bota denna genom den fysiska rekreation den innebar 73 • Dessutom tillförde den välkomna tillskott till kassan, då och då rentav i form av allmosor som man kunde underlåta att redovisa vid hemkomsten. Som de flesta företeelser inom djäknelivet hade sockengången gamla anor. Den katolska missionen byggde ju i sig själv på resande, och munkväsendet omfattade olika former av allmosevandrande. Medeltiden var kanske resandets och vandranders epok framför andra, ambuleraodet utgjorde en legitim livsform, ofta ett sätt att skaffa sig försörjning. Återigen konfronteras vi med en medeltida paradox: ett statiskt samhälle, som innesluter rörlighet. Sockengången uppstod ur de instabila ekonomiska förhållanden som under medeltiden kännetecknade den katolska kyrkan i vårt land. Kyrkationdet utgjorde den viktigaste inkomstkällan, därnäst kom gåvor och donationer genom testamenten 74 • Tiondet fördelades i regel så att prästen fick en tredjedel, medan återstoden fördelades jämnt mellan biskopen, församlingskyrkan och de fattiga. Som redan antytts var det fattigtiondet som kunde komma ifråga för skolans räkning. Vanligen behöll bönderna denna del av tiondet ••hemma hos sig>en meriterande handlingVisdomens upphov är att frukta den allsmäktige guden" men, tillägger författaren, >>med kärleks-

[42]

Köpmanna-, hantverkar- och adelsmentaliteter

full fruktan«. När det gäller medmänniskorna ska köpmannen uppträda höviskt och vänligt, när han besöker en köpstad. Det första han ska göra morgonen efter sin ankomst är att ila till första lämpliga kyrka och lyssna på mässan. Vidare gäller det att göra sig till vän med kungens ombudsmän och ,, andra hövdingar«. Köpmannens fartyg ska skötas så att ,, det ser bra utcancellariusGeorgen Norman«, Olaus Petri, Laurentius Andreae samt representanter för borgare och menige man. Protokollet återges i juristen Nils Edlings Uppländska konungsdomar (I 9 3 3 ). Räfsten sattes uppenbarligen in för att statuera ett exempel. De viktigaste anklagelserna gällde brott mot den evangeliska kulten. Rättegången markerar därigenom en upptrappning av kungens reformatoriska strävanden. Fyra mål behandlades samma dag; samtliga inblandade kom från Alunda (Adelunda) socken i Uppland. I det första målet tilltalades en yngling, som på påskdagen i berusat tillstånd tagit nattvarden och sedan spytt på kyrkbacken, ett svårt religionsbrott. I ett andra mål bestod brottet i att samme ynglings far försökt hindra att sonen blev gripen. Vidare anklagades en annan yngling för att ha uppmanat en hop sockenbönder att leda ut kyrkoherden och hugga honom i stycken, eftersom han försökt avskaffa deras gamla sedvänjor. I det fjärde och mest betydelsefulla målet gällde åtalet att sockenborna hyllat de gamla sedvänjorna. Någon hade på påskdagens morgon tagit fram korset, och sockenborna hade krupit till detta. Om det första målet heter det i protokollet:

»En fullkomlig reformacio«- reformationens etableringsskede Först blev ställd för rätta och anklagad av profossen, en dräng av Adelunda socken, Lasse Hermandssons son i Gela, benämnd Mattis, att han hade okristeligen och oskäligen kastat upp eller spytt, på påskdagen, när han hade tagit Kristi lekamen till sig, och blev överbetygad av klockaren i förenämnde Adelunda att han var drucken förrän han gick till Guds bord, och att samme klockare hade manat honom tillförne, att han icke skulle gå fram efter man kunde se på honom att han var full. Gick han dock likväl fram ibland allmogen, och när han hade så tagit till sig Kristi lekamen gick han ut på marken och lade sig utmed prästens lade i samma Adelunda. Och när han hade där någon stund legat, spydde han.[---]"

Domen blev hård, omänsklig i våra ögon. Mattis dömdes till att börja med att levande slitas sönder med glödande järn. Men detta tycks ha tett sig för grymt även enligt dåtida synsätt och domen mildrades till hängning. Det var särskilt graverande för Mattis att hans nattvardsbrott begåtts på den heligaste av årets alla dagar, Den andra person som instämdes var Mattis far, som utöver att anklagas för att ha sökt hindra profossen i hans rättsutövning också kritiserades för att han •• så illa hade fött sina barn upp«. För denna sin »Överdådighet>Oäkta« barn innebar ofta ett hot mot stabilitet och kon-

I

45

I

46

Konformismens triumf

tinuitet genom att deras närvaro vållade både sociala och ekonomiska problem. Någon mer dramatisk försämring i fråga om folkets sedlighet tycks dock inte ha inträffat. Thunander menar att sedlighetssituationen snarast var idyllisk. Att kungen klagade, prästerna från sina predikstolar dundrade allt kraftfullare mot synd och oordnat leverne och domstolarnas sanktioner mot sedlighetsbrott hårdnade kunde alltså knappast bero på att undersåtarna blivit mer lössläppta i sitt leverne. Överheternas reaktioner var snarare ett uttryck för att de behövde problematisera människors vardagsliv. På det sättet kunde man motivera den åtstramning av livsföringen och ökade inblick man ville uppnå. Av Thunanders undersökningar kan man sluta sig till att lagen i hög grad påverkade de domar som fälldes. Men kungamakten önskade få större kontroll över rättsväsendet och inrättade därför hovrätten som överprövningsinstitution. Lars-Olof Larsson bedömer detta som det viktigaste som skedde överhuvudtaget på rättsväsendets område under århundradet. Genom denna reform ökades kontrollen över riket och riksenheten markerades, samtidigt som den enskildes rättstrygghet förbättrades 14 • Det märktes inte minst på hovrätternas prövning av underrätternas domslut i sedlighetsmåL Här utnyttjades generöst möjligheten att förvandla, dvs mildra straffen. För enfalt hor - ena parten var gift upphävde Göta hovrätt samtliga dödsdomar från Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län under åren I 6 3 5-44 1'. För dubbelt hor ställde det sig enligt samma material svårare att mildra domen; av 3 5 dödsdomar i underrätten kvarstod 2 I i hovrätten. Tendensen är likväl klar: av 6 3 2 dödsdomar kvarstod endast 3 4 efter hovrättens prövning. Även om tendensen att mildra underrätternas utslag är tydlig, ägde en väsentlig skärpning av sanktionerna mot sedlighetsbrott rum åtminstone under I 6oo-talets första hälft. Människors kroppar och liv drabbades av överhetens ökade uppmärksamhet. Jurister sökte visserligen under strid med teologer motverka brutaliseringen så långt möjligt. Det kan dock inte förnekas att privatsfärens njutningar och nöjen utsattes för hårdare tryck än någonsin, gjordes mer offentliga än tillförne. Efter I 6 53 skedde likväl en mildring även i underrätterna, sedan drottning Kristina infört en ny straffordning. Frågan är om det inte är under trycket av dessa statliga ambitioner som »privatlivet« i modern bemärkelse börjar uppstå. Latinets privare betyder •• beröva omedelbaraunderdånar> klerkerit och läroståndetÖverhet>undersåte>allmoge>undersåtar>det myckna ölmångleri« som försiggick >>vid och omkring gruvan« 83 • Många - ••var man« enligt gruvartiklama I649 -sökte sig nämligen en utkomst på gruvarbetarnas törst, med påföljd att småstugorna omkring gruvan mer och mer kom att utnyttjas som försäljningsställen. Staten försökte lösa problemet genom att anbefalla monopolisering av för-

I

8I

I

82

Konformismens triumf

säljniogen - en lösning med välbekanta associationer - vilket också synes ha kunnat förverkligas I 6 6o, dock endast med relativ framgång••. Att man under den aktuella tiden inte såg lika allvarligt på dryckenskapen som t ex på svärjandet framgår av att det i första hand var försäljarna man straffrättsligt inriktade sig på. Här kan vi alltså än en gång notera en liberal inställning, något vi känner igen från ärkebiskop Abrahams räfst. Tendensen att överse just med dryckenskapen tycks ha bildat tradition. När det emellertid gällde försummelse och slarv i arbetet var man inte lika mild, även om arbetaren nere i gruvan hade att underkasta sig vidriga, ofta livshotande betingelser. Inte så sällan hände det att man tände för tidigt i ett gruvrum eller underlät att släcka elden. Det os som då uppstod kunde göra arbetsmiljön outhärdlig för andra arbetslag. Men då gällde det att uthärda påfrestningarna, för annars kunde man få betala skadestånd för uteblivet arbete, även om oset varit. så starkt >>att blodet stått [- - -l genom näsa och mun>en gryende svensk kapitalistisk mentalitet«. Hos Rosenhane finns flera inslag av de gamla idealen men också av de nya utvecklingstendenserna. En till opportunism gränsande älskvärdhet förenades med de dygder och kunskaper som fordrades av en statlig ämbetsman. Han manifesterar härigenom den märkliga dualism mellan >>höviskt liv och hängiven tjänst« som Lars Nilehn påtalat 122, en dualism som synes ha varit karaktäristisk för en stor grupp adelsmän under karolinerväldets dagar.

Adelsmannen och utbildningska"iären IDENTITETEN SOM GENRE

Litteraturvetenskapen laborerar understundom med begreppet >>genre« som en förklaringsgrund till stilen hos olika skönlitterära arbeten. Finns det en motsvarighet till genrebegreppet när det gäller människors identitet? Jämförelsen mellan de dåtida adelsmannaidealen och den genomgångna levnadsteckningen tyder på det. Rosenhane relaterar sig till ideala föreställningar om adelsmannen i analogi med hur en litterär produkt förhåller sig till sin genre. Och på samma sätt som en analys av genreberoende i viss mån innebär en avklädning av det individuella och personliga i produkten, har vår jämförelse inneburit att mycket av vad vi ursprungligen uppfattade som autentiskt hos Rosenhane visat sig vara lånegods. Egenskaper vi uppfattat som starkt personliga hos honom är i själva verket spegelbilder av andras förväntningar. Upptäckten innebär en väsentlig insikt. Det rör sig om en uråldrig sanning, som är rätt obehaglig att ta del av i vår person- och individorienterade kultur, med dess intrumfande av självförverkligandets betydelse. Det är insikten att människor i många avseenden är spegelbilder av sin omvärld och dess förväntningar. Deras personlighet tillhör en identitetsmässig genre. Det är detta förhållande som Erich Fromm fångat med sitt begrepp social karaktär: Den sociala karaktären omfattar endast ert urval drag, vilka dock hos flertalet medlemmar i en grupp utgör själva kärnan i deras karaktärsstruktur, som utvecklats till följd av de grundläggande upplevelser och det levnadssätt, som de har gemensamt."'

Börjar vi nu inte komma mentalitetsbegreppet ännu närmare in på livet, samtidigt som vi kanske får lättare att förstå varför just oåtkomligheten ofta uppfattas som dess mest karaktäristiska kännetecken? I det senare avseendet är Rosenhanes levnadsteckning avslöjande. Han beskriver nämligen sin sociala karaktär på sådant sätt att vi förleds tro att det rör sig om personlighetsegenskaper, personliga strävanden och intressen. Sannolikt uppfattade han det också själv på det viset. Kanske är det just i detta förhållande som förklaringen till den skenbara oåtkomligheten står att finna? Ty vad som bildar den gemensamma nämnaren i de flestas uppfattningar och intresse är ju något vi förutsätter som självklart och naturligt hos de andra. I den mån det förekommer hos vår motpart, skänker vi det därför ingen större uppmärksamhet. Det blir osynligt för oss. I stället tenderar vi att se det vi har gemensamt med andra som uttryck för oss själva. Det vi förvärvat genom imitation och successiv anpassning framstår därför lätt som unikt och personligt, som något som bara gäller oss själva.

2.0 3

204

Konformismens triumf

Så inträffar det att människor småningom blir vad >>andra önskar gqra dem till>karriär>hätska ord, smädesskrifter och förtal«, och studenterna varnades särskilt för att »fördrista sig att draga värjor, eller bössor, antingen korta eller långa« . Likaså måste de a vhålla sig från >>dryckenskap, svärmeri [= nattliga strövtåg], pariamente agerande [= gräl], fönsters utslagande« 137 • Vi har här en god illustration av hur snabbt rivalitetens mimetik kan utveckla sig till en fiendskap i vilken de inblandade antagonisterna och deras anhängare i sitt aggressiva beteende uppträder som varandras kopior. Det illustrerar också den närmast epidemiska karaktären hos den mimetiska smittan. Denna tycks ha överlevt Gustav Adolfs intervention, dock något dämpad till att börja med. Den var heller inte isolerad till denna speciella fejd. Dess genomsyrande kraft för prästeståndets del framgår av flera källor. År I 6 24 - drygt 1 o år efter det kungen skickat sin varning till Uppsala universitet - klagar representanter för prästeståndet och andra lärda män över tillståndet bland studenter, djäknar och andra präster. I stället för att motsvara rollen som >>Guds församlings förnämliga ledamöter« hade dessa mångenstädes nu gått så långt i förfall att »de fntt dricka, parlamentera, grassera uti uppenbara krogar, och ölhus, dansa och spela, deras lärare och förmän agera och begabba, om religionen och världslige saker fritt skriva, disputera och trycka« 138 • Att upphovsmännen till dessa rader åtminstone i ett avseende var samma andas barn framgår av att de säger sig vara övertygade om att det pågående kriget är ett uttryck för Guds hämnd mot den riskabla >>licens och frihet« man anser utmärka det andliga tillståndet i riket. I förlängningen av prelaternas iakttagelse ligger alltså tanken att den rivaliserande mimetiken bör avvärjas med en annan form av repetitivt handlande, Guds blodiga hämnd och straff. Johannes Rudbeckius stadgar för Västerås gymnasium - som kom fyra år senare - visar att Guds straff åtminstone ditintills varit ineffek-

Utvecklingsprocessen i mimetiskt perspektiv- några nerslag

PRÄSTER. Med händerna på bröstet och klädda i fotsida mantlar ger dessa tre herrar förmodligen en god bild av stormaktstidens självmedvetna prästerskap. Ur Lorenzo Magalotti, Sverige under år I 67 4, I 9 I 2.. Kungliga Biblioteket.

tivt som avskräckningsmedel, åtminstone vad Västeråsdjäknarna anbelangade. Redan i företalet anslås det mimetiska temat. I detta åberopar Rudbeckius en skrift av Aristoteles, i vilken denne menar att lagen bör ses som det från affekter befriade förnuftet och att den som vill stå över lagen därför synes vilja stå över Gud själv 139 • Själva tanken på en sådan självförhävelse hade säkert varit orimlig hundra år tidigare. Att hybrida! tävlan nu ligger betydligt närmare till hands - och speglar ett stycke av lärdomsskolans verklighet- antyds även i de efterföljande stadgarna. Ett avsnitt ur bestämmelsen om disputationer avslöjar betydande insikter i mimetikens väsen: Varken lektorer eller elever må av begär att lysa med sitt förmenta snille, såvida de icke ombetts, framställa spörsmål till preses eller åtaga sig att försvara opponentens satser, på det att icke någon oenighet eller avundsjuk tävlan mellan lärarna må uppkomma därav. 140

Likaså varnar Rudbeckius lärarna för att , börja leva högt och slå på stort i avseende på mat, dräkt eller annat>en skadelig nyhet••, som måste förbjudas. Om man vägrade lyda, utgick för den som sammankallat konventikeln dryga, för att inte säga omänskliga böter; vid tredje resan skulle dömas till landsförvisning.

En ny religiositet tar form

Genom konventiklarna hade pietisterna dokumenterat sitt självsvåld. De hade förhävt sig. Den effektivaste metoden att återta kontrollen över sådana omyndiga varelser var att införa förbud och skärpta straff. Annars kunde det uppstå »självsvåld, missbruk och månge farlige o red or>Hustru Karin, som kokar och bakar åt barnen«··. Av förteckningen framgår att produktionen intog en central plats i Barnhusets verksamhet, och tomtmark och lokaler uppläts åt hantverkare och industriidkare' 0 • Som ledare för den dagliga verksamheten fungerade skrivaren, sedermera betitlad bokhållare, vars arbetsuppgifter omfattade allt ifrån bokföring till personalövervakning. Över sig hade han en eller flera inspektorer. Manufakturverksamheten vid Barn- och tukthuset inleddes redan på I 6oo-talet. Barnen medverkade i olika led av textiltillverkningen, i syn· nerhet i spinning och vävning. Alla var inte lika övertygade om manufakturernas välsignelsebringande verkan. Det gällde t ex Lars Skytte och Johannes Matthia:, vilka under I 6oo-talets första hälft företrädde en humanitär/kristen ideologi med inslag av protestantisk arbetsetik". Brytningen mellan de båda ideströmningarna gick enligt Gustaf Utterström som en röd tråd genom Barnhusets historia ända in i den period som här ska granskas. Tidvis hamnade dock dessa ideologier i skuggan av synen på Barnhuset som en förvaringsplats, genom vars existens det myckna tiggandet på Stockholms gator kunde dämpas. Kampen mot tiggeriet fördes ofta med stor intensitet. Man väjde inte för drastiska åtgärder. 'be metoder med vilka Barnhusbarnen rekryterades kan lätt föra tankarna till vildhästjakt. År 1 6 52 infångades t ex hela I 7 5 barn som ertappats med tiggeri. Barnens utsatthet blir särskilt påtaglig just när det gäller tiggeri. Överheterna visade ingen förskoning. För barn till fattiga föräldrar blev situationen inte sällan ohållbar. Ofta var det föräldrarna som drev ut dem på gatan att tigga. Då förätdrasignalerna stred mot det statliga och kommunala regelsystemet, försattes barnen i en svår konflikt, även om de flesta, mer eller mindre tvingade därtill, lojalt ställde upp på föräldrarnas sida. Väl utkomna på Stockholms gator måste de ha ögonen med sig för att undvika att någon av stadens representanter upptäckte dem. Samtidigt måste de tigga ihop tillräckligt med pengar för att undvika föräldrarnas missnöje, som säkert i en del fall yttrade sig i ett kok stryk. Vad som skulle hända om de ertappades med tiggeri, måste dock i all sin vaghet ha upplevts som än mer fruktansvärt, ett föremilt för skräckfan· tasier. Om gathörnet lurade intighetens spöke, kanske i en polisbetjänts gestalt. Denna fantom hade makt att skilja dem från föräldrarna, att prygla dem och att kasta dem i fängelse. En vanmakt av likartat slag måste ha drabbat många av de barn som tvingats tigga då fadern utkommenderats i kriget, med all osäkerhet

Livsvillkor och pedagogik vid Stora Barnhuset på 176o-talet

detta innebar. Flertalet av de barn som påträffades 1 6 52 hade fäder som var militärer eller båtsmän' 2 • Och hur reagerade t ex den flicka som pappan kastat utanför tullporten och sedan sprungit ifrån när han blivit utkommenderad? Mot denna bakgrund var det på sätt och vis ett privilegium att bli intagen på Stora Barnhuset. Man fick husrum, mat för dagen - bortsett från att kosten periodvis kunde vara undermålig - och den vård som det dåtida samhället kunde erbjuda. Man kunde kanske rentav tjäna litet pengar eller få ersättning in natura, om man anförtrotts någon syssla inom manufakturverksamheten. Ändå rymde många barn, i synnerhet pojkar, ofta för att klara livhanken genom tiggeri. Det tycks ha varit friheten - och tiggandet - som hägrade. Livet på Barnhuset var starkt kringskuret. Barnen hölls under uppsikt under arbetstid såväl som fritid, och organiserade rekreationsmöjligheter t ex i form av lek erbjöds endast i obetydlig utsträckning. Tillvaron blev enahanda och löpte i fåror som vuxna bestämt. Vissa pojkar stod inte ut utan rymde upprepade gånger. Många av dem fick så småningom släpa omkring på den s k klubben" för att hindras från rymning, vilket inte hindrade en och annan från att återigen rymma med klumpen dinglande efter sig••. Fastän livet på Barnhuset var mycket strängt reglerat, kunde barnen råka betydligt värre ut, t ex om de fick anställning i en spånstuga ute vid textilverkstäderna i Barnängen. Det finns flera belägg för den omänskliga behandling barn på textilfabriken rönte. De som insjuknade under sitt arbete och därför inte kunde utföra sina sysslor tillräckligt effektivt, kunde kastas ut på gatan och fick sedan sköta sig själva bäst de gitte. Det fanns dock goda intentioner hos stadens fattigvårdande myndighet, Politikollegiet, som ofta remitterade barn som förvisats från Barnängen till Danvikens hospital för att de under tillfrisknandet skulle kunna njuta av dess »gemena bröd••''. Politikollegicts humanitet avklingade dock framemot stadsgränsen: Erik Andersson, en fånig bondegosse ifrån Eckerön därifrån kommen och såsom han övar gruveligt tiggeri på gatorna, och han eljest om han här i staden underhållen allt för mycket skulle gravera Danviken och befalldes Gubbarna att följa honom 1 mil utom staden och förmana landet därifrån han kommen är, gavs till uppehälle 1 6 öre KMT."

för 1 dagar sedan, på något sätt bleve fattigkassan, alltså honom att resa på

URVALsKRITERIER l TEORI OCH PRAKTIK

Vad var det då för barn som åtnjöt underhåll i Stora Barnhuset? Enligt en avskrift av ett donationsbrev av år 1 6 3 7 var det »små omyndige

337

338

Tid av frihet, tid av tvång

Fader- och Moderlöse barn« i avsaknad av medel till ••deres timmelige föda«, som skulle beviljas tillträde 8'. Späda barn placerades emellertid sedermera på andra barnhus, och 1 7 6 6 års reglemente för barnens upptuktelse vid Stora Barnhuset avråder uttryckligen från att ta in barn under sex års ålder (§ 2). En grundprincip, som tycks ha tillämpats strängt redan på ett tidigt stadium, var att barnen huvudsakligen skulle vara från Stockholm. I 7 54 bekräftades dock att även barn med annan hemort än Stockholm skulle kunna tas in 88 • Under I 7 5o-talet inrättades två nya barnhus i Stockholm, båda avsedda för vård av småbarn. Det ena av dessa, Frimurarbarnhuset, tillkom I 7 53 på privat initiativ. Det uppfördes på Ladugårdslandet. Det andra anlades I 7 5 5 på stadens, enkannerligen Politikollegiets initiativ, varför det också kom att kallas Politibarnhuset 89 • Det var beläget vid Danvikens hospital, dit man hade skickat de hårdast drabbade sjuklingarna alltsedan Gustav Vasas dagar 90 • Där samlade man spetälska, vanföra och sinnessjuka. Här togs också utfattiga äldre människor in 91 • Denna anhopning av olikartade funktioner kan ses som en medeltida reminiscens, stadd i förfall. Politibarnhuset och Stora Barnhuset kom rekryteringsmässigt att betraktas som kommunicerande kärl. I 7 6 6 års reglemente stadgar således att barn från » barnhuset i Danviken« skulle ha förtur framför andra (§ 2). Några år senare bestämdes emellertid att en tredjedel av barnen skulle rekryteras från Danviken, Frimurarbarnhuset respektive bland andra nödställda barn. Kravet på föräldralöshet övergavs så småningom. I I766 års förordning heter det sålunda att Barnhuset förnämligast är inrättat för fattiga, nödlidande barn, ••som av Föräldrar och Anförvanter uti deras torftighet icke kunnat njuta något understöd Gossa rne kunna givas anledning till sådane Lekar, varigenom deras armar och lemmar vinna vighet och styrka>lika som genom lek" lära sig alfabetet och lära sig stava och >>göra början med läsning«. Andra klassen ägnades åt det evangeliska obligatoriet, bl a Stora och Lilla katekesen, morgon- och aftonbönerna och biblisk historia. Målsättningen var låg; barnen skulle lära sig att memorera och ,, enfaldigt förstå«. Samtidigt gällde det att vänja sig vid framtida gudstjänstliv genom att lära sig att hitta i kultböckerna och ., uppsöka" evangelier, epistlar och psalmer. Svårighetsgraden var betydligt större i sista klassen, i synnerhet för de duktiga barn som lärt sig förstå stora katekesen. Dessa skulle gnuggas bl a i ,, Latinska A.b.c.d.Boken". Minimikravet för barnen i gemen var att de skulle kunna katekesförklaringen ,, jämte Språken'' utantill. I anslutning härtill varnas för tvång och hårdhet, en humanitär hållning som man kunde unna sig; det var ju tillräckligt att barnen någorlunda kunde rabbla de viktigaste styckena utantill. De barn som var >>fallna>ledig>Klädde och Hyfsade« skulle så alla barnen göra morgonbön, varefter det var dags för frukost. Arbete och skolgång delades in enligt ett skiftessystem. De som inte , läst, skrivit eller räknat« föregående dag hade »frihet« härtill andra dagen, varvid skoldagen började klockan åtta. Det andra laget skulle samtidigt gå till sina sysslor. Efter en inledande bön åt barnen middag klockan I 2, varefter de fick >>roa sig« fram till två, då ett fyratimmars arbetspass vidtog. Härefter samlades de åter till bönestund, som följdes av aftonmåltid, som borde »vara så tidigt färdig, att de kunna vara i Säng Kl. 9 om aftonen" . På söndagen och årets övriga gudstjänstdagar skulle barnen gå i kyrkan, mestadels den kyrka som var belägen i Barnhuset. Kyrkgången måste självfallet ske under bevakning. För uppsikten över barnen ansvarade den preceptor som tjänstgjorde som ordningsvakt och bönförrättare under veckan. Det var givetvis maktpåliggande att hålla kontroll över flera hundra barn, som inget hellre ville än att rasa runt, stoja och bråka. Att se till att de gick till kyrkan i god ordning och därefter förmå dem att •>i stillhet« lyssna på predikan(§ 5) måste i sig själv ha varit ett fullt tillräckligt dagsverke för en arm pedagog. Det troliga är att barnen fördes till kyrkan i procession, med några av de »största« och »Vettigaste« pojkarna i spetsen och- får man förmoda- preceptorn längst bak, spejande över att allt gick ordentligt till i ledet. Uppgiften att hålla barnen i god procession gick väl an, om Barnhuskyrkan var målet. Värre kunde det bli under de stora högtiderna, då det kanske hände att andra kyrkor "i staden eller på malmarne" besöktes. Sådana utflykter medförde ju ock~å en väsentligt ökad rymningsrisk. Jämsides med läs- och kristendomsundervisning skulle hJrnen som framgatt ocksa .. vänjas vid arbete" för att .. kunna föda sig själva, samt bliva nyttige medlemmar i det allmänna.. (§ 1 o). Arbet~livsförberedel­ serna vid Stora Barnhuset bestod enbart av praktik. Under den epok som nu granskas sysselsattes barnen framförallt med bomulls- och ullspånad. Härutöver kunde pojkarna få gå i lära hos hantverkare, t ex skräddare och skomakare, som arrenderade lokal inom Barnhusområdet. För flickornas del stadgades att man skulle städsla en läromoder som skulle lära

34 3

34 4

Tid av frihet, tid av tvång

dem sy, stärka, stryka och sticka och en annan som lärde dem häckla och spinna lin, medan en tredje skulle lära dem fabriksspånad och att reda och spinna ull till strumpor. Åter en läromoder skulle undervisa dem att karda och spinna bomull, och tvätterskorna vid Barnhuset skulle undervisa flickorna i tvättandets konst. Det viktigaste var att de kunde förrätta vad som fordrades i ett hushåll. Därför var det mindre viktigt att sysselsätta dem med fabriksspånad, medan pojkarna kunde hållas i sådant arbete, när de var lediga från undervisning. Av förordningstexten framgår att arbetet sågs som ett viktigt pedagogiskt moment i barnens uppfostran. Det förtjänar alltså påpekas att man inte förhöll sig kritisk mot barnarbete i sig utan mot ett missbruk av barnens arbetskraft, bl a när detta gick ut över deras övriga uppfostran och undervisning. Bengt Sandin menar, med hänvisning till Foucault och dennes Övervakning och straff, att den bestraffningsideologi som tidigare varit tongivande vid samhällsinstitutionerna under 1 700-talet började avklinga till förmån för syftet att förbättra och fostra individerna till fungerande samhäl/smedborgare 101 • Det är i ett sådant sammanhang- menar Sandin - som vi bör se utvecklingen av institutioner för uppfostran under epoken. Denna fostran förutsatte rationella tekniker, ett nytt slags disciplinering för kontroll av mänskliga handlingar. Skolan blev en avgränsad institution, vars inre förhållande reglerades noggrant. Tiden organiserades t ex genom detaljerad schemaläggning. Sandin fortsätter sin av Foucault inspirerade sammanfattning: Kontrollen utövades genom en hierarkisk observation, som skilde sig från den medeltida genom att den skulle fungera mekaniskt och opersonligt. Disciplineringen gjordes osynlig men ständigt närvarande genom att byggas in i själva institutionen. Den hierarkiska observationen kompletterades genom en standardisenng, differentiering och klassificering av individerna i förhållande till de krav som skulle uppfyllas. Prestationer och misslyckanden sanktionerades genom upp- och nerflyttning i en belöningshierarki. Som avvikelser räknades inte endast uttrycklig misskötsamhet utan också olika grader av oförmåga. På detta sätt skapades en kontinuerlig skala från dålig till god och även ett kontinuerligt system för bestraffningar och belöningar. Foucault betecknar det hela som ··normalisering".

Vinsten för dem som ,. normaliserade« medmänniskorna var beaktansvärd. Genom att behandla motparten som ofri och oansvarig kunde den starkare parten själv reducera sitt ansvar till skyldigheten eller plikten att tekniskt överföra vissa egenskaper. Vrenskades motparten, kunde skulden läggas på att de rätta egenskaperna ännu saknades eller på att en viss oförmåga förelåg. I stället för att se sin egen roll i förhållande till en ansvarig medmänniska kunde man objektiiiera denne genom psyko-

Livsvillkor och pedagogik vid Stora Barnhuset på r 76o-talet

SKOLBARN GÅR KORGÅNG. Så här föreställde sig Carl Larsson att det gick till när skolbarn gick korgång. Framför barnen står magistern och slår takten. En dam betraktar nyfiket skådespelet ftån ett fönster. »Sockengång•, illustration ur August Strindberg, Svenska Folket, band 2, 1912. Kungliga Biblioteket.

logisering. Man kunde t ex hänvisa till •• ostyrighet«, dvs man förvandlade ett intentionelit handlande till en egenskap, vilket i fallet med de »ostyriga« pojkarna blir särskilt anmärkningsvärt, eftersom dessa~ handlande här gick ut på att hindra övermakten från att förverkliga sitt

34 5

34 6

Tid av frihet, tid av tvång

viktigaste syfte, att behärska och kontrollera. Eller kunde man - som i pojken Brauns fall- hänvisa till »obetänksamhet« eller stereotypt falla tillbaka på en »ond böjelse«. Det gällde för jordmånerna på Stora Barnhuset att så snabbt som möjligt ge avkastning, dels i form av >>inplanterade« dygder, dels i form av färdighet i något hantverk eller rentav i läsning. Längre än till fjorton års ålder fick de nämligen inte stanna på Barnhuset, om de inte var ofärdiga eller >>på annat sätt besvärade« (§ I I, mod). Om de vid utskrivningen ännu inte behärskade sin kristendomskunskap, stadgades att >>den uttagande« skulle ge ifrån sig en skriftlig försäkran på att han tog över ansvaret för barnets fortsatta kristendomsundervisning. Den stadgade läroplanen kan ses som ett exempel på hur hierarkisk observation var tänkt att fungera i praktiken; den ger prov på såväl standardisering, differentiering som klassificering. En väsentlig standardisering ligger t ex i den generellt låga kravnivå som hölls. En ökning av kraven kommer endast till uttryck i form av mer eller mindre frivilliga överkurser för de begåvade barnen, vilket i sin tur är det tydligaste exemplet på differentiering. Även inom hantverksundervisningen förekom en differentiering, som föregicks av hierarkisk observation. Den yttrade sig i selektiv behandling enligt köns- och begåvningsprincipen. För pojkarnas del premierades talangerna genom specialåtgärder, medan de som inte dög till hantverk eller annat gallrades ut. De pojkar som sålunda visat oförmåga >>till någre Konsters eller Hantverks lärande>i det närmaste färdigeHushållare, eller annan ömsint man>en

» Skolans

best,ärliga ok • - en skola i stagnatio11 och utveckling

tydligare social vinkling" än tidigare, som Bengt Sandin uttrycker saken"'. En prost i Hurliksvall menade sålunda att man >>må inråda de utfattiga, att de lämna boken, i synnerhet de av svagt snilleOlovligen avvikit utur tjensten och förlustat sig på Djurgården«, >>Liderlighet och vanart>Dryckenskap och otrohet>där först stugan besöktes, och öl och brännvin förtärdes under sång och allehanda glam> byorganisationens hjärtenerv•• 20 • Gärdsgårdar och andra mer eller mindre primitiva gränsmarkeringar hade en vital existentiell innebörd. Omständigheter vad beträffar ägande och gränser styrde såväl byns försörjning som dess sociala liv. Så var

Byn som livsform

det t ex av lätt insedda skäl nödvändigt för byalagets överlevnad att kreaturen hindrades från att komma åt åkermarkens odlingar. När det gällde de oskiftade ägorna måste bymännen som individer bevaka sina rättigheter, så att inte en del bymän gjorde sig breda på andras bekostnad. Här var gränsdragningen av subtilt symbolisk karaktär och utrymmet för de inblandades subjektivitet större. Därför är det också möjligt att tänka sig att eventuella konflikter rörande individernas rättigheter vad avser oskiftad mark kunde bli svårare att lösa, ja, rentav att de lösligare förutsättningarna kunde erbjuda förevändningar för att vädra gammalt groll. · Aven om byn för många var en del av dem själva, hände det nog inte alltför sällan att byinnevånare åtminstone tidvis kom att betrakta byn som en fiende, en svår och tung upplevelse, eftersom man som en del av byn var beroende av den. Övervakningen från de andra kunde kännas tung och motig, och skyldigheterna gentemot bykollektivet - bytvånget - som en olidlig börda, när man hade fullt upp med sitt eget. För dessa och en del andra måste tanken på en »emigration« utan återvändo ha känts som en lättnad eller åtminstone som något ganska naturligt. Bönder sålde inte sällan därför att de sett ut ett annat ställe som passade dem bättre. En del gifte sig till gårdar i en annan by. Kärleken till den egna torvan behöver allrså inte alltid ha varit särskilt stark. Det förekom visserligen många gårdar som gått i arv under hundratals år, men vi vet inte hur vanlig den gamla släktgården egentligen var. Kanske var den mindre vanlig än vi föreställer oss.

44 I

32 De stora skiftesreformerna

>>DIVIDERA OCH IMPONERA« -

ENSKIFTETS

FÖRHISTORIA OCH GENOMFÖRANDE

Det var i Skåne som det radikalare skiftesverket tog sin början. Tanken på ägokoncentration och bysprängningar synes här har legat närmare till hands än på andra håll i landet. Förhistorien till enskiftet är förknippad med namnet Rutger Maclean. Denne ärvde 1 7 8 2 det skånska godset Svaneholm, vars ägor var uppdelade enligt uråldriga principer och vars bönder stod i ett närmast feodalt förhållande till godsägaren. Maclean ansåg att något måste göras åt förhållandena. Som ensam ägare av socknen kunde han förfoga över ägorna som han fann lämpligt. Med hjälp av lantmätare slogs böndernas jord samman och delades upp i 7 3 lotter, vilket ska jämföras med förhållandena dessförinnan, då landbönderna innehaft 60-70 tegar var 21 • Eftersom Maclean ville eliminera den tidigare ägoblandningen, blev det också nödvändigt att upplösa de gamla byarna; husen borde ju inte ligga på för långt avstånd från åkrarna. Reformen mötte till en början ett blandat mottagande bland godsets folk 22 • Inför underrättelsen att utflyttning skulle ske till nya ägor sade t ex hälften av bönderna upp sig. Svaneholm kom att fungera som ett mönsterjordbruk, som tilldrog sig stort intresse både från godsherrar runt omkring och från mer långväga gäster. jordbruksreformens effekter talade sitt tydliga språk. Så gott som tredubblade spannmålsskördar på drygt två årtionden var ett faktum det var svårt att bortse från för den som själv ägde gods eller idkade jordbruk. En tänkbar men dåligt underbyggd hypotes är att man genom en jordreform också ville uppnå en skärpt kontroll över bönderna. En episod skildrad av C V Lilliecrona kan illustrera. Två bonddrängar hade arresterats och placerats hos en avdelning av jönköpings regemente. Genom att tuta i byhornen lyckades befolkningen i några byar snabbt samla sig till ett uppbåd, som överföll militären och tvingade dem att lämna ut drängarna. >>Den lätthet, som sålunda visat sig att inom några ögonblick genom budkavlar eller by horn hopkalla en stor folksamlingHär gällde«, menade en storgodsägare, »satsendivide et impera eller såsom en[-- -l gammal herre uttryckt sig: divi-

dera och imponera." 24 Sedan lantmäteriöverdirektören jämte ytterligare personer övertygats om nödvändigheten av en jordreform, förmåddes kungen - Gustav IV Adolf - att samtycka till att utfärda en skiftesförordning för Skåne, vilken undertecknades i mars 1803 25 • Fyra år senare utfärdades en enskiftesförordning för hela landet utom Dalarna, Norrland och Finland 26 • Borgmästaren Halling menar att enskiftesförordningens effekter ,;nedföll[-- -l såsom en fientlig bomb uti det fr1n århundraden tillbaka slumrande skånska jordbrukarlägret« 27 • De flesta hemmansägare kunde dock räkna med bättre tider, när ma11 väl kommit i ordning och mödorna givit utdelning i form av ökad avkastning. Annorlunda förhöll det sig med de egendomslösa. Halling - som för övrigt bedömer enskiftet som >>en god sak« -drar sig inte för tala om »en himmelsskriande orättvisa« i de obesuttnas fal P".

44 3

444

Skifte i tid och rum

Trots de sociala problem det skånska enskiftesverket hade i släptåg fortskred det mycket snabbt, i synnerhet på de relativt lättskiftade slättbygderna, som i hög grad bestod av redan uppodlad mark. Till företagets framgång bidrog sannolikt de goda jordbrukskonjunkturerna I 8 o 3-15 29 • År I 8 33 hade den odlade jordarealen mer än dubblerats i Malmöhus län 30 • Enskiftets slutresultat bedömdes av många som gott. I jämförelse med den extremt låga produktivitet som Skånes jordbruk tidigare företett var resultatet slående. Nils Loven kunde därför i hänförda ordalag beskriva dess följder för den skånska slätten: Huru helt annorlunda presenterar sig icke nu den sydskånska slätten? Den som på 40 år ej sett den, skulle ej tro sig återse samma land. Snygga vitmenade bondgårdar med sina väl underhållna boningshus, av vilka ganska många äro uppförda av bränt tegel, omgivna av trevliga trädgårdar, ligga tätt strödda på de rika grönskande fälten. Endast här och där ser man något tjudrat kreatur, och det merendels av god ras. Åkerbruket har nu stigit så högt, att bönderna äro i stånd att föda sina kreatur inne året om. Där man förr såg stora kärr, där vaja nu de härligaste skördar, och allt bevittnar, att landet är bebott av ett i ekonomiskt hänseende mycket lyckligt folk." DET LAGA SKIFTET OCH DESS REGELVERK

I och med enskiftet hade riket fått två skiftessystem med sinsemellan

olikartade regelverk, av vilka det första var storskiftet med anor från I 700-talet. Härtill kom att förordningarna för respektive system på vissa punkter var så vagt utformade att det praktiska förverkligandet kom att se mycket olika ut, beroende på hur förordningarna tolkades. Man tog därför initiativ till att skapa ett enda riksgiltigt och enhetligt skiftessystem. Uppdraget att utforma den nya skiftesstadgan gavs åt den byråkratiske ekvilibristen och statssekreteraren Magnus Georg Danckwardt (I788-I86I). Den utfärdades I827. Skiftena enligt denna kallades laga skiften, medan de tidigare skiftesbenämningarna officiellt försvann32. Tack vare upphovsmannens förtänksamhet och logiska konsekvens var denna stadga i sina grundprinciper giltig ända fram till I926. Stadgan om det laga skiftet utgör en av de lagar som haft störst inflytande över svensk befolkning och bebyggelse liksom över ,den enskildes levnadsvanor och näringsverksamhet. I likhet med föregående skiftesstadgar hade den dock inte underkastats riksdagsmännens prövning innan den utfärdades. Detta berodde på att den betraktades som en del av Kungl Maj:ts ekonomiska lagstiftning, som inte var underkastad riksdagens beslut.

De stora skiftesreformerna

Laga skifte definierades enligt stadgan som utbrytning av oskiftade eller skiftade men sammanblandade ägor i så stort sammanhang som deras beskaffenhet och belägenhet medgav utan att det blev till förfång för någon enskild delägare". Fördelningen av lotterna skulle följaktligen ske på sådant sätt att de både kvantitativt och kvalitativt svarade mot delägarnas tidigare egendomar. Sämre jordmån skulle sålunda kompenseras med större areal. Vad som fördelades var all jord inom de gemensamma rågångarna 3'. Skiftet borde i princip gälla alla dessa ägor. I stadgan togs större hänsyn till varierande lokala förhållanden än i enskiftesförordningarna. Men på en punkt - och en väsentlig sådan var den mindre flexibel. Utflyttningsföreskrifterna var nämligen betydligt strängare än i samband med enskiftet: Är by så sammanbyggd, och finnas ägorne så kringspridde eller avlägsne att utan utflyttning laga skifte [- - -] icke verkställas kan; då skola en eller flere av byamännen, efter vad omständigheterna, till vinnande av sådant skifte, fordra, från byn utflytta."

Det räckte med att en enda delägare ansökte om skifte, även om storskifte tidigare verkställts 36 • Däremot borde en fastställd enskiftesdelning ej rubbas, såvitt samtliga delägare ej sämjades om att sammanlägga ägolotterna till ännu större bekvämlighet 17 • Vad som i detta sammanhang kom att få mäktiga följder var att stadgan ej som tidigare medgav utbrytning av en delägares lott. Laga skifte måste med andra ord övergå hela skifteslaget. Detta innebar att de bybor som motsatte sig skifte inte längre kunde undvika detta genom att den skiftessökande - det rörde sig i många fall om en enda person - kompenserades med mark i skifteslagets periferi. Den praktiska konsekvensen blev oftast att alla eller åtminstone de flesta delägarna skulle skifta. På denna punkt var Danckwardt orubbligt konsekvent. >>Dessa bägge principer stå med varandra tillsammans och kunna icke åtskiljas«, kommenterade han saken i en diskussion på Riddarhuset 3'. Detta innebar i praktiken att bysprängning stadgades som grundprincip, men på ett så smidigt sätt att varken begreppet eller någon motsvarighet till det en enda gång behövde komma på tal. DE DELAKTIGA PARTERNAS INFLYTANDE ÖVER SKI FTESPROCEDUREN

Vilken möjlighet hade då hemmansägarna att påverka skiftesproceduren? Ronny Pettersson menar i arbetet Laga skifte i Hallands län I 8 2 7r 876 ( 19 8 3) att detta kunde ske genom direkt beslutanderätt, genom riverläggningar med lantmätare och gode män och via besvärskontroll.

44 5

446

Skifte i tid och rum

Delägarnas rätt att fatta beslut var enligt Pettersson starkt begränsad, medan lantmätare och gode män t ex hade rätt att besluta om såväl ägogradering som utflyttningsskyldighet 39 • Lantmätarna och godemännen hade likväl skyldighet att förhandla i tveksamma fall, och denna skyldighet gällde samtliga frågor. Var någon av goda skäl missnöjd t ex med skiftesläggningen, var det möjligt att få en ändring till stånd innan slutgiltigt beslut fattats. Likaså fanns möjlighet att i efterhand besvära sig hos de särskilda ägodelningsrätter - en för varje härad eller tingslag som inrättats för att behandlingen av skiftesärenden skulle gå snabbare än vad det normala domstolsväsendet var mäktigt. Det var med andra ord väl sörjt för att det laga skiftet skulle kunna genomföras så effektivt som möjligt, bl a genom en strikt reglering av såväl beslutsfördelning som verkställande. Den danckwardtska stadgan utgjorde ett mästerstycke i ingenjörskonst. Upphovsmännen tycks ha utgått ifrån en medveten pedagogisk strategi, som byggde på betydande insikter om det svenska bysamhällets sätt att fungera. Den stora jordreformen skulle genomföras så effektivt som möjligt och med minsta möjliga tidsutdräkt. Det föga attraktiva alternativet torde ha blivit tusen och åter tusen svårutredda besvärsärenden att hantera, med ty åtföljande förhalningar. Aven om avsikterna på detta sätt kan framstå som manipulativa, ska man inte underskatta det faktum att beslutsmodellen praktiskt innebar en högre grad av delaktighet för såväl delägare som beslutsfattare i jämförelse med en traditionell överklagningsmodelL Modellen utgör ett av de första exemplen i större skala på ett samförståndstänkande från överheternas sida. Den kan ses som ett försök att tillämpa kunskaperna om bymentaliteten och bykompromissen på regelverket för en avgörande reform. Ett annat kännetecknande drag - som Pettersson tagit fasta på i sin bedömning av skiftesstadgan-är de möjligheter till inflytande över skiftet för delägarnas del som stadgan medgav. Processen var i princip öppen fram till dess fastsrällandet av skiftet skedde. Pettersson menar att man inte i tillräcklig utsträckning observerat att det fanns vissa invändningar som på rättslig grund kunde användas mot ett laga skifte. Framförallt pekar han på att det under hela förrättningen fanns möjlighet att försöka övertala den eller dem som sökt skifte att återta sin ansökan. Det är dock rimligt att anta att skiftesmotståndare från pedagogisk och psykologisk synpunkt ofta befann sig i underläge. I en sådan situation fordras civilkurage, om man vill gå mot strömmen. Sannolikt drog sig många för att öppet visa var de stod. Deras missnöje förblev latent.

De stora skiftesreformerna

Hur många skiftesmotståndarna egentligen var, kan vi därför aldrig få reda på. Men vi kan gissa att deras »mörkertal« inte var helt obetydligt. Trots detta betecknar skiftesproceduren i fråga om medbestämmande ett stort kliv framåt mot det moderna samhället. Det laga skiftet byggde på ett tänkande som för tankarna till modern systemteori. Det är en av de tidigaste svenska reformer som är modernt tänkt från början till slut, även såtillvida att den bär spår av pedagogisk medvetenhet. Arvet från upplysningstiden är iögonenfallande. Detta förvaltades för kanske första gången på ett sätt som - på gott och ont- gav avkastning långt in i framtiden. Som en konsekvens av denna omdaning omformades även de sociala livsvillkoren för stora delar av den svenska befolkningen med i stort sett okända konsekvenser för verklighetsbild, världsuppfattning och mentalitet. Det är ett faktum att grannarnas tillgänglighet reducerades, med påföljd att kommunikationen och interaktionen också måste ha minskat. Situationer som tidigare bara infunnit sig på grund av närhetsfaktorn måste nu i stället uppsökas, kanske i byns lanthandel. En annan social konsekvens - på den positiva sidan - var att stora delar av det gamla bytvånget upphävdes, liksom den ständiga frotteringen mot grannar som man aldrig riktigt kunnat förlika sig med. För många måste detta ha inneburit en positiv social förändring, som var ägnad att uppväga de negativa följderna av ett ökat geografiskt avstånd. REAKTIONER l RIKSDAGEN

Riksdagen närmast efter skiftesförordningens fastställande ägde rum r828-29. Kritiken mot förordningen blev- med Utterströms karaktäristik - omild. Störst var missnöjet bland de bonderepresentanter vars hemtrakter tidigare inte blivit föremål för några radikalare skiften. I denna grupp var fientligheten mot skiftesförordningen stor. Att begreppet fientlighet inte är överdrivet framgår av följande kärnfulla synpunkt: jag har förut yttrat mig i detta ämne, och ju mera jag begrundat det samma, desto fastare har jag blivit i den övenygelsen, att nya skiftesstadgan är alldeles otjänlig för Norra Orterna. Ja! Jag will för min hemort sätta den i Litanian och bedja: »för dess bibehdllande bevara oss milde Herre Gud!• ..

Vad man bl a upprördes av var utflyttningstvånget. Man reagerade också mot bestämmelsen att det räckte med att en delägare begärde skifte, även om detta medförde att byn spreds ut••. I stället borde man fordra i demokratisk ordning fattade majoritetsbeslut. Vidare menade man att skiftena skulle medföra alltför dryga kostnader för mindre bemedla-

44 7

44 8

Skifte i tid och rum

de bönder; detta hävdades t ex senare av en särskilt tillsatt Dalakommitte (se nedan), som ansåg att utgifterna skulle leda till utarmning och missnöje 42 • Mot bakgrund av denna kritik kan det knappast ha varit någon överraskning, när riksdagsfullmäktige från Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten samt Värmland och Dalsland gemensamt ingav en anhållan om att tillämpningen av stadgan genast skulle inhiberas 43 • Det ledde till att Kungl Maj:t förordnade särskilda kommitteer för de norrländska länen, till vilka också lades Kopparbergs och Gotlands län. När det gäller utflyttningarna från byn och dessas sociala och psykologiska konsekvenser lyser emellertid böndernas kritik i stort sett med sin frånvaro. Utterström efterlyser förgäves klara uttryck för ett motstånd mot förändringarna 44 • Dalabönderna i den särskilda kommitten för Kopparbergs län formulerade emellertid tydligt sina farhågor inför byutflyttningarnas sociala konsekvenser: Skulle med enskiften och utflyttningar [- - -l åsyftas att småningom och efter hand upplösa allmogens sammanlevnad i byalag, vore vid ett sådant syftemål i flera hänseenden åtskilligt att anföra. Underdånigst må dock allenast anmärkas, att om det i allmänhet kunde anses nyttigt att bland svenska allmogen införa och befordra ett så beskaffat isoleringssystem, så skulle detsamma likväl i Dalallmogens åldriga lynne, sedvanor och levnadssätt möta alldeles egna hinder, i synnerhet som största delen av denna allmoge helst vill leva och vistas tillsammans i dess gamla byalag, varinom den för samma allmoge så kära fädernejorden är liggande, och är dessutom i flere hänseenden därav även i behov [-- -)"

Ordalagen innebar en bitter kritik av reformen. I klartext formulerades att reformen kunde tänkas ha till syfte att upplösa allmogens samlevnad i byalag och att införa och befordra ett isuleringssystem. BONDEKRITIK MOT BYRÅKRATLOGIK

Dalkarlarnas reaktion inför hotet om isolering utgör den kanske allra kraftfullaste reaktionen mot skiftesstadgan i samband med riksdagen 182.8-2.9. Det yttrande i saken som kommitterade för skiftesstadgans överseende ingav 1 8 3 2. måste ha inneburit en kalldusch för dem. Det representerar den rationalistiskt pragmatiska tankefigur som socialingenjören Danckwardt var förespråkare för. Så här heter det om dalkarlarnas kritik: Att folkets vana och böjelse att leva tillsammans i sammanträngde byar bör brytas torde vara angeläget för att förekomma de olägenheter, ett sådant odlingssystem hittills medfört; och det skall ofelbart här inträffa vad som efter hand inträffat på andra orter, att folket, när det lärt sig att inse förmånerna därav, även skola själva övervinna sin fördom härutinnan. 46

De stora skiftesreformerna

Motståndet mot reformens genomförande tolkas i denna text pedagogiskt och psykologiskt snarare än existentiellt. Det gäller helt enkelt att försätta människor i en sådan situation att de kan inse fördelama med det nya systemet, kort sagt: att se till att laga skifte genomförs. Traditionen att som grannar leva och verka i ständig interaktion med varandra - fortfarande funktionell i såväl helg som söcken - psykologiseras. Den betraktas som en nyck, ja, som en fördom, inte som ett uttryck för en livsstil, förknippad med kultur och arbete. Det är som om man i den byråkratiska neutralitetens namn sökte skydda sig mot insikten om skiftesreformens existentiella innebörd: jorddelningen är en sak,. existensen en annan. På bygatan var arbetet och livet det stora existentiella projektet och man talade ett språk som harmonierade med det. Samma sak kan också sägas om de skiljaktiga meningar som angavs i I 8 3 2 års kommittebetänkande; de dokumenterar språkligt en större öppenhet för det existentiella än själva huvudtexten. Någon ändring i bestämmelserna om utflyttningsskyldigheten gjordes nu inte; Danckwardts logiska linje segrade. Detta innebar dock inte att flertalet bönder i skiftesbyar flyttade ut. Många kunde stanna kvar. Och dalkarlarna fick sin rätt, åtminstone vad avser den norra delen av landskapet. Ja, den ovan omtalade kommitten för skiftesstadgans överseende hävdade t o m att dalkarlarna haft denna rätt från början och att deras kritik grundade sig på ett missförstånd47. Härvid hänvisade man till ett tidigare särskilt kungligt förordnande för länet. Utterström menar dock att dalkarlarnas motstånd trots allt bidrog till att bevara Dalabyarna. Att Utterströms iakttagelse har fog för sig framgår av att det redan I 8 3 6 bestämdes att redan storskiftade byar i norra Dalarna inte skulle kunna laga skiftas. DET LAGA SKIFTETS GENOMFÖRANDE

Verkställaodet av laga skiften var i full gång på I 8 3 o-talet, med undantag för Kopparbergs, Gotlands och Gävleborgs län och de två nordligaste länen••. Förändringstakten varierade avsevärt i olika delar av landet. Utterström menar att uppfattningen om de bga skiftena försköts till dessas förmån allteftersom tiden gick, varvid han åberopar inlagor från bonderepresentanter i samband med bl a riksdagen I 840-4 I 49 • Hans tolkning är i huvudsak riktig, men det bör nämnas att en av dessa positivt inställda bönder samtidigt karaktäriserade skiftesstadgan som en »sträng lag«, som genom »oriktigt uppställde föreskrifter•• skulle kunna »ingripa i äganderättens helgd« ' 0 •

449

4 5o

Skifte i tid och rum

Ytterligare en positiv bonderepresentant tar upp de dryga lantmätararvodena. Dessa hade bidragit till att många hemmansägare som »mot sin vilja« underkastat sig en skiftesförrättning lämnats >>till pris för flere uppoffringar och lidanden, som icke sällan medföra den förut mindre bemedlades fullkomliga utarmande« 51 • Här stöter vi på begreppet lidande, i kombination med det dramatiska begreppet utarmande. Hur ska det tolkas att lidandet används som epitet för skiftenas verkningar på den enskilde, och detta även i högreståndspersoners texter 52 ? Det är nog inte mycket egendomligare än att man tyckte att begreppet »lidande« träffade mitt i prick när det gällde en del bönders predikament. Att egentligen utan egen förskyllan tvingas skuldsätta sig och kanhända motvilligt tvingas till utflyttning och sedan till dryga kostnader och stort besvär bygga sig en ny gård och nya vägar, dika och plöja upp nya åkrar är tillräckliga betingelser i sig för att framkalla lidande. Enligt Lantmäteristyrelsens på rätt osäkra uppgifter grundade statistik från I 906 ska 66 ooo allmogehem-således inte individer utan hela familjer- ha flyttat under perioden I8:z.8-70 53 • Motsvarande siffror rörande antalet skiftade hektar är enligt Nils Wohlin säkrare och visar att drygt I I milj av totalt 4 I milj hektar, rikets landareal, dvs drygt en fjärdedel, genomgick laga skifte under samma period. I 9 :z. :z. hade med viss osäkerhetsmarginal totalt c:a 83 ooo bondgårdar flyttats 54 • BEFOLKNINGSÖKNING OCH PROLETARISERING

En av de största paradoxerna med skiftesreformerna är att de - trots att de uppenbart var avsedda att öka jordbrukarnas försörjningsmöjligheter - tycks ha bidragit till att fattigdomen på landsbygden kunde bli ett problem. Detta sammanhänger med att de ökade åkerarealerna lockade människor att stanna kvar framför att välja en osäker tillvaro i städerna. Mer avgörande än någonting annat var dock den explosiva befolkningsutvecklingen under I 8oo-talets första hälft, då Sveriges befolkning ökade från l ,J milj till drygt 3, I milj mellan I 8oo och I 840 ". Esaias Tegner hänförde i ett välkänt yttrande från I 8 3 3 denna, utveckling till tre huvudorsaker: ,, Freden, vaccinen och potäterna« ''. Det ligger onekligen mycket i Tegners förklaring, men skiftena torde också ha spelat en roll. Befolkningsökningen - som förmodligen var en bidragande orsak till att det laga skiftet kom till stånd" - torde delvis också ha betingats av de ökade försörjningsmöjligheter som just det laga skiftet tycktes befrämja. Reformen kan alltså ha medverkat till en utvecklingsspiral av

De stora skiftesreformerna

SKIFTESKARTOR. De tre kartorna visar hur samma areal fördelats genom tidernas lopp. Den översta kartan visar markens fördelning under tegskiftets tid med dess oändligt många rimsor och bitar. Under storskiftets tid (kartan i mitten) slogs jordegendomarna sam· man till större enheter, medan grundstrukturen bevarades. Till följd av det laga skift~! har kartan förändrats radikalt och egendomarna fördelats i stora, geometriskt formade block. Den ursprungliga byn har i detta fall bevarats. Typoform/Cia Billström, Stockholm.

4 51

Skifte i tid och rum

förhoppningar - ökad familjebildning - ökat barnafödande, som i sin tur medförde att det blev mindre att leva av. Inte oväntat var det de lägre skikten i socknarnas hierarkier - torpare, tjänstehjon, backstugusittare och inhyseshjon - som drabbades hårdast 58 • Deras ställning blev endast i undantagsfall tryggare genom skiftesförordningen. En undersökning som genomförts av Kari Ansnes rörande det laga skiftets konsekvenser för torpare i Östergötland tycks t ex peka på en »dold funktionsomvandling« av torparnas livsvillkor. Torpen behöll visserligen formellt sin ställning som torp, men förändringarna medförde att livsvillkoren för dess invånare närmade sig backstugusittarnas••. Det kan ha handlat om att torpets läge försämrats, att jorden på det nya stället var sämre eller att dagsverksskyldigheten ökats. Många av dem flyttade därför från torpet utan att deras ekonomiska situation förbättrades60. Å andra sidan höjde de som flyttade in i torpen sin status; de blev torpare efter att tidigare ha varit drängar eller inhyseshjon. Den tolkning Ansnes här lägger fram vederläggs inte av att- som Utterström menar backstugusittarna och inhyseshjonen "i regel« inte berövades sina existensmöjligheter genom skiftena•'. Faktum kvarstår- enskilda människor utsattes för inflytelser och upplevelser som bör ha förändrat deras föreställningar om verkligheten på ett ofta djupgående sätt. HEMMANsKLYVNINGEN

Samma år som skiftesstadgan kom också en förordning om hemmansklyvning62- kontrasignerad av Danckwardt- som medgav att alla hemman fick klyvas, under förutsättning att minst tre arbetsföra personer kunde försörjas på gården. Den tillväxt hemmansklyvningarna genomgick avspeglar den tilltro man hyste till skiftesreformen både bland lantbrukare och beslutsfattare. Skiftena förde ju det goda med sig att jordbrukarna fick mer åkermark att dela på. Wohlin talar således om en ungefärlig fördubbling av åkerareal och utsäde mellan I 8 I o och I 870. Enligt samme sagesman höjdes likaså den genomsnittliga välståndsnivån under perioden, trots att antalet människor sysselsatta med jordbruk och binäringar samtidigt genomgick en dramatisk ökning, från knappt I, 8 milj I 8 I o till nära 2.,7 milj I87o 61 • Välståndet varierade mellan regioner och mellan lantbrukare. Alla gynnades inte av skiften och hemmansklyvningar. Utan biförtjänster hade många bönder inte klarat överlevnaden; troligen hade de inte klarat den tidigare heller. I Småland - bland sextondelsbönder och dem med

De stora skiftesreformerna

ännu mindre mantal - verkar uppfinningsrikedomen när det gällde att finna födkrokar ha varit i det närmaste oändlig. Man hängav sig åt udda näringar som ståltrådsdrageri och smide av ur, laggkärl och siktar samt tillverkade åkdon och tröskverk, beredde skinn, vävde lin och gjorde vävskedar och liar, för att inte tala om olika föremål av ben•". I 8 6 8 blev på grund av missväxt ett svårt år för många smålänningar. Svårast torde det dock ha blivit för dem som redan levde på existensminimum, för torpare och backstugusittare och för dem vars åkerareal till följd av hemmansklyvningen även under goda år var otillräcklig som försörjningskälla. Ännu I o o år senare levde året kvar i folkmedvetandet som »det svåra året•• 65 • Avkastningen på åkrarna blev på grund av torka såväl under vår som sommar mycket dålig. Men även nu kom den småländska uppfinningsrikedomen väl till pass. Matsedeln kunde bestå av bröd som bakats av islandsmossa, granlav, de klassiska nödrätterna lingon, mjöl och bark, rönnbär och - egendomligast av allt - näckrosrötter••. En del bönder företog formliga tiggarvandringar, i synnerhet till Skåne. I Värmland kunde hemmansklyvningarna drivas mycket långt, till stor del beroende på att ett mantal beräknats mycket större än på de gamla, centrala slättbygderna, vilket berodde på att skattläggningen gjorts på 1 soo-talet, då Värmland var mycket glest bebyggt. Landskapet stod därför I 8 6 5 i särklass när det gällde små hemmansandela r. Drygt 6o % av dess hemman var mindre än I/I 6 mantal, och en inte obetydlig del låg t o m under I/256 67 • Trots mantalsstorleken uppstod försörjningsproblem, även beroende på nödår och andra omständigheter. Problemen yttrade sig bl a i att människor i särskilt nödställda områden företog riggarvandringar till grannsocknar om vintrarna 68 • »MAN BESINNAR ICKE VAD VÄGGAR UTRÄTTA«

Hemlösa vandrare, hunger, samtidigt med välstånd, lyx och njutningar bland rika bönder och borgare. I andanom ser man framför sig tiggarfamiljen i sina paltor, barnen med nästan utslitna skor eller i sämsta fall barfota, vandrande längs byvägen. Barnen kastar längtansfullt men diskret - de hade fått lära sig att inte förarga någon - blickar mot de svagt upplysta fönstren till den stuga som de nu ställer sig vid, alldeles stilla och tysta, med mjölpåsen i hand, alltmedan höstmörkret sänker sig över dem och regnet i snålblåsten piskar deras ansikten••. Efter en stund hörs ljud bak dörren, och tillpigan öppnar. När hon får syn på barnen, förvandlas hennes förväntansfulla min och hon nickar trött och otåligt,

4 53

4 54

Skifte i tid och rum

även om en svag rest av medkänsla kan anas i hennes blick; hon har upplevt liknande situationer alltför många gånger. Så går hon in i stugvärmen, man hör henne säga några ord till husmor och svagt slamrande ljud når fram därinifrån, ljud som barnen vet vad de betyder och som tänder deras hopp; det är nog husmor som tar ner mjöllådan från väggen70! Så blir pigan synlig igen och har med sig en slev med mjöl, som hon lägger i barnens utspända mjölpåse, och sticker till dem några brödbitar. Pojken bugar tyst, och stor- och lillsystern niger. Pigan nickar återigen kort, och så sluts dörren till framför dem. Det är en bjärt och samtidigt beklämmande bild av den sociala situationen i Sverige - som den på sina håll tedde sig under de svåraste åren. Givetvis utgör den endast en bild bland tusentals möjliga ljusare eller ännu mörkare bilder. Låt oss illustrera med en av sagesmannen självupplevd interiör från en fattigstuga i I 8 so-talets Västergötland: Det var ett rum och fem hushåll. Kajsa hade en soffa och en oäkta pojke och en hylla uppöver i taket. Tilda och jag, vi var barn då, vi fick gråta, för vi var så svultna. Tilda fick suga mina läppar, för hon skulle tiga; hon var två år. Kajsa gick fram på herrgården, hon släpade hem mycket mat. Vi hade en säng i väggen, väggfast, och ett fäll täcke, som en trasmatta. Halm i sängen, inga lakan. Ibland kunde vi få känna på det de kokte. Kajsa slängde oss ifrån spisen. Hon bodde där. Vi fick rum där med fyra eller fem grytor. Det rök utav pinnar och kottar. Vi gick och tiggde i stugorna, och då rörde de i sin bordslåda efter hitar, som de hade bitit i och smort ned med fläsk. Jag bedde en bonde att få åka med honom, men han sade: .. Min vagn är sådan, så du kan gå efter... Lundbergsan hade en säng; Stickuteguhben orkade inget göra; han fick mest ligga. Det var bara ett hord i stugan, och det var Katrinas bord; det fick vi inte gagna (begagna). Det var en bänk vid spisen att sätta grytorna på. Vi hade ett vattenämbar för allihop.-,

Ett har de båda målningar jag tagit fram gemensamt med andra bilder. De speglar ett stort avstånd mellan människor, mellan de samhällsklasser som står i fokus under seklet, den hastigt emanciperande borgarklassen, de besuttna bönderna och den fattiga delen av lantbefolkningen. ,, Min vagn är sådan, så du kan gå efter«, blir bondens avfärdande svar på barnets bön att få åka med. Men som framgår av interiören ovan kunde även avståndet till likarna vara stort. ,, Ibland kunde vi få känna på det de kokte", är en utsaga som i all sin korthuggenhet antyder en stor social distans mellan de människor som delade på ett och samma rum. Carl Jonas Love Almqvist, som i likhet med trashanken både tillhörde och inte tillhörde det samhälle för vilket han som skribent betydde så mycket, uppmärksammar splittringens och separationens problem i sin mästerliga lilla skrift Den svenska fattigdomens betydelse:

De stora skiftesreformerna Den tiden, då herre och tjänare; fru och tjänarinna tillbringade en stor del av sin tid i samkväm med varann, ofta i samma rum, gick dem emellan en hemlig, men ganska verksam ömsesidig uppfostran. l- - -) Så älskade stånden varann, fyllde varandras behov, och voro starka genom varandra. Vad äro de nu? Man sitter i avskilda rum. Man besinnar icke vad väggar uträtta. Herrskapet - för sig - talar, njuter och gör, vad det ofta icke skulle göra i sina tjänares åsyn. Tjänarne, för sig, sammalunda. Nu uppkommer de inbördes klagomålens tidevarv. Herrskapet jämrar sig över sina tjänares dålighet, elakhet, otrohet, dolskhet, vårdslöshet, liknöjdhet. Tjäname uppräkna sinsemellan kanske icke så många substanriver om sitt herrskap, men förakta eller avundas det icke dess mindre. [- - -) Och lagstiftaren, vars högre kall det skulle vara att till en statsenhet sammanföra det splittrade, vad gör han? Han ökar skilsmässan. [- - -) Så ökar själva lagstiftningen den inre jäsningen, och alstrar själv otaliga förseelser och brott genom att tvinga människor in i naturvidriga ställningar.''

Utvecklingen hade alltså- som Almqvist hävdar några sidor tidigare- gått därhän att det uppkommit ,. bättre och sämre« klasser. De förra är enligt honom "gentila men fadda«, de senare ofta "dusiga och otäcka« 71 • Denna folkskillnad betecknar författaren som "den största av en stats olyckor•, eftersom de »hemligaste, men mäktigaste sammanhang« därigenom har upplösts. LÖMSKT HAT OCH GLUPSK AVUND KONFLIKTER l SKIFTETS SPÅR

Dokumenten tiger ofta om misshälligheterna och känslosvallen under skiftena. Kanske beror det på att två om känslor ordkarga kulturer möttes, en byråkratisk kultur och bondekulturen. Den senare tycks ha kännetecknats av att man underkommunicerade konflikter, samtidigt som man verkar ha ansett känslor ogiltiga som samtalsämne, även då de svallade inom en. Man kunde prata om sakfrågor som stängsel, vägar, hus och kreatur, men inte så gärna om de känslor som revs upp, när problemen var på tal. Bönderna själva kommunicerade dem inte, eller - om de gjorde det - betraktades det som irrelevant av dem som stod för dokumenteringen. Ett av de få undantagen från regeln att tiga om känslor var när utbrotten befanns ogrannlaga i förhållande till förrättningsmannen. Det var dock inte sällsynt att misshälligheter uppstod. I en inlaga rörande laga skifte i Gamlarp drar sig den skrivande t ex inte ens för att inför Justitierevisionen formulera konflikten så här öppet: Det oberäknelip lidande som ensamt tidsutdräkten med det inom Gamlarps Hemman plbörjade och Ar I 8 3 8 avslutade Laga skifte förorsakat, inger mig nu visserligen mycken betänklighet. Oaktat mitt sålunda iråkade lidande genom min envise, oböjlige och trätgirige granne, som aldrig under sin levnad ändå kan bliva belåten [- - -J"

Här återfinns två inslag, som - oavsett vilket läger man tillhörde - haft

4 55

4 56

Skifte i tid och rum

stor betydelse för flera inblandade, det egna lidandet å ena sidan och å andra sidan oförsonligheten mot grannen, som man upplever vrenskas och ställer till förtret. Oavsett vilken av parterna som hade rätt, vittnar denna episod om hat och oresonlig illvilja - hos husägaren eller hos grannen. Om de framtida konsekvenserna av ett sådant förhållningssätt kan man endast gissa att det tog åtskillig tid, kanske åratal, innan såren läktes. I ett annat mål som togs upp i högsta domstolen besvärar sig t ex en bonde över att tvingas se sitt under 26 års tid nerlagda arbete- bl a hade han anlagt en mängd stengärden och vårdat sig om den skog han var i besittning av - förstört av skiftet. Motparten hävdar å sin sida att den klagande är hans granne, ., vars Lömska hat och Glupska avund, emot mig, gjort och gör att han på alla möjliga sätt, söker att förhindra, alla för mig nyttiga, samt även för honom själv, såsom nu är fallet gagneliga företag[---]>vissa nödvändiga Fruntimmers göromål••, dvs lära sig karda och spinna, märka, sticka och sy slät söm, tvätta, stryka samt stöpa ljus 122 • I 8 7 3 erhöll skolan från världsutställningen i Wien förtjänstmedaljer för sina slöjdalster 123 • Den växande fattigundervisningen - eller, om man så vill, folkundervisningen - krävde givetvis sin ekonomiska tribut av såväl fattigvård som besuttna 124 • En redogörelse från I 8 3 2 rörande den ovan nämnda Djurgårdsskolan åskådliggör det pusslande som krävdes för att hålla en skola på fötterm. Inte mindre än fyra huvudfinansiärer var involverade i skolans förbättringar: församlingen, barnhusdirektionen, staten och privata donatorer. Det fanns också skolor som drevs genom helt och hållet frivilliga arbetsinsatser. I Lekeryd i Småland startades t ex I798 en barnskola av komministern Jonas Johan Lagergren utan >>all slags Lön och Betalning« 126 • Lagergren ombesörjde själv undervisningen, skrev läroböcker och lade med egna medel grunden till ett barnbibliotek. Den läroplan han ställt upp var progressiv för sin tid, omfattande förutom de vanliga ämnena också bl a lagfarenhet, naturalhistoria och hushållsvetenskap 127 • Sådana eldsjälar som Lagergren må ha tillhört undantagen, men hans liksom andra här åberopade fall demonstrerar tydligt att filantropiska, pedagogiska och humanitära motiv kunde väga tungt under denna fas av folkundervisningens historia. VÄLVILJANs BAKSIDA

Ett annat viktigt incitament till de initiativ som togs var den ofta negativa uppfattning som donatorer, ämbetsmän och andra hyste om fattiga föräldrars förutsättningar att uppfostra sina barn.

473

474

Skifte i tid och rum

Fattigvårdsdirektionen i Stockholm gav uttryck för denna inställning, när den skapade ett formulär till målsmansförbindelse. Enligt detta skulle föräldrarna åta sig att uppfostra sina barn i gudsfruktan och med kristligt sinne, att ordentligt sända sina barn till skolan, att hålla dem rena och snygga, att vid kallelse ofördröjligen infinna sig hos läraren för att rådgöra med denne om barnens uppförande och att vid ansökan om ledighet för barnens räkning avvakta lärarens beslut 128 • En välvillig tolkning av målsmansförbindelsen är att se den som ett tidigt försök att etablera samarbete mellan hem och skola. Det är emellertid möjligt att tolka den på annat sätt. Fattigdomen hade existerat sedan urminnes tider och tiggande barn hade präglat gatubild och byliv under århundraden. Likväl är det först nu man i offentlig text fäster vikt vid den som ett problem med bäring på pedagogiken. Likaså visar texten att förhållandet mellan fattiga föräldrar och deras barn uppfattas som problematiskt, liksom förhållandet mellan föräldrar, barn och skola 129 • Ska dessa problematiseringar ses som en funktion av den upplysta praktik som vuxit fram under det föregående seklet och vars kanske främsta kännetecken var att det upplysta tänkandet förmedlades hierarkiskt, dvs uppifrån och ner, sällan i den andra riktningen? Kan problematiseringarna i så fall ses som uttryck för ett paradigmskifte i synen på förhållandet mellan stånden i samhället och att en borgerlig livsuppfattning börjat ta över- med självkontroll och kontroll av andra som fundamentala kategorier- där en mer patriarkallfeodal uppfattning tidigare dominerat? I så fall är det naturligt att tänka sig problematiseringen som en självbekräftelse, ett uttryck för borgerlighetens emancipation genom ökad kontroll över proletärerna och deras barn. Ett resultat av den pågående problematiseringen blev att skolans förvaringsfunktion kom att betonas mer medvetet än tidigare. Förmodligen kan vi tacka denna förvaringstanke för att det obligatoriska folkundervisningsväsendet växte fram. Inte minst den lagstadgade skolplikten kan tolkas i ljuset av denna tankegång, som ett medel att hålla barnen kvar på en plats där det fanns möjlighet att hålla dem under uppsikt. Vår egen tids undervisningsväsende skulle inte kunna fungera utan ett välutvecklat skattefinansiering~system, i sig själv ett medel för kontroll. Någon motsvarighet till detta förelåg förstås inte i början av 1 8oo-talet; det moderna projektet befann sig ju trots allt fortfarande bara i sin linda. Fattigvårdsförordningens ambitiösa skolplan stupade mycket riktigt på ekonomin. Man blev tvungen att låna för att klara finansieringen, och skulderna växte en upp över öronen"". Kritiken blev kompakt, de höga

Folkskolan före folkskolan

ambitionerna måste stämmas ner och fattigvårdens organisation tas under omprövning. I 8 I 2 stadgades sålunda att fattigvården skulle organiseras församlingsvis. Denna decentralisering medförde att kontrollkravet inte kunde upprätthållas lika kraftfullt längre. Kyrkoskolornas funktion som uppsamlingsplats för stadens fattiga barn visade sig dessutom stöta på motstånd från borgare som menade att dessa skolor som ditintills också skulle vara öppna för dem "som önskade inhämta större kunskaper>näringsskolor« på läroverken 160 • Resultatet blev r 8 2 o års sko/ordning. Missnöjet med den nya skolordningen var från början stort, och redan fem år efter det att den beslutats tillsattes en ny kommitte, stora uppfostringskommitten eller >> snillekommitten «, som den populärt kom att kallas. Till deltagarna hörde bl a Geijer, Tegner, diktaren och prästen Johan Olof Wallin, kemisten och medicinaren Jöns Jacob Berzelius och ämbetsmannen och politikern August von Hartmansdorff, jämsides med några av tidens mest lysande reformpedagoger, C A Agardh och Johan Peter Lefren. Kronprinsen framhöll i sitt välkomsttal att kommittens huvuduppgift var att undersöka läroverkens ändamålsenlighet och att ta ställning till hur de skulle samordnas med varandra 161 • Motsättningarna i kommitten var emellertid så stora att Tegner på ett tidigt stadium förutsåg »stora schismer i högra och vänstra sidan, tyvärr utan center« 162 • Konflikten gällde i synnerhet elementarläroverkens organisation och inriktning. De

486

Skifte i tid och rum

radikala, bland vilka Tegner befann sig, önskade ett gemensamt läroverk med två linjer, »en för klassiska språkens litteratur i förening med den moderna, och en för denna senare, skild från den klassiska«. Han ville med andra ord förstärka realämnenas roll. På ••högra sidan> vägglös skola«. Om hur undervisningen gick till där har Almqvist själv givit en utförlig rektorsredogörelse I 8 3 2 "". Som så ofta när det gäller Almqvist nyupptäcker han verkligheten genom sitt skrivsätt. Pedagogiken på Nya Elementarskolan bygger, menar han, på fyra grundprinciper: I l >>fullständig« ämnesläsning, 2l >>fullständig växel undervisning«, 3l klasser för ämnen och lärjungar men inte särskilda salar, fri flyttning, 4l disciplin, men >>så vitt möjligt, utan kroppslig aga>dupåträngande förtrolighet gentemot de äldre vetenskap och språklaga in sig på sjukhuset« (28/3 68). Men läkaren avrådde honom och skrev samtidigt ut ett läkarbetyg med diagnosen •• lungtuberkulosaldrig>Om jag har avvikande mening, kommer de andra att ta avstånd från mig, och jag vill att de ska tycka om mig«, kan den underliggande tanken formuleras. Av Erich Fromm har vi lärt oss, att ett sådant förhållningssätt är typiskt för den som individuerats men ännu inte funnit sin egen styrka. Det konfliktundvikande som Daun tar upp hänger nog snarast samman med detta beroende av andras gillande och acceptans. Under andra världskriget var dessutom varenda svensk medborgare beroende av staten, som stod för försvaret av den egna personen och familjen. Troligen uppstod under detta krig en bindning till staten som den ••gode fadernvita lögner« -att vara uppriktig, så länge motparten inte kommer till skada, att man ska göra rätt för sig, så länge man kan och inte orättmätigt profitera på förmåner. Hederlighetsprincipen anknyter till ett resonemang som Åke Daun för. Han menar att svensk kultur är en lågkontextkultur, vilket innebär att den är integrerad och homogen och att människorna relativt sett står varandra nära 103 • Man behöver följaktligen inte utveckla någon långtgående förmåga att tolka andra människor. Det talade ordet är ofta tillräckligt, eftersom svenskar i allmänhet utgår från att folk menar vad de säger. Daun illustrerar skillnaden i förhållande till grekisk kultur med ett tidningsreportage om en svenska, sedan I 5 år gift i Grekland. Den grekiska kulturen är en högkontextkultur, den fordrar att kontexten i hög grad beaktas då man tolkar motpartens avsikter. Dessutom leker greker med språket och tvetydigheten. Ärlighet är inte en dygd i Grekland, snarare uppfattas den som dumhet. Den svenska kvinnan hade uppenbarligen svårt att inse detta, eftersom en av hennes arbetskamrater gav kommentaren: »Har du inte fattat det? Vad du är blåögd. Till dig måste man ju säga precis som man menar.« 104 Respekten för staten och politikerna har reducerats under I 900-talets sista decennier. I detta sammanhang talas t o m om politikerförakt, vilket jag tror är en överdriven karaktäristik, inte minst på grund av att föraktet verkar vara en sällsynt passion hos svenskarna. Av den klassis-

Tolkningar mot framtiden

ka svenska underdånigheten med hatten försynt i hand och fåmälda, till synes förnöjsamma svar på läkarens, byråkratens eller rektorns frågor finns å andra sidan inte mycket kvar, utom möjligen när det gäller de äldre generationerna. Utvecklingen kan karaktäriseras som att det moderna och utpräglat auktoritära patriarkatet under socialdemokratins genombrottsperiod har övergått i ett postmodernt samhälle med tendenser till upplösning av tidigare förhållningssätt och värderingar som ett väsentligt inslag. Till situationen har sannolikt också bidragit att politiken under 19 9 o-talet inte längre understöds av en tillväxtekonomi utan tvärtom hotas av växande budgetunderskott, stigande räntor och osäkra börskurser. Politikerna har därmed kommit att framstå mer som människor som ständigt misslyckas än som de övermänskliga beslutsorakel de understundom kunde synas vara under I940- och so-talen. Trots detta- eller kanske just på grund av detta - har många medborgare fortfarande kvar förtroendet för staten och dess möjligheter att befrämja välfärdssystemet. TOLKNINGAR VID VÄGS ÄNDE

Utvecklingen under I 990-talet kan bli avgörande för vilken väg svenskarna kommer att gå i jakten på en ny mentalitet. Många av de gamla värdena är under omprövning, på gott och ont. Det innebär att många nya värden kommer till i stället, värden som inte grundas på den patriarkaliskt/auktoritära förutsättning som Sverige under en stor del av I 900-talet byggde på. På nästa sida presenteras grafiskt en tolkning av mentalitetens och pedagogikens utveckling från medeltid till nutid. Den innebär en utvidgning av den modell som presenterades i slutet av I 700-talsdelen. Naturligt nog har det inte varit lätt att tolka vår egen tid; hemmablindheten tilltar med närhet i tid och rum. Tidsangivelserna nederst i figuren är endast ungefärliga. Som i I 700-talsmodellen anges huvudtendenserna i mentalitetsutvecklingen överst; för varje epok har en eller två huvudtendenser angivits. Nedanför dessa fundamentala inslag i mentaliteterna återfinns vertikalt fyra specificeringar av respektive huvudtendens. Och nedanför dessa i sin tur den för epokerna karaktäristiska pedagogiken. jag vill här betona att det rör sig om min personliga tolkning, på basis av källstudier och tidigare analyser. Eftersom jag i min kommentar till modellen i I 700-talsdelen redan gjort en tolkning av tidigare tendenser i mentalitetsutvecklingen, uppehåller jag mig här vid tiden från ca I 870 fram till nutid.

6I 5

0\

....

0\

t)

i ~

t

::t

l Holism- Klyvning- Dualism- Splittring- Samgående/ (Vakuum) Individualism

Samhörighet/Solipsism

Samhörighet Autonomi Funktion Tro

Antagonism Konformism Lydnad Tvivel

Objektivering -Partiell subjektivering -Kommunikation/Isolering Individuation- Konform socialitet -Individualism/Egoism Pliktmedvetande- Skuld och ansvar Ansvar/Samvetets död Sekularisering- Sekulär tro Övertygelse/Cynism

Sammanförande pedagogik

Herre-slavpedagogik -

Åtskiljande pedagogik -

Fördefinierad bildnings- resp rationell pedagogik

Medeltid- rsoo-talet- r6oo-talet- I70o-I870- I87o-I970

FIG

Kommunikativ, kunskapssökande pedagogik

I97o-

3· Tolkning av mentaliteternas och pedagogikens utveckling i Sverige från medeltid till nutid.

Tolkningar mot framtiden

Den splittring som den enskilde individens mentalitet från och med 700-talets senare hälft enligt modellen genomgick ledde mot I Sootalets slut till att arbetare och andra grupper försökte återerövra en individuell enhet genom socialt samgående i kollektiva sammanslutningar i föreningar och inom arbetarrörelsen. En förutsättning för att detta kunde äga rum var att det patriarkaliska samhällets tidigare kraftfulla grepp över invånarna börjat slappna, kanske delvis beroende på att adeln - som ännu under I 700-talet haft det största inflytandet över rikets utveckling - höll på att försvagas, medan borgerligheten börjat ta över makten. Borgarna hade inte stått i det nära - ofta symbiotiska förhållande till de underlydande som adeln haft i århundraden och hade därför heller inte utvecklat samma ansvarskänsla för dem. I och med detta stod den arbetande individen ensam på ett annat sätt än tidigare. En negativ sida av den nära relationen var att den inte givit tillräckliga möjligheter för individen att utveckla personlig autonomi. I praktiken innebar den därför ofta kontroll av den enskilde. I och med att denna kontroll alltmer förlorade sitt grepp öppnades möjligheten att söka kontakt och samhörighet med likar. Befolkningsutvecklingen under I Sootalet bidrog till detta. Proletariatet växte i både stad och land. Situationen blev alltmer svårkontrollerad för de styrande. Den tilltagande industrialiseringen medförde också att allt fler människor kom att dela samma öde. Samtal om den gemensamma situationen kunde inledas, både på och utanför arbetsplatserna. Ett ökat samgående mellan individer till allt större kollektiv blev följden. Nykterhets- och väckelserörelser drog till sig mycket folk, och man började tillgodogöra sig föreningsrörelsens rutiner och procedurer, än så länge vid sidan av det etablerade samhället. Och vad som nog var viktigast av allt, arbetarrörelsen gick starkt framåt. En konsolidering av den nya kollektiviteten skedde i och med att det Socialdemokratiska partiet bildades I889, en händelse av stor symbolisk betydelse. En ny samhällsklass hade gjort sig själv till en del av offentligheten. I detta skede var det nödvändigt att individen underkastade sig kollektivet och följde dess föreskrifter. Alltför stora personliga avvikelser från partilinjen kunde inte godtas. Man måste vara enig om mål och medel, om den rätta slagkraften skulle uppnås: •• Enighet ger styrka.god fader>automatisk likriktning>en vittomfattande process av tilltagande rationalisering, byråkratisering och 'scientifiering' av det samhälleliga livet«. Den >>frigjorda