Allt mitt är ditt 9789173891639, 9789173892698, 9173891630

Table of contents :
Innehåll......Page 4
Inledning......Page 8
Immaterialrätt......Page 22
Fri teknologi......Page 68
Fri kultur......Page 120
Vem betalar......Page 162
Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?......Page 206
Källor......Page 224

Citation preview

1

Bokförlaget Atlas är en del av Arenagruppen.

Bokförlaget Atlas Drottninggatan 83 111 60 Stockholm www.arenagruppen.se Allt mitt är ditt © Johan Söderberg och Bokförlaget Atlas 2008 Illustrationer: Johan Söderberg Omslag och grafisk form: Conny Lindström E-boksprodukion : Elib AB 2009 Isbn tryckt utgåva: 978-91-7389-163-9 Isbn e-bok: 978-91-7389-269-8

2

Erkännande – Dela lika

Innehåll Inledning 7

Kulturindustrin, upphovsrätten och språket 7 Immaterialrätt 21

Översikt över immaterialrätten 21 Filosofin bakom immaterialrätten 25 Immaterialrätten – historik 31 Den andra inhägnadsrörelsen 35 Immaterialrättens historiska roll i kunskapsoch teknologiutvecklingen 41 Den ekonomiska debatten kring icke-auktoriserad kopiering 44 Fildelningsdebatten och rättsväsendet 55 Summering 63 Fri teknologi 67

Inledning 67 Hackers – mjukvaran, persondatorn, datornätverket 69 Leken som rättesnöre 73 Hacking i arbetet 77 Monopol över kunskapen i dag 81 Den fria mjukvarurörelsen 83

3

Hacktivism, feministiska hackers och hacking i utvecklingsländerna 87 Två modeller för programmering 95 Exempel på fri mjukvara 97 Hur fri mjukvara fungerar 99 Kommers och fri mjukvara 102 Fri hårdvara 106 Fria nätverk 111 Summering 116 Fri kultur 119

Inledning 119 Definition av deltagarkultur 121 En historisk översikt över författarskapet 123 Framväxten av kollektiva skapandeformer 126 Deltagarkultur och moralpanik 129 Makt, monolog, kultur 133 Deltagarjournalistik 138 Wikipedia 144 Kvalitén på kollektivt skapande 149 Kommers och deltagarkultur 153 Summering 157 Vem betalar? 161

Inledning 161 Etablerade kulturarbetare och försörjning 163 Upphovsmannen och immaterialrätten 167 Alternativa licenser inom datavärlden – General Public License 177 Creative Commons 182

4

Fria licenser, fildelning och ekonomisk teori 184 Relation mellan producent och konsument av kultur 191 Alternativa kompensationssystem 195 Summering 200 Vad är vänster i immaterialrättsdebatten? 205

De två marknadsliberalismerna och fri information 205 Övervakning och inlåsning i informationssamhället 211 Vänster om immaterialrätten 216 Källor 223

5

6

Inledning Kulturindustrin, upphovsrätten och språket

Temat för den här boken fångas väl av en kontrovers som uppstod för ett par år sedan kring rättigheterna till filosofen Theodor Adornos texter. Adorno var en av de tidigaste och skarpaste kritikerna av kulturindustrin. Med ordet kulturindustri avsåg han skiv- och filmindustrin men i dag skulle även spel- och internetbolagen kunna räknas dit. Filosofens kritik av medierna är fortfarande relevant fastän han var verksam i 1930-talets Tyskland. Adorno försökte att jämka den marxistiska läran, som var framåtblickande och optimistisk om framtiden, med första världskrigets utbrott och fascismens framryckningar. Gruppen av intellektuella som var samlade kring Adorno kompletterade Karl Marxs ekonomiska kritik med Sigmund Freuds psykoanalys och ett nyvaknat intresse för medieteori. Skolbildningen som de gav upphov till blev startpunkten för dagens forskning om massmediernas och populärkulturens roll i samhället. Theodor Adorno var starkt negativ till tendenserna som han tyckte sig se. Den standardisering och likriktning som kulturindustrin förorsakar betraktade han som en stor fara för samhällsutvecklingen. I och med nazisternas maktövertag drevs Adorno på flykt och han levde under många år i exil i Kalifornien. Det angränsande Hollywood var lika mycket närvarande i hans författarskap som erfarenheterna från hemlandet. Med egna ögon hade filosofen sett hur radion och biografen effektivt använts i den nationalsocialistiska propagandan. Han hade inte mycket större tilltro till det nya mediet som var på allas läppar, televisionen. Vid denna tid hoppades många

7

på att televisionen skulle kunna användas till att upplysa och dana medborgarna. Adorno fnös åt sådana idéer. Gissningsvis skulle han ha varit lika kallsinnad inför de optimistiska tongångar som i dag hörs när internet kommer på tal. Internet har välkomnats som lösningen på det demokratiska underskottet, som en räddningsplanka för glesbygden, som bärare av en ny ekonomi utan konjunkturnedgångar, och mycket annat. Även om lovsången har kommit av sig något sedan nittiotalet och slutet för dot.com-bubblan, står internet fortfarande i centrum av samhällets framtidsdrömmar. En idé som ännu hävdas med stor envishet är att internet kommer att luckra upp den passivisering som radion och tv:n har vant medborgarna vid. I traditionella medier sker kulturutbytet via en envägskanal mellan sändare och mottagare. Det enda betraktaren eller åhöraren behöver göra är att luta sig tillbaka och ta emot signalerna. Internet sägs vara annorlunda eftersom användaren måste söka aktivt efter informationen. Och förvisso är utbudet av information på internet långt ifrån så likriktat som i traditionella medier. Till exempel finns flera av Theodor Adornos skrifter tillgängliga på det elektroniska nätverket. Kanske skulle han ha gått med på att internet kan vara ett litet steg för att motverka standardiseringen och utarmningen av kulturflödena. Men denna möjlighet hos datornätverket är långt ifrån självskriven. Det blev Sebastian Luetgert varse om när hans webbsida textz.com hamnade i hetluften. På textz.com publicerades artiklar av Theodor Adorno och andra radikala samhällskritiker. Det fanns inga vinstintressen i verksamheten utan avsikten med projektet var att göra filosoferna mer tillgängliga för allmänheten. För den gärningen dömdes Sebastian Luetgert i december 2003 att betala flera tusen euro och hotades med fängelse. Han fick till och med gasen i sin lägenhet avstängd när han inte kunde betala böterna. Hamburgs stiftelse för främjande av vetenskap och kultur ägde rättigheterna till Theodor Adornos verk. Stiftelsen hade köpt rättigheterna från Adornos änka och nu anklagade de Luetgert för att ha stulit deras immateriella egendom. Sebastian Luetgert påpekade i ett öppet

8

brev att stiftelsens agerande var ett märklig sätt att främja kultur på. Textz.com hade publicerat skrifterna på internet för att öka filosofernas spridning. Vidare framhöll Luetgert att de lagar som stiftelsen åberopade i hög grad var skrivna på uppdrag av samma kulturindustri som Theodor Adorno hade kritiserat. Dessa lagar motiveras vanligen med en hänvisning till den enskilda artistens intressen. Men i detta fall blev det tydligt att lagarna inte alltid är till gagn för artisten. Rättigheterna som Adorno lämnade efter sig över sina verk skapade hinder för hans röst att nå ut. Ordföranden för stiftelsen, Jan Philipp Reemtsma, avsåg helt säkert inte att lägga munkavel på Theodor Adorno. En av de två texter av filosofen som Sebastian Luetgert hade lagt upp på webbsidan var ”Fascism och anti-semitisk propaganda”. Rimligen borde också Reemtsma ha varit angelägen om att denna artikel lästes av så många som möjligt, inte minst eftersom han tidigare hade stött utställningar om nazismens brott och av den anledningen blivit till måltavla för nynazister. För Jan Philipp Reemtsma handlade det om att få tillbaka de pengar som stiftelsen lagt på att införskaffa rättigheterna till filosofens arbete. Utan inkomster skulle inte stiftelsen kunna fortsätta med sin verksamhet och göra insatser för att främja vetenskap och kultur. Likafullt var konsekvensen av stiftelsens agerande mot textz.com att färre människor kunde ta del av Theodor Adornos analys av antisemitisk propaganda. Det finns en lärdom i berättelsen ovan som löper som en röd tråd genom hela boken. Exemplet med textz.com visar på den konflikt som uppstår när språket privatiseras. Det som från ett håll ser ut som en kränkning av yttrandefriheten blir från ett annat perspektiv till skyddet av privategendomen. Därför är det otillräckligt att diskutera immaterialrätten som om det endast gällde en intressemotsättning mellan musik- och filmbolag och deras konsumenter. Utformningen av immaterialrätten påverkar yttrandefriheten och har betydelse för samhällsutvecklingen i stort. Det blir tydligt de gånger som upphovsrättslagen uttryckligen används för att censurera litteratur och inte för att tjäna pengar på den. Ett kontroversiellt

9

exempel är delstaten Bayerns anspråk på att äga upphovsrätten till Mein Kampf. På det viset har utgivningen av boken kunnat stoppas i Tyskland. Men delstaten Bayern har även ingripit mot publiceringen av Mein Kampf utomlands, också i Sverige. Förläggaren Kalle Hägglund gav ut boken 1992. Enligt honom själv var hans avsikt att tydliggöra för allmänheten vad den nazistiska ideologin står för. Rättighetsinnehavaren, den bayerska delstaten, protesterade mot publiceringen och restupplagan beslagtogs av polis. Konflikten pågick i sex års tid tills Kalle Hägglund slutligen vann målet i Högsta domstolen. Rättssaken mellan den bayerska delstaten och bokförläggaren väcker frågor. I centrum står det klassiska dilemmat huruvida en demokrati kan försvaras genom en inskränkning av de demokratiska friheterna. Konflikten mellan Kalle Hägglund och den bayerska delstaten, och den större frågan om demokratins rätt att försvara sig själv, kommer i nytt ljus när ett annat historiskt faktum vägs in. Under 1930-talet drev Adolf Hitler en rättsprocess för att stoppa utgivningen av sin biografi i USA. Det fanns redan en av nazisterna godkänd och tillrättalagd engelsk utgåva av Mein Kampf där de mest frånstötande delarna i texten hade lyfts bort. Den amerikanske journalisten Alan Cranston ville ge ut en översättning som överensstämde bättre med det tyska originalet. Nazisterna förstod att en sådan bok inte skulle gynna deras sak och försökte stoppa Cranston. Strax före krigsutbrottet dömde en amerikansk domstol till upphovsrättsinnehavarens, Adolf Hitlers, fördel. Boken stoppades. Det finns en uppsjö med fall där immaterialrätten har använts för att tysta ner kritik. Ofta är det företag som slår vakt om sitt varumärke mot missnöjda anställda eller mot aktivister. En sådan strid uppstod kring ordet mcjobs. Ordet beskriver ett lågavlönat jobb utan kvalifikationer och med små utsikter om avancemang. Termen myntades av Douglas Coupland i hans bok Generation X. År 2003 hade mcjobs fått sådan spridning i det allmänna språkbruket att ordet inkluderades i uppslagsverket Collegiate Dictionary. Mc­Donalds ingrep och hävdade att McJOBS var ett registrerat varu­

10

märke. Enligt företaget var det namnet på deras interna program för att träna handikappad personal. Förlaget bakom Collegiate Dictionary hotades för varumärkesintrång om de inte tog bort mcjobs. Redaktörerna vacklade och tog bort termen ifrån ordlistan. Händelsen hade kunnat stanna där om det inte vore för en grupp bloggare som uppmärksammade saken och tvingade redaktörerna till att byta fot igen. Sådana konflikter är betydligt mindre spektakulära än exemplet med Mein Kampf. Just för att motsättningarna utspelar sig inom näringslivet kan censuren uppfattas som, om inte legitim, så i alla fall lite trivial. Slutligen handlar det bara om att kränga saker, inte om att lägga under sig världen med stöveltramp. Med det vore ett misstag att inte ta den privatiserade formen av censur på allvar. Påtryckningarna för att ta bort mcjobs/McJOBS från ordlistan är bara ett av oräkneliga fall där immaterialrätten har använts på ett tveksamt sätt. Faktum är att sådana händelser är så vanliga att de inte kan förstås som avvikelser eller missbruk av systemet. Att tysta kritik är en aspekt av den immateriella egendomsrätten, precis som att tjäna pengar på den. Eller, för att vara mer exakt, de två sakerna blir oskiljaktiga för ett företag vars viktigaste ekonomiska resurs är sitt namn. Det är innebörden av att språket görs till en vara som köps och säljs på en marknad i information. I en diskussion om riskerna för ett framtida storebrorsamhälle är det därför grovt missvisande att jämt peka på forna tiders diktatorer. Censur är inte längre ett redskap som statsmän tillgriper för att öka sitt politiska inflytande. Censur har blivit till en kugge i det ekonomiska maskineriet. Däri ligger den verkliga hotbilden mot demokratin i dag. Situationen avviker från tidigare historisk erfarenhet. De amerikanska revolutionärerna, med färska minnen av kungarna i den gamla världen, fruktade mest av allt en maktfullkomlig envåldshärskare. Lösningen för dem var maktfördelning. Överlåtandet av makt från staten till privata aktörer syftade till att motverka en utveckling mot totalitarism. Än i dag associeras de liberala politiska landvinningarna, framförallt pressfrihet och åsiktsfrihet, med en fri marknadsekonomi. Åsiktsförtrycket i de statssocialistiska regi-

11

merna tycks ha bekräftat sambandet mellan de två. Men vad händer när marknadskrafternas väldiga maskineri vänds mot språket själv? De lagstiftade medborgerliga rättigheterna till yttrandefrihet och informationsfrihet blir nu till en hämsko för tillväxten och ett smyghål för pirater. Friktionen mellan marknaden i information å ena sidan och de liberala politiska rättigheterna å den andra ökar i takt med att immaterialrättens betydelse för det ekonomiska systemet växer. Det är utifrån detta större sammanhang som immaterialrätten måste diskuteras. I mediedebatten har det bredare anslaget lyst med sin frånvaro. Ingen part i målet är intresserad av att lyfta fram hur politiskt explosiv frågan egentligen är. Den ena sidan i debatten skulle med Adornos språkbruk kunna kallas för kulturindustrin och består av en koalition av skiv-, film-, medie- och datorföretag. Deras representanter vill till varje pris undvika en politiserad frågeställning där immaterialrätten blir till ett alternativ bland andra. I en sådan dialog vägs argumenten för en stärkt immaterialrätt mot andra prioriteringar i samhället. Kompromisser måste sökas med samhällsnyttan med fria informationsflöden, rättssäkerheten, konsumentintresset och så vidare. I stället försöker kulturindustrin att göra den politiska frågan till en polisiär fråga. Utformningen av immaterialrätten är inte längre förhandlingsbar. Nyanserna övergår till ett juridiskt och moraliskt ställningstagande mellan rätt och fel. Konsekvensen av denna strategi är att kulturindustrin inte kan ställa kritikerna till svars eftersom motståndarna då ges erkännande som en legitim samtalspartner. Till stor del har dragkampen mellan kulturindustrin och nätpiraterna, som utkämpats både i medierna och i domstolarna, handlat om att frånta eller avkräva ett sådant erkännande från samhället. Det finns en baksida för kulturindustrin med att inte erkänna existensen av en legitim meningsmotståndare. På internet och i den akademiska litteraturen publiceras en stor mängd kritiska studier av musik- och filmbolagens argument. Däremot utsätts nästan aldrig nätpiraternas resonemang för en meningsfull problematisering. Man kunde önska sig att denna brist skulle uppvägas av att åsikter

12

bröts mot varandra internt i det immaterialrättskritiska lägret. Rörelsen är löst sammanfogad av människor med vitt skilda ideologiska hemvister och det finns ingen officiell ”partilinje” som de måste rätta sig efter. De olika infallsvinklarna kunde ha utgjort grogrunden för en rik, mångfacetterad debatt. I själva verket har diversifiering haft den motsatta effekten på det intellektuella utbytet i den så kallade bloggosfären. För att hålla ihop sin spretiga allians samlas nätpiraterna bakom en enkel och enhetlig kritik av motståndaren. Även om deras argumentation ibland är påläst och håller en hög teoretisk nivå tenderar de att vara ovilliga till att reflektera över sina egna utgångspunkter. Hellre än att utforska det politiskt motsägelsefulla med fildelningen framställs saken som en logisk självklarhet. Kravet på att slopa upphovsrätten blir till en lagbunden nödvändighet som följer av den digitala teknologiutvecklingen. Partiledaren för Piratpartiet, Rickard Falkvinge, avböjde i en intervju i Svenska Dagbladet 10 juni 2006 att lägga fram en samhällsanalys kring sitt partiprogram. I stället betonade han att: ”Det finns en klyfta i samhället mellan de som förstår internet och de som inte gör det.” Falkvinge är inte ensam om sitt sätt att resonera. Uppfattningen att den immaterialrättsliga striden står mellan de människor som har förstått och de som inte har förstått informationsteknologin är allenarådande bland nätpiraterna. Påståendet är en variant på myten om ”ideologins död”. Enligt denna myt har industrisamhällets klassmotsättningar upphört i informationssamhället och följaktligen även idékampen mellan marknadsliberalism och socialism. Kvar återstår bara att välja de mest rationella lösningarna för att administrera samhället. Nätpiraterna har gjort den teknokratiska utblickspunkten till sin. Fördelen med att presentera konflikten kring fildelningen i dylika termer är att inga uppslitande positioneringar på höger-vänsterskalan krävs för ett ställningstagande mot immaterialrätten. Det är angeläget att problematisera ideologin hos nätpiraterna inte minst därför att det kan bli de som går segrande ur striden om immaterialrätten. Den tredje parten i målet är de yrkesverksamma kulturarbetarna. I vanliga fall är det till dem som man brukar vända sig för att få en

13

kritisk belysning av ett ämne. Denna gång har dock kulturarbetarna mest funnits med som slagträn i en debatt som förts mellan andra parter. Mediebolagen och nätpiraterna har stått för problemformuleringen. Bland kulturarbetarna finns några som anslutit sig till kulturindustrin och andra som gjort gemensam sak med kritikerna. I bägge fallen har det antytts att artisterna varit utsatta för påtryckningar. Skivbolagen har anklagats för att mobilisera stöd hos artisterna genom att hota med indragna skivkontrakt. Men det finns också vittnesmål om artister som inte har vågat kritisera fildelningen av rädsla för att stöta sig med sina fans. Det väcker frågan om bristen på reflektion kring ämnet hänger samman med kulturarbetarnas speciella relation till immaterialrätten. Alla de som har som yrke att offentligt debattera saken, i tidningar, i böcker, på radio etc, är beroende av immaterialrätten för sin försörjning. Den politiska dimensionen överskuggas av att det för kulturarbetarnas del också handlar om deras privatekonomi. Bokens utgångspunkt är att utmaningen mot immaterialrätten är en politisk konflikt som inte kan förstås utan stöd i höger/vänsterskalan. Relevansen av att diskutera frågan i sådana termer motsägs inte av att motståndarna och anhängarna till immaterialrätten finns både i det borgerliga och i det socialistiska lägret. Individer har kommit till samma slutsats utifrån vitt skilda bevekelsegrunder och med förhoppningar om andra framtidsscenarion. Liberaler tenderar att vara bäst på att nå ut med sina idéer och det stämmer både för försvararna och kritikerna av immaterialrätten. Följaktligen har diskussionen för och emot förts mellan två motsatta liberala tolkningar av den immaterialrättsliga frågan. Det marknadsliberala inslaget i försvaret för immaterialrätten är uttalat. Anhängarna hänvisar vanligen till den privata äganderätten i sin argumentation. Problemställningen har formulerats av kulturindustrins representanter och svarar mot ett arbetsgivarintresse. Exempelvis framställs saken som om hotet mot immaterialrätten uteslutande kom från enskilda, tjuvaktiga konsumenter. Den piratverksamhet som medieföretagen själva bedriver och deras roll i att underminera immaterialrätten

14

har inte belysts. Mer överraskande är kanske att arbetsgivarintresset också är väl representerat hos många av immaterialrättens skarpaste kritiker. Kanske spelar det in att arga, unga män på högerkanten tidigt tog sig an det offentliga rum som uppstod med bloggandet. I vilket fall är förbindelserna täta mellan nätpiraternas talesmän och högerns tankesmedjor. De mest röststarka opinionsbildarna inom det immaterialrättskritiska lägret har engagerats i att skriva för och delta i seminarier arrangerade av Timbro, Den Nya Välfärden, och högertidningen Neo. Det klingar falskt när samma människor hävdar att den immaterialrättsliga frågan inte kan förstås i termer av traditionell blockpolitik. Sanningsenligare vore att säga att debatten har monopoliserats av högern till den grad att alla positioner kring immaterialrätten förenas i ett liberalt samförstånd. Min ambition med boken är att ge röst åt den andra sidan, det vill säga att analysera ställningstagandena för och emot immaterialrätten utifrån ett vänsterperspektiv. Fokus ligger på höger-vänster och inte för-emot som den väsentliga vattendelaren. Fördelen med mitt angreppssätt är att det synliggör de symbioser som har växt fram mellan kultur­ industrin och nätpiraterna men som ingendera part vill kännas vid. På vänsterkanten grundar sig uppslutningen bakom immaterialrätten, och framförallt bakom upphovsrätten, i en facklig tradition. I horisonten hägrar ett större samhällsfenomen. Datoriseringen av arbetsplatserna är den avgörande erfarenheten när fackföreningarna tar ställning för immaterialrätten. Digitaliseringen har påverkat arbetstillfällena i hela ekonomin. Följderna av datoriseringen förutsågs tidigt av en av datorålderns pionjärer, Norbert Wiener. Hans arbete under nittonhundrafyrtiotalet med att utveckla en modern dator gav honom tillnamnet ”cybernetikens fader”. Men Wiener inställde sig inte i kören som sjöng datormaskinens lov. Han skrämdes av konsekvenserna av den teknik som han bidragit till att utveckla. I ett brev till den amerikanska fackföreningsrörelsen uppmanade han dem till att förbereda sig för den kommande datoriseringen av arbetsplatserna. Wiener sammanfattade i en mening den problematik som är pudelns kärna i datoriseringen, och därmed också i den

15

immaterialrättsliga frågan: ”I framtiden kommer den genomsnittliga människan inte att ha något att sälja på vilket hon kan leva ett anständigt liv.” Wieners förutsägelse ger en träffande beskrivning av situationen för de artister som ser sina konstverk reproducerade i ett oändligt antal exemplar och fritt distribuerade över det elektroniska nätverket. Det enda som återstår för artisten i en sådan ekonomi är att sälja sitt varumärke. Men logiken hos varumärket är att vinnaren tar allting medan den genomsnittliga kulturarbetaren får svårt att sälja på sitt hantverkskunnande. Utifrån ett fackligt perspektiv framstår immaterialrätten som ett försök att begränsa de negativa effekterna av digitaliseringen och upprätthålla en fungerande arbetsmarknad. Förhoppningen riskerar att komma på skam eftersom de immaterialrättsliga lagskärpningarna i mycket har skrivits på beställning av multinationella mediebolag. Om fildelningen sätts i samband med Norbert Wieners bredare problemformulering framstår immaterialrätten som ett otillräckligt verktyg för att försvara arbetstagarnas intressen. Kärnfrågan ligger inte längre i immaterialrätten utan i en äldre och mer fundamental konflikt. Det handlar om fördelningspolitik. Digitaliseringen har medfört stora produktivitetsvinster och dessa har i första hand omvandlats till vinster för kapitalägarna. I andra hand har produktivitetsökningen tillfallit konsumenterna i form av prissänkningar. I extrema fall sjunker priset till noll, vilket fildelningen kan sägas vara ett exempel på. En försvinnande liten del av produktivitetsvinsterna blir till arbetsinkomster. Snedfördelningen beror på att företagen i mindre utsträckning efterfrågar den arbetskraft som en genomsnittlig människa har att bjuda ut till försäljning. Så länge som en människas inkomster är knutna till hennes försäljningsvärde på arbetsmarknaden kommer allt fler att stängas ute från de snabba produktivitetsökningarna i det så kallade informationssamhället. Men det dystra scenariot bär samtidigt på fröet till en radikal samhällsförändring. Socialistiskt sinnade motståndare till immaterialrätten tar fasta på hoppet om att kunna avskaffa kopplingen mellan människors försörjning och deras marknadsvärde. Vänsteroppositionen mot en marknad i infor-

16

mation är ett återuppvaknande för ett mer visionärt ifrågasättande av marknadssamhället som sådant. Vad som börjar ta form i det socialistiska, upphovsrättskritiska lägret är en tanke som är så främmande för vår tid att den ännu inte riktigt låter sig uttalas. Boken siktar på att sammanställa denna begynnande tankeströmning. Min tes är att immaterialrätten inte kan förstås i termer av ersättningsnivåer och lagöverträdelser. I sista instans syftar den immaterialrättsliga ordningen till att upprätthålla marknaden, privategendomen och lönearbetet. När skapandeprocessen underordnas dessa tre institutioner är målet med verksamheten att generera vinst. Dock går det att organisera arbetet på andra sätt. En stor del av boken handlar om skapandeformer som inte åberopar immaterialrättsligt skydd och som endast delvis utförs på en marknad. Hackers i den fria programvarurörelsen, entusiasterna bakom internetuppslagsverket Wikipedia, och de många gemenskaper som samproducerar text, musik och film under fria licenser är några exempel på det. Arbetet som bedrivs av fans och hackers är organiserat kring tre helt andra institutioner. Här är det gemenskapen, gåvan och leken som är vägledande för skapandeprocessen. Det är på denna nivå snarare än i piratkopieringen som immaterialrätten utmanas på djupet. Vad som står på spel är inget mindre än kontrollen över produktionsmedlen. Med andra ord befinner sig konflikten över immaterialrätten i centrum av den mest klassiska motsättning som skiljer höger från vänster och liberalism från socialism. Första kapitlet inleds med en översikt över den immaterialrättsliga lagstiftningen och debatten som har förts i medierna. En historisk och filosofisk bakgrund till ämnet ges. Argumentet i korthet är att immaterialrätten uppkom med industrikapitalismens genombrott och att dagens konflikter ska förstås i relation till förändringar i samma ekonomiska system. Andra kapitlet skildrar framväxten av hackerrörelsen. Den centrala frågeställningen är vad det får för politiska konsekvenser att teknologiutvecklingen bedrivs av hackers i stället för av företag och stater. Fildelningssystemen är ett exempel på en teknologi som inte hade funnits utan hackers. I kapitel tre

17

ligger fokus på kulturformer som utövas utanför immaterialrätten. Gemensamt för dessa uttrycksformer – graffiti, lajv, fanfiction etc – är att utövarna inte är uppdelade i aktörer och publik. Avskaffandet av denna gränsdragning har blivit möjlig tack vare att skapandet inte är organiserat på en marknad. Fjärde kapitlet undersöker vilka försörjningsmöjligheter som återstår i en ekonomi där överflödet av information och gratis arbete är normaltillståndet. Denna situation ställer krav på andra ekonomiska och juridiska överenskommelser än de gängse. I bokens avslutande del fördjupar jag kritiken av de liberala tolkningarna av immaterialrätten och utvecklar en vänsterposition i frågan.



18

19

20

Immaterialrätt Översikt över immaterialrätten

Begreppet immateriell egendom spänner över ett vitt fält. Förvirringen är stor och saken blir inte lättare av att nya lagar och EU-direktiv tillkommer nästan varje år. Immateriell egendom är ett samlingsord som innefattar tre stora kategorier: upphovsrätt, patent och varumärkesskydd. Därutöver finns en rad specifika lagar som juristerna kallar för sui generis, ett latinskt uttryck som betyder sin egen art. Designen av kretskort skyddas till exempel av en sådan särskild lag. Ett annat specialfall är företagshemligheter. Även när företag avstår från att söka patent på en uppfinning har företaget ett visst skydd i lagen mot företagsspioneri. Dessa speciallagar är mestadels en angelägenhet för företagsjurister och uppmärksammas sällan eller aldrig av allmänheten. Det är framförallt upphovsrätten och i viss mån patenträtten som står i centrum för diskussionen i boken. Att det har blivit en sådan uppståndelse kring just upphovsrättslagen de senaste åren beror på att upphovsrätten fått en framskjuten plats i konsumenters vardagsliv. På grund av fildelningsnätverken är ett rättighetsintrång bara några musklick bort. Ingen särskild utrustning eller expertis behövs för att ladda upp och ner upphovsrättsskyddade filer. Inte heller begränsas fildelningen av ett normsystem som skiljer ut laglydiga Svensson från förhärdade brottslingar. Statistiska centralbyrån uppskattar att över en miljon svenskar har använt fildelningstjänster någon gång och hundratusentals personer är aktiva fildelare. Upphovsrättslagen nämner inte fildelningen specifikt men eftersom en absolut majoritet av informationen som passerar fildel-

21

ningsnätverken är illegalt kopierat, upphovsrättsskyddat material är de två frågorna nära sammanbundna. Problemet för rättighetsinnehavarna de sista åren har varit att upphovsrättsbrott inte ansetts tillräckligt grovt för att medge de polisiära befogenheter som behövs för att bevisa att olaglig nedladdning ägt rum. I skrivande stund krävs det misstanke om ett brott som har fängelse i straffskalan för att polisen ska kunna begära ut en internetanvändares abonnentuppgifter. Sedan det första målet mot en fildelare inleddes i Sverige 2005 har industrin försökt men misslyckats med att få en fängelsedom till stånd. Detta förändrades i och med utfallet i Linköpings tingsrätt den 5 maj 2008 då en 31-årig man dömdes till vilkorlig dom för att ha gjort upphovsrättsskyddat material tillgängligt på internet. Det är, när den här boken går i tryck, oklart ifall försvaret kommer att överklaga domen. Om utfallet ligger fast innebär det ökade befogenheter för polisen att göra husransakan, beslagta utrustning och begära ut abonnentuppgifter om misstänkta fildelare. Även om tingsrättens dom skulle rivas upp finns en politisk vilja på lagstiftande nivå att ställa de medel till buds som rättighetsinnehavarna tror sig behöva för att bekämpa fildelningen. Det var önskemålet som den statliga utredaren Cecilia Renfors gav uttryck för i sin rapport från 2007 med titeln ”Musik och film på internet – hot eller möjlighet?”. Hennes slutsats var att betalningsmodeller för nedladdning av musik och film endast kunde bli lönsamma om rättsväsendet satte stopp för den icke-auktoriserade fildelningen. Regeringen har också föreslagit att bredbandleverantörerna ska vara skyldiga att lämna ut abonnentuppgifter till polisen på begäran och utan att misstanke om ett allvarligt brott föreligger. Regeringens policy ligger i linje med signalerna från Bryssel. Ett flertal EU-direktiv har klubbats under 2000-talet som ger rättsväsendet långtgående befogenheter för att beivra upphovsrättsbrott på internet. Skärpningarna av upphovsrättslagen har vidgat klyftan mellan lagen och den allmänna rättsuppfattningen vilket säkert också bidragit till engagemanget i frågan. En snabb summering av upphovsrättslagen kan vara på plats. Upphovsrätten skyddar litterära och artistiska verk och utfaller automa-

22

tiskt när ett sådant verk skapas. Skyddet varar hela upphovsmannens livstid plus sjuttio år efter dennes död. I upphovsrätten görs åtskillnad mellan idén bakom ett verk och dess uttryck. Upphovsmannen har ensamrätt över uttrycket men inte idén till verket. I praktiken är det svårt att skilja idén från uttrycket och tvister uppstår över gränsdragningen. Det visas av de många anklagelser om fusk och stöld som brukar fylla löpsedlarna inför melodifestivalen. Uppdelningen mellan idé och uttryck motiveras med behovet av att skapa en balans mellan ägarens intresse av att begränsa spridningen av ett verk och samhällets intresse av en maximal spridning av verket. I de anglosaxiska länderna är det denna avvägning som står i centrum i den upphovsrättsliga debatten. På den europeiska kontinenten är det i stället upphovsmannens rätt att få betalt som diskussionerna kretsar kring. Skillnaderna i debattklimat avspeglar olikheter i de juridiska rättstraditionerna. I Sverige och på kontinenten skiljs ekonomiska och ideella rättigheter åt. Ekonomiska rättigheter är sådana som kan överlåtas till en tredje part, oftast i utbyte mot en överenskommen summa pengar. Ideella rättigheter anses däremot vara oskiljaktiga från upphovsmannens person. Den ideella rätten består i att skaparen kan kräva att bli namngiven med verket och att verket inte får förvanskas på ett sätt som kränker hennes artistiska intentioner. I den anglosaxiska rättstraditionen görs inga förbehåll för upphovsmannens ideella rättigheter. Även om upphovsrätten av historiska skäl skiljer sig åt mellan länderna i Europa och USA är de senaste årens lagändringar samordnade på internationell nivå. Tendensen är att lagstiftningen harmoniseras över nationsgränserna och en globalisering av arbetsvillkoren för upphovsrättsmän. Det andra stora området inom den immateriellrättsliga lagstiftningen är patentskyddet. Medan upphovsrätten reglerar litterära och artistiska verk är patentlagstiftningen avsedd för tekniska uppfinningar. En viktig skillnad mellan patent och upphovsrätt är att patent skyddar själva idén medan upphovsrätten är begränsad till att endast skydda idéns gestaltning. Innehavaren av ett patent har en exkluderande ensamrätt över alla tillämpningar av sin idé. Patent-

23

skyddet är så omfattande att det har försetts med ett antal viktiga avgränsningar. För att få ett patent måste en uppfinnare ansöka hos Patent- och registreringsverket. Tjänstemännen på verket bedömer om uppfinningen har verkshöjd, med vilket menas att den inte får vara alltför snarlik ett tidigare patent eller en allmänt känd praxis. Vidare är perioden för ett patent relativt kort. I de flesta fall varar skyddet i tjugo års tid. Slutligen har patentsystemet inskränkts till industriella processer och uppfinningar. Språk, matematiska lagar, spel, regler, livsformer och naturfenomen som upptäcks snarare än uppfinns, är uttryckligen undantagna från patentsystemet. Sen flera år tillbaka pågår en strid inom EU om att göra avsteg från dessa gränsdragningar och införa patent på mjukvara. Meningarna går isär om programkod ska klassas som en uppfinning eller, som är fallet i nuläget, ett litterärt verk. Konsekvenserna av att patentsystemet utökas till mjukvara är mer genomgripande än vad som syns vid första anblicken och jag återkommer till det längre fram i kapitlet. Medan det är vanligt i upphovsrättssystemet att skaparen av ett verk och rättighetsinnehavaren är en och samma person, är det sällan fallet i patentsystemet. De stora kostnaderna med att ansöka om patent, att försvara patentanspråk i domstol och att tillverka och marknadsföra uppfinningar, innebär att patentinnehavaren oftast är ett företag. Om patentsystemet expanderar så att även litterära och artistiska verk omfattas av patentlagen kommer det sannolikt medföra att ägandet över kulturen koncentreras till en handfull patentportföljer. Min gissning är att denna utveckling kan bli till ett lika stort hot mot upphovsrättssystemet och försörjningsmöjligheterna inom kultursektorn som fildelningsnätverken är i dag. Det tredje stora området inom immaterialrätten är varumärkesskyddet. Det har sitt ursprung i konsumentlagstiftningen. När hushållsproduktion ersattes med massproducerade färdigvaror i slutet på artonhundratalet infördes varumärken för att försäkra köparen om kvalitén på råvarorna och tillverkningen. Behovet av konsumentskydd inkorporerades snart i företagens marknadsföring. Eftersom de massproducerade varorna var förvillande lika varandra –

24

speciellt som det till en början mest rörde sig om försäljning av mjöl, socker och tvättmedel – blev varumärket centralt för att särskilja konkurrerande produkter. I detta ligger en självmotsägelse som går igen i dagens argument om att varumärken behövs för att skydda kunderna från oäkta fabrikat. Det är likvärdigheten hos piratkopian med originalet som gör att originaltillverkaren måste särskilja sin produkt, och sitt pris, med hjälp av ett varumärke. Den ökade betydelsen av varumärken i ekonomin står i proportion till massproduktionen av till förväxling likvärdiga industrivaror. Marginalerna på tillverkningssidan har drastiskt minskat. I stället för att konkurrera om att sänka produktionskostnaderna upprättar företagen monopol runt sin bild och sitt namn. Tillverkningsföretag, slakterier och klädesfabrikanter skyndar sig med att bli varumärken och uppgå i den viktlösa ekonomin. Nackdelen med strategin är svårigheterna med att beivra en exkluderande ensamrätt över en bild. Gatuförsäljaren i Bangkok kan enkelt sy på en Lacostekrokodil och få några extra bath för sina skjortor. Det ligger en ironi i att varumärken en gång påskyndade övergången från hushållsproduktion till marknadsekonomi. Nu uppstår en sorts självhushållning i förfalskningen av varumärken. Men företagen kan hålla sig för skratt. Stora summor spenderas på att etablera varumärken samtidigt som det krävs väldigt lite för att omintetgöra eller åka snålskjuts på dessa investeringar. Varumärkeslagstiftningen hamnar ofta i konflikt med rätten till yttrandefrihet och kontroverserna kring lagens tillämpning är åtskilliga. Däremot har inte karaktären hos lagen förändrats på grund av digitaliseringen. I den fortsatta diskussionen koncentrerar jag mig därför på upphovsrättslagen och patentlagstiftningen och endast i förbigående kommer jag att beröra konflikterna som har blossat upp kring varumärkeslagen. Filosofin bakom immaterialrätten

Immaterialrätten bygger vidare på ett antal filosofiska och moraliska traditioner. Ett återkommande tema i mediedebatten är artistens rätt till att få betalt för sitt arbete. Detta rättviseargument går tillbaka till

25

sextonhundratalsfilosofen John Lockes arbetsteori. Hans tänkande anses allmänt som en av de filosofiska källorna till immaterialrätten. John Locke resonerade kring individers moraliska rätt att tillskansa sig privat egendom. Hans idé gick i korthet ut på att människan tillägnar sig något som sitt eget när hon blandar det av naturen givna med sin egen arbetsinsats. Människan har obestridliga anspråk över frukterna av sitt arbete och denna naturrätt föregår samhällets konventioner och lagar. På så vis bidrog John Locke till att rättfärdiga privategendomen och han blev en av liberalismens förgrundsfigurer. Den moraliska uppfattningen om rätten till ”lön för mödan” har dock fått stor spridning även utanför det liberala lägret. Inte minst har fackföreningsrörelsen övertagit samma rättviseargument när de hävdar sina krav gentemot arbetsgivaren. I Lockes resonemang om arbetet och privategendomen finns en dubbeltydighet som lånar sig till motstridiga syften. Denna dubbelhet återkommer i den immaterialrättsliga debatten. Påståendet att individen har moralisk rätt till de resurser som hon förädlar är på samma gång en avgränsning av storleken på ägandet som hon rättmätigen kan göra anspråk på. Hon har inte rätt till resurser som hon inte har skapat eller bytt till sig på marknaden. Ifall hon gör anspråk på att äga mer än vad hon har gjort sig förtjänt av förvägrar hon den efterkommande samma rätt till att förvärva ny egendom. På basis av denna reservation går det att argumentera för ett svagare immaterialrättsligt skydd. Liberala motståndare till immaterialrätten menar att kravet hos rättighetsinnehavaren om att äga inte bara originalverket utan även kopiorna av originalet är ett sådant orättfärdigt stort egendomsanspråk. Det finns ytterligare en intressant motsägelse hos John Locke som inte ligger i hans skrifter utan i hur hans filosofi har tagits i bruk. Lockes rättfärdigande av den privata egendomsrätten ska förstås i samband med det marknadssamhälle som började ta form runt omkring honom. Den moraliska investeringen i det privata ägandet som han i hög grad bidrog till var en viktig pusselbit för att marknadsutbyten skulle kunna ske friktionsfritt. En fungerande

26

marknad förutsätter att parterna respekterar den andres äganderätt. Då räcker det inte med lagar utan överenskommelsen måste också förankras i en övertygelse hos parterna om det riktiga i en sådan ordning. Här uppstår en konflikt eftersom själva transaktionen är frikopplad från moraliska värderingar. Ingen grymhet finns i marknadsutbytet, blott aritmetik. Denna motsättning hos privategendomen återspeglas i två motstående, liberala positioner kring immaterialrätten. När försvarare av immaterialrätten, och mer specifikt upphovsrätten, stödjer sig på Locke och säger att människan har rätt till frukterna av sitt arbete, kontrar kritikerna med att ingen sådan rätt existerar i en marknadsekonomi. Individen har endast rätt till att kräva den ersättning för utfört arbete som marknaden är villig att betala. Artister kan därför inte förvänta sig att få leva på sin verksamhet om de inte hittar köpare. Visst kan man argumentera för att samhället borde försvara den enskildes rätt till att få skäligt betalt för sitt arbete oavsett marknadens nycker. Det är en självklar utgångspunkt för ett fackförbund. Men det är en obekväm position för borgerliga anhängare av upphovsrätten. När marknadsliberaler försvarar immaterialrätten med en hänvisning till John Locke tenderar argumentationen att glida över i något annat. Den moraliskt laddade utfästelsen om individens rätt till kompensation övergår i ett resonemang kring samhälls­ nyttan med att ge individer dylika rättigheter. Utifrån ett nyttoperspektiv argumenterar de för att individen måste kompenseras med privat egendom om hon ska kunna motiveras till samhällsnyttiga uppoffringar. Hela samhället tjänar på denna uppgörelse inklusive alla de som är utestängda från den privatiserade resursen. Ägaren sporras till att förvalta sin resurs på bästa sätt och gör därmed hela mänskligheten rikare. Men kopplingen mellan utökat privat ägande över information och ökad produktivitet i samhället är långt ifrån självklar. Även motståndare till immaterialrätten tar gärna avstamp i nyttoperspektivet i sin argumentation. De menar tvärtemot att samhället blir fattigare när det stora flertalet i onödan utestängs från informationen. Privatiseringen är inte påkallad eftersom resursen

27

kan kopieras i ett obegränsat antal exemplar. Hade informationen i stället släppts fri kunde många fler människor ha deltagit i arbetet med att förädla resursen. Kritikerna förutsätter här att människor har helt andra bevekelse­ grunder till att arbeta än de ekonomiska incitament som betonas av anhängare av immaterialrätten. Jag vill göra gällande att synen på arbetet är pudelns kärna i den immaterialrättsliga frågan. Mot varandra står två uppfattningar om vad som motiverar folk till att arbeta. Vanligt är att arbetet betraktas som ett ok som har legat över mänsklighetens axlar ända sedan Adam och Evas dagar. Människans dilemma består i att hon vill tillfredsställa sina omättliga behov med minsta möjliga ansträngning. Denna intressekonflikt är grundläggande för den liberala människosynen och uttrycks tydligast i den neoklassiska ekonomiska teorin med dess antaganden om människan som en nyttomaximerande och självisk individ. Utifrån en sådan världsbild är ekonomiska incitament förutsättningen för att få samhällsnyttigt arbete till stånd. Inom ramen för den immaterialrättsliga debatten uttrycks samma tankegång i den ofta upprepade devisen ”utan ekonomisk ersättning ingen kultur/teknik”. Den motsatta traditionen ser på arbetet som en del av människans väsen. Även om individen är självisk till sin natur betyder inte det att vila är det jämviktsläge som hon automatiskt söker sig till. Inte bara att äta och sova utan också att skapa och kommunicera är vitala behov för människan. Enligt detta synsätt beror människors eventuella ovilja till att jobba på historiska orsaker. Arbetet upplevs som ett tvång därför att det är hierarkiskt organiserat och underkastat en snäv ekonomisk rationalitet. Under mer jämlika förhållanden kommer människan otvunget att söka sig till arbete för att ge utlopp för sin överskottsenergi, sin skaparlust och sitt behov av samhörighet med andra. Påståendet kan framstå som naivt när det ställs bredvid det första uttalandet om människors bristande arbetsvilja. Men vad som talar för det senare, mer positiva synsättet på människan är de många samverkansprojekt där teknik och kultur skapas av hobbyister och fans på frivillig basis. I allmänhet motiveras de av andra värden än

28

direkt ekonomisk vinning. Exempel på det kommer att diskuteras mer ingående i de efterföljande två kapitlen om fri teknologi och fri kultur. Gissningsvis stämmer den senare attityden till arbetet bättre överens med hur många kulturarbetare relaterar till sin verksamhet. Men också en i grunden positiv syn på arbetet kan förenas med ett bifall för en stark immaterialrättslig lagstiftning. För kulturarbetare finns fler överväganden än de privatekonomiska aspekterna. Det lagliga skyddet som upphovsrätten ger är påkallat också för att skaparen ska kunna försvara sin egen och sitt verks integritet. Filosofiskt kan denna konstnärscentrerade tradition spåras till tankegångarna hos Hegel och Kant. De bidrog till att formulera en estetik där författar­ geniet utgör navet. I den romantiska tankeådran betonas konstnärens roll i skapandeprocessen och konstverket förstås som en utgjutelse av hennes personlighet. Konstnärsidealet låg till grund för det första internationella avtalet om upphovsrätt, Bernkonventionen, som skrevs 1886. Där instiftades den ideella rätt som tillkommer upphovsmannen enligt svensk lag. I det att upphovsmannen ges vissa rättigheter till hur ett verk får användas som går utöver de ekonomiska rättigheterna, befäster upphovsrättslagen den romantiska idén om en intim koppling mellan skaparen och verket. Att det fortfarande finns stor uppslutning bakom denna idé visades av målet som de två filmregissörerna Vilgot Sjöman och Claes Eriksson drev mot TV4 efter det att kanalen infört reklamavbrott i deras filmer. Våren 2006 dömde hovrätten till filmregissörernas favör. Domslutet var betydelsefullt främst för att rättsväsendet tog ställning för uppfattningen att upphovsmannen har en artistisk intention som går förlorad när hennes verk förändras av en tredje part. Uppfattningen om artistens betydelse för konstverkets utformning är inte lika självklar som först kan synas. Med början i dadaismen under nittonhundratalets första sekel, med förnyad energi i Fluxus på sextiotalet och neoismen på sjuttiotalet, och på senare tid i uppsvinget för den ”relationella estetiken”, har delar av konstvärlden kommit att ifrågasätta artistens centrala ställning i skapandepro-

29

cessen. Subkulturerna som växt fram kring rip-and-mix-estetiken i elektronisk musik, bland dj:ar och på internet kan ses som en utlöpare av samma, långa uppror mot romantikens konstnärsideal. Här betraktas skapandet i stället som en kollektiv och kontinuerlig process. Inom filosofin och litteraturvetenskapen drogs liknande slutsatser av Hans-Georg Gadamer och Roland Barthes på sextiotalet. De framhöll att konstverket blir till i läsningen av texten och att författaren därför på sin höjd kan ses som en medproducent. Godtar man deras socialiserade konstnärssyn ingriper det direkt i den immaterialrättsliga diskussionen. Om den individuella arbetsinsatsen inte går att bena ut från de samhälleliga influenserna bakom ett konstnärligt verk, vem kan då med stöd av John Locke göra moraliskt anspråk på att äga frukterna över det gemensamma arbetet? Konsekvensen blir att rätten att tillgå och modifiera artistiska verk inte längre kan reserveras till en enskild rättighetsinnehavare. I Lockes termer vore det ett orättfärdigt stort egendomsanspråk från individens sida. Nu vänds den moraliska investeringen ut och in, från individen till kollektivet. Rätten till kulturen, i likhet med språket, tillkommer dem som utövar den. Det vill säga samtliga människor. Intressant nog är det immaterialrättskritiker på vänsterkanten som har svårast att löpa linan ut och erkänna följderna av resonemanget ovan. Den öppna inbjudan kommer nämligen även kommersiella aktörer till del. Önskan att ”sampla” verket med inklipp från annonsörer kan inte längre avfärdas som en förvanskning av de artistiska intentionerna. I det korta perspektivet är det medieföretagen som har mest att vinna på att konstnären definieras bort ur skapandeprocessen. Men på längre sikt är situationen problematisk också för medieföretagen. Kulturindustrins hela existens förutsätter att kultur förblir en handelsvara som produceras på och för en marknad. Synen på kultur som en handelsvara står i konflikt med uppfattningen att kultur är, eller borde bli, en ny allemansrätt. Det är mellan dessa två poler som den immaterialrättsliga debatten pendlar. Konflikten går längre tillbaka än uppkomsten av kassettband och fildelningsnätverk. Mer ljus faller över de filosofiska positionerna när saken ges ett histo-

30

riskt perspektiv. Förra gången som privategendom och allmänningar kolliderade var under inhägnadsrörelsen i feodalismens slutskede. Immaterialrätten – historik

Inhägnadsrörelsen var ett historiskt skede som började i fjortonhundratalets England. Under loppet av fem hundra år fördrevs en stor del av befolkningen från landsbygden. Allmänningarna, som av hävd hade brukats gemensamt av byborna, privatiserades och hägnades in. Landegendomen beslagtogs av stora godsägare. En drivkraft bakom inhägnadsrörelsen var att allmänningarna blivit eftertraktade som betesmarker. Strax bakom horisonten låg en snabbt expanderande textilindustri och en gryende kapitalism. Godsägarnas appropriering av allmänningarna skedde med parlamentets och lagstiftarnas goda minne. Om bönderna fortsatte att nyttja den mark som tidigare varit gemensam och som nu hade privatiserats hölls de skyldiga för stöld. Flera nutida akademiker som är kritiska till immaterialrätten har gjort parallellen mellan inhägnadsrörelsen och vad de kallar för en andra inhägnadsrörelse. I dag är det de kulturella, vetenskapliga och språkliga allmänningarna som hägnas in bakom upphovsrätter, patentlagstiftningar, digitala lås och elektroniska övervakningssystem. En snabbt växande informations- och underhållningsindustri hägrar bakom horisonten denna gång. De två inhägnadsrörelserna har en delvis gemensam historia. Både upphovsrätten och patenträtten har sitt ursprung i den absoluta monarkin som regerade under samma århundraden som inhägnaden av land påbörjades. Ordet patent kommer från letters patent och var privilegiebrev utfärdade av kungen. Ursprungligen var syftet med patenten att locka till sig utländska hantverkare för att få tillgång till nytt kunnande. Men efterhand blev patenten till en kassako för staten. Mot betalning utfärdades importmonopol över vissa varor eller så gavs patentinnehavaren lov att erövra kolonier i främmande världsdelar. Även upphovsrätten har sitt ursprung i kungamakten och mer specifikt i censurlagar som infördes vid denna tid. Fram till fjortonhundratalet hade klostren haft monopol på den intellektuella

31

produktionen i samhället. Få behärskade skrivkonsten och det tog nästan lika lång tid att kopiera ett verk som att skriva originalet. Med tryckpressen ändrades spelreglerna eftersom det nu blev möjligt att massproducera texter. I England infördes tryckpressen av William Caxton år 1476. Kort därefter började kungamakten att strama åt kontrollen över tryckpressarna för att stoppa spridningen av hädiska och landsförrädiska pamfletter. Efterhand som en marknad för böcker växte fram blev det dock ohållbart för kungens censorer att direkt styra utgivningen. Censuren hann helt enkelt inte med flödet av nyproducerade böcker. Rätten att trycka böcker koncentrerades i stället till ett monopol, Worshipful Company of Stationers. Kungamaktens inflytande över bokutgivningen utövades indirekt genom att förläggarna gjordes ekonomiskt beroende av monopolet. I gengäld erhöll de sin rätt till copy, det vill säga rätten att trycka böcker, och de slapp att utsättas för särskilt hård konkurrens. Politisk och ekonomisk makt förenades i det gemensamma intresset att kontrollera flödet av trycksaker. När monopolet upprättades kunde endast förläggare ansöka om medlemskap i Worshipful Company of Stationers. Med andra ord hade författare inga särskilda rättigheter till sina verk vid den här tiden. Problematiken kring hur författaren skulle få betalt för sitt arbete kom inte upp på dagordningen förrän två hundra år senare. Mot slutet av sextonhundratalet hårdnade kritiken mot censurlagarna som låg till grund för Worshipful Company of Stationers monopol. Förläggarna insåg att de skulle gå miste om det lagliga skyddet för sin affärsverksamhet. Eftersom deras monopolställning ogillades av allmänheten valde de att lyfta fram författarens roll när de argumenterade för sin sak. Resultatet blev 1709 års Statute of Anne som brukar kallas för världens första upphovsrättslagstiftning. Rättigheterna över ett verk tillföll nu verkets skapare. Förläggarna var nöjda med denna kompromiss eftersom de räknade med att författarna, för att få sitt material utgivet, ändå snart nog var tvungna att överlåta sina rättigheter till dem. Därutöver förvandlades privilegiet att trycka, copy, till en egendomsrätt i modern mening, copyright. På

32

den vägen införlivades den gamla censurlagen med borgerlighetens nya samhällsprojekt. Mönstret är likartat på kontinenten. Även i Frankrike var upphovsrätten ett kungligt påbud för att reglera det skrivna ordet. Lagen avskaffades tillsammans med en mängd andra kungliga privilegium i och med den franska revolutionen. Men cirkulationen av pamfletter och stridsskrifter bland folkmassorna blev okontrollerbar också för revolutionsledarna. År 1793 återinfördes restriktioner över tryckt material i form av en svag äganderätt och det blev grundplåten till den franska upphovsrättslagen. Ytterligare en parallell kan dras mellan den första inhägnadsrörelsen i det senmedeltida England och den nu pågående andra inhägnadsrörelsen. Social oro följde efter att stora delar av landsbygdsbefolkningen fördrivits från sina hem. Många av de utblottade hankade sig fram som kringstrykare, tiggare eller stråtrövare. Dessa alternativa försörjningsmöjligheter sågs med oblida ögon av överheten, inte bara för att den allmänna ordningen stördes, utan också för att folk därmed undvek att söka sig anställning i fabrikerna och gruvorna. Dåtidens parlamentariker svarade med hårda straff mot lösdriveri. Exempelvis sa lagen att om någon dömdes två gånger för tiggeri skulle deras hand huggas av. I början på sjuttonhundra­ talet infördes dödsstraff mot tjuvjakt på vilt. Enligt historikern Eric Hobsbawn fick den laglöse en speciell ställning i detta samhälle. Han var en del av byfolket och ofta beroende av deras stöd. Samtidigt utmärkte sig den laglöse från byborna i det att han var desperat nog och hade färdigheterna som behövdes för att bruka våld. Denna arketyp, som Hobsbawn kallar för den sociala banditen, finns nedtecknad överallt i historien, från medeltidens Kina till artonhundratalets Amerika. Först i och med framväxten av en stark nationalstat och idén om ett gemensamt nationellt folk förändrades den laglösas status. Förut hade han varit en allierad eller i varje fall en joker som ibland kunde ta de fattigas parti. Efteråt blev han snarast att betrakta som en kriminell och en folkets fiende. De två motstående berättelserna kring den kriminella eller den sociala banditen återkommer i dagens offentliga samtal. Närmare

33

bestämt i de olika beskrivningar som ges av datorhackers och nätpirater. I rapporteringen i nyhetsmedia framställs hackern ofta som en vandal och/eller en kriminell och ett hot mot vanliga, hederliga datoranvändare. Ibland heter det att hackern är en förövare och ibland ett offer för en lidelse som han själv inte styr över. I vilket fall skiljer sig inte denna beskrivning nämnvärt från hur brottslingar i allmänhet porträtteras. Inom hackersubkulturen omhuldas en mycket annorlunda berättelse. Här personifierar datorhackern, och ibland nätpiraten, en modern version av den sociala banditen. Denna motbild har satt visst avtryck i populärkulturen, från hackern Lisbet Salander i Stieg Larssons deckare till en lång rad Hollywoodfilmer med hackers i birollerna. En bidragande orsak till att hackern har återuppväckt idén om den sociala banditen är kanske att nationalstaten har förlorat något av sin suveränitet i cyberrymden. I likhet med Sherwoodskogen ligger det elektroniska nätverket strax utanför lagens långa arm. När hackern iklär sig rollen som en digital, social bandit framstår han inte längre som ett hot mot vanliga människors datorsäkerhet. I denna berättelse blir hackern till en försvarare av datornätverket mot giriga företag och makthungriga byråkrater. Att en sådan berättelse börjar ta form och vinna trovärdighet i vissa läger antyds också av reaktionerna på fildelningsmålen. De kraftiga straffhöjningarna för upphovsrättsbrott har resulterat i ett ökat glapp mellan rättsskipningen och den allmänna rättsuppfattningen. Avsaknaden av en bred folklig uppslutning bakom kriminaliseringen av fildelare har uppmärksammats i en rapport från Samhälle, opinion, massmedia (SOM) på Göteborgs universitet. Studien från 2006 visade att 42 procent av de tillfrågade ansåg att det vore ett bra eller mycket bra förslag att tillåta fildelning medan ungefär hälften så många motsatte sig förslaget. När fildelare döms till skadestånd bemöts de ofta med sympati från breda grupper i samhället. Ett exempel på det är den 31-åring som fälldes i Linköpings tingsrätt i maj 2008 för att ha tillgängliggjort ett stort antal låtar och filmer. Efter att medierna hade rapporterat om fallet bestämde sig mannen för att ge sin version av händelsen på sin blogg. Inom kort började

34

sympatisörer donera pengar till honom för att täcka böterna och rättegångskostnaderna som han ålagts att betala. Attityden skiljer sig skarpt från hur folk brukar reagera på de flesta andra typer av brottsgärningar. Synen på hackern och nätpiraten som antingen en kriminell eller som en social bandit hänger samman med hur man föreställer sig immaterialrätten. I den första berättelsen, där hackern är en förbrytare, handlar immaterialrätten kort och gott om att upprätthålla lag och ordning. I den andra berättelsen är immaterialrätten en bricka i en större, historisk omställning. Här är hackern och fildelaren inte längre kriminella arketyper utan produkter av, och möjligen motkrafter till, en andra inhägnadsrörelse. Bokens ambition är att problematisera immaterialrätten och jag kommer därför att välja det senare, mer kritiska anslaget. Med ett historiskt perspektiv blir det tydligt att konflikten som fildelningen har skapat inte är ett isolerat fall. Motsättningarna kring immaterialrätten fördjupas och centreras i det så kallade informationssamhället. Denna utveckling är fortfarande i sin linda. Den fulla omfattningen av inhägnaden av de kulturella och intellektuella allmänningarna har ännu inte fått genomslag i människors vardag. De mest drastiska förändringarna ligger i planeringsstadiet, som policydokument hos tankesmedjor, i internationella avtal som väntar på att implementeras av medlemsländerna och i lagar som nyligen införts men som ännu inte tagits i bruk. För att ge en fullständig bild av läget måste det historiska perspektivet sträckas några år framåt i tiden. Den andra inhägnadsrörelsen

Förstärkningen av det immaterialrättsliga skyddet sker delvis som en reaktion på teknologiutvecklingen. Möjligheten till digital reproduktion och framväxten av nätverkskommunikation har satt många självklarheter i gungning. Inte minst gäller det för den del av immaterialrättslagstiftningen som behandlar upphovsrätten. Ursprungligen syftade upphovsrätten till att reglera utbytet mellan ett fåtal grupper i samhällets marginal. Huvudsakligen gällde det yr-

35

kesverksamma författare och artister och deras uppdragsgivare. För att trycka böcker, göra skivinspelningar, eller reproducera konstverk krävdes resurser som endast enstaka företag hade tillgång till. Med ny teknik har det blivit enklare och billigare för folk att ägna sig åt aktiviteter som faller under upphovsrättens hägn. En musikstudio ryms i en persondator och kostar på sin höjd några tusenlappar att införskaffa. Förut krävdes specialutrustning för miljontals kronor. Avståndet mellan den yrkesverksamma musikern och hennes musikskapande fans minskar drastiskt. Därtill har nya former av skapande uppkommit som blivit föremål för upphovsrättsskydd. Datorprogrammering är ett sådant fall. I Sverige omfattas datorprogram av upphovsrättslagen sedan 1989. Samtidigt som fler människor berörs av upphovsrätten förändras innebörden i lagarna. På grund av digitaliseringen riskerar delar av lagstiftningen att bli verkningslös. För att upprätthålla samma grad av skydd som tidigare krävs att lagen utvidgas till fler områden. Ett exempel på en sådan förskjutning är att upphovsrättslagen gått från ett direkt förbud av icke-auktoriserad kopiering till att också förbjuda undanröjande av kopieringsspärrar. Industrin försöker att förhindra illegal kopiering genom att kryptera sina produkter. På engelska används samlingsnamnet Digital Rights Management för att beskriva olika tekniska lösningar som förhindrar datoranvändarna från att kopiera information utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Problemet för industrin är att de mest avancerade datoranvändarna är lika kunniga som företagens experter. Många gånger har kopieringsspärrarna knäckts på bara ett par veckor. Därför har industrin krävt att rättsväsendet ingriper för att skydda de tekniska spärrarna. Utan att saken debatterats närmare infördes ett förbud mot att kringgå tekniska spärrar i och med skärpningen av den svenska upphovsrättslagen från år 2005. Motsvarande förbud har införts i Europa och i USA. Att röja en kopieringsspärr är olagligt även om gärningsmannen inte kopierar innehållet och därmed direkt bryter mot upphovsrätten. Kritiker menar att tillägget kan betraktas som en helt egen kate-

36

gori inom immaterialrätten. Det står ett företag fritt att på teknisk väg begränsa användningar som är tillåtna enligt lagboken. Tillverkarna har på så vis fått en carte blanche för att diktera villkoren för hur en konsumentprodukt får användas. Ofta utformas produkten på ett sätt som försvårar för företagets kunder att byta till en konkurrent. Exempelvis säljer mjukvaruföretaget Adobe e-böcker som inte medger att textfilerna visas i andra läsare än företagets egen, och Apples musikfiler spelas bara i deras egen mediespelare iPod. De tekniska låsen kan också förhindra att skivor och spel inköpta i en del av världen används på utrustning som sålts i en annan region. Rimligheten med regionkodning är den aspekt av immaterialrätten som svårast låter sig förklaras för allmänheten. Den norska hackern Jon Johansen, sedermera känd som dvd-Jon, blev en symbol för motståndet mot tekniska lås efter att han publicerade ett program på internet för att ta bort kopieringsspärrar på dvd-skivor. Han uppgav att han skrev programmet eftersom krypteringen hade förhindrat honom från att använda inköpta skivor på hans dator med det fria operativsystemet GNU/Linux. Dvd-Jon hade köpt sina skivor lagligt och han spred inga illegala kopior på internet. Ändå drogs han inför rätta. Efter långa rättsliga konfrontationer underkände Norges högsta domstol åtalet mot honom 2003. Gärningen som han åtalades för var att han undanröjt kopieringsspärrar, en handling som några år tidigare hade kriminaliserats i USA men som vid den tidpunkten inte var ett brott enligt norsk lag. Av turerna kring dvdJon lärde sig medieföretagen att ett förbud som endast gäller i USA blir meningslöst eftersom amerikanska medborgare enkelt kan ladda ner information från en dator på andra sidan Atlanten. Med globala marknader i information följer ett tryck att harmonisera den immaterialrättsliga lagstiftningen internationellt. Fallet med dvdJon visade även på att en ”förbjuden anordning” inte endast avser konsumentartiklar utan också programkod. Det är av stor betydelse eftersom det inte krävs en fabrik i Sydostasien för att kunna bryta mot lagen. Hemelektroniken i ett genomsnittligt tonårsrum räcker utmärkt för att tillverka och sprida en förbjuden anordning.

37

Till helhetsbilden ska läggas konstruktionen av nya immaterialrättsliga egendomsformer. Sen ett par år tillbaka pågår förhandlingar i FN-organet World Intellectual Property Organization (WIPO) kring ett internationellt avtal där en helt ny kategori av immaterialrätt skapas. Avtalet går under namnet WIPO Broadcasting Treaty. Om det införs kommer mediebolag att kunna tillgodoräkna sig ett femtioårigt monopol på allt material som de sänder ut på tv, radio, kabel-tv och kanske också över det elektroniska nätverket. Rättigheten överlappar med upphovsrättslagstiftningen och skapar ett nytt skikt av rättighetsinnehavare. Även verk där upphovsrätten löpt ut kommer att falla under WIPO Broadcasting Treaty. Idén drivs på av de stora medienätverken men får uppbackning av regeringar i USA och EU. Länderna räknar med att den nya egendomsrätten ska ge exportintäkter. Om avtalet införs lär det inte dröja många år innan rättigheten även utsträcks till ”utsändningar” på internet. Den tekniska utvecklingen pekar mot att tv och datorer inom en nära framtid kommer att smälta samman i en apparat. Internetföretaget Yahoo driver på för att så kallad ”netcasting” ska omfattas i avtalet. Det skulle betyda att en internetportal, som exempelvis Yahoo, kan göra anspråk på en äganderätt över allt material och alla meddelanden som passerar företagets tjänst. Under många år pågick förhandlingarna kring WIPO Broadcasting Treaty i det tysta. Få har hört talas om saken och kunnat opponera sig mot det. Tystnaden kring avtalet kan tänkas hänga samman med att det är de stora medie- och nyhetsbolagen som har intressen i frågan. Många och motstridiga viljor har dock lett till att förhandlingarna dragit ut på tiden. En allians har bildats av aktivister, bibliotekarier, teknikföretag och delar av kulturindustrin som motsätter sig avtalet. Utgången för WIPO Broadcasting Treaty är fortsatt oviss. Ett annat omstritt område är införandet av europeiska mjukvarupatent. Starka krafter arbetar för att utöka patentskyddet till områden som i skrivande stund täcks upp av upphovsrätten. I första hand är det datorprogram som berörs. Mjukvara består av algoritmer och har precis som matematiska lagar i övrigt inte kunnat patenteras

38

tidigare. Patentjurister hävdar dock att digitaliseringen gör det nödvändigt att utöka patentsystemet till mjukvara. I annat fall kommer patentskyddet att urholkas i takt med att teknikutvecklingen i allt högre grad sker på mjukvaruområdet. Argumentet är inte orimligt men konsekvenserna av förslaget är en kraftig förskjutning av makt till en handfull företag med stora patentportföljer. Motorn bakom utvecklingen är amerikanska multinationella bolag. I USA och Japan är mjukvarupatent etablerade sedan början på åttiotalet och företagen är angelägna om att dessa rättigheter ska gälla också i europeisk lagstiftning. Att deras engagemang i frågan är stort visade sig förra gången som förslaget om europeiska mjukvarupatent låg på bordet. År 2002 skickade EU-kommissionen runt en förslagstext på att göra mjukvara patenterbar. Texten var skriven i en MS Word-fil och dokumentet angav Francisco Mingorance som författare till filen. Mingorance är pr-chef på Business Software Alliances (BSA) Europaavdelning. Bakom BSA står en koalition av stora datorföretag och enligt kritikerna är organisationen en front åt Microsoft. Motståndare till mjukvarupatent såg händelsen som en bekräftelse på att det förslag som EU-kommissionen presenterade som sitt eget hade skrivits i nära samarbete med anställda på BSA. Efter många och invecklade turer i EU-maskineriet lyckades en allians av mindre och medelstora teknikföretag, digitala gräsrotsrörelser, konsumentgrupper och enskilda parlamentariker att stoppa direktivet. I juli 2005 röstade EU-parlamentet nej till att göra mjukvara patenterbart. Men idén har inte avförts från dagordningen. EU-kommissionen försöker lyfta frågan på nytt i samband med en reform för att harmonisera det europeiska patentsystemet. På hemmaplan är liknande tankegångar i omlopp sedan professor Ove Granstrand lade fram SOU 2006:80 ”Patent och innovationer för tillväxt och välfärd”. Granstrand rekommenderar regeringen att införa mjukvarupatent i Sverige. Mer uppseendeväckande ändå är att han inte stannar vid mjukvara. Professorn förordar att även terapeutiska metoder och affärsmodeller ska kunna patenteras. Det kontroversiella med detta förslag blir tydligt vid en internationell jämförelse.

39

I USA och Japan har patentsystemet successivt expanderat till att omfatta affärsidéer, terapeutiska metoder och levande organismer. Till och med idrottstekniker är föremål för patenttvister. Erfarenheterna från andra sidan Atlanten är inte positiva. Ett uppmärksammat fall från mitten av 1990-talet är kirurgen Samuel Pallins anspråk på att äga en metod för att operera ögonsjukdomar. När en annan ögonläkare botade sina patienter med samma metod stämde Pallin sin kollega för patentintrång och försökte hindra hälsokliniker från att lära ut metoden. Händelsen väckte upprörda känslor och det hela slutade med att Pallin förlorade sitt patent. Men fallet ger en fingervisning om vilka konsekvenser som patentlagen får när den expanderar utanför sina tidigare ramar. Drabbningarna i EU har i ett första skede gällt införandet av patent på mjukvara. Men mjukvara är, som engelsmännen stilfullt uttrycker saken, ”den smala änden av kilen”. Det är troligt att läkare i framtiden kommer att ställa diagnoser och utföra operationer med hjälp av datorer. Vidare går det enkelt att föreställa sig att alltmer av undervisningen sköts på distans via multimedia, att kultur skapas och förmedlas med elektroniska hjälpmedel, att affärsmodeller och sociala kontakter underhålls via datornätverket, och så vidare. Kort sagt, väldigt många aktiviteter i samhället lär involvera mjukvara i någon form. Införs mjukvarupatent i Europa kommer alla dessa verksamheter att tilldelas en rättighetsinnehavare. Följderna skulle bli stora eftersom patentinnehavaren inte enbart har ensamrätt till ett verks utformning utan även till idén bakom ett verk. Ett smakprov på det är företaget Acacias mjukvarupatent på att strömma video över internet. Video strömmas exempelvis när en filmsekvens spelas upp på en webbsida. Företaget kräver en licensavgift på två procent av omsättningen från företag och universitet som utnyttjar deras idé. Men Acacia tillhandahåller inte någon produkt för ändamålet. Det enda de säljer är löftet om att inte stämma företag och organisationer som strömmar video. Patentet är registrerat både i USA och EU och Acacia har redan vunnit flera mål i USA mot företag som har vägrat att betala. I ett inledande skede stämde

40

Acacia små porrfilmsproducenter där företaget hade goda chanser att vinna. Med ett par prejudikat i ryggen och mer pengar i krigskassan kan Acacia sikta in sig på större mål. Inte nog med att människor i allmänhet kan räkna med att få skjuta till de extra två procenten när de köper produkter av företag som beskattats av Acacia. Dagen när Acacia och andra patentinnehavare kräver ersättning för enskilt bruk, på den egna webbsidan, är kanske inte långt borta. I så fall lär patentlagstiftningen bli lika kontroversiell som upphovsrätten är i dag. Utan tvekan kommer immaterialrätten i framtiden att spela en större roll i människors vardagsliv och för deras privatekonomi. Immaterialrättens historiska roll i kunskaps- och teknologiutvecklingen

Det är framförallt på ekonomiska grunder som expansionen av det immaterialrättsliga systemet motiveras. Ekonomer brukar hävda att de sammantagna effekterna är gynnsamma för samhället som helhet. Till och med de grupper som stängs ute från den privatiserade informationen och som uppfattar sig själva som förlorare kommer i längden att gagnas. Detta tack vare den ökade produktivitet som förmodas följa med en starkare immaterialrätt. Grundpelaren i resonemanget är kopplingen som ekonomerna gör mellan immateriell egendom och en snabbare teknikutveckling. Mot den bakgrunden är det angeläget att titta närmare på vilka belägg som finns för existensen av en sådan koppling. Teknikhistorien ger svagt stöd för påståendet att immaterialrätten har främjat innovation och industri. Immaterialrätten spelade en obetydlig roll i genombrottet för det som ibland kallas den vetenskapliga revolutionen på sextonhundratalet. Inte heller är kopplingen tydlig i framväxten av en storskalig industri under artonhundratalet. Ett smakprov ges av turerna kring ångmaskinen. Uppfinningen är en ikon för den industriella revolutionen, tekniska framsteg och innovation. Ångmaskinen representerar alla de värden som förespråkare för immaterialrätten helst av allt vill associeras med. Talande nog var det ett patent som stod i vägen för teknologins vidareutveckling.

41

James Watt övervakade svartsjukt sin ensamrätt över ångmaskinen och förhindrade andra uppfinnare från att förbättra designen under en lång tid. I Cornwalls gruvdistrikt skapade James Watt ett grundmurat dåligt rykte både åt sig själv och åt patentsystemet i stort. Ångmaskinen behövdes för att pumpa ut vatten ur gruvschakten. Först när patentet hade löpt ut påbörjades en expansiv period i distriktet med snabba förbättringar av den tekniska designen. Gruvingenjörerna tävlade med varandra om att konstruera en apparat med den bästa prestandan. Upptäckterna publicerades i en lokal tidskrift och delades mellan ingenjörer som arbetade för konkurrerande gruvföretag. Ångmaskinen är inget isolerat fall. Ekonomihistoriker har visat att inom flera näringsområden som var viktiga för den industriella revolutionen, exempelvis bryggerinäringen och metallurgi, utvecklades merparten av metoderna och processerna under driftens gång och helt eller delvis utanför patentlagstiftningen. Atmosfären bland ingenjörerna under denna tid påminde kanske om samarbetsandan hos fria programvaruutvecklare i hackerrörelsen. I mitten av nittonhundratalet sammanfattade vetenskapssociologen Robert Merton normerna som utmärker en väl fungerande forskningsmiljö. En av de viktigaste principerna för honom var att information måste delas fritt mellan kollegorna. Även om hans ideal aldrig uppfyllts till punkt och pricka har föreställningen om ett fritt kunskapsutbyte haft starkt inflytande på universiteten. En viktig orsak till det är att forskarna motiveras av önskan om att vinna prestige. Ju större spridning en upptäckt eller teori får desto större prestige erhåller den enskilde forskaren. Ryktbarheten kan i ett senare skede omsättas till anställningar och betalda uppdrag inom den akademiska världen. Idealet om fria informationsutbyten har dock kraftigt underminerats av de sista decenniernas kommersialisering av forskningen och den högre utbildningen. Både den nuvarande och den förra regeringen har utrett hur naturvetenskapliga forskare ska uppmuntras till att patentera sina upptäckter i större omfattning. Det har rent av varit på tal att regelmässigt hemligstämpla forskning för att skydda ett eventuellt, framtida kommersiellt värde. På nationell nivå

42

är det drömmen om exportinkomster som hägrar. För universiteten finns andra motiv som både lockar och hotar. I Amerika, där utvecklingen har kommit längre, är patenten en allt viktigare inkomstkälla för universiteten. Men jakten efter patent har blivit till en självgående spiral. Universiteten är tvungna att hitta lukrativa patent för att få licenspengar så att de kan betala för patenten som ägs av andra universitet. Slutresultatet blir inte nödvändigtvis ett ökat inflöde av pengar till forskningsverksamheten. Däremot ökar klyftan mellan rika och fattiga institutioner och pengarna blir alltmer styrande för vilken forskning som ett universitet kan bedriva. Finansiärerna får mer att säga till om på forskarnas bekostnad. Förut behövdes inte byråkratin och juridiken i lika hög grad eftersom utbytet av information drevs fram av forskarnas önskan om att få erkännande bland sina kollegor. Kommersialiseringen av forskningen sker parallellt med inhägnaden av kultur och information på andra områden i samhället. Om immaterialrätten inte alltid hjälper och ibland rent av stjälper kunskapsproduktionen, varför har då immaterialrätten fått en framskjuten roll i dagens innovationsekonomi? Ett svar kan sökas i en historisk föregångare till den moderna patentlagstiftningen, nämligen de amerikanska kartellerna under andra halvan av artonhundratalet. Kartellerna var impopulära hos allmänheten och efterhand också i kongressen som till sist lagstiftade mot dem. När uppgörelser om monopolpriser och marknadsandelar förbjöds av den amerikanska kongressen uppnåddes samma sak genom korslicensiering av patentportföljer. Under patentlagstiftningens hägn kunde företagen hålla uppe priserna utan att tilldra sig för mycket uppmärksamhet från allmänhet och granskningskommittéer. En fördel med patentlagstiftningen jämfört med gamla tiders kartellbildning var att domstolarna erkände dessa uppgörelser och stod som garanter för att ingångna avtal mellan parterna upprätthölls. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att äldre marknadsliberala ekonomer var tveksamma till patentlagstiftningen. Patent var för dem att betrakta som ett statligt monopol och en störning i den fria marknaden. Inte desto mindre är det med hänvisning till marknadskrafterna

43

som beslutsfattare brukar förorda en utökad immaterialrättslagstiftning. Övertygelsen om att en starkare upphovsrätt och fler patent leder till mer kultur och fler uppfinningar bottnar i en missriktad övertro på marknadens positiva effekter. Deras argumentation går i en cirkelrörelse. Immaterialrätten antas behövas för att finansiera kunskapsutvecklingen men det är samma egendomsrätt som har prissatt kunskapen och drivit upp kostnaderna för forskningen. Utanför immaterialrättens hägn är utvecklingskostnaderna betydligt lägre. Ett exempel på det är de alternativa licensmodeller som har skapats av hackers. Den fria mjukvarurörelsen och universitetsforskningen som den traditionellt har bedrivits ger prov på att andra typer av belöningssystem kan fungera utmärkt. Här är det jakten efter prestige som skapar incitament till nyproduktion av kunskap. Det fria informationsutbytet i dessa miljöer är vad som gör dem produktiva. Mitt antagande stöds av att datorindustrin väljer att investera i de öppna modeller som utvecklats av hackers. Det är inte ekonomisk ineffektivitet som talar emot deras tillvägagångssätt, vad som talar emot dem är bristen på politisk och ekonomisk styrning över verksamheten. Tesen som jag driver i boken är att en stark immaterialrätt behövs framförallt för att stärka finansiärernas kontroll över kunskapsproduktionen. Den ekonomiska debatten kring icke-auktoriserad kopiering

De ekonomiska skälen för en stark immaterialrätt kan ifrågasättas på en historisk, empirisk och teoretisk grund. Inte sällan visar det sig vid en närmare granskning att argumentationen bygger på lösa antaganden. Det gäller inte minst för de ekonomiska resonemang som har förts om fildelningsnätverken. Tveklöst är det stora finansiella värden som står på spel i konflikten om fildelningen. Enligt en branschrapport från 2007 går musik-, film- och spelföretag i Sverige miste om 6,2 miljarder på grund av illegal kopiering. Det är en rejäl ökning från 2003 då förlusten uppskattades till 1,2 miljarder. Industrins uträkningar tar som utgångspunkt att varje nedladdad fil motsvarar en aldrig såld kopia.

44

När nationalekonomer tittar på konsekvenserna av fildelningen är sambandet mellan nedladdning och försäljning mer komplext. Ekonomisk teori säger att priset avgör om en individ väljer att köpa en produkt eller inte. Om priset är noll, som i ett fildelningsnätverk, kommer åtskilligt fler människor att införskaffa varan än om priset är två hundra kronor. Med utgångspunkt i detta antagande försöker ekonomerna beräkna hur många av fildelarna som skulle ha köpt en cd-skiva till fullpris om de inte hade laddat ner samma produkt från nätet. Säkert är dessa presumtiva icke-kunder åtskilliga till antalet och var och en av dem bidrar till skivbolagens förluster. Men bortfallet av intäkter från denna grupp måste vägas mot den andra gruppen som aldrig skulle ha lyssnat på musiken om de hade varit tvungna att betala för nöjet. Cirkulationen av de nedladdade musikartisterna ökar tack vare denna andra grupp och det i sin tur leder till sporadiska inköp som inte annars skulle ha inträffat. Sådana inköp på marginalen kan växa till rejäla kassaflöden. Uppgiften för ekonomerna är att mäta hur stor fördelen är från den ökade spridningen av illegala kopior jämfört med bortfallet av sålda kopior. I ett försök att nå klarhet i fildelningens inverkan på skivförsäljningen har ekonomen Felix Oberholzer-Gee studerat de regionala effekterna av fildelningen. I fildelningsnätverk som använder sig av Bittorrents hämtas filen från flera olika källor. Ju fler som delar med sig av en fil desto snabbare kan den laddas ner. På grund av detta förhållande skapar tidszonerna skillnader i hur effektivt ett BitTorrent-nätverk fungerar. Den amerikanska östkusten ligger i fas med Europa så att ungdomar på bägge sidor Atlanten är vakna vid samma tidpunkt och kan ladda ner filer från varandras datorer. Exempelvis ökar aktiviteten på den amerikanska östkusten under tyska skollov när tyska skolungdomar är hemma och delar filer på sina datorer. I sin studie gör Oberholzer-Gee antagandet att nedladdningshastigheten är en viktig faktor för hur mycket som laddas ner. Om det finns en ett-till-ett-relation mellan nedladdning och skivförsäljning borde skivförsäljningen vara lägre under de perioder som effektiviteten i fildelningsnätverken ökar. Felix Oberholzer-

45

Gee kan konstatera att så inte är fallet. Hans slutsats motsäger både skivindustrins alarmistiska utrop och nätpiraternas anspråk på att de är i färd med att störta skivindustrin i gruset: ”Försäljningen av skivor har minskat. Men samtidigt har den totala marknaden för underhållningsindustrin expanderat. Kunderna har bara valt att lägga sina pengar någon annanstans, på videospel och på signaler till sina mobiltelefoner.” Forskare i Sverige har kommit till liknande resultat när de tittat på svenskars förhållningssätt till fildelning. I ”Music Lessons”, en rapport från 2005 av forskare på Kungliga Tekniska Högskolan, framkommer att fildelare också är storkonsumenter av betald kultur. Enligt rapporten resulterar upptäckten av en ny artist på fildelningsnätverken i två av tre fall till att personen sedan köper en skiva med artisten. Slutsatsen ligger i linje med en studie från Samhälle, opinion, massmedia på Göteborgs universitet, finansierad av svenska filminstitutet. Den typiska fildelaren besöker biografer dubbelt så ofta som den genomsnittliga svensken, enligt forskarna i Göteborg. Ingen av studierna kan styrka ett samband mellan fildelning och en minskad försäljning av skivor och filmer. Det finns samtidigt ekonomer som kommit fram till motsatt resultat och som exempelvis visat på att skivförsäljningen är lägre i universitetsstäder där fildelning får antas vara mer frekvent. En försiktig slutsats är att de eventuella negativa effekterna av fildelningen inte är större än att siffrorna kan debatteras fram och tillbaka av de nationalekonomiskt lärda. Inte ens bland skivbolagen råder enighet i saken. Nettwerk är ett av Kanadas största skivbolag. När amerikanen David Greubel i början på 2006 hotades med åtal för att ha laddat ner tusentals musikfiler till sin dator, däribland musik från en av Nettwerks artister, erbjöd skivbolaget att betala hans rättegångskostnader. Vd:n på Nettwerk, Terry McBride, tog avstånd från stämningarna mot fildelare som han menade skadar företagets möjligheter att tjäna pengar på fildelningsnätverken. Uttalandet gjorde skivbolagsdirektören till hjälte bland nätpiraterna över en natt. Men även underhållningsjätten Universal verkar tänka i liknande banor. Inledningsvis försökte företaget motverka den il-

46

legala spridningen av företagets filmer genom att sprida skräpfiler på fildelningsnätverken. Det gör de fortfarande, men deras strategi har förfinats till att plantera ut trailers för kommande filmer bland skräpfilerna. Initiativet måste tolkas som ett tyst medgivande från Universals sida om att det finns viktiga kundgrupper bland fildelarna som ibland köper sina filmer legalt. Relationen mellan nätpirater och musikindustri är långt mer komplex och symbiotisk än det svart-vita motsatspar som målas upp av de bägge kombattanterna. Napster, det första fildelningsnätverket från 1999, är ett praktexempel på saken. Konceptet bakom Napster var att musikfilerna lagrades på användarnas hårddiskar i stället för att samlas på en central server. Den då nittonåriga Shawn Fanning fick idén och skrev koden som inom kort var ett globalt fenomen. Som mest flockades sjuttio miljoner besökare till Napsters hemsida. I Den nya ekonomin som blomstrade före it-krashen betydde det stora pengar. Shawn Fanning startade ett företag och lyckades locka till sig hundratals miljoner dollar i riskkapital. Affärsplanen var enkel. När varumärket hade etablerats och användarbasen växt till sig skulle hela rasket säljas till skivindustrin med största möjliga förtjänst. Strategin fungerade så pass bra att Bertelsmann, då ett av de fem största skivbolagen i världen, investerade i Napster. Rättegången mellan musikindustrin, där Bertelsmann ingick, och Napster är därför inte begriplig som en juridisk kamp mellan två antagonister. Snarare var rättegången ett styrketest mellan affärsparterna för att förhandla fram priset på Napster. Planen gick i stöpet på grund av att åtalet mot Napster provocerade hackers till att skriva rivaliserande fildelningstjänster. När domstolen tvingade Napster att släcka ner verksamheten till dess att företaget hade utarbetat en fungerande betalningsmekanism fanns det redan fria alternativ som sög upp användarbasen. Med facit i hand framstår Napster som en märklig ikon för den politiska aktivism som ögonblickligen uppstod kring fildelningen. Vid ett tillfälle försökte till och med Shawn Fannings företag att stoppa en anhängare från att trycka t-shirts med Napsters logga på,

47

en stiliserad katt med hörlurar, eftersom det var Napsters registrerade varumärke. Cynismen som kantade äventyret med Napster går igen hos entreprenörerna bakom The Pirate Bay. Med flera miljoner besökare om dagen är reklamintäkterna från webbsidan betydande. Enligt Eastpoint, företaget som ursprungligen skötte försäljningen av annonser åt The Pirate Bay, drar hemsidan in över en halv miljon kronor i månaden enbart från den nordiska marknaden. Därutöver tillkommer annonseringen i de övriga tjugofem språkområdena där The Pirate Bay har verksamhet. Inför åtalet som i skrivande stund pågår uppskattade åklagaren att webbsidan drar in 19 miljoner kronor varje år. Pengarna slutar i ett schweiziskt bankkonto och ägandeförhållandena är oklara. Inititativtagarna till tjänsten, Fredrik Neij och Gottfrid Warg, insisterar på att projektet drivs på ideell basis och uppmanar sina sympatisörer att donera pengar till webbsidan. Enligt Fredrik Neij uppgick de frivilliga bidragen under 2006 till mellan 5 000 och 8 000 kronor i månaden. Förtjänsterna från The Pirate Bay ger prov på att både motståndarna, som utmålar fildelningen som stöld, och supportrarna, som tycker sig se ett politiskt uppror i fildelningen, har tagit miste. Stölden eller upproret kan i en handvändning förvandlas till en intäktspost i en reklamdriven marknadsekonomi. Det är inte bara hårdvarutillverkare, internetleverantörer, annonsörer och agitatorer som profiterar på fildelarna. Intressantare ändå är att mediebolagen i det tysta anpassar sina affärsmodeller så att den illegala kopieringen blir till en produktiv kugge också för dem. Ekonomen Felix Oberholzer-Gee, som omnämndes tidigare i texten, gjorde en intressant upptäckt när han studerade filmbolagens strategier på den kinesiska marknaden. Eftersom piratkopieringen i Kina är enorm har producenterna tvingats till att vara innovativa. Lösningen är att prisdiskriminera filmvisningen över tid. Upp till halva den totala förtjänsten från en film dras in under de första två veckorna. Om originalproducenten kan förhindra att filmen sprids illegalt under denna period är en stor del av vinsten i hamn. Filmbolagen betalar därför de kommersiella piratdistributörerna under bordet för att

48

dessa ska fördröja släppet av sina billiga kopior. Oberholzer-Gee fick höra talas om det utvecklade samarbetet när han intervjuade en av Kinas största tillverkare av piratkopior. Under en inledande fas kan filmbolaget plocka ut monopolpriser på sin skapelse. När konkurrensen från piratkopiorna tar vid minskar intäkterna från filmen drastiskt. Men filmbolagen kompenserar för tappet genom sekundära inkomster. Tack vare piratkopieringen får filmen en långt större publik än om visningarna av filmen hade stannat innanför de lagliga distributionskanalerna. Den illegala spridningen är särskilt betydelsefull i länder med miljontals fattiga som inte har råd att betala marknadspriser för biobesök och dvd-skivor. Inte desto mindre skapar dessa extra tittare en alternativ inkomstkälla åt filmbolagen. Ju fler som beräknas att se en film desto mer pengar finns det att inhämta på produktplacering och försäljning av leksaker. Det vore besynnerligt om filmbolagen, när de förhandlar om priset för att marknadsföra varumärken åt läskedryckstillverkare och bilfabrikanter, inte skulle räkna in de icke-betalande tittarna lika noggrant som de betalande. Med denna affärsmodell förvandlas nätpiraten från en självisk tjuvåkare som inte betalar för sig till en obetald marknadsförare åt filmbolagets annonsörer. Ett exempel på det upp och ner-vända synsättet på icke-auktoriserad kopiering ges av Dan Sokol. Han kan beskrivas som historiens första mjukvarupirat. I mitten av sjutiotalet tog Sokol ett band med Bill Gates första datorprogram Altair Basic och spred kopior bland dåtidens datorentusiaster. Händelsen resulterade i ett storgräl mellan Bill Gates, som hävdade sin upphovsrätt över verket, och datorentusiasterna. När Sokol många år senare blev tillfrågad om händelsen gav han svar på tal. I stället för att neka eller erkänna till anklagelsen vände han ut och in på vem som var skyldig vem: ”Bill Gates kan tacka oss för sin förmögenhet. Om vi inte hade kopierat bandet skulle det aldrig blivit en explosion av folk som använder hans mjukvara.” Påståendet var inte taget ur luften. En högt uppsatt chef på Microsoft, Jeff Raikes, resonerade på motsvarande vis i ett tal på en teknikkonferens i San Francisco våren 2007. Han sa att

49

om folk stal mjukvara så föredrog han att de stal den från Microsoft. Med de orden underströk Raikes att datorföretagets viktigaste resurs är deras användarbas. Genom kontinuerligt nyttjande av operativsystemet har användarna lärt sig att navigera i Windowsmiljön. Det motsvarar en gigantisk, kollektiv inlärningsprocess och en investering av färdigheter och tid i Microsofts programvara från användarnas sida. Microsofts monopolställning på marknaden för operativsystem vilar på detta obetalda arbete. Uppemot nittiofem procent av världens hemdatorer kör Windows. Enligt branschorganet Business Software Alliance är cirka en tredjedel av mjukvaran i Europa illegalt kopierad. I utvecklingsländer uppgår siffran till över sextio procent. Med andra ord har Microsoft kunnat etablera sin standard i operativsystem endast tack vare draghjälpen från ickeauktoriserade distributionskanaler. Om Microsoft i ett trollslag kunde förhindra all illegal kopiering av Windows talar mycket för att företaget skulle avstå från att göra det. Min misstanke styrks av Microsofts agerande i kapplöpningen om utvecklingsländernas datoranvändare. Aktivister som hjälper skolor och offentlig förvaltning i fattiga länder med att köra fri mjukvara menar att tillgången på gratis kopior av Windows är en betydande stoppkloss. Microsofts oförmåga eller ovilja att kräva betalt för sina produkter är det största hindret för spridningen av det fria operativsystemet GNU/Linux. Ett talande exempel var reaktionen från Microsoft på utannonseringen om hundradollarsdatorn, en billig dator som är anpassad för förhållandena på landsbygden i utvecklingsländerna. Bakom hundradollarsdatorn står Massachusetts Institute of Technology (MIT) och tanken är att regeringarna ska köpa datorerna och dela ut dem till skolbarn. Maskinerna levereras med GNU/Linux som operativsystem. Kort efter idén om hundradollarsdatorn hade väckts startade Microsoft sitt eget projekt för att ge bort datormaskiner med Windows. Ur ekonomisk synpunkt är Afrika, Sydamerika och stora delar av Asien tämligen ointressanta och kommer att förbli så för en överskådlig framtid. Marknadspriset som dessa länder kan bära är mycket litet. Ändå är utvecklings-

50

länderna av utomordentlig betydelse för Microsoft eftersom det är här som de stora befolkningstalen finns. Framtidens mjukvaru- och datorstandard kommer att avgöras av vilka program som blir populära i Indien och Kina. Kort sagt utgör dessa länder en hävstång gentemot de lukrativa marknaderna i USA, Europa och Japan. På exakt samma sätt förhåller sig privata konsumenter av programvara till institutioner och företagskunder. Priset som en privatperson kan uppbringa för en kopia av ett datorprogram är obetydligt i jämförelse med vad ett företag betalar. Om en privatperson genom sin användning av Windows bidrar till att operativsystemet säljs till en företagskund är denna insats betydligt mer värd för Microsoft än att privatpersonen betalar för sin egen kopia av mjukvaran. Mitt påstående bekräftas av nationalekonomisk teori på området. Ekonomer har räknat fram att datorföretag kan öka sina intäkter genom att se mellan fingrarna på privat, illegal kopiering av mjukvara. Med en växande användarbas stiger bruksvärdet på programmet och betalande kunder är då villiga att betala mer för produkten. Självklart räknas vinsten ner av alla de användare som slutar att betala när de ser en chans att få produkten gratis. Men det finns några kunder som inte har alternativet att bryta mot lagen. Institutioner, företag och myndigheter måste förbli betalande kunder. Inte heller är situationen unik för datorbranschen. Samma förhållande har påvisats i ekonomin bakom akademiska tidskrifter. I likhet med mjukvaruföretagen motsätter sig en del publicister att forskare kopierar artiklar och tidskrifter för eget bruk. Likafullt tjänar publicisten under vissa omständigheter på den ökade cirkulationen som följer med privat, icke-auktoriserad kopiering. Intresset för tidskriften och artiklarna stiger med en större omsättning av materialet. Förtjänsten som kan plockas ut från enskilda prenumeranter är liten jämfört med priset som universitetsbiblioteken är beredda att betala för samma tjänst. Därför är det fullt tänkbart att enskilda läsare bidrar mer till förlagets finanser genom att läsa och sprida tidskriften än genom att betala för en prenumeration. Utvikningen i hur ekonomer beräknat effekterna av icke-aukto-

51

riserad kopiering av mjukvara och vetenskapliga artiklar bidrar med en viktig infallsvinkel i fildelningsdebatten. Det stärker tesen att musik- och filmproducenter lever i symbios med icke-auktoriserade, illegala distributörer. Filmproducenterna i Kina är inget specialfall utan de har bara renodlat ett allmängiltigt, ekonomiskt förhållande som hela kulturindustrin lyder under. Att musik- och filmbolagsdirektörerna i flera års tid skulle ha misslyckats med att räkna ut hur de kan dra maximal nytta av nätpiraterna är osannolikt. Det tog Bertelsmanns högsta ledning ett par månader att inse potentialen i Napster och investera 85 miljoner dollar i verksamheten. Kulturindustrins jättar är betydligt mer snabbtänkta än vad de får erkännande för av sina kritiker. Att bolagen stämmer fildelare och att det osar svavel i deras retorik motsäger inte mitt påstående. Det betyder bara att direktörerna har dragit slutsatsen att avkastningen blir som störst om handling och ord skiljs åt. Dubbelspelet kan illustreras med den skenbara intressekonflikten mellan musik- och filmbolagen å ena sidan och hårdvarutillverkare och internetleverantörer å andra sidan. De förra säger sig drabbas av en minskad försäljning av musik och film. De senare gynnas av fildelningen som leder till ökad försäljning av hemelektronik och mer trafik över kablarna. Intressekonflikten mellan de bägge parterna finns på en nationell nivå men upphör när analysen läggs på en global nivå. I själva verket är de multinationella medieföretagen och teknikföretagen tätt genomkorsade av samägande och partnerskap. En av världens största tillverkare av mp3-spelare är Sony. Med flera gigabytes lagringskapacitet är det ofrånkomligt att tekniken appellerar till illegala fildelare eftersom ingen normal konsument har råd att fylla hårddisken med så mycket betald musik. Inte desto mindre samägs företagets musikavdelning, Sony BMG, i lika delar av Sony och Bertelsmann. Samtidigt som Sony marknadsför utrustning till fildelare har företaget låtit infektera utrustningen för tusentals datoranvändare med spionprogramvara. Programmet låg på företagets cd-skivor och installerade sig själv på datorerna utan användarnas vetskap. Syftet med spionprogramvaran var att förhin-

52

dra illegal spridning av företagets musik. Upptäckten gjordes 2005 av en användare och Sony tvingades att avsluta sina experiment med programvaran. På motsvarande vis är Apples succé med iPod oskiljaktig från den illegala spridningen av musikfiler. Företagets datorer har tidvis marknadsförts med sloganen ”Rip, Mix, Burn”. Inte desto mindre är en av grundarna till Apple, Steve Jobs, också den största delägaren i Walt Disney, ett av de främsta ”offren” för nedladdningen av film. Medieföretaget AOL / Time Warner är ett annat klar­ görande exempel. Företaget är både en av kulturindustrins främsta aktörer och en av världens ledande internetoperatörerer. Med andra ord är AOL/Time Warner en av de största förmånstagarna av den ökade internettrafiken som fildelningen medför. Vidare ägde de under en tid ett dotterföretag som hette Nullsoft. I samma veva som rättegången pågick mot Napster, i vilken AOL / Time Warner var målsägare, utvecklade Nullsoft den andra generationens fildelningstjänst, Gnutella. Fyra år senare släppte samma företag fildelningsprogrammet Waste. Programmet blev startskottet för den tredje generationens fildelningstjänster där fildelare upprättar privata nätverk som rättighetsinnehavarna har stora svårigheter att upptäcka. Bägge gångerna ombads de anställda i Nullsoft att avlägsna mjukvaran från företagets server men programkoden var redan spridd för vinden. Listan på samägande mellan medie- och teknikföretag kan göras mycket längre men slutsatsen är tydlig nog. Det är samma företagskonglomerat som bekämpar fildelningen med högra handen och tjänar pengar på fildelningen med den vänstra. Därmed inte sagt att företagen agerar irrationellt när de låter kriminalisera fildelarna. Deras agerande tycks paradoxalt endast om lagen uppfattas som uteslutande en juridisk och ekonomisk konstruktion. Men lagtexten har även en funktion som historieberättare. Lagen skapar en diskurs av illegalitet och bekräftar en föreställning om vem som är skyldig vem. Enligt denna berättelse är Dan Sokol skyldig att ersätta Bill Gates för en kopia av Altair Basic. Företagen iklär sig rollen som tillverkare av produkter och kunderna mottar dessa i utbyte mot betalning. Om kunderna tillägnar sig produkterna utan att be-

53

tala är de tjuvåkare och brottslingar. Därigenom förnekar lagen den arbetsinsats som betalande och icke-betalande användare kontinuerligt utför när de använder sig av företagens produkter. Ett annat sätt att uttrycka samma sak på är att säga att det kollektiva författarskapet osynliggörs och underordnas en enskild rättighetsinnehavare. I första hand är det denna berättelse som industrin slår vakt om när de låter kriminalisera fildelare. Det finns en viktig poäng med att upprätthålla diskursen av illegalitet gentemot privata, icke-auktoriserade användare av information. I annat fall kan rättighetsinnehavaren inte förmå de verkliga kunderna, det vill säga mindre och medelstora företag, institutioner och myndigheter, att även fortsättningsvis betala för privilegiet att få stanna inom lagens råmärken. Situationen blir farlig för industrin först när mängden av avsteg från immaterialrätten multipliceras till en ny norm där rättighetsinnehavarens anspråk om att ha rätt till att ta betalt för informationen inte längre är den självklara utgångspunkten. De sporadiska tillslagen mot fildelare kan förstås som ett pedagogiskt, snarare än ett rättsligt, ingrepp. Avsikten är att förhindra en skadlig norm från att slå rot. För även om musik- och filmindustrin för stunden tjänar pengar på fildelningen finns risken att utvecklingen tar en oförutsedd vändning. Med andra ord handlar det om politisk kontroll snarare än ekonomi. Utmaningen mot immaterialrätten är av filosofisk snarare än ekonomisk karaktär. I fildelningsnätverken skolas ett uppväxande släkte i ett radikalt nytt förhållningssätt till idén om författarskapet. Det är inte längre självklart för dem att artistiska verk har upphovsmän med rättigheter över verket som övertrumfar deras egna rättigheter som användare av verket. De som drabbas först och hårdast av denna nyorientering är inte underhållningsföretagen utan deras anställda. Kulturarbetarna riskerar att gå miste om värden som är betydligt mer dyrbara för dem än den ekonomiska ersättningen. Deras speciella uppgift som producenter av kultur ifrågasätts när den immaterialrättsliga berättelsen faller bort. De riskerar att förlora sin funktion i samhället.

54

Fildelningsdebatten och rättsväsendet

I Aftonbladet sommaren 2005 undertecknade etthundratolv artister ett upprop med budskapet att fildelning är stöld. Jämförelsen upprepades av en lång rad framstående kulturarbetare under den efterföljande mediedebatten. Inte oväntat bestrids anklagelsen av nätpiraterna. De säger sig ta fasta på artskillnaden mellan information och materiella produkter. Jämförelsen håller inte, menar de, eftersom ingen behöver försaka något på grund av att information kopieras. När ett fysiskt föremål stjäls tvingas ägaren att avstå från saken. Nätpiraternas tankegång fokuserar på det som inom den politiska ekonomin kallas för föremålets bruksvärde, det vill säga användarnyttan med produkten. När anhängare av immaterial­ rätten besvarar kritikerna tar de i stället bytesvärdet hos föremålet som sin utgångspunkt. Med det menas värdet som varan uppbringar på marknaden. För ett företag eller en artist är det sak samma om konsumenten stjäl en cd-skiva i butiken eller laddar ner låtarna från internet. Materialkostnaderna för fysiska lagringsmedier uppgår endast till ett par kronor och är jämförbara med kostnaden för att tillhandahålla materialet över internet. Innehållet, musiken eller filmen, representerar ett lika stort försäljningsvärde för producenten oavsett lagringsmediet. Faktum är att jämförelsen mellan stöld och nedladdning kan ges en mycket vidare tolkning än så. Argumentet skulle nämligen kunna utsträckas till att inkludera de flesta produkter i dagens viktlösa ekonomi. Leksaker, kläder, och elektronik blir alltmer till lagringsmedia för den information som utgör merparten av produktens värde. Tillverkningen representerar en liten del av kostnaden jämfört med investeringarna i produktutveckling och marknadsföring. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att stöld är fildelning. Mot den bakgrunden får dagens strider över fildelningsnätverken en betydelse som går långt utöver intressemotsättningarna i musik- och filmbranschen. Anhängare och motståndare talar förbi varandra eftersom den ena avser bruksvärdet och den andra syftar på bytesvärdet hos informationen. Bägge har rätt i sin argumentation utifrån sina skilda utgångs-

55

punkter. Någon förlikning mellan de två synsätten är inte trolig. Men frågan måste också betraktas utifrån vilka konsekvenser det får för rättsväsendet att likställa icke-auktoriserad kopiering med stöld. Uppgiften att bekämpa fildelning och att bekämpa stöld är allt annat än jämförbara. Det visas inte minst av att både kulturindustrin och ordningsmakten behandlar fildelning annorlunda från stöld när brotten ska beivras. Ifall en snattare hade tagit en videofilm med Hip hip hora i en affär skulle värdet på varan ha understigit de 800 kronor som är gränsen för att rubricera brottet som stöld. Chansen är att en förstagångsförbrytare hade sluppit undan med en tillsägelse. Betraktad för sig är stölden försumbart liten. Samtidigt uppskattar dagvaruindustrin att de sammantagna, årliga förlusterna på grund av snatteri uppgår till sju miljarder kronor. Det är en bra bit mer än kostnaden som illegal kopiering förmodas orsaka. Ändå väljer samhället att inte hålla den enskilde snattaren kollektivt ansvarig för den totala mängden av snatterier som begås i landet. Enbart den individuella överträdelsen prövas av domstolsväsendet. Den principen tycks ha frångåtts i den immaterialrättsliga debatten när förslag på skärpta straffsatser motiveras med en hänvisning till de sammantagna förlusterna för musik- och filmindustrin. Här är det inte allvaret i den enskilda överträdelsen utan den totala effekten av alla sådana överträdelser som den åtalade ställs till svars för. När Hip hip hora kopierades på internet utmätte tingsrätten i Västerås 16 000 kronor i böter. Den åtalade mannen friades i hovrätten på grund av bristande teknisk bevisning, men reaktionen på den friande domen var förnyade krav på att straffsatsen måste höjas ytterligare. I skrivande stund behandlas ett direktiv i EU om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter, som bland annat föreskriver upp till fyra års fängelse i straffskalan för brott mot immaterialrätten. Kritiker har ifrågasatt EU:s mandat att ange nivån på tvångsåtgärder i medlemsländerna. Vidare har kritikerna protesterat mot att direktivet inte tydligt skiljer mellan privat och kommersiell omfattning på intrång i immaterialrätten. Medieföretagen ville först inte se att direktivet gjorde någon åtskillnad alls, och när det misslyckades

56

lobbade företagen för att definitionen av kommersiell omfattning inte skulle preciseras närmare. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), som representerar merparten av kulturarbetarna i Sverige, och dess systerorganisation Copyswede, har ställt sig bakom en sådan policy. I ett tidigare remissvar till regeringen understryker de att lagen inte bör göra någon åtskillnad på upphovsrättsbrott som begås i vinstsyfte och upphovsrättsbrott för privat bruk. Det tillhör en av rättsstatens traditioner att brott som bedrivs i kommersiell omfattning hålls för särskilt allvarliga. Men om fildelningen ska stoppas är det inte möjligt att lämna förbehåll för enstaka, privata lagöverträdelser som begås utan vinstsyfte. I fildelningsnätverken har den centrala distributören som sprider illegala kopior till tusentals mottagare ersatts med tusentals privata distributörer som var och en skickar ett litet antal kopior mellan varandra. Varje enskild överträdelse är lika obetydlig som varje annan, men i slutändan är utfallet detsamma som om verksamheten organiserades av en enda distributör. Rättsväsendet hamnar i svårigheter när informationsflödena decentraliseras på detta vis. Om fildelningsnätverken ska kunna bekämpas effektivt räcker det inte längre med punktinsatser mot namngivna personer där det finns skäliga misstankar. Polisens spaningsarbete måste systematiseras till att omfatta samtliga användare av internet. Tecknena är många som pekar i en sådan riktning. I ett EU-direktiv om civilrättsliga åtgärder vid immaterialrättsbrott som klubbades igenom 2004 och som i skrivande stund bereds för att bli svensk lag, ska bredbandsoperatörer bli skyldiga att lämna ut abonnentuppgifter om sina kunder. På förslag är också att denna tvångsåtgärd – som fram tills nu har ansetts så integritetskränkande att det krävts misstanke om brott med fängelse i påföljd – ska få användas i polisens spaningsarbete utan att personen ifråga ens är misstänkt för ett brott. Att den utökade övervakningen av medborgarna hänger samman med den immaterialrättsliga frågan visas inte minst av det EU-direktiv som Thomas Bodström tog initiativ till under sin tid som justitieminister. Direktivet tvingar operatörerna att lagra

57

uppgifter om kundernas användning av internet och mobiltelefoner. Initiativet togs mot bakgrund av bombdåden i Londons kollektivtrafik sommaren 2005 och avsikten med direktivet var ursprungligen att bekämpa terrorism och grov organiserad brottslighet. Men kort efter att förslaget hade förts på tal krävde filmindustrins lobbygrupp, Motion Pictures Association of America (MPAA), i ett brev till EU-parlamentarikerna att överskottsinformationen också nyttjades till att förhindra immaterialrättsbrott. Det omfattande spaningsarbetet och den tekniska bevisföringen i fildelningsmålen är betungande för polisen. En kommentar från kammaråklagare Britt-Louise Viklund till TT januari 2008, som hon fällde efter hon tvingats att backa från en åtalspunkt mot en misstänkt fildelare, är avslöjande: ”Skulle vi utreda alla fildelare med den här resursåtgången skulle vi få lägga mord, våldtäkter, misshandel och rattfylla åt sidan.” Rättighetsinnehavarna är medvetna om de begränsade resurserna hos polisen och att stödet saknas hos allmänheten för att prioritera immaterialrättsbrott över sexualbrott och våldsdåd. Lösningen som de yrkar på är att rättsväsendet delegerar en del av polisuppgifterna till branschen. Steg i den riktningen har redan tagits i EU-direktivet för straffrättsliga åtgärder där målsägaren ges en särställning i utredningsarbetet. Men branschorganisationerna skulle helst vilja undvika att alls blanda in myndigheterna. Rättsprocesserna mot enskilda fildelare är alltför tungrodda och kostsamma för att ha någon inverkan på fildelningsnätverken. Idealet för mediebolagen vore om rättighetsinnehavarna fick befogenheter att stänga av kunders internetabonnemang vid misstanke om immaterialrättsintrång. Reformen behövs om sanktionerna mot fildelare ska hinna ikapp hastigheten på de decentraliserade informationsflödena. I Frankrike har en branschorganisation med sådana befogenheter upprättats i samförstånd mellan mediebolagen och bredbandsoperatörerna. EU flaggar för att motsvarande riktlinjer snart kommer att gälla för alla medlemsländer. Det var också en av Cecilia Renfors rekommendationer till regeringen. Men flera remissinstanser har motsatt sig idén och fått stöd av riksdagsledamöter och ledarskriben-

58

ter. De är bekymrade över den enskildes rättssäkerhet. Bland annat svarade Konkurrensverket i sitt utlåtande om Renforsutredningen att rättsskipningen privatiseras när företag eller organisationer får ägna sig åt något som kan liknas vid myndighetsutövning. De drastiska åtgärderna motiveras vanligen med påståendet att fildelning är stöld. Stöld är ett brott och brott måste bekämpas. Avståndstagandet är absolut och inget utrymme finns för nyanseringar och övervägningar. Men det faktum att något är olagligt är inte i sig ett uttömmande argument för att handlingen bör förkastas. Även lagen måste kunna berättigas för att laglydighet från medborgarnas sida ska vara påkallad. Förbudet mot fildelning av upphovsrättsskyddat material underbyggs genom att peka på de negativa konsekvenserna av illegal kopiering. Resonemanget övergår snart till en plädering för att fildelning skadar kulturarbetarnas försörjningsmöjligheter, att samhället bör förhindra detta från att ske, och att ett förbud mot fildelning är en effektiv och balanserad åtgärd. Ingen av dessa punkter i argumentationskedjan är givna på förhand. Saken mynnar ut i en politiserad diskussion där olika samhällsintressen måste vägas mot varandra. Utgången har inte alltid varit till fördel för kulturindustrins representanter. När det med självklar stämma slås fast att fildelning är fel därför att det är olagligt avgörs saken utan att debattörerna behöver förveckla sig i snåriga resonemang. I vågskålen ligger inte längre de individuella paragraferna om upphovsrättsbrott utan hela lagboken, rättsväsendet och i sista hand den parlamentariska demokratin. Priset för medborgarskap är att man följer de demokratiska spelreglerna. Individen har ingått en överenskommelse med samhället om att foga sig efter majoritetsbeslutet och i gengäld får hon medverka i det gemensamma beslutsfattandet. I sista hand är det demokratin som försvararna av immaterialrätten åberopar när de uppmanar till laglydighet. Men den demokratiska legitimiteten hos dessa lagar kan ifrågasättas. När den senaste skärpningen av svensk upphovsrättslag skulle godtas i riksdagen sommaren 2005 protesterade både centerpartiet och miljöpartiet och internt inom vänsterpartiet stormade det rejält mot att parti-

59

ledningen ställt sig bakom den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Dock hade varken riksdagen eller regeringen mycket att säga om saken eftersom de var bundna av EU Copyright Directive från 2001 och WIPO Copyright Treaty från 1996. Om medborgarna velat påverka lagen hade de varit tvungna att nio år tidigare uppmärksamma ett internationellt avtal som de stora medieföretagen inte var särskilt intresserade av att informera allmänheten om. En del av problematiken ligger i att de demokratiska institutionerna är baserade på nationalstaten medan både kulturindustrin och fildelningsnätverken överskrider nationsgränserna. För att den immateriella egendomen ska kunna upprätthållas lokalt måste den försvaras överallt över hela planeten. I ett globalt omspännande, elektroniskt nätverk, där varje punkt är lika nära varje annan punkt, finns det inga geografiska avstånd för spridningen av immaterialrättsskyddat material. Om den senaste kommersiella musiken och krypteringsnycklarna görs tillgängliga på en server i Sverige, finns samma filer tillgängliga också för presumtiva konsumenter i USA. Det visades inte minst av de amerikanska påtryckningarna som föregick tillslaget mot The Pirate Bay sommaren 2006. Utrymmet krymper för de nationella parlamenten att avvika i sin politik från den globalt satta agendan. En följd blir att det geografiska avståndet mellan folk och folkvalda ökar. Samtidigt är kontakterna täta mellan beslutsfattare och kulturindustrins lobbyister. Påståendet illustreras på ett nästan övertydligt sätt av turerna kring EU-direktivet om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter. Direktivet behandlades ursprungligen av Janelly Fourtou, medlem av EU-parlamentet och hustru till Jean-René Fourtou, verkställande direktör för medieföretaget Vivendi Universal med intressen i musik-, film-, förlags-, och datorspelsbranschen. Frun har med andra ord angivit de tvångsmedel som står till förfogande i rättsliga ärenden som hennes man kommer att bedriva i hundratal. Idealet för en lag som medborgare ska lyda under är att den representerar allmänviljan. Lagstiftningen hamnar tillräckligt nära idealet tillräckligt ofta för att de flesta medborgare ska rätta sig efter

60

samhällets regler även när de inte är direkt tvingade till eller gynnade av det. Laglydigheten hos den genomsnittliga invånaren beror inte i första hand på rädslan för att åka fast. I minst lika hög grad regleras hon av de sociala sanktioner från grannar och allmänhet som är att vänta vid en lagöverträdelse. Att majoritetssamhället tar avstånd från brottsgärningar hänger samman med en allmän känsla av att brottslingen kränker ett samhällskontrakt som alla är delaktiga i. Saknas dessa normer hos allmänheten är det en indikation på att lagen också saknar legitimitet hos dem som är tänkta att lyda under den. Att en sådan klyfta har öppnat sig mellan den allmänna rättsuppfattningen och lagstiftarna på det immaterialrättsliga området kan nog hävdas när regeringen överväger långa fängelsestraff för immaterialrättsbrott samtidigt som nästan varannan svensk anser att fildelning av upphovsrättsskyddat material borde vara tillåten. Många politiker har börjat att tänka om efterhand som de fått känning på den rådande opinionsvinden. Nästan samtliga partier, med undantag för kristdemokraterna, är splittrade i frågan. Flera ungdomspartier har öppet uttryckt sitt stöd för nätpiraterna och Piratpartiets ungdomsförbund är lika stort som SSU. I striden om förstagångsväljarna kommer partiernas inställning till fildelningen väga tungt. Politiskt tryck håller på att byggas upp i det parlamentariska systemet för ett avståndstagande från den nu inslagna vägen. En kompromiss som kommit upp till diskussion är att legalisera fildelningen och i stället beskatta internetuppkopplingar. Skattepengarna skulle användas till att kompensera kulturindustrin och kulturarbetarnas rättighetsorganisationer. Enligt uppskattningar av det tyska it-företaget Ipoque står fildelningen för mellan sextio och åttio procent av trafiken på internet. Ett talande tecken på att bredbandsföretagen är medvetna om vikten av denna kundgrupp är att Tele2 låtit annonsera på The Pirate Bay. Andra internetleveratörer har profilerat sig i fildelningsfrågan i reklamkampanjer och genom att delta i Piratpartiets första maj-tåg. Naturligtvis motsätter sig internetleverantörerna tanken på bredbandsskatt. Förespråkarna för reformen hävdar med rätta att de intäkter som bredbandsbolagen

61

gör tack vare fildelningen borde komma upphovsmännen till del. I praktiken innebär förslaget en utvidgning av den privatkopieringsersättning som redan tas ut från cd-skivor och mp3-spelare och annan lagringsmedia. För att bedöma effekterna av en bredbandsskatt kan det vara klokt att titta på erfarenheterna från privatkopieringsersättningen som i sin nuvarande form har varit i bruk sedan 1999. Den första lärdomen är att fördelningen av resurser snabbt blir till en trätofråga. Rättighetsorganisationerna Stim och Sami an­ svarar för den del av privatkopieringsersättningen som tillkommer kompositörer och musikartister. I många år har artister verksamma inom smalare musikgenrer klagat på att de missgynnas av sina intresseorganisationer. De schabloner som används för att beräkna individuell ersättning gynnar kommersiellt gångbara artister med mycket speltid på radio. Utfallet från privatkopieringsersättningen blir märkligt när man tar i beräkning att en del av pengarna kommer från icke-etablerade musikskapare som använder inspelningstek­ niken till att göra demo-inspelningar och experimentell musik. Konsekvensen är att skatten inte bara flyttar pengar från kopierande konsumenter till kopierade artister. Skatten omfördelar också pengar från kulturskapare i utkanten eller framkanten av musikscenen till etablerade artister i den kommersiella mittfåran. Denna skevhet kommer att förstärkas om privatkopieringsersättningen utökas till att också gälla internetuppkopplingar. Orsaken är att det inte finns givna mallar för den artistiska verksamheten på internet. Problemet är inte i första hand fördelningspolitisk. Viktigare ändå är effekten som detta har på utvecklingen av de konstnärliga uttrycksformerna, en fråga som boken återkommer till i kapitel tre. För att ersättningen ska fungera måste de kulturella uttrycken inordnas i ett stort administrerande maskineri. Här blir det nödvändigt att dra upp gränser och klassificera olika typer av skapande. I och med att några ges officiell status som upphovsmän fråntas andra samma status. Detta blir särskilt problematiskt på internet där alla användare bidrar till att utveckla nätverket på något vis: i diskussionslistor, på en blogg, i en kommentar på en blogg, etc. Hur

62

skiljs de upphovsmän som är berättigade till ersättning från alla de övriga, också upphovsmän, som inte är berättigade? Ska man döma av erfarenheterna från privatkopieringsersättningen blir det pengarna som fäller avgörandet. Berättigad till ersättning är den som har ett stort bolag bakom sig som kan hävda artistens intressen. Den andra lärdomen från privatkopieringsersättningen är att även om skatten införs är det osäkert om några lättnader görs i lagstiftningen. I den senaste ändringen av upphovsrättslagen från 2005 inskränktes möjligheterna till icke-auktoriserad, privat kopiering samtidigt som privatkopieringsersättningen, vilken är tänkt att kompensera för sådan kopiering, höjdes. Risken är påtaglig att det barkar åt samma håll med bredbandskatten som en kompensation för fildelning. Det slutar inte med ”antingen eller” utan med ”både och”. I själva verket är det mycket osannolikt att fildelning av upphovsrättsskyddat material kommer att legaliseras. Om industrin och statsmakten officiellt medgav att upphovsrättslagen inte beivras på internet vore det ett stort kliv mot att avskaffa upphovsrätten i samhället som helhet. Inget kompensationssystem i världen skulle förmå kulturindustrin till en sådan eftergift. Summering

Mycket av den immateriella egendom som kulturindustrin nu gör anspråk på existerade inte för ett par år sedan. Konstruktionen av nya immateriella egendomsformer ska ses mot bakgrund av ett historiskt epokskifte som är jämförbart med inhägnanden av land under feodalismens slutskede. Denna omställning är nära sammanlänkad med globaliseringen och tillsammans bidrar de till att omkullkasta en rad sanningar som har gällt sedan den franska revolutionens dagar. Nationalstatens suveränitet, medborgarskapets koppling till nationen, principerna för hur rättsstaten fungerar och de liberala politiska friheterna är alla under omförhandling. Utformningen av immaterialrätten är en liten faktor i denna förhandlingsprocess. Det är därför olyckligt att den immaterialrättsliga debatten inskränkts till en träta om ersättningsnivåer för artister. I centrum för upp-

63

märksamheten hamnar då de film- och musikkonsumenter som laddar ner datafiler utan att betala för sig. En på djupet politisk fråga om vilket samhälle vi vill ha i framtiden förvandlas till en fråga om att upprätthålla lag och ordning. Ansträngningarna som görs för att stoppa tjuvåkande konsumenter leder oss steg för steg in i en andra inhägnadsrörelse. Utan att saken har reflekterats över närmare privatiseras vår kultur, vårt vetande och språk och en omfattande övervakningsapparat byggs upp för att skydda dessa nya inhägnader. Ibland presenteras fildelningen som en protesthandling mot denna utveckling. Det är ett högst tveksamt antagande. Företeelsen är inte alls lika subversiv som den framställs av både nätpiraterna och deras ideologiska motståndare. Fildelningen kan enkelt införlivas i ett vinstdrivande maskineri. Den verkliga stötestenen, både för entreprenörerna bakom fildelningsnätverken och för kulturindustrin i övrigt, är en helt annan. Nämligen att datoranvändarna har den tekniska kunskapen att underminera alla affärsmodeller uppbyggda kring informationshantering. Det verkligt stora som händer är att förmågan att skriva programkod har blivit allmängods. När kunskapen och verktygen över datorsystemen finns fritt tillgängliga kan användarna anpassa sin utrustning efter skiftande och lokala behov. Fildelningsnätverken är bara ett exempel på hur en användardriven teknologiutveckling svarar mot andra behov än de som finansiärer, företag och stater önskar att se. Betraktat från detta perspektiv handlar immaterialrätten mer om att hålla fast vid ett kunskapsmonopol än om ekonomisk nyttomaximering. Patentsystemet garanterar att besluten över teknologiutvecklingen stannar hos investerare, patentjurister och marknadsavdelningar. Upphovsrätten spelar en motsvarande roll för att reglera kulturflödet. Det är dessa frågor, kunskapsmonopolet och vem som bestämmer över skapandeprocessen, som står i fokus i de två nästkommande kapitlen. Det första kapitlet tittar på hackerrörelsen och kampen för en fri teknologi, det andra kapitlet belyser framväxten av deltagardrivna skapandeformer och löftet om en fri kultur.

64

65

66

Fri teknologi Inledning

Vid Alexanderplatz i östra Berlin ligger en konferenshall som en gång i tiden användes av DDR-regimens politruker. December 2005 står en liten grupp tillresta utanför den kupolformade byggnaden och huttrar i snön och suger på värmen från sina cigaretter. Mestadels är det yngre män, många med långt hår och okonventionella skägg. De har kommit för att delta i Chaos Computer Clubs årliga konferens som lockar tusentals hackers från hela Europa. Högst på dagordningen står det direktiv om lagring av telefon- och internettrafik som beslutades om i Europaparlamentet ett par veckor tidigare. Motståndet mot lagarna och den färdriktning som Europas regeringar har slagit in på är kompakt. Men det här är inte den vanliga samlingen aktivister och inga demonstrationståg är att vänta. Engagemanget hos dem är brokigare och mindre uttalat än vad man finner i en renodlat politisk organisation. Ändå kan ingen utomstående ta miste på att deltagarna uppfattar sig själva som indragna i en kamp av något slag. Konferenshallen genomsyras av en känsla av delaktighet i ett större, historiskt skeende. På ett oklart sätt hänger denna delaktighet samman med teknikutvecklingen. Den känslan står i kontrast mot sinnesstämningen som råder utanför kupolen. Många människor vill nog påstå att de lämnats på perrongen när framtidståget rusade förbi. En del skulle säga att de ligger fastspända över rälsen som en seriefigur i Lucky Luke. Teknologiutvecklingen framstår som en lynnig och onåbar kraft i människors liv, närmast att likna vid en vred forntida vädergud. Ibland

67

kastar väderguden ut en liten ynnest, en mediespelare med dubbla lagringskapaciteten. Andra gånger kommer guden med genmodifierade grödor och strukturell arbetslöshet. För konferensens deltagare är perspektivet det omvända. En hackers förhållande till teknologi kan närmast beskrivas som lustfyllt. Han, eller i undantagsfall hon, har fått pröva på hur det känns att sitta i förarsätet på framtidståget. Men liknelsen med en järnväg haltar. Bildspråket ger intryck av att rälsen mot framtiden är utlagd på förhand. Det var den bild som Margret Thatcher försökte slå fast med sin devis ”TINA” – There Is No Alternative. Inget alternativ till globalisering, rationalisering, automatisering eller avreglering. Erfarenheterna från hackerrörelsen säger annorlunda. Vem som sitter i förarhytten har betydelse för vart tåget styrs. I denna mening är hacking en politisk handling. Inne i konferenshallen i Berlin håller en kort, skäggig herre i femtioårsåldern ett brandtal inför tusentalet åhörare. Eben Moglen är en av förgrundsfigurerna inom Free Software Foundation, en inflytelserik organisation inom hackerrörelsen. Han drar upp konturerna för den månghundraåriga konflikt som han menar att hackerrörelsen är en sentida utlöpare av. Kampen står över tillgången till kunskapen. Striden inleddes på femtonhundratalet i och med att kyrkan förlorade sitt monopol över boktillverkningen. Tryckpressen och ökad läskunnighet bidrog till att påskynda cirkulationen av information och möjliggjorde för fler parter att producera texter. I sitt anförande pekar Moglen ut fyra fronter där samma kamp utkämpas i dag. Fri mjukvara är den första försvarsvallen. Samtidigt pågår duster över fri hårdvara, fria nätverk och fri kultur. Tillsammans bildar de en infrastruktur som möjliggör ett informationsutbyte fritt från censur och kunskapsmonopol. Moglens tal är typiskt för den retorik som har bäring inom hackerrörelsen. Referenserna till ordet ”frihet” är många samtidigt som termen sällan problematiseras. Det finns inget uttömmande svar på den givna följdfrågan: ”Frihet för vem?” Politiskt engagerade hackers tänker sig att de motverkar maktkoncentrationen i företag och stater

68

till gagn för samtliga datoranvändare. Precis som hos mer traditionella politiska rörelser döljer det universiella anspråket en mängd skiktningar inom hackerrörelsen och gentemot utomstående. Ökad frihet för de mest avancerade datoranvändarna behöver inte leda till ökad frihet för massan av genomsnittliga datoranvändare och ickeanvändare. Det är angeläget att problematisera dessa anspråk inte minst eftersom deltagarna i hackerrörelsen kommer ifrån en ekonomiskt och socialt privilegierad minoritet i samhället. Frågeställningen som står i centrum för det här kapitlet är: Mot vems friheter styr framtidståget om hackers råder över teknikutvecklingen? Hackers – mjukvaran, persondatorn, datornätverket

Ordet ”hacker” omnämndes för första gången på svenska 1983 i Svenska Dagbladet. Artikeln skrevs i samband med visningen av Hollywoodfilmen Wargames som handlade om en hacker som via telefonjacket tagit kontroll över det amerikanska kärnvapenprogrammet. Från den tidpunkten och framåt har allmänheten förknippat hackers med datorintrång. Själva protesterar de mot den negativa mediebilden. När hackers kallar sig för hackers håller de fast vid ursprungsbetydelsen av ordet. Termen började att användas på amerikanska universitet under 1950-talet för att uttrycka uppskattning över en finurlig och lekfull lösning på ett tekniskt problem. De grupperingar inom subkulturen som ägnar sig åt dataintrång kallas för crackers. Åtskillnaden mellan hackers och crackers är ett sätt för hackerrörelsen att värja sig mot svartmålningen i medierna. Framställningen av hackers som ett hot mot datornätverken är besynnerlig inte minst eftersom det var samma människor som en gång lade grunden för internet. Mjukvaran, persondatorerna och datornätverken som vi känner dem i dag hade inte existerat utan hackers. Internet kan sägas ha två anfäder: Pentagon och den amerikanska antikrigsrörelsen. Försvarsdepartementets roll i skapandet av det elektroniska nätverket är allmänt känt. Nätverkskommunikation utarbetades i början på sextiotalet som en lösning på ett problem som uppstått i kalla krigets skugga. Samexistensen mellan de två

69

supermakterna garanterades av den så kallade Mad-doktrinen. Mad står för Mutual Assured Destruction och är en försäkran om att bägge parter kommer att tillintetgöras vid ett atomkrig. Strategerna i Pentagon bekymrade sig dock över en obalans i riskkalkylerna. Om signalerna från staben till missilbaserna löpte i en enda lina fanns risken att linan skulle kapas vid ett kärnvapenanfall. Spelteoretiskt låg det en fördel i att anfalla först och utan förvarning. Strategerna i försvarsdepartementet beräknade att kommunikationen mellan staben och baserna kunde skyddas genom att signalerna spreds ut i ett elektroniskt nätverk. Även om en kommunikationslinje bröts kunde meddelandet leta sig fram till sin slutdestination på andra vägar. Detta är i grova drag den decentraliserade princip som internet är uppbyggd efter. Men arkitekturen hämtades faktiskt inte från skisserna i Pentagon. Ritningarna låg och samlade damm i en byrålåda när det första datornätverket så småningom konstruerades av Advanced Research Projects Agency (Arpa). Också den institutionen var en skapelse av det kalla kriget. Men syftet med deras nätverk var mindre dramatiskt. Initiativet togs av administrativa skäl för att koppla upp de många avdelningarna som utgjorde Arpa. Efterhand anslöt sig även de amerikanska universiteten till datornätverket. Vid samma tid startades nya kurser i datorprogrammering. Därigenom kom studenter för första gången i kontakt med det elektroniska nätverket. Banden mellan studenterna och freds- och alternativrörelsen var starka vid den här tiden. Det berodde inte minst på att många sökte sig till universiteten för att slippa bli skickade till Vietnam. Samtidigt var alternativrörelsen i färd med att ompröva sin strategi. Efter hårda och fruktlösa konfrontationer med staten under sextiotalet flyttades fokus för deras verksamhet. I stället för frontalangrepp mot systemet satsade alternativrörelsen nu på att bygga ett bättre, konkurrerande system. En centralgestalt i denna tankeomställning var aktivisten Stewart Brand. Han och många likasinnade satte sitt hopp till framväxten av en hållbar, småskalig teknologi. De tänkte sig att smartare tekniska lösningar i längden skulle segra över undermålig, industriell massproduktion. Exempelvis byggde pionjärer

70

inom miljörörelsen lokala vindkraftverk för att bli självförsörjande med elektricitet. Den tidiga hackerrörelsen passar väl in i denna föreställningsvärld. Deras dröm var att bygga en ”dator för köksbordet”. Stewart Brand skrev 1972 i tidningen Rolling Stone: ”Redo eller inte, datorer kommer till folket. Det är bra nyheter, kanske de bästa sen psykedeliska droger.” När datorn kom till folket tjugo år senare var det i Microsofts tappning. Därmed grundlades föreställningen hos allmänheten om programvara som en konsumentprodukt vilken ägs och tillverkas av företag. Datoranvändarna är i första hand betalande konsumenter av programvara. Denna rollfördelning går stick i stäv med uppfattningen bland hackers. För dem är mjukvara ett gemensamt projekt som skrivs av användarna själva. Det var på det viset som programvara utvecklades fram till Microsofts inträde på scenen. Före Windows hette det dominerande operativsystemet Unix. Den första programkoden skrevs som ett hobbyprojekt av anställda på forskningslaboratoriet Bell Labs. Operativsystemet blev populärt bland personalen och spreds snart utanför företaget. Inom kort var programmerare på företag, studenter och forskare på universiteten samt privatpersoner involverade i att gemensamt utveckla programmet. Arbetet skedde på frivillig basis. Hemmamiljön för Unix var universitetsvärlden och det föll sig naturligt för akademikerna att dela källkoden med kollegorna precis som de delade med sig av sina forskningsresultat. Det fria informationsutbytet var möjligt tack vare att varken Bell Labs eller dess moderföretag, det amerikanska telefonbolaget American Telephone and Telegraph (AT&T), till en början gjorde anspråk på att äga operativsystemet. Programmet saknade en rättighetsinnehavare som kunde ha begränsat spridningen av Unix genom att ställa upp villkor för hur det fick användas. Men under åttiotalet växte efterfrågan på mjukvara och företagsledningen på AT&T kastade lystna blickar på datorbranschen. Avgifterna för Unix steg trots att operativsystemet hade utvecklats med gemensamma och frivilliga krafter. Rättegångar och uppköp resulterade i att Unix förlorade styrfart och Microsoft kunde fylla tomrummet med sina produkter,

71

MS-Dos och Windows. Företaget etablerade sig snabbt som den ledande leverantören av operativsystem för hemdatorer. Motsägelsefullt nog var det hackerrörelsen som bäddat för Bill Gates genombrott. Att det ens fanns datorer i hushållen att sälja Windowskopior till var i mycket en förtjänst av hackers. De första prototyperna till datorer som tillverkades under mellankrigstiden fyllde hela rum. De användes företrädesvis av militären för att räkna ut projektilbanor till artilleriet. Efter andra världskriget skedde snabba förbättringar av teknologin men fortfarande var datorkraften dyr, maskinerna var skrymmande och nyttan med dem begränsad. Thomas Watson, grundaren av IBM, påstås ha uppskattat den framtida världsmarknaden för datorer till fem stycken. Även när datorer fick ökad spridning på sextio- och sjuttiotalen var de exklusiva maskiner som endast forskningsinstitutioner och militären hade råd och användning för. Men bland datorentusiasterna växte ett sug efter datorer som den begränsade tillgången på universiteten inte kunde mätta. De närde en annan vision om vad datorn kunde bli. Den viktigaste samlingsplatsen för dessa människor var Homebrew Computer Club. Klubben bildades i ett garage i Palo Alto i Kalifornien och året var 1975. Det första mötet lockade en blandning av fredsaktivister och tekniknördar. Ryktet om klubben spreds och snart var garaget för trångt för alla intresserade. En viktig komponent i deras hemmabyggen blev en mikroprocessor som Intel hade släppt ett år tidigare. Företaget tänkte sig att produkten skulle kunna användas till att kontrollera trafikljus och liknande enklare system. Men för datorentusiasterna blev chipet startpunkten i bygget av egna små datorer. Ett av de tidigaste av dessa hemmabyggen var Altair. Gränssnittet bestod av lampor och apparaten programmerades genom att man slog av och på strömbrytare. Det enda den kunde göra var att blinka. Trots sin högst begränsade funktion var efterfrågan stor bland hobbyisterna och ett tusental maskiner tillverkades på beställning. Samarbetsandan i Homebrew Computer Club ledde till snabba framsteg och kulminerade i Stephen

72

Wozniaks och Steve Jobs Appledator. Apple var en sensation för den såldes med både tangentbord och skärm och maskinen kunde rent av göra en del användbara saker. På kort tid växte konsumentmarknaden för Apple förbi den lilla skaran av hobbyister. Efterfrågan på dessa maskiner övertygade slutligen IBM i början på åttiotalet att lansera persondatorn i stor skala. Hackers låg i framkanten också med att koppla upp hemdatorerna i allmänt tillgängliga datornätverk. Inledningsvis fanns endast slutna datornätverk reserverade för militären och elituniversiteten. Utestängda från dessa började hackers i slutet på sjuttiotalet att koppla upp sina datorer till det analoga telefonnätverket. Datorerna ringde upp en anslagstavla, en så kallad Bulletin Board System (BBS), som också den låg på en hemdator. På anslagstavlan fanns meddelanden från besökare, illegalt kopierade spel och datorprogram, och tips på hur man kunde ringa gratis. Eftersom långdistanssamtalen för att skicka och ladda ner information från anslagstavlorna kunde bli mycket kostsamma var det angeläget att hitta kryphål i telefonbolagets system. Den subkultur som tävlade mot telefonbolaget om kontrollen över telefonväxlarna kallade sig själva för phone phreaks. Kring BBS:erna florerade en halvillegal, underjordisk kultur som har betytt mycket för självbilden hos dagens hackers. Mot slutet av åttiotalet kom det kommersiella genomslaget för idén att koppla upp datorerna över telefonnätverket. En starkt pådrivande faktor var möjligheten att ladda ner illegalt kopierade spel och pornografi från anslagstavlorna. Kommersen kring BBS:erna övertygade industrin om att det fanns en betydande efterfrågan på tjänsten. Därmed påskyndades i sin tur satsningarna på internet som fick sitt genomslag i början av nittiotalet. Leken som rättesnöre

Drivkrafterna bakom hacking är många och skiftande. Men en egenskap som hackers har gemensamt är deras lekfullhet. Det var genom lek som datorteknologin utvecklades bort från militära högkvarter och slutna företagsrum. När studenterna kom i kontakt

73

med datorer skapade de nya och skämtsamma användningar för teknologin. Att lek kan ha samhällsomstörtande konsekvenser är en främmande tanke i dagens samhälle som är så djupt präglat av föreställningen om arbetet. Från Martin Luther till Sigmund Freud har det upprepats att det är genom försakelse som kultur och civilisation byggs. En aktivitet som inte är förknippad med ett visst mått av tvång eller olust tillmäts heller inte någon större vikt. Samma tankemönster återfinns på den politiska arenan. Att vara lekfull och samtidigt politisk aktivist är snudd på att inte ta viktiga samhällsfrågor på allvar. En som tog spjärn mot den attityden var Johan Huizinga. År 1938 skrev han Homo Ludens. I direkt översättning betyder titeln ”Den lekande människan”. Att boken skrevs på trettiotalet gör hans tes än mer anmärkningsvärd. Han gjorde gällande att kultur, vetenskap och civilisation inte har avancerat tack vare hårt arbete. I stället är det leken som har frambringat alla viktiga tekniska, organisatoriska och kulturella genombrott. Resonemanget går stick i stäv med den gängse föreställningen av hur teknik och forskning bedrivs. En vetenskapsman i vit rock och med allvarlig uppsyn i ett sterilt laboratorium bränner sig fast på näthinnan. Utvecklingen av datorteknologin ger mer stöd åt hur Huizinga föreställde sig att teknologi och vetande skapas. Talande nog är datorspelet den innovation som kan ha betytt mest för demokratiseringen av datorn. Det är svårt att överskatta betydelsen av Spacewar, ett av de första datorspelen från tidigt 1960-tal. I Spacewar styr spelarna över vita trianglar som far omkring på en svart skärm och skjuter på varandra. Datorspelet skrevs på nätterna av studenter och tekniker när datorutrustningen stod oanvänd i källaren på Massachusetts Institute of Technology (MIT). Genom att utveckla Spacewar väcktes studenternas entusiasm och de sporrades till att skapa nya funktioner hos datorerna. I förlängningen bidrog det och andra tidiga datorspel till att en gräsrotsrörelse tog form kring datorprogrammering. Leklusten löper som en röd tråd från Spacewar och fram till dagens hackerrörelse. Lekens betydelse för utvecklingen av nya funktioner märks framförallt i skärningslandet

74

mellan datorteknologin och dess tillämpningar, som när mobiltelefoner och satellitpositionering används i diverse nypåfunna spel och tävlingar. En sådan lek simulerar ett annat spel från datorns barndom, Pacman. Datorspelet Pacman går ut på att spelaren tar sig runt i en labyrint och undviker att fångas av spöken. Några New York-bor fick 2004 idén att spela det klassiska datorspelet i stadsmiljö i stället för på en datorskärm. I Pac-Manhattan gestaltade ett antal spelare Pacman respektive spökena. De använde sig av gps-sändare för att avläsa var i staden motståndarna befann sig under jaktens gång. I likhet med hur hackers omdefinierar kretsar och elektroner i datormaskinen har Pac Manhattan omdefinierat meningen hos stadens gator och parker. Den snäva funktionaliteten hos gatumönstret att förbinda punkt A med punkt B kastas om så att gatumiljön blir till klätterställningar och löpbanor i en lekplats lika stor som staden själv. Vad som växer fram ur sådana experiment återstår att se. Leken har här tagit ett steg som Johan Huizinga inte tänkte sig var möjligt. För honom stannar leken innanför en sluten cirkel där rollbytet och förvanskningen är en överenskommelse mellan parterna. Låtsasvärlden är avgränsad i tid och rum mot det som finns utanför cirkeln. Pac Manhattan och liknande upptåg i vardagsmiljön bryter den geografiska inhägnaden hos leken genom att göra förbipasserande delaktiga i spelet som rekvisita och statister. På motsvarande vis bryts cirkeln när datoranvändare tar steget från att spela ett datorspel till att spela med källkoden bakom datorspelet. Med andra ord, när datorspelarna blir hackers och crackers. Lekfullheten är densamma men flyttar sitt fokus till platser och sammanhang som samhället definierar som ”på riktigt”. Det bästa exemplet på det är crackern som knäcker kopieringsspärrar i datorspel. Crackern har oftast ingen önskan om att få tillgång till materialet bakom krypteringen. Datorspelet eller filmen är ointressant för honom eftersom det är kopieringsspärrarna som har blivit till hans spelbana. Tanken på att folk gör sig besväret att knäcka kopieringsspärrar utan att intressera sig för innehållet kan låta märkligt. Egentligen är det inte konstigare än att många människor får större behållning av att prova

75

ut och inhandla saker i affären än de får av att använda sakerna som de har köpt. Men inställningen hos crackers gör att de flesta strategier som företagen tillgriper för att skydda sig mot datorintrång blir meningslösa. Ju svårare spärrar säkerhetsföretagen konstruerar desto mer tillfredsställande är det för crackern att övervinna hindren. För crackers är säkerhetsföretagen en rekvisita i spelet precis som staket och taxibilar är en del av spelbrädet i Pac Manhattan. Och på samma sätt förhåller det sig med hackern som finner det största underhållningsvärdet i att skriva programkod. Kontrasten är påtaglig mot hur den genomsnittliga datoranvändaren relaterar till datorprogram. För majoriteten av användare är behovet att fixa med datorn en källa till irritation. Inte sällan är de villiga att betala någon annan för att utföra jobbet. Nationalekonomerna har svårt att förklara varför hackers frivilligt programmerar och ger bort resultatet medan andra betalar för att slippa göra samma sak. Det strider mot grundantagandet i den nationalekonomiska vetenskapen om den rationella, ekonomiska mannen, homo economicus. Enligt detta antagande handlar människor endast om det finns ett ekonomiskt incitament i sikte. De nationalekonomer som har intresserat sig för ämnet har försökt att förklara beteendet hos hackers genom att säga att dessa agerar på uppskjutna förväntningar om ekonomisk ersättning. Den egentliga avsikten hos hackers är att förbättra sina framtida karriärmöjligheter inom datorbranschen genom att skaffa sig ryktbarhet. När hackern gjort sig ett namn som en skicklig programmerare kan han få ett bättre betalt jobb eller attrahera kunder och investerare till sitt företag. Förvisso stämmer det att många hackers får jobb inom datorindustrin efter att ha bidragit till ett fritt mjukvaruprojekt. De senaste åren har företagen börjat att aktivt rekrytera hackers. En fri programmerare måste demonstrera sina färdigheter innan hon kan räkna med en anställning och en del ger sig in i hackerrörelsen med förhoppningen om att bli upptäckta av ett företag. Men denna inställning är en ny företeelse. Talar man med hackers som nu arbetar för fria mjukvaruföretag uppger de att de ekonomiska övervägan-

76

dena kom i ett senare skede. När de började med fri programvara på nittiotalet fanns ingen etablerad arbetsmarknad som väntade på dem. De skrev fri källkod av ideologiska skäl eller helt enkelt för att det var roligt. Det behövs ingen nationalekonom för att förklara varför människor går på skogspromenader en solig vårdag. En hacker behöver på motsvarande vis ingen förklaring till varför han skriver programkod. Leken är sin egen belöning. Därmed omkullkastas ett av argumenten för patent och upphovsrätter, nämligen att ekonomiska incitament krävs för att motivera folk till arbete. Precis som att funktionen hos en gatumiljö omdefinieras när gatan blir till en spelplan i Pac Manhattan, omdefinieras det instrumentella i teknologiutvecklingen när detta område blir till en lekplats för hackers. Teknologi är inte längre förbunden med den ekonomiska rationaliteten hos marknader och byråkratier. En konsekvens är att det blir svårare för företag och stater att styra över teknologiutvecklingen. Att denna händelse gått obemärkt förbi beror i hög grad på att lekfullheten hos hackerrörelsen har diskvalificerat dem som en politisk kraft i mångas ögon. Företeelsen förminskas till ett pojkaktigt busande och därmed kan hacking bemötas som om det vore en ordningsfråga. Slutsatsen blir då att datornätverken måste skyddas från olovliga intrång och missbruk. För att det politiskt betydelsefulla med hacking ska framträda behövs ett längre historiskt perspektiv på saken.

Hacking i arbetet

Konflikten över vem som styr över teknologiutvecklingen fanns med redan i det första embryot till den första datorn. En primitiv form av mjukvara användes för första gången i mekaniska vävstolar vid sjuttonhundratalets slut. En tidig prototyp utarbetades 1745 av uppfinnaren Jacques de Vaucanson. Han hade nått berömmelse i Europas hov för sina automater. Till hans mest kända bedrifter hör en mekanisk flöjtspelare och en mekanisk anka. Dessa konstruktioner har gått förlorade i historien men får man tro samtida vittnesmål kunde ankan både inta föda och lämna exkrement. Efter att ha de-

77

monstrerat sin skicklighet med automater ombads uppfinnaren att modernisera den franska textilindustrin. Jacques de Vaucanson gav sig i kast med att designa en mekanisk vävstol. Organisatoriska, tekniska och politiska svårigheter stoppade maskinen från att tas i bruk. Drömmen om att göra väverskan till en automat, precis som uppfinnaren tidigare gjort med flöjtspelare och ankor, gick inte i uppfyllelse den gången. Det dröjde ytterligare femtio år innan JosephMarie Jacquard fullbordade verket. Den franska textilindustrin var centrerad kring Lyon och dess stolthet var dyrbara silkesbroderier. Ett komplicerat silkesbroderi ställde stora krav på väverskans skicklighet. Vid varje ny rad måste hon besluta sig för vilka trådar som skulle lyftas in i väven för att bygga upp mönstret. Utöver uppgiftens svårighet tog det lång tid att väva en textil. Kostnaderna för att tillverka silkesbroderierna var betydande och Lyons köpmän och fabrikanter var därför mer än villiga att finansiera Jacquards experiment med en mekaniserad vävstol. Jacquard upptäckte att han kunde använda hålkort till att styra maskinen. Hålkorten kontrollerade stänger som i sin tur styrde varpen i vävstolen. Konkret fungerade det så att raden av hålkort pressades mot stängerna. Om det fanns en öppning i ett kort så släpptes stången igenom och varpen lyftes. Fanns inget hål studsade stången och varpen stannade nere. Bandet med hålkort matades in i maskinen i takt med vävstolens rörelser. Närvaron eller frånvaron av ett hål kan sägas ha svarat mot en etta respektive nolla i moderna, elektroniska datorer. Hålkorten var en sorts mjukvara som lagrade information över textilmönstret. Förmågan att väva komplicerade mönster hade fram till dess berott på väverskornas skickighet. Inte endast hotade Jacquards uppfinning att göra dessa färdigheter överflödiga utan därtill kunde maskinen skötas av en i stället för två väverskor. Med andra ord halverades arbetsstyrkan som behövdes för att driva Lyons textilindustri. Ingen familj i Lyon stod oberörd. Det första utställningsexemplaret slogs prompt sönder och under många år pågick en utdragen strid mellan arbetare och köpmän där den mekaniska vävstolen stod i konfliktens centrum. Snart upptäckte ar-

78

betarna att mekanismen havererade om en träsko, en så kallad sabot, kastades in i vävstolen. Uppkomsten av sabotage är samtida med vad som kan kallas för den första datoriseringen av en arbetsplats. Den historiska kontinuiteten fram till i dag tydliggörs av litteraturvetaren Andrew Ross iakttagelse att merparten av datorhaverierna på företag inte orsakas av angrepp utifrån. Övervägande flest nedsläckningar är riggade av personalen. De kraschar systemen för att få lite andrum eller som en protest. För företagsledningen är det bekvämare att skylla på utomstående inkräktare. Efter att ha gjort denna reflektion föreslår Andrew Ross att vår syn på hacking bör vidgas. Definitionen av hacking kan sträckas till att inkludera analytiker, designer, programmerare, operatörer och kontorister, oavsett deras expertis i datorsystem, men med möjlighet att intervenera i de elektroniska flödena som bestämmer deras rang och arbetstakt. Helt säkert skulle ”riktiga” hackers protestera mot en sådan beskrivning. På goda grunder kan de argumentera för andra, positiva kriterier som utmärker en hacker. Men det är ändå värt att följa Andrew Ross tankebana en bit på vägen för att komma bort från den dominerande mediebilden av hackers som apolitiska vandaler. Datoriseringen av arbetsplatserna ger en vink om att betydligt större värden står på spel. I vissa avseenden är hacking en fortsättning på en tvåhundraårig facklig kamp som förts på arbetsplatserna för att bevara kunnandet och inflytandet över arbetsprocessen. Tydligast uttrycks viljan att frånta arbetarna deras yrkeskunskaper i den princip som går under namnet taylorism. Som förman på en verkstad hade Frederick Winslow Taylor erfarit hur yrkeskunnandet hos arbetarna gav dem ett stort mått av självständighet gentemot arbetsgivaren. Taylors livsgärning bestod i att dokumentera det tysta kunnandet hos arbetarna. Han hymlade inte med syftet bakom sin kartläggning. Ambitionen var att stärka fabriksägarens kontroll över arbetsmomenten på fabriksgolvet. Men nästan hundra år innan Taylor gav sitt namn åt denna strategi hade principerna slagits fast av Charles Babbage. På artonhundratrettiotalet skrev Babbage insiktsfullt om hur maskiner kunde utformas för att detaljreglera

79

arbetarna och hindra dem från att vara slöa eller oärliga gentemot fabriksägaren. Han förordade att maskinerna skulle designas så att arbetsuppgifterna kunde utföras med enkla rutiner. Då blev det lätt att byta ut arbetskraften och lönerna hölls nere. Det intressanta med Charles Babbage i detta sammanhang är att han anses vara anfadern till datorvetenskapen. Under många år experimenterade han med en kugghjulsdriven mekanik som var tänkt att räkna ut komplicerade tal. Senare övergav han denna konstruktion och plockade i stället upp Jacquards idé med hålkort. Babbage färdigställde aldrig sin räknemaskin men principerna som han skissade på överensstämmer väl med hur en modern dator fungerar. Hålkort fortsatte att användas i tillverkningsindustrin långt in på nittonhundratalet och även här finns paralleller till hackerrörelsen. Införandet av hålkortsstyrd produktion i den tunga industrin efter andra världskriget orsakade åtskilliga arbetskonflikter. Hålkorten var ett viktigt led i att automatisera fabrikerna. Precis som i den franska textilindustrin etthundrafemtio år tidigare utgjorde datoriseringen ett hot mot maskinoperatörernas kunnande och självständighet. Beslut som tidigare hade tagits under arbetets gång på fabriksgolvet kunde nu programmeras in i maskinerna i förväg. Det blev möjligt för fabriksledningen att bestämma arbetstakten genom att ange hastigheten på maskinerna. Programmeringen sköttes av ingenjörer och maskinoperatörerna gavs ingen insyn i hur systemet fungerade. Trots det lärde sig arbetarna på egen hand att läsa hålkorten och förutsäga maskinens nästa rörelse. När arbetarna förstod hur tekniken fungerade visste de också att använda kunskapen till sin egen fördel. De kunde nu ge nya instruktioner till maskinen och sänka arbetstakten. Arbetsgivarna svarade med att försöka gömma mekaniken från operatörerna. Denna katt och råtta-lek pågick i industrin under flera decennier. Kampen mellan arbetare och företagsledning övergick till en strid över kunnandet och vem som hade tillgång till källkoden.

80

Monopol över kunskapen i dag

De metoder som först utvecklades i fabrikerna för att reglera arbetarna har fått spridning i hela samhället. Hemelektroniken skräddarsys för att styra beteendet hos konsumenter och medborgare. Ett av syftena är att försvara den immateriella egendomen på internet genom att förhindra obegränsad kopiering av datorfiler. Tekniken går ibland under namnet Digital Rights Management. Strategin dras dock med en svaghet. För att låsen ska vara verkningsfulla måste låsmekanismen, det vill säga källkoden, undanhållas från användarna. Om användarna lär sig hur teknologin fungerar kan de kringgå låsen. Därför är kopieringsspärrar och kryptering endast toppen på isberget i försvaret av den immaterialrättsliga ordningen. Precis som på arbetsplatserna under föregående sekel är den springande punkten användarnas kännedom om systemet som de använder sig av. Men här slutar likheterna mellan dagens situation och erfarenheterna från nittonhundratalets fabriksgolv. Att undanhålla kunskap om ett företagsägt system för anställda i samma företag är en sak. Arbetsplatsen är ett avgränsat område som står under företagets ekonomiska kontroll. Att göra samma sak gentemot användare ute i samhället är något annat. Dessa människor har inte gått med på villkoren i ett anställningsavtal. Företagets kunder kan tänkas ha gett sitt medgivande i ett licensavtal. Men företaget måste även kontrollera den tekniska kunskapen hos dem som inte är kunder hos företaget. Problemet är att till skillnad från maskinparken på en arbetsplats befinner sig datorutrustningen i användarnas egna hem. För att kontrollera användarnas kunnande måste datorindustrin upprätta samma inflytande över vardagsrummet som tidigare ut­övades över fabriken. Delvis är det därför som mjukvara licensieras i stället för att säljas till konsumenterna. Fördelen med licenser är att företaget behåller sin bestämmanderätt över produkten även efter försäljningstillfället. Av samma anledning frånhålls använd­ arna tillgången till källkoden. Med hjälp av källkoden kan en kunnig användare läsa och ändra instruktionerna som programvaran ger till datorn. Företagsägd och upphovsrättsskyddad programvara levere-

81

ras som oläslig maskindata och utan källkoden. För ett mänskligt öga syns bara oändliga rader av ettor och nollor. Vad ettorna och nollorna ger för instruktioner till datorn är omöjligt att veta. Dessa metoder för att kontrollera användarnas kunskaper säkras upp med kryptering och vattenmärkning av informationen. För att Digital Rights Management ska bli verkligt effektiv krävs dock att tekniken integreras i en helhetslösning som omfattar både mjukvara såväl som hårdvara och nätuppkopplingar. Elektronik­ tillverkarna, datorföretagen och underhållningsindustrin samarbetar sedan många år om en teknisk plattform för att realisera denna vision. Arbetsnamnet på datorarkitekturen är den trygga datorn. Namnet förmedlar intrycket av att datoranvändaren görs trygg från ett internet fullt av bedragare, virus och hackers. Vad arkitekturen i själva verket avser att trygga är företagens egendomsanspråk. En trygg dator stoppar användaren från att ändra inställningarna i maskinen och mjukvaran. I stället tar datorn instruktioner från det elektroniska nätverket. Tanken är att rättighetsinnehavare ska underrättas automatiskt om den trygga datorn hittar kopieringsskyddade filer på hårddisken. Även anhängare av en stark upphovsrätt har anledning att ställa sig tveksamma till denna utveckling. Så länge tekniken används för att spåra upp illegalt kopierade filer kan ingreppet anses vara motiverat. Men det finns inga garantier för att de trygga datorerna endast kommer att användas till att beivra immaterialrättsbrott. För att kunna avslöja om ett immaterialrättsbrott föreligger måste den trygga datorn läsa av hela hårddisken, bedöma om informationen är skyddad och avgöra att materialet inte hamnade på datorn på laglig väg. Överskottsinformationen är betydande och den kan finna många andra användningsområden än att förhindra olovlig kopiering. Inte minst säkerhetstjänsterna kommer vilja få tillgång till informationen. Datorn kan slå larm vid nyckelord som terrorism, hatbrott, aktivism eller civil olydnad. För företagen hägrar dessutom möjligheten att kartlägga användarnas konsumtionsvanor. Industrin garanterar att den inte tänker missbruka Digital Rights Management, men företagen har svårt

82

att förklara varför datoranvändaren ska lita på dem när de inte litar på användaren.

Den fria mjukvarurörelsen

Datorn har kommit till folket, precis som Stewart Brand förutspådde i början på 1970-talet. Men de utopiska drömmar som han fäste vid hemdatorn känns mer avlägsna än någonsin. Decentralisering och demokratisering är positivt laddade ord och förknippas oftast med ökad tillgänglighet, större informationsutbyte och en allmän utjämning av villkor. Vill det sig illa kan decentraliseringen av datorn i stället innebära ett mer finmaskigt och utsträckt nät av kontroll och övervakning. Mycket hänger på om mjukvaran som styr framtidens elektronik förblir stängd och kontrollerad av ett fåtal multinationella företag och statsmakter. Det är mot bakgrund av detta scenario som hackerrörelsens göranden och tyckanden får relevans utanför den egna subkulturen. Alternativet som de målar upp är programvara där källkoden är fritt tillgänglig för användaren. Free Software Foundation är den organisation av hackers som mest ihärdigt betonar de större politiska sammanhangen kring fri mjukvara. Målsättningen för Free Software Foundation är att göra fri mjukvara till standard på alla datorer. Organisationen ställer fyra krav för att mjukvara ska räknas som fri: (a) användaren har rätt köra programmet för ett godtyckligt syfte, (b) hon har möjlighet att studera hur programmet fungerar och att anpassa det för sina behov, (c) hon är fri att distribuera kopior av programmet, och (d) hon har tillåtelse att publicera modifierade varianter av programmet. Att allmänheten har tillgång till källkoden är en förutsättning för vidmakthållandet av dessa rättigheter. Det ger användaren en teoretisk möjlighet att själv undersöka vad programmet säger åt hennes dator att göra. Användarens fyra friheter kränks när programmet endast levereras som binär maskindata och lagen förbjuder henne från att undersöka källkoden. Detta försöker Free Software Foundation motverka genom en egen licens som de döpt till General Public License (GPL). Programvara som licensieras under General

83

Public License måste levereras tillsammans med källkoden. Kapitel fyra kommer att titta närmare på gräsrotsrörelsen som har växt upp kring dylika alternativa licenser för fri teknik och fri kultur. Free Software Foundations viktigaste poäng är att fri mjukvara inte i första hand handlar om teknologi utan om demokrati. Deras argument illustreras tydligast av trenden i många länder mot att val förrättas med elektroniska hjälpmedel. Om källkoden är sluten och ägd av ett företag kan valmaskinen ges andra instruktioner än de som redovisas offentligt. Det går inte att i efterhand säga om rösterna har räknats korrekt. Dessa farhågor blev aktuella i det amerikanska presidentvalet 2004. Efter skandalerna i Florida under det föregående presidentvalet bestämde sig flera delstater i USA för att byta till elektroniska röstmaskiner. Företagen som levererar maskinerna har vägrat att lämna ut uppgifter om sin programvara. Samtidigt har deras datorsystem varit kantade av oegentligheter och haverier. Kritiker fick vatten på sin kvarn när direktören för ett av de största företagen, Diebold, närvarade på ett av republikanernas valmöten och uttalade sitt stöd för deras kandidat. Sverige har inte infört ett system för e-röstning. Men frågan om fri mjukvara och demokrati aktualiseras i takt med att handläggningen på försäkringskassorna och i andra administrativa organ i samhället successivt automatiseras. Många av rutinerna som tidigare utfördes av personalen har överförts på datorsystemen. Beslutsfattandet flyttas dels längre bort i administrationen, dels till teknikern och leverantören som ansvarar för programkoden. Med andra ord sker en del av handläggningen av ärenden redan i det att programvaran skrivs. Kravet på transparens i beslutandeprocessen bakom ett myndighetsärende blir oskiljaktigt från kravet på transparens i datorprocessen, det vill säga att källkoden är allmänt tillgänglig. Även datoriseringen av den privata sfären har följder för demokratin. Om användaren inte är fri att bestämma över sin dator är det i stället datorn som bestämmer över henne. Mer korrekt uttryckt är det en säkerhetstjänst eller en företagsledning som via programkoden bestämmer över hennes nyttjande av datorn. Körs datorn på fri

84

mjukvara blir det svårare att fjärrstyra användaren. Det är på denna punkt som frihetsidealen hos Free Software Foundation kolliderar med de ekonomiska intressena hos en handfull medie- och mjukvaruföretag samt de polisiära ambitionerna hos många statsmakter. Däremot tar inte organisationen ställning mot kommersialism. Marknadslösningar välkomnas förutsatt att affärsmodellen inte kränker användarens fyra friheter. Att använda fri programvara för att tjäna pengar är en sådan okränkbar frihet. Grundaren till Free Software Foundation, Richard Stallman, formulerar idén så här: ”Free as in free speech, not as in free beer.” Eller, på svenska: ”Fri mjukvara betyder fri som i yttrandefri, inte fri som i fri/gratis öl.” Pläderingen för fri mjukvara är attraktiv men brister på en avgörande punkt. För majoriteten av datoranvändarna är källkoden lika mycket gallimatias som den binära maskindatan. I praktiken blir inte heller fri mjukvara fri eftersom människor inte har orken, tiden och fallenheten för att lära sig att programmera. Om folk inte förstår programspråket måste de likafullt lägga sin tillit hos en utvecklare, antingen det är ett datorföretag eller ett kollektiv av hackers. Det absoluta flertalet av datoranvändarna kommer alltid att tillhöra den grupp som delegerar ansvaret för utvecklingen av det elektroniska nätverket till någon annan. Anhängare av fri mjukvara är medvetna om att ett sådant demokratiskt underskott finns inbyggt i deras argumentation. Att skillnader uppstår mellan kunniga och okunniga användare ser de som en ofrånkomlighet. Hackers uppehåller sig inte vid saken eftersom den genomsnittliga användarens intressen antas vara identiska med deras egna. Det är gott nog att en minoritet av datoranvändarna kan läsa källkoden för att de ska förhindra att funktioner byggs in i programmet som fråntar samtliga användare deras friheter. I ett fritt utvecklingsprojekt måste flera intressen jämkas och det försvårar för en enskild part att smyga in kopieringsspärrar och bakdörrar i programkoden. Även om antagandet tycks stämma behövs en problematisering av Free Software Foundations budskap. Det finns alltid något illavarslande med politiska rörelser som gör anspråk på att föra andras talan. Att lite tankeverksamhet

85

ägnas åt maktrelationen mellan kunniga och okunniga datoranvändare är konsekvent med det faktum att värdegrunden hos hackerrörelsen är meritokratisk snarare än demokratisk. De ser gärna på sig själva som ett digitalt avantgarde. Exklusiviteten är en del av tjusningen med att vara en hacker och ord som ”skriptkiddie” och ”lamer” används flitigt på diskussionsforumen för att markera avståndet till vanliga, okunniga datoranvändare. Vidare är de inte fler till antalet än att nästan samtliga hackers är rekryterade från samma sociala skikt och delar en snarlik världsbild. Man kan därför fundera över om allmänheten på nytt har stängts ute från delaktighet i teknologiutvecklingen. Skillnaden är att denna gång ligger besluten över teknologin hos en subkulturell gemenskap snarare än hos en företagsstyrelse. Det är inte självklart att den förra gruppen alltid är att föredra framför den senare. Allmänheten har en viss insyn i hur företagen sköts och dessa organisationer måste förhålla sig till jämställdhetslagen och andra förordningar. Hierarkierna i hackerrörelsen är informella och svåra att överblicka. Beslutsordningen i fria mjukvaruprojekt kännetecknas inte av att vara ”öppen källkod”. Förvisso har den meritokratiska slagsidan i hackerrörelsen blivit mindre gångbar efterhand som fri mjukvara dragits in i diverse politiska och ekonomiska sammanhang. Insikten börjar sjunka in hos hackers om att de är beroende av de okunniga datoranvändarna. Fri mjukvara kan inte längre skrivas efter principen ”av ingenjörer, för ingenjörer”. Det är massan av vanliga datoranvändare som kommer att avgöra vilken typ av mjukvara som blir standard i framtiden. Delvis är det av den anledningen som hackerrörelsen lägger mer energi på att göra fri mjukvara användarvänlig och hjälpa nybörjare med att byta till GNU/Linux. Uppgiften att vinna över allmänheten till fri mjukvara försvåras av den övervägande negativa bild som ges av hackers i medierna. Larmrapporter om virusattacker och internetsvindlerier fyller löpsedlarna med jämna mellanrum. För säkerhetsföretagen, delar av mjukvaruindustrin och för kvällspressen är arketypen av det kriminella datorgeniet ett starkt försäljningsargument. Ju mer osäker en nätsurfare känner sig ute på internet desto

86

snabbare greppar hon efter en trygg hamn där den står att finna. Det kan vara ett hårdare lagförslag för att rensa upp kriminaliteten och omoralen på internet eller lanseringen av trygga datorer. Retoriken skjuter in en kil mellan de oinsatta datoranvändarna och de mest datorkunniga användarna. Hackerrörelsen försöker att värja sig mot mediebilden genom att lyfta fram sina egna termer och begrepp. Nästan varje ny term på datorområdet är omstridd och går under ett annat namn inom hackerrörelsen. Det som industrin kallar för Digital Rights Management känner Free Software Foundation som Digital Restrictions Management. Sällan når dessa omskrivningar utanför den egna kretsen. Petigheten med termer kan ibland tyckas överdriven och futtig. Bakom ligger dock en medvetenhet om den strid om bilder, representationer och problemformuleringar som pågår för att definiera hackerrörelsen i deras egna och andras ögon. Även denna strid refererar tillbaka till kärnfrågan, vem ska styra över teknikutvecklingen? Hacktivism, feministiska hackers och hacking i utvecklingsländerna

Hacking är politiskt i flera avseenden. För det första får det politiska konsekvenser när datorteknologin utvecklas av användarna själva i stället för av företag och stater. För det andra resulterar ideologin inom hackerrörelsen i en viss typ av politiskt handlande. För det tredje börjar politiska aktivister ägna sig åt hacking som en metod för att driva sina egna agendor. Det senare går under beteckningen hacktivism. Tekniskt orienterade hackers kallar sig ibland för ”tekkies” för att markera ett avstånd gentemot hacktivisterna. Samexistensen mellan hacktivister och tekkies är inte friktionsfri. Motsättningarna har sin grund i de skilda motiven hos grupperna till att vara delaktiga i hackerrörelsen. För hacktivister börjar engagemanget i en världsbild och en övertygelse som är större än dem själva. De förebrår tekkies för ett inskränkt perspektiv på världen och för att sätta friheten hos datoranvändaren före en mer generellt definierad frihet i samhället. Dessa två friheter hamnar ibland i konflikt med varandra. Exempelvis är önskan hos hackers att tillgå billig hem-

87

elektronik inte förenlig med miljöhänsyn och situationen för arbetarna i datorindustrin. Det begränsade synfältet hos tekkies hänger samman med deras motiv för att vara hackers. Deras drivkraft är mer anspråkslös och börjar med leklusten. Dock har även tekkies goda skäl för att reservera sig mot hacktivisterna. Lekfullheten naggas i kanten inte bara av ekonomisk nyttomaximering utan också av en ideologisk övertygelse som tar sig själv på för stort allvar. Den politiska agenda som också tekkies sluter upp bakom kan sammanfattas i två ställningstaganden: rätten till anonymitet och rätten till fri information. Bägge ståndpunkterna bottnar i en filosofi där datoranvändaren är suverän. Datoranvändaren tillkännages en absolut rätt till anonymitet på samma sätt som hon har absoluta rättigheter över sitt användande av fri programvara. Den individcentrerade infallsvinkeln kan ses som ett kvitto på tidsandan. Stridsropet ”all makt till folket” som har manat generationer av befrielse- och vänsterrörelser till kamp blir hos hackers ”all makt till individen”. En del kritiker på vänsterkanten förebrår därför hackerrörelsen för att endast marknadsföra en variant av högteknologisk nyliberalism. Likt många andra subkulturer är hackers rotade i en västerländsk medelklass där konsumenten är den självklara byggstenen som all politik utgår ifrån. Kritikerna saknar inte belägg för sina påståenden. Individualism och teknikoptimism genomsyrar hackerrörelsen. Likafullt begår kritikerna ett misstag när de uppehåller sig vid dessa skönhetsfläckar. Kravet på att ge individen absoluta friheter handlar sist och slutligen om individens relation till gruppen. De friheter som den fria mjukvarurörelsen värnar om är i första hand en frihet från juridiska och tekniska tvång. I ett fritt mjukvaruprojekt kan ingen enskild part använda upphovsrättslagen eller en teknisk spärr för att påtvinga ett beslut på de övriga. Avsaknaden av sådana mekanismer lämnar fritt spelrum för andra typer av relationer i gruppen. Eller, för att uttrycka saken mer krasst, i stället för att makt utövas genom lagar och programkod regleras individens beteende av sociala normer. Avstampet i individens juridiska och tekniska friheter gentemot kollektivet leder fram till en orientering mot ge-

88

menskapen eller det som på engelska mer träffande betecknas som ”community”. Trots skilda synsätt hos hacktivister och tekkies representerar de två sidor av samma rörelse med en gemensam historia. Många av de tongivande personligheterna inom den tidiga hackerrörelsen var också ledande inom sextiotalets freds- och studentrörelse. Även under åttiotalet, när subkulturen hade knoppats av från universiteten och delvis gått under jorden, hölls motståndstanken vid liv. Det första exemplet på politiskt motiverad hacking inträffade i slutet på åttiotalet. Då infekterades Nasa:s datorer av ett virus strax före uppskjutningen av en raket. Rymdprojektet var kontroversiellt eftersom raketen drevs av plutoniumstavar och en olycka kunde få katastrofala följder. Hackern försäkrade sig om att hans poäng gick fram till personalen på Nasa. Viruset skrev en rad från rockbandet Midnight Oil på skärmarna: ”You speak of peace but prepare for war.” Händelsen lade grunden för mycket av rädslan som hackers än i dag framkallar hos allmänheten och inte minst hos statsmakterna. Den anarkistiska mentaliteten hos hackerrörelsen under åttiotalet kläddes i ord av en hacker som gick under pseudonymen The Mentor. I en vida läst text med titeln ”A Hackers Manifesto” skrev han: ”Detta är vår värld nu [...] en värld av elektronen och strömbrytaren, skönheten i baud. [...] Du bygger atombomber, du för krig, du mördar, bedrar och ljuger inför oss och försöker få oss att tro att det är för vårt eget bästa, och ändå är vi de kriminella.” Det senaste inflödet av aktivism kom i och med uppsvinget för antiglobaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I demonstrationerna mot World Trade Organization (WTO) i Seattle förenades miljö- och aktiviströrelsen med fackföreningsrörelsen i en gemensam protest mot nyliberalismen. Mindre uppmärksammat är att också politiska aktivister och hackers mötte varandra i Seattle. Inför toppmötet skrev en grupp som kallade sig för Electronic Hippies Collective ett datorprogram för att överbelasta servrarna på toppmötet. WTO:s webbsidor stängdes ner samtidigt som gatorna blockerades av demonstranter. Aktivister har sedan dess ut-

89

forskat hacking som en metod för politiskt motstånd och opinionsbildning. Ett bra exempel på det är projektet Terminal Air. Initiativtagarna till projektet har skrivit en algoritm som regelbundet läser av allmänt tillgänglig data från flygledningscentralerna. Den söker efter det trettiotal kända CIA-plan som är involverade i att föra bort fångar till hemliga fängelser. När ett sådant plan landar på en civil flygplats registreras det av mjukvaran. På så vis kan den ungefärliga flygrutten för dessa plan ritas upp på datorskärmen och ge en illustration av CIA:s verksamhet. Om Terminal Air får stå som exempel på aktivister som börjat hacka kan SkoleLinux representera tekkies som blivit mer politiska. Projektet startades 2001 i Norge av ett par programmerare. De var upprörda över att de kommunala skolorna tränade sina elever i att använda ett enda företags produkter, det vill säga Microsofts Windows. SkoleLinux har utvecklat en GNU/ Linux-lösning som är anpassad för utbildningssituationen. Förutom mjukvaran bidrar frivilliga med teknisk support åt skolorna. I skrivande stund körs SkoleLinux på 300 skolor i Norge och liknande projekt har startats upp i Tyskland, Frankrike och Spanien. En diskussion om politiken hos hackerrörelsen är ofullständig om inte frågan ställs vem som är hacker. The Mentor kungjorde i ”A Hackers Manifesto” att hackers existerar utan hudfärg, utan ras och utan religionstillhörighet. Att han glömde bort att skriva ”utan kön” är talande. En undersökning beställd av EU kom fram till att endast 1,5 procent av den fria mjukvarurörelsen utgörs av kvinnor. Det ska jämföras med datorindustrin där andelen kvinnor uppgår till nära trettio procent av arbetsstyrkan. Ett besök på en hackerkonferens bekräftar stereotypen av hackern som vit, man och medelklass. Delvis är skevheten i rekryteringen en eftersläpning som har följt med sedan hackerrörelsens begynnelse. På sextio- och sjuttiotalen var det en liten klick välbeställda ynglingar som kom i kontakt med datorer under sina universitetsår. I dag finns ett överflöd av begagnade datorer och kostnaden för att delta i hobbyn består främst i tiden som det tar att lära sig att programmera. Andrahandsmarknaden i datorer har varit betydelsefull för hackerrörelsens spridning i ut-

90

vecklingsländerna. Men de ekonomiska aspekterna kan inte förklara avsaknaden av kvinnor i hackerrörelsen. Går vi längre tillbaka i datormaskinens historia finns fler kvinnor representerade. Engelskans ord för dator, ”computer”, var titeln på de människor som under artonhundratalet och i början på nittonhundratalet jobbade med att sammanställa matematiska tabeller. Nästan samtliga ”computers” var kvinnor. Vidare sägs det ibland att historiens första programmerare var en kvinna, nämligen Ada Lovelace. Hon assisterade Charles Babbage med att designa hålkorten till hans automatiska räknemaskin. Lovelace brukar nämnas som en förebild av det fåtal kvinnor som har letat sig fram till hackerrörelsen. På sina håll finns grupperingar av hackers med feministiska förtecken. LinuxChix, KDE Women, och Debian-women är exempel på ett par sammanslutningar av kvinnor som bedriver utvecklingsprojekt kring GNU/Linux. Haeksen är en hackergrupp med bas i Tyskland som inte är kopplad till något enskilt utvecklingsprojekt. Den gemensamma nämnaren för medlemmarna är en uttalad feministisk agenda. Namnet Haeksen är tyska för häxor och anspelar på sextonhundratalets förföljelse av kloka gummor. Att introducera fler kvinnor till fri programmering ser de som ett viktigt led mot ökad jämställdhet. De har två målsättningar med sitt engagemang, dels att göra den fria mjukvarurörelsen mer jämställd och dels att ge kvinnorörelsen tillgång till programverktygen. Haeksen arbetar genom att stötta nytillkomna kvinnor som är nyfikna på programmering. Att kvinnor inte har en självklar plats i hobbyn blev uppenbart när gruppen började att åka på hackermöten och de misstogs för att vara städpersonal på konferensanläggningarna. En iakttagelse av en medlem i Haeksen illustrerar väl hur könsrollerna reproduceras på sitt eget speciella sätt i datorvärlden. Hon berättar att om en kvinna skaffar sig den snabbaste datorn i gänget får männen väldigt bråttom att uppdatera sina maskiner. En annan vanlig erfarenhet bland kvinnor i hackerrörelsen är att de har svårt att vinna erkännande för sin skicklighet som programmerare. Ofta utför kvinnliga hackers uppgifter som har låg prestige, till exempel

91

att skriva manualer till programvaran, medan manliga hackers söker sig till de prestigefyllda och tekniskt sett mest utmanande uppgifterna. Snedrekryteringen består trots att det inte finns samma ekonomiska intressen bakom att utestänga kvinnor som det gör i arbetslivet. I enkätundersökningar uppger en majoritet av männen att de skulle välkomna en jämnare könsfördelning. Att så inte sker förklarar de med kvinnornas egna val. Individens suveränitet är en helig ko bland hackers och de är inte särskilt hörsamma för strukturella förklaringar. När feministiska perspektiv förs fram uppfattas det lätt som ett angrepp utifrån av det samhälle vilket hackers identifierar sig i motsättning till. Det är en av baksidorna med att subkulturen är organiserad på frivillig basis. Inga motvikter finns till de hierarkier som reproduceras i individernas egna, till synes fria, val. På den punkten kan feministisk teori fylla en lucka i hackerrörelsens självförståelse. Hackers tenderar att fokusera på de begränsningar som tekniken och lagen påtvingar datoranvändaren. Tonvikten ligger på formella och institutionaliserade former av maktutövande. Feministisk teori kompletterar bilden med att lyfta fram de osynliga nätverk och mekanismer för utestängning som spelar en avgörande roll i beslutsfattandet i fria mjukvaruprojekt. Därmed inte sagt att tekkies nödvändigtvis har en förenklad och/ eller egennyttig uppfattning medan feministiska hacktivister har uppnått större insikt. Till saken hör att även många kvinnliga hackers avvisar tanken på könsseparerade grupper och väljer att tona ner de strukturella förklaringsgrunderna. Dessa kvinnor insisterar på att den virtuella gemenskapen är befriande just för att den gör könsbestämning oviktig. Att akademiska studier av hackerrörelsen registrerar en extremt ojämn könsfördelning beror i någon mån på att många kvinnor använder sig av könsneutrala pseudonymer när de deltar på diskussionslistor och i utvecklingsprojekt. Möjligheten som tekniken erbjuder till att förvanska sin identitet på datornätverket ligger i linje med en teoretisk idéströmning som går under namnet cyberfeminism. Cyberfeministerna menar att teknologiutvecklingen leder till att uppdelningen mellan människa och maskin

92

löses upp. Som en följd blir alla hänvisningar till essenser ohållbara. Inte minst rubbas föreställningen om mannen och kvinnan som fasta identiteter. I stället för att människor identifieras med sitt ursprung blir de till oäktingar, hybrider och cyborger. Kanske var det detta ideal som The Mentor såg framför sig när han beskrev en gemenskap på datornätverket utan hudfärg, utan ras, utan religionstillhörighet och, får tilläggas, utan kön. De höga anspråken i ”A Hackers Manifesto” väcker funderingar kring hur hacking relaterar till omvärlden. I åtminstone ett avseende är hackerrörelsen internationell. Gemenskaperna som har växt fram i anslutning till datornätverket, i fria mjukvaruprojekt, kring fildelningstjänster, i Wikipedia etc, står i direkt förbindelse med globaliseringen. Mobiliseringen av folk till fria mjukvaruprojekt är inte beroende av geografiska gränsdragningar. En optimistisk slutsats vore att nationalstatens gamla inrutningar har blivit lite mindre betydelsefulla tack vare hackerrörelsen och närbesläktade subkulturer på internet. Men en pessimistisk tolkning av situationen är minst lika tänkbar. Nästan all kommunikation sker på engelska och självbilden hos hackers är starkt influerad av amerikansk populärkultur. Anklagelsen hänger i luften att hackerrörelsen förmedlar en form av anglosaxisk kultur- och språkimperialism. Därtill framhåller kritiker gärna att internet inte är en självklarhet utanför industriländerna. Majoriteten av världens befolkning har inte ens en gång ett telefonjack. Enligt min mening gör kritikerna det för enkelt för sig när de avfärdar politiken hos hackers som enbart en angelägenhet för privilegierade västerlänningar. Även de människor som aldrig har använt en telefon lever i en global informationsekonomi och berörs indirekt av dessa system. Exempelvis beräknar Marcelo D’Elia Branco, koordinator för ett initiativ för att sprida fri mjukvara i Brasilien, att en licens för Windows och Word motsvarar exporten av 60 säckar sojabönor. Inte att undra på att regeringarna i Brasilien, Venezuela, Indien och på många andra håll i världen har börjat att införa GNU/ Linux i administrationen och i skolorna. Utöver de direkta bespa-

93

ringarna hoppas utvecklingsländerna på ett ökat teknologiskt oberoende gentemot industriländerna. En inhemsk expertis kan byggas upp kring fri mjukvara i stället för att länderna måste förlita sig på import av teknologi och kunnande utifrån. Den politiska laddningen i frågan bekräftas av att företag och regeringar i väst motarbetar initiativen. Konflikten kom i öppen dager 2002 när Perus riksdag behandlade ett lagförslag om att göra fri programvara obligatorisk i offentlig förvaltning. Chefen för Microsofts avdelning i Peru röt till och den amerikanska ambassadören höjde ett varnade finger. Röstades lagen igenom skulle det äventyra stabiliteten i landet. Kampen över lagförslaget pågick i ett par års tid och slutade med en urvattnad kompromiss. Valet mellan fri och stängd mjukvara har även en säkerhetspolitisk dimension med globala konsekvenser. Sambandet uttrycktes tydligast av Scott McBrian, verkställande direktör för ett mjukvaruföretag som länge har opponerat sig mot fri mjukvara. I ett brev till den amerikanska kongressen framhöll McBrian att spridningen av GNU/Linux i utvecklingsländerna och i Europa underminerade USA:s militärstrategiska övertag i världen. Så länge mjukvaran produceras av företag och dessa företag är baserade i USA kan den amerikanska regeringen ställa krav på hur programkoden får se ut. Exempelvis påstås det ibland att Windows är försedd med bakdörrar som används av den amerikanska säkerhetstjänsten för att spionera. Misstanken är inte bekräftad men ryktena bidrog till att den kinesiska regeringen beslöt sig för att byta till fri programvara. Landet har lanserat sin egen distribution av GNU/Linux under namnet Red Flag Linux. Med fri programvara blir det svårare att gömma bakdörrar eftersom källkoden kan läsas och modifieras av användarna själva. Spridningen av fri mjukvara bidrar i någon liten mån till att jämna ut styrkeförhållandena mellan industri- och utvecklingsländer. Fri mjukvara kan också ha betydelse för maktförhållandena internt i utvecklingsländerna. Claudio Prado ger exempel på det senare. Han driver ett projekt för kulturdepartement i Brasilien där dato-

94

rer, uppkopplingar och multimediautrustning delas ut i kåkstäder och indianbyar. Prado berättar om hur förutsättningarna förändrades för en grupp kvinnor i en småstad på landsbygden efter att de utrustats med ett sådant medielaboratorium. Deras huvudsakliga inkomst kom från hantverk som affärsmän köpte upp och sålde i större städer. Med medielaboratoriet kunde de sköta verksamheten utan mellanhänder. Kontakt etablerades direkt mellan hantverkarna och deras kunder. Prado hoppas att informationsteknologin kan ge utvecklingsländerna ett övertag över de gamla kolonialmakterna. Hans motivering är värd att fundera över. Den gamla världen, med vilket han menar Europa och USA, sitter fast i förlegade tankemönster. Allt de kan fundera ut att använda informationsteknologin till leder tillbaka till att skapa sysselsättning och välfärd. I Brasilien är människorna vana vid att det varken finns jobb eller trygghet. Därför är de friare att utforska möjligheterna i informationsteknologin som inte beror av arbetsmarknaden och statsapparaten. Två modeller för programmering

I konfrontationen mellan fri och sluten mjukvara möts två olika filosofier för att skriva datorprogram. Dessa motsatta tillvägagångssätt kolliderade redan i ett tidigt skede i Homebrew Computer Club. I garaget i Palo Alto samlades folk för att berätta om sina projekt och låta sig inspireras av likasinnade. Stephen Wozniak minns att han och Steve Jobs motiverades till att bygga den första Appledatorn för att kunna visa upp apparaten på klubben. Tanken på att hemlighålla konstruktionen var helt främmande för dem vid den här tiden. Designlösningar, mjukvara och utrustning delades fritt mellan de församlade. När en ung programmerare vägrade att dela med sig av ett eftertraktat program upplevdes det som ett svek mot gemenskapen. Den unge programmeraren var Bill Gates. Han hade utvecklat en version av programspråket Basic som gjorde det enklare att ge instruktioner till datorn. Hans version av Basic var särskilt attraktiv för hobbyisterna eftersom programmet hade anpassats till hemdatorn Altair. Men Bill Gates förhoppning var att tjäna pengar

95

på programmet. Att betala 500 dollar för något som enkelt kunde kopieras sågs som en förolämpning av klubbens medlemmar. Dan Sokol, som omnämndes i föregående kapitel som historiens första mjukvarupirat, tog ett band med Altair Basic spred kopior bland Homebrew Computer Clubs medlemmar. För hobbyisterna var ordningen återställd. För Bill Gates var det ren och skär stöld. Kollisionen mellan dessa två perspektiv är väl värd att studera närmare eftersom samma tema löper igenom dagens diskussion om upphovsrätt och fildelning. Bill Gates skickade ett argt brev till klubben i februari 1976 där han anklagade hobbyisterna för att ha stulit hans egendom. Resonemanget som han förde i brevet sätter fingret på bokens centrala frågeställning. Det ena av hans argument vädjar till individens rätt till ersättning för sitt arbete. Alltså en hänvisning till John Lockes klassiska försvar för privat äganderätt. I sitt brev beskriver Bill Gates mödan och de långa månader som han ägnade tillsammans med Paul Allen och Monte Davidoff med att skriva Altair Basic. Hade de inte rätt att begära kompensation för sina ansträngningar? För Homebrew Computer Clubs medlemmar föll detta yrkande platt. Även de ägnade månader och år åt att utveckla program och tillverka apparater men ingen såg på det som en uppoffring. Därför fanns inte heller någon anledning att kräva ekonomisk ersättning. Moroten som klubbens medlemmar sporrades av var att få erkännande från sina jämlikar när man överträffade deras förväntningar. Men för att stiga i aktning måste de övriga invigas i ens upptäckt. Bill Gates och hans kompanjoner var inte delaktiga i gemenskapen i Homebrew Computer Club. De sporrades av tanken på en ekonomisk vinst. Det i sin tur förutsatte en affärsmodell där rättighetsinnehavarna var i stånd att förhindra kopior av Altair Basic från att spridas för vinden. Mellan dessa två synsätt går det inte att hitta någon förlikning. Det andra av Bill Gates argument handlar om kvalitén på programvaran. Går det inte att tjäna pengar på programmering skrivs heller ingen bra mjukvara. I brevet uttryckte han saken så här: ”Vilken hobbyist kan tillbringa tre manår med att programmera, hitta

96

alla buggar, dokumentera produkten och distribuera den fritt?” Frågan var retoriskt menad men tråkigt nog för Bill Gates finns ett trovärdigt svar i den fria och öppna mjukvarurörelsen. Vad hackers har visat de sista decennierna är att mjukvara som skrivs av hobbyister på frivillig basis kan mäta sig med motsvarande program som utvecklas inom ett företag på traditionell väg. Ibland kan programvaran till och med vara av högre kvalité. Det finns flera anledningar till detta men en är motivet hos programmerarna. På en datorkonferens i San Francisco förklarade Linus Torvalds varför det fria operativsystemet GNU/Linux i vissa avseenden överträffar kommersiella operativsystem som Windows: ”Linux är bättre, inte tack vare teknisk detalj A eller B, utan för att de där människorna inte bryr sig.” En programmerare anställd av Microsoft skriver kod för att få ekonomisk kompensation för sin möda. Kodandet är medel men pengarna i slutet på månaden är målet. Om den anställde anstränger sig lite extra är det en övervägd investering. Kanske han hoppas på en befordran eller är rädd för att få sparken. För en hacker däremot är koden i sig själv målet med aktiviteten. När han programmerar gör han sitt yttersta – eller så väljer han att ägna sig åt något annat. Resultatet blir bättre programkod. Med andra ord är det Bill Gates första argument, kravet på ersättning för utfört arbete, som lägger krokben för hans andra argument, att resultatet ska vara av hög kvalité. Exempel på fri mjukvara

Att fri programvara fungerar motsäger nästan varje antagande som den ekonomiska vetenskapen håller för sanning. Statistiken för det fria operativsystemet GNU/Linux är smått häpnadsväckande. Linus Torvalds startade projektet 1991 när han var student vid Helsingfors universitet. Sedan dess har experimentet involverat tiotusentals utvecklare av mer än nittio olika nationaliteter och på fem kontinenter. Omfattningen överträffar även de största åtagandena inom företagsvärlden. När Boeing 777 först konstruerades samverkade 4 500 människor utspridda på tre kontinenter. GNU/Linux är bara ett av

97

många exempel på framgångarna för fri mjukvara. Även om andra fria datorprogram befinner sig i medial slagskugga bredvid Linus Torvalds projekt, har några av dem haft ännu större framgångar i att konkurrera ut sluten, företagsägd programvara. Den klarast lysande stjärnan är Apache. Programmet används till att driva webbservrar. När en internetanvändare gör ett besök på en webbsida kontaktar datorn en server i nätverket. Informationen laddas ner från servern och resultatet visas på skärmen. Apaches funktion är att hantera den inkommande trafiken på servern. Projektet startades 1995 och nu körs det på två tredjedelar av världens alla webbservrar. Microsofts programvara är tvåa men har endast tjugo procent av marknaden och de övriga konkurrenterna är helt marginaliserade. Ett tecken på framgången för både Apache och för den fria mjukvarurörelsen var när IBM beslöt sig för att överge sitt eget utvecklingsprojekt till förmån för Apache. En annan doldis bland fri programvara är Sendmail. Programmet påbörjades för mer än tjugo år sedan och har kontinuerligt förbättrats och uppdaterats av frivilliga utvecklare. Sendmail har länge varit den dominerande programvaran för att distribuera e-post. Webbläsaren Firefox är en uppstickare som kanske kommer att få ett lika stort genomslag. Firefox har sitt ursprung i striden mellan Microsoft och Netscape i slutet på nittiotalet över vems webbläsare som skulle dominera internet. Eftersom Internet Explorer medföljer alla Windowskopior kunde Microsoft snabbt etablera sin webbläsare och slå ut konkurrenten Netscape. Microsoft anklagades för att ha missbrukat sin monopolställning och de juridiska turerna har varit många och utdragna. När läget på Netscape blev kritiskt 1998 tog företagsledningen ett drastiskt beslut. De publicerade källkoden till sin webbläsare. Deras förhoppning var att hackers skulle hjälpa dem att utveckla programmet snabbare än vad Microsofts anställda kunde göra. Initiativet räddade inte företaget från konkurs men tilltaget hade en stor psykologisk effekt. Intresset för fri och öppen programvara inom företagsvärlden tog fart efter att Netscape hade brutit isen. Netscapes experiment med att utveckla en öppen

98

webbläsare i samarbete med hackerrörelsen blev grundplåten till Firefox. Sedan den första versionen publicerades 2004 har programmet i skrivande stund knipit åt sig drygt femton procent av nätets alla datoranvändare. Hur fri mjukvara fungerar

Hur det är möjligt att välfungerande programvara kan utvecklas av frivilliga krafter är den heliga Graalen, eller om man föredrar, pudelns kärna, i denna diskussion. Ett av de tidigaste och mest inflytelserika försöken att bringa klarhet i hur fri och öppen mjukvara produceras gjordes i artikeln ”Katedralen och basaren”. Texten är skriven av en kontroversiell person inom hackerrörelsen, Eric Raymond. Han är en passionerad anhängare av amerikanska medborgares rätt att bära vapen och en förkämpe för öppen källkod. Han säger att det finns två modeller för att skriva mjukvara: katedraler och basarer. Med katedral menar han att projektet styrs med fast hand av en sluten grupp utvecklare. Det kan vara en inspirerad ledare eller en liten församling av invigda som drar upp riktlinjerna och gör merparten av jobbet. Resultatet släpps till allmänheten med långa mellanrum när programmet bedöms som stabilt. Användarna av programmet kan i bästa fall skicka in felmeddelanden och ge förslag på justeringar men de spelar en underordnad roll i utvecklingsarbetet. Mot detta tillvägagångssätt ställer Eric Raymond basaren. Han menar att det var utvecklingen av Linux som först visade på möjligheten att organisera ett stort, komplext mjukvaruprojekt i mer decentraliserade former. Här suddas gränsen ut mellan de mest avancerade användarna och kärntruppen av utvecklare. Tusentals små arbetsuppgifter utförs parallellt och utan koordination från ett administrativt centrum. På så vis kan projektet mer effektivt dra nytta av den kollektiva intelligensen hos användarbasen. Eric Raymond avslutar med en förutsägelse: ”Kanske kommer kulturen kring öppen källkod att segra i slutändan men inte för att samarbete är moraliskt rätt eller för att ägarkoncentrationen av mjukvara är moraliskt fel (under förutsättning att du anser det senare, vilket

99

varken Linus eller jag gör), utan helt enkelt för att världen baserad på sluten källkod inte kan vinna ett evolutionärt rustningskrig där den öppna mjukvarurörelsen kan uppbåda åtskilligt mer arbetstid till att lösa ett problem.” Eric Raymonds artikel har utsatts för en hel del kritik. Motsatsparet mellan katedraler och basarer är alltför grovhugget för att fånga de nyanser som verkligheten rymmer. Men Eric Raymonds svurna nemesis, Microsoft, tycks instämma i resonemanget. I en intern rapport som läckt ut på internet utreddes hotet från GNU/Linux mot Windows. Med snarlika ordval noterade författarna till rapporten att den fria mjukvarurörelsen har en häpnadsväckande förmåga att inkorporera den kollektiva intelligensen hos användarna. Det är omstritt om rapporten är äkta, men något som talar för att Microsoft ändå har dragit liknande slutsatser är att företaget gjort begränsade experiment med att öppna upp sin källkod. Under namnet shared source policy ger Microsoft betrodda kunder en viss insyn i Windows. Både dokumentet från Microsoft och Raymonds artikel framhåller möjligheten att sänka utvecklingskostnaderna genom att involvera användarna i arbetet med programvaran. För att uppnå detta är utformningen av licensen central. Här gäller den omvända logiken mot hur immaterialrätten är tänkt att fungera. Immaterialrätten antas stimulera till kreativitet genom att ge upphovsmannen särskilda rättigheter över sitt verk. Med öppna och fria licenser är det avsaknaden av en individuell rättighetsinnehavare som är den viktigaste faktorn för att motivera ett kollektivt författarskap. Projektet kring Linux attraherar utvecklare tack vare att källkoden är licensierad under villkor där Linus Torvalds har avsagt sig framtida anspråk på rättigheterna över operativsystemet. Under General Public License återinförs en allmänning på datorområdet som är fri från egendomskrav och rättighetsinnehavare. En sådan allmänning var självskriven ända fram tills uppkomsten av en konsumentmarknad i hemdatorer i början på åttiotalet. Det var denna allmänning som hade utgjort grogrunden för det kollektiva skapande som resulterade i operativsystemet Unix.

100

Det är en evig diskussion inom hackerrörelsen hur bra fri mjukvara egentligen är. Om kvalitén på fria datorprogram bedöms efter deras säkerhet mot driftsfel, virusangrepp och datorintrång blir slutsatsen övervägande positiv. Virusattacker har varit ett mycket större problem för Windowsanvändare än för användare av GNU/ Linux. Vad gäller driftsäkerheten hos GNU/Linux har denna vunnit erkännande från de mest oväntade håll. Efter ett försök från Microsofts sida att få de amerikanska myndigheterna att upphöra med att använda sig av fri programvara tillsatte det amerikanska försvarsdepartementet en utredning. Slutsatsen av utredningen blev att ett sådant beslut skulle riskera nationens säkerhet. Senare gav Department of Homeland Security rådet till amerikanska företag att använda Firefox på grund av säkerhetsbristerna i Internet Explorer. Lärdomen är att ett systems driftsäkerhet och skydd mot attacker ökar om källkoden är fritt tillgänglig. Onekligen strider det mot invanda föreställningar om säkerhet som annars förknippas med kassaskåp, lösen och hemlighetsmakeri. I fri mjukvara uppnås i stället säkerhet genom heterogenitet. Fria dataprogram är tillförlitliga i den utsträckning som de har många och olika utvecklare. Antalet och variationerna av sätt som exempelvis GNU/Linux används på betyder att ett stort antal kombinationer har testats under driftens gång. Därmed minskar risken för att säkerhetshål och felaktigheter går obemärkta förbi. Användarna av Windows är åtskilligt fler än användarna av GNU/Linux men eftersom de är förhindrade från att läsa och modifiera källkoden kan de inte bidra till utvecklingen av Microsofts operativsystem. Kvalitén på fri mjukvara skulle även kunna mätas i dess popularitet. Här är utfallet mer diskutabelt. Fri mjukvara har främst vunnit acceptans på företagssidan. Den tekniska prestandan är en viktig faktor för företagskunder. De är beredda att investera i ny programvara om det sänker kostnaderna för företaget på sikt. På universiteten har fri mjukvara av tradition haft en stark ställning. Ett stort plus för forskare är att fria och öppna mjukvarulicenser tillåter dem att anpassa systemet efter lokala behov. Med företagsägd,

101

sluten programvara tvingas forskarna i stället att gå via leverantören för att få till stånd ändringar i källkoden. Däremot har det varit motigare för den fria mjukvarurörelsen att nå ut till allmänheten. Det är inte främst den tekniska prestandan som är knäckfrågan, utan användarvänligheten. Styrkan och svagheten med att programvaran utvecklas av frivilliga krafter är att de kollektiva ansträngningarna läggs på att lösa sådana problem som är intressanta för de mest avancerade användarna. Prestige är valutan som allokerar arbetet i ett fritt mjukvaruprojekt. Högst prestige ligger i de tekniskt sett mest utmanande problemen i framkanten av ett utvecklingsprojekt. Motivationen är lägre bland hackers för att utforma användarvänliga gränssnitt och att tillhandahålla manualer. När det kommer till att stödja mindre avancerade användare med att installera och köra fria program är hjälpen i bästa fall nyckfull. Som kund hos Microsoft har en oerfaren användare en del garantier. Uppstår problem kan företaget ställas till svars. För en datoranvändare som väljer att ladda ner en kopia av ett fritt program från internet finns inte samma trygghet. Utkrävande av ansvar är ganska meningslöst i det här sammanhanget. Det är till och med brukligt i fria och öppna licenser med en klausul där projektledarna avsäger sig allt juridiskt ansvar för att produkten ska fungera felfritt. Avsaknaden av förtroende är en betydande stötesten för spridningen av fri programvara till vanliga konsumenter. Denna brist har skapat en nisch för företag som säljer kundsupport och paketlösningar i anslutning till GNU/Linux. Involveringen av kommersiella intressen kan tänkas ge den skjuts som behövs för att fri mjukvara ska kunna konkurrera med företagsägd programvara också på vanliga hemdatorer. Kommers och fri mjukvara

Företag har börjat satsa stora summor i utvecklingen av fri och öppen programvara. En del företag skänker datorutrustning till hackers och andra anställer folk för att skriva programvara som licenseras under fria och öppna licenser. År 2005 omsatte IBM 16 miljarder dollar och hade 30 000 anställda som på olika sätt arbetade med fri och öppen

102

programvara. Vid en första blick kan det verka motsägelsefullt att det går att tjäna pengar på något som gratis och lagligt kan laddas ner från internet. Men myndigheter och företag sparar betydande belopp på att gå över till fri mjukvara. Det i sin tur skapar ett kundunderlag för frilansare och mindre entreprenörer. RedHat och Novell är några av de största företagen som ägnar sig åt att paketera sin egen distribution av GNU/Linux till försäljning. Ett svenskt företag vars affärsidé är baserad på fri mjukvara, MySQL, köptes våren 2008 för över sex miljarder kronor. Det första företaget som utvecklade en affärsmodell kring fri mjukvara, Cygnus, hade en slogan som sammanfattar det paradoxala med affärsidén: ”We make free software affordable”, eller på svenska ”Vi gör så att man har råd med gratis mjukvara”. Hemligheten är att kunden inte efterfrågar mjukvaran i sig själv utan en helhetslösning som kräver löpande uppgraderingar och justeringar. Därför kan det vara billigare för ett företag att anlita en leverantör av GNU/Linux än att ladda ner en gratis kopia från internet. Priset är ändå lågt eftersom omkostnaderna är små. Grovjobbet med att utveckla programmet har utförs av frivilliga och endast kringarbeten medför lönekostnader för RedHat och Novell. Det ska jämföras med de höga utgifter som Microsoft har för att skriva motsvarande programvara. Varje timme av programmering på nästa version av Windows är en avlönad timme. Onekligen hänger datorindustrins entusiasm för fri och öppen programvara samman med förhoppningen om att kunna sänka lönekostnaderna i branschen. Men det motsäger inte att det nyvaknade intresset för fri och öppen mjukvara inom företagsvärlden har haft positiva följder. Önskan hos företagen att expandera konsumentmarknaden går hand i hand med att större ansträngningar läggs på att anpassa gränssnittet till oerfarna datoranvändare. På så vis öppnas möjligheten att på allvar utmana Windows dominans över hemdatorerna. Ett annat stort plus är att de kommersiella distributörerna av GNU/Linux bedriver marknadsföring och tillhandahåller teknisk support till sina kunder. Tveklöst har etableringen av fri och öppen programvara underlättats av företagens inblandning.

103

Men inflödet av pengar är långt ifrån oproblematiskt. De oönskade effekterna som kommersialiseringen orsakar kan avläsas ur historien om Homebrew Computer Club. Teknikentusiasterna i Palo Alto förhindrade att datorteknologin stannade i händerna på militärer och elitinstitutioner. Delvis var det med draghjälp från marknadskrafterna som de lyckades i sitt värv. Visionen hos hobbyisterna om att demokratisera datorn gick hand i hand med en utvidgning och intensifiering av konsumentmarknaden i hemelektronik. Den privata konsumtionen av hemdatorer har medfört ett ökat läckage av flamskyddsmedel som sipprar ut ur det ständigt växande berget av elektroniskt skrot. Vidare har efterfrågan på billig elektronik i industriländerna legat bakom upprättandet av exportzoner i bland annat Malaysia och Kina. Arbetsförhållandena på dessa ställen är jämförbara med villkoren för en väverska i sjuttonhundratalets Lyon. Även Homebrew Computer Clubs medlemmar fick betala ett pris för sina framgångar med att etablera en konsumentmarknad i hemdatorer. Samarbetsandan i klubben vittrade sönder i takt med att pengar strömmade till. I stället för att informera om sina upptäckter började folk betrakta varandra som konkurrenter. Inom kort upplöstes gruppen. Hackerrörelsen kan stå inför en liknande situation i dag. I samband med att storföretagen blev engagerade revs en skiljelinje upp mellan anhängare av fri mjukvara och öppen källkod. Falangen kring ”fri mjukvara” är främst representerade av Free Software Foundation. Att mjukvaran är fri ser de i första hand som ett led mot politiska friheter. Begreppet ”öppen källkod” (open source) lanserades som en motkandidat till uttrycket ”fri mjukvara” (free software). Förespråkarna för den öppna källkodsrörelsen väljer att framhålla de tekniska fördelarna med en öppen källkod. En sådan framtoning faller i bättre jord hos de multinationella företagen som spelar en allt viktigare roll i hackerrörelsen. Det finns även skillnader i hur fria respektive öppna licenser är utformade. Gemensamt för bägge licenserna, och i kontrast till sedvanlig upphovsrätt, är att datoranvändaren garanteras friheten att läsa, modifiera och distribuera käll-

104

koden. Skillnaden är att den fria licensen kräver att samma friheter som gäller för originalet också medföljer alla varianter på originalet. Öppna licenser medger att delar av programkoden lyfts ut och licensieras under mer restriktiva villkor. Eftersom programmering till stor del består i att klippa och klistra i gammal källkod är skillnaden betydelsefull. Med öppna licenser ges företag och individer möjlighet att plocka godbitarna ur ett öppet utvecklingsprojekt och använda dessa i sluten programvara. Samspelet och ibland rävspelet mellan hackerrörelsen och företagsvärlden är dock betydligt snårigare än vad som först ges vid handen. Det går inte att ta till den välbekanta dramaturgin där en genuin subkultur faller offer för obönhörliga marknadskrafter. Utan tvekan ser företagen på hackers som en bricka i konkurrensen om marknadsandelar och som en billig reserv av arbetskraft. Företagen kan förlägga en stor del av arbetet med att utveckla nya datorsystem på frivilliga, obetalda programmerare. Från ett traditionellt vänsterperspektiv med rötterna i fackföreningsrörelsen är attityden hos hackers svårbegriplig. Att arbeta utan ersättning är snudd på strejkbryteri. Beredskapen med vilken den fria och öppna mjukvarurörelsen låter sig utnyttjas av företag kan tas som intäkt på hur opålitliga eller aningslösa hackers är. I själva verket är det på det viset som hackers förverkligar sin agenda. Inget företag och ingen organisation som svarar inför marknadskrafterna kan i längden argumentera emot gratis arbete. Konkurrensen om att sänka produktionskostnader blir till en hävstång för hackerrörelsen när de jobbar sig mot visionen om fri programvara, fria datormaskiner och ett anonymt datornätverk. Trots att den visionen går på tvärs med några av de mäktigaste kommersiella, polisiära och politiska intressena i världen så är det ofta samma organisationer som är de största förmånstagarna av fria mjukvaruprodukter. Exempelvis är en av de ledande användarna av fri mjukvara i världen den amerikanska militären. I det här sammanhanget kan det vara intressant att reflektera över diskussionerna som förs internt i hackerrörelsen om att fri mjukvara understödjer krigsmakten. Det är inte okontroversiellt i en subkul-

105

tur med rötter i sextiotalets freds- och alternativrörelse. Licenser som explicit förbjuder mjukvara från att användas i krigsföring har konstruerats. Men de hackers som driver denna linje har inte vunnit mycket gehör hos sina fränder. Det stora flertalet är av åsikten att ett sådant villkor är en inskränkning i användarens handlingsfrihet. Att styra hur produkten får brukas är av princip fel. Argumentet kan vid första anblicken tyckas vara utan relevans. Friheten hos en datoranvändare väger fjäderlätt bredvid frågan om krig och fred. Men resonemanget är inte grundlöst. Efterhand som militären, statsmakterna och företagen använder sig av fri mjukvara bygger de fast sig i en infrastruktur som de saknar kontroll över. Ju mer samhällets institutioner tar för sig av de tekniska lösningar som hackers bjuder ut desto kostsammare blir det att i ett senare skede förbjuda hacking. Det teknologiska och ekonomiska systemet är i allt högre utsträckning beroende av användarnas delaktighet i teknologiutvecklingen. Det märks inte minst i utformningen av internet som förutsätter att användarna kontinuerligt anpassar systemet efter ständigt skiftande och lokala behov. Varken statsmakten eller datorindustrin har kapacitet att organisera allt arbete som krävs. Samtidigt är företagen tvungna att försöka ta ett fastare grepp om källkoden, hårdvaruarkitekturen och nätuppkopplingarna. För att försvara de immateriella rättighetsanspråken på internet måste användarnas förmåga att designa datornätverket begränsas. Detta är den centrala motsättningen mellan å ena sidan datorindustrin och å andra sidan hackerrörelsen. Men i takt med att fri mjukvara vunnit terräng har datorindustrin tvingats att byta strategi. I stället för att försöka kontrollera datorerna genom mjukvaran försöker företagen reglera användarna genom datormaskinen och nätverksarkitekturen. Striden om fri versus stängd mjukvara övergår i en drabbning om fri hårdvara och fria nätverk. Fri hårdvara

Målsättningen med de så kallade trygga datorerna är att stoppa mjukvaruhacking redan på maskinnivå. Tidigare har hårdvaran inte

106

reglerat användarna särskilt effektivt eftersom de elektroniska komponenterna producerats på många olika håll och konsumenterna kunnat välja bort restriktiva produkter. Trenden är dock att industrin samordnar sin produktion för att lansera en trygg dator på bred front. För att försvara fri mjukvara blir det nödvändigt för hackers att ge sig in i en strid för fri hårdvara. Oddsen ser dock dåliga ut för hackerrörelsen. Datorindustrin har ett fast grepp om hårdvarutillverkningen. Den speciella situation som gjort storskaliga mjukvaruprojekt möjliga saknas för fria hårdvaruprojekt. Kostnaderna för att införskaffa råmaterialet till fri hårdvara behöver i och för sig inte vara oöverkomliga eftersom det mesta kan byggas av elektroniskt skrot och billiga standardkomponenter. Problemet är att för att tillverka två identiska komponenter krävs en dubbel uppsättning material och den dubbla arbetsinsatsen. Gruppen av utvecklare som kan involveras i ett fritt hårdvaruprojekt är därför starkt begränsat både till antalet och rent geografiskt. Antingen måste utvecklingsprojektet lokaliseras till en fysisk plats eller också får utvecklarna nöja sig med datorsimuleringar av hårdvaran. Ett annat stort hinder är att hårdvara till skillnad från mjukvara skyddas av patent och inte av upphovsrätt. Det går inte att som under upphovsrätten kringgå en patenterad lösning genom att komma på ett alternativt tillvägagångssätt. Patentinnehavaren ”äger” problemet och alla sätt att lösa det på. Trots dessa svårigheter pågår en mängd experiment med att utveckla fri hårdvara. Det viktigaste villkoret finns nämligen för handen, människorna med kunskapen, tiden och intresset. En del är ingenjörsstudenter, en del har lämnat utbildningssystemet utan att ha sugits upp i arbetslivet, åter andra arbetar som ingenjörer men får inte utlopp för sin kreativitet under arbetstiden. Personlighetstypen är den samma som för mjukvaruhackers med den skillnaden att deras passion ligger i att konstruera hårdvara. En av dem, Damjan Lampret, startade OpenCores år 1999. Gruppen har växt till att bli en samlingspunkt för hårdvaruhackers som vill tillverka en fri dator. Totalt samlar OpenCores 2 000 entusiaster som arbetar med över 300 utvecklingsprojekt. Antalet användare

107

beräknas till över 10 000 företag och organisationer och inkluderar Intel, IBM, AMD och Motorola. Ett annat prov på att OpenCores är en faktor att räkna med är att Lampret vid upprepade tillfällen har varnats av företag att inte ge sig in på deras affärsområde. Prestandan på processorerna som OpenCores utvecklar ligger långt bakom industrins. För att göra en inbrytning krävs att hårdvaruhackers drar nytta av sina starka sidor. Exempelvis är inte hastigheten på processorn avgörande i alla tillämpningar. En utvecklingstrend som ännu är i sin linda är att mikrochips integreras med vardagsföremål i stället för att sitta i en persondator. Designen på mikrochipsen kan då förenklas och anpassas till ett par begränsade funktioner. Troligtvis är det hårdvaruhackers och inte datorindustrin som kommer att ligga i framkanten av att uppfinna nya användningar för tekniken. Ett annat sätt att kringgå industrins försprång i teknisk prestanda är att inrikta sig på behov som de kommersiella tillverkarna ignorerar eller är förhindrade att gå till mötes. Två behov som datorindustrin troligen inte kommer att kunna eller vilja uppfylla är önskemål om fria informationsutbyten och anonymitet. I den mån som dessa funktioner är efterfrågade bland stora konsumentgrupper har hårdvaruhackers ett potentiellt övertag gentemot industrin. Om visionerna hos den fria hårdvarurörelsen ska realiseras måste de få till stånd en massproduktion av fri hårdvara. I nuläget verkar det endast kunna ske med uppbackning av ett eller flera multinationella företag. Kanske blir det kostnadseffektiviteten som tvingar företagsvärlden att anamma de öppna, tekniska lösningar som hårdvaruhackers jobbar med. Men att företag ger sitt stöd till hårdvaruhacking räcker inte för att förverkliga de frihetliga ambitionerna bakom fri hårdvara. Hade tillverkningen och distributionen av programvara berott på datorindustrin skulle exempelvis anonyma fildelningstjänster aldrig ha kommit till stånd. Verkligt fri hårdvara förutsätter något så utopiskt som en decentralisering av massproduktionen av hårdvara. Och blickar man några år framåt i tiden finns tecken på att detta scenario kan bli verklighet. Ett första steg enligt Damjan Lampret vore om de två tillverkarna av proces-

108

sorer, Intel och AMD, började att använda mer flexibla teknologier. Sedan flera år tillbaka finns prototyper som gör det möjligt att programmera om hårdvaran precis som om det vore mjukvara. Det skulle öppna helt nya perspektiv för hårdvaruhackers. Lampret tror att programmerbar hårdvara kommer att införas på sikt eftersom den nuvarande metoden för att öka datorkapaciteten är en teknisk återvändsgränd. Flexibel, programmerbar hårdvara är en trend inom industrin som helhet. Avståndet minskar mellan småskalig hemproduktion och industriell men flexibel massproduktion. Ett bevis på det är ett pilotprojekt under namnet Fabrication Laboratories, förkortat till FabLab, och framtaget av forskare på Massachusetts Institute of Technology. Ett FabLab är en maskinpark liten nog att rymmas i ett garage men kapabel att framställa nästan allting som kan produceras i en fullskalig tillverkningsindustri. Tack vare ett enkelt datorgränssnitt går det snabbt att sätta maskinerna i produktivt bruk. I ett första experiment har MIT:s forskare låtit placera ut FabLabs i fattiga amerikanska innerstäder och på landsbygden i utvecklingsländer. Uppfinningsrikedomen bland lokalbefolkningen har visat sig vara stor. Maskinparken används för att lösa lokala behov som industrin bortser från eller saknar kännedom om. Nästa steg är att maskinparken integreras i en enda maskin. En sådan apparat måste samla alla möjliga funktioner under sig, att skära, borra, slipa, löda och svetsa, och göra det i nästan vilket material som helst. Faktum är att en första ansats till att konstruera en universalfabrik av det slaget är under utveckling av en grupp forskare i Bath i Storbritannien. Projektet är döpt till Self-Replicating Rapid Prototyper eller RepRap och är en variant på de maskiner som sedan länge har använts i bilindustrin. Rapid Prototyper bygger upp tredimensionella objekt i plast men kan också använda metallegeringar för att tillverka kretskort. Tanken är att de flesta vardagsföremål och det mesta inom hemelektronik ska kunna skapas med hjälp av maskinen. Ändå mer spännande är att den är designad för att tillverka komponenterna med vilka en användare kan montera ihop en andra RepRap. Som

109

en blinkning till hackerrörelsen har forskarna låtit licensiera hela projektet under General Public License. Förhoppningen är att maskinen ska kopieras och spridas på samma sätt som fri mjukvara distribueras i dag. En exponentiell spridning där varje RepRap gör en dubblett av sig själv om dagen kommer på en månads tid att ha försett alla människor på jorden med ett eget exemplar. Det ger en fingervisning om hur hemmatillverkning för personligt bruk kombinerat med oändlig reproducerbarhet kan skapa ringar på vattnet som får samma omfång som industriell massproduktion. Begränsningar uppkommer förstås i tillgången på material, i energitillförsel och miljöbelastningen. Men forskarna sätter sin tillit till den evolutionära process genom vilken RepRap kontinuerligt kommer att reproduceras och förfinas. Uppstår brist på råvaror går det att modifiera designen för att återanvända plast eller för att använda växtplaster. Huruvida forskarnas förhoppningar på FabLab och RepRap kommer att infrias är en öppen fråga. Likafullt ger forskningsfronten en fingervisning om åt vilket håll som en ständigt mer flexibel industri styr. Ifall drömmen om en fabrik som körs på köksbordet går i uppfyllelse kommer det få stora följdverkningar. Det skulle innebära samma möjlighet att reproducera en kopia utan stigande marginalkostnader som i dag kännetecknar digital information. Storskaliga utvecklingsprojekt som GNU/Linux blir möjligt att upprepa inom hårdvarusektorn. Samma fanbaserade kreativitet som nu frodas på internet, på Youtube, bloggar och Wikipedia, kan härnäst komma att spilla över till den fysiska och elektroniska närmiljön. Konsekvenserna är inte i första hand teknologiska utan sociala och politiska. Med början i Theodor Adornos kritik i 1930-talets Tyskland och fram till dagens immaterialrättskritiska rörelse har kulturindustrin beskyllts för att passivisera mediekonsumenterna. Den passivitet som massmedierna invaggat oss i som konsumenter av underhållning bleknar dock i jämförelse med passiviteten som tillverkningsindustrin har försatt oss i som mottagare av färdigprodukter. Drömmen om en fabrik för köksbordet är detsamma som ekonomisk direktdemokrati.

110

Men alla parter i samhället skulle inte gynnas av en sådan utveckling. Vitvaruhandlare, möbelfabrikanter och elektroniktillverkare, tillsammans med facken i dessa industrier, skulle reagera på samma sätt som musik- och filmindustrin gör nu. Krav skulle resas på statliga ingripanden mot hårdvarupirater för att skydda arbetstillfällena inom tillverkningsindustrin. Scenariot kan tyckas avlägset. Likafullt kastar denna tillspetsade framtidsvision ljus på dagens fildelningsproblematik. Vad lagarna, polisinsatserna och mediekampanjerna syftar till är inte bara att skydda intäkterna för film- och musikindustrin och deras artister. På ett djupare plan avser denna mobilisering av resurser och polisiära befogenheter att återställa företagens och staternas kontroll över teknikutvecklingen. Fria nätverk

Existensen av en sådan motsättning är som tydligast i konflikterna kring utformningen av det elektroniska nätverket. Dessa konflikter kan sägas ha sin upprinnelse i det vägskäl som uppstod med radioteknologin. I ett tidigt skede fungerade radioapparaten både som en sändare och en mottagare. I hög utsträckning byggdes tekniken av radioamatörer och frekvenserna för att sända radio var öppna för alla. I USA fanns i början av förra seklet runt tiotusen radioentusiaster. Vid första världskrigets utbrott förbjöds radiosändningarna av säkerhetsskäl. Efter kriget togs verksamheten över av bolag samtidigt som frekvenserna reglerades. Föreställningen inpräntades hos allmänheten att radioapparaten enbart var en mottagare av radiosignaler. I Amerika blev radion till ett medel för konsumtion av musik och underhållning. I Europa kontrollerades teknologin av statsmakterna och var framförallt ett instrument för att förmedla kommunikéer och uppfostra medborgarna. Men minnet fanns kvar av radion som något kvalitativt annorlunda. Bertolt Brecht skrev 1932 att envägskommunikationen i radiomediet borde ersättas med ett nätverk av radiovågor där gränsen mellan sändare och mottagare suddades ut och alla blev medproducenter. Först med det elektroniska nätverket kom Brechts dröm om ett

111

nätverk av medproducenter att realiseras i större skala. Men övertron på internets frihetliga egenskaper riskerar att bli till en återvändsgränd. Det faktum att informationen kan ta flera vägar genom internets labyrinter döljer hur asymmetrisk arkitekturen i själva verket är. Exempelvis är atlantkabeln en livlina som inget företag i datorbranschen har råd att bli avskuren från. Efter en serie uppköp och partnerskap under nittiotalet ägs den fysiska infrastrukturen av ett fåtal multinationella jättar. Nationella och lokala internetleverantörer är sårbara för påtryckningar från dessa bolag. Instrumenten finns därför till hands för att reglera informationsflödena på det elektroniska nätverket. Samma politiska och ekonomiska krafter som förhindrade att radioteknologin utvecklades till ett medium för tvåvägskommunikation hotar att göra likadant med internet. För operatörerna och underhållningsindustrin vore idealet att internet utvecklades i riktning mot en interaktiv tv-apparat. Det skulle innebära att ett större utrymme ges åt trafik som går nedströms från server till klient medan trafiken uppströms kraftigt beskärs. Nedladdning av underhållning snabbas på och den enda signal som behöver gå uppströms i nätverket är klicket med vilket kunden gör sina val och ger sitt godkännande till licensavtalen. En näraliggande tanke hos telebolagen är att förändra internets arkitektur för att kunna differentiera överföringshastigheten mellan olika användningar. Genom att ge vissa kunder företräde i nätverket kan operatörerna favorisera användningar som generar vinst åt det egna företaget. I motsvarande grad sänks överföringshastigheten för användningar som genererar vinst åt konkurrenterna eller inte genererar vinst alls. Förslaget motiveras med att en differentiering av trafiken skulle förhindra att kablarna överbelastas. I själva verket är det affärsmässiga motiv och inte tekniska skäl som ligger bakom viljan att införa prisdiskriminering på internettrafiken. Om telebolagens ambitioner realiseras innebär det en kraftig begränsning av trafiken som går mellan klienter, där informationen löper i bägge riktningarna utan att göra åtskillnad på ”uppe” och ”nere”. Tvåvägskommunikationen avskaffas i allt utom till namnet.

112

Internet kommer inte räddas av någon särskild anarkistisk kvalité hos informationsteknologin. Datornätverket har inga inneboende egenskaper som skiljer det från radioteknologin. Ifall det finns en skillnad mellan dagens situation och den som rådde i början på nittonhundratalet består den i att hackers är fler och bättre organiserade än vad amatörradioentusiasterna var. Den första ansatsen till en mobilisering för fria nätverk togs av den legendariske aktivisten Abbie Hoffman. Hans strå till stacken bestod i att starta fanzinet Youth International Party Line år 1971. Pamfletten blev den samlande referensen för rörelsen av phone phreaks. I Abbie Hoffmans fanzine utbytte läsarna tips om kryphål i telefonbolaget AT&T:s system för att ringa gratis långdistanssamtal. Den mest färgstarka karaktären i samlingen av phone phreaks var Captain Crunch. Namnet tog han från maskoten på ett cornflakespaket. I cornflakespaketet medföljde en visselpipa som ljöd i samma frekvens som telefonbolaget använde för att styra sina telefonväxlar. Genom att vissla in i telefonluren kunde Captain Crunch ta kontroll över telefonnätverket. Andra phone phreaks tog över telefonväxlarna med hjälp av hemmabyggda apparater. Phone phreaks spelade en marginell roll men deras uppdykande ger skäl för att känna en viss tillförsikt. Hur internet än utformas i framtiden kommer det att finnas vägar runt grindlåsen och folk som är villiga att utforska dessa passager. Lustigt nog kan det vara med radioteknologins hjälp som något av anarkin hos det tidiga internet kan bibehållas. I det trådlösa nätverket skickas informationen via radiovågor i stället för via kablar. Trafiken går från dator till dator. Överföringen är därför inte beroende av en infrastruktur som ägs av företag eller stater. Signalerna går på en radiofrekvens som tidigare inte ansågs kommersiellt gångbar och där utrymmet har lämnats oreglerat. Bland annat används frekvensen för att styra garageöppnare. Radiovågorna når inte särskilt långt och räckvidden på de trådlösa nätverken är liten. Begränsningen har dock haft den positiva sidoeffekten att grannar har tvingats till att samarbeta kring tekniken. För att täcka in ett större område måste sändarna placeras i en sammanhängande kedja. Många storstäder i

113

utlandet täcks in av trådlösa nätverk som har byggts upp av gräsrotsrörelser. I Sverige har den tidiga satsningen på bredbandsuppkopplingar varit ett hinder för tillväxten av trådlösa nätverk. I stället är det företagskedjor och kommuner som sent omsider har börjat investera i tekniken. Vem som driver på utvecklingen har stor betydelse för hur det trådlösa nätverket utformas. Aktivisternas nätverk är öppna och vem som helst som är inom räckvidd kan haka på med sin dator. Öppenhet garanterar anonymitet hos datoranvändaren. Ingen kan med säkerhet säga om en datafil har laddats ner av nätverkets ägare eller av en tillfällig besökare. I företagens regi dras brandväggar upp kring de trådlösa nätverken och krav ställs på inloggning och lösenord. På så vis kan betalningsmekanismer införas samtidigt som det blir möjligt för myndigheter och rättighetsinnehavare att identifiera lagöverträdelser. Ansträngningarna med att reglera kommunikationen på internet kommer aldrig nå vägs ände. Binär data är närmast att likna vid morsekod. Datan kan överföras med vilket medium som helst, det är bara fantasin som sätter gränser. Teoretiskt sett går det att skriva ut en upphovsrättsskyddad ljudfil i ett nummer eller en streckkod och skicka papperet med posten. När mottagaren har scannat in numret i sin dator kan hon plocka fram musikfilen på nytt. Ett färgstarkt exempel på det är protokoll RFC1149. Protokollet är avsett för internettrafik med hjälp av brevduvor och skrevs i början på 1990-talet som ett aprilskämt. Men tio år senare prövade en grupp norska hackers att genomföra idén och kunde konstatera att anslutningen fungerade. Slutsatsen av deras experiment är att alternativa kanaler går att upprätta, men att begränsningarna sitter i överföringshastigheten och möjligheten att utvidga modellen för att ansluta en kritisk massa av användare. Inte desto mindre ger det en fingervisning om vidden av möjligheter som hackers kan utforska för att kringgå centraliseringen av kommunikationssystemen. Ett projekt som för närvarande utvecklas av en grupp tjeckiska hackers är att överföra information med hjälp av ljusdioder. Ett tänt ljus motsvarar en etta och ett släckt ljus en nolla. Lamporna är mon-

114

terade på taken och informationen skickas från ett hustak till ett annat. Räckvidden är för tillfället 1,4 kilometer och överföringshastigheten uppgår till 10 Mbps. I Prag finns ett helt nätverk av dioder som täcker in en stor del av staden. Liknande nätverk är under uppbyggnad i andra större städer i Östeuropa. En fördel med att skicka information med hjälp av ljussken i stället för med radiofrekvenser är att luftrummet är en allmänning. Ljusspektrat har inte hägnats in av licenser och egendomsrätter. En annan fördel med teknologin är att det inte går att tjuvlyssna på överföringen eftersom ljusstrålen är för svag för att kunna avläsas från sidan. Dioden kan endast avläsas av mottagaren som är placerad direkt framför ljuskällan. Tekniken är döpt till Ronja och initiativtagaren Karel Kuhavy bekräftar att han var inspirerad av Astrid Lindgrens hjältinna. Rövardotter är ett passande namn på ett nätverk som kan tänkas komma att användas för anonym dataöverföring. När aktivisten Abbie Hoffman engagerade sig i subkulturen kring phone phreaks i början på 1970-talet föreställde han sig att befrielsen av kommunikationerna var det första steget mot en folkligt resning. Hans förhoppning om att fria kommunikationer skulle leda till radikal, politisk förändring kan i dag uppfattas som naivt. Men på sätt och vis fick Hoffman rätt. Hemmabyggda modem spelade en viss roll under sammetsrevolutionen i Tjeckien år 1989. Möjligheten att kommunicera obehindrat över telenätverket underlättade för det civila samhället att organisera sig mot den Sovjettrogna regi­ men. Säkerhetspolisen avlyssnade telefonerna men myndigheterna kunde inte dechiffrera lätet från modemen. Erfarenheterna var desamma i Sydafrika där telefonmodem användes av fack­föreningar och kyrkor som motsatte sig apartheidregimen. Än i dag används tekniken av oppositionella i Vietnam och på andra ställen eftersom statsmakterna censurerar internetuppkopplingarna men ofta förbiser telefonjacken. En parallell kan dras fram till dags datum och betydelsen av mobiltelefonin i ett flertal folkliga resningar. Ett exempel är kuppförsöket i Venezuela mot presidenten Hugo Chavez den 11 april 2002. De privata tv-stationerna och tidningarna

115

stödde kuppmakarna och informerade inte om krisläget i landet. Uppmaningar om att gå ut och demonstrera till stöd för den folkvalda regeringen spreds via sms-meddelanden. På kort tid fylldes huvudstaden Caracas gator med demonstranter vilket bidrog till att kuppen misslyckades och presidenten återinsattes efter två dygns arrest. Det ger en indikation om att agendan som intresserar hackers har betydelse långt utanför den egna subkulturen. Decentralisering av kommunikationerna, informationsfrihet och en absolut rätt till anonymitet på internet är viktiga stridsfrågor och utgången i dessa kommer att påverka samhällsutvecklingen i stort. Summering

Hackerrörelsens enskilt största bedrift är att de har uppfunnit en ny modell för att självorganisera arbetskraften. I stället för att skapandeprocessen organiseras av företagsledningar och marknader styrs teknologiutvecklingen här av leklusten i de subkulturella gemenskaperna. En förutsättning för att deras modell ska fungera är att kunskaperna och verktygen för att skriva mjukvarukod finns allmänt tillgängliga. Trösklarna för medverkan måste vara lågt satta så att en kritisk massa av frivilliga kan bli involverade i ett projekt. Därav vikten som hackers lägger vid fri information. Kravet grundar sig inte i första hand i en ideologisk övertygelse. Att information är fri är ett villkor för hackerrörelsens existens. Mot deras modell står en företagsledd teknologiutveckling där kunskapen över systemen är sluten och otillgänglig. På grund av arbetsdelningen i företaget och i samhället förblir arbetarna och konsumenterna ovetandes om hur tekniken fungerar. Monopoliseringen av kunskapen är kärnan i taylorismen. Med hemdatorerna har taylorismen spridit sig från fabriksgolvet till vardagsrummet. Industrin är tvungen att försöka begränsa det tekniska kunnandet hos användarna för att försvara de immateriella egendomskraven på internet. Problemet för industrin är att konkurrensen om att sänka kostnaderna pressar företagen till att anamma den öppna modell som hackers arbetar med. Tydligast demonstreras detta på mjukvaruområdet av framgång-

116

arna för GNU/Linux. Men hackers engagerar sig även i bygget av fri hårdvara och fria nätverk. Det väcker frågan om deras modell kan finna tillämpningar på områden utanför datorsektorn. Begreppet öppen källkod har emigrerat vitt och brett och kan ses lite varstans. Till de mer oväntade tillämpningarna av konceptet hör idén med OpenCola. Receptet på OpenCola experimenteras fram och ändringarna dokumenteras på en webbsida. Målsättningen hos initiativtagarna är att kontinuerligt arbeta sig fram till det legendariska, hemliga receptet på Coca-Cola. Harvard har hakat på med Open Law där allmänheten inbjuds till att diskutera rättsfall och lagförslag. Förhoppningen är att det ska resultera i nya infallsvinklar och mer robusta juridiska argument. Under rubriken ”öppna studiekurser” publicerar MIT sitt kursmaterial på internet. Deras initiativ kan ses som en variant på svensk folkbildningstradition men med ett trendigare namn och för en internationell publik. Ofta är ordet ”öppen” en tom etikett som fästs på samma gamla vanliga namn. Inspirationen kommer från den fria mjukvarurörelsen men förutsättningarna saknas. Det lysande undantaget är inom kulturområdet. Här finns en lång historia och en mängd utövare som skapar kultur efter samma principer som hackers skriver fri mjukvara. Det engelska ordet för dessa personer, fans, saknar en motsvarighet på svenska. Fans och hackers har växt fram ur samma subkulturella mylla och delar en gemensam referensram. Utöver det historiska och identitetsmässiga släktskapet mellan fans och hackers finns en strategisk koppling mellan fri kultur och fri teknik. Vilken datorteknologi som blir standard avgörs till stor del på den kulturella arenan. Utvecklingen mot digitala lås och elektronisk övervakning drivs på av medieindustrins vision om kultur och underhållning som ett innehåll som levereras mot betalning. Om en annan kultursyn vinner terräng har det genomslag även på teknologiområdet. Nästa kapitel tittar på förutsättningarna för en fri kultur.



117

118

Fri kultur Inledning

All uppmärksamhet är riktad mot ringen. Hundratals ögon följer dansen mellan de två svettiga kropparna. Den ene kämpen måttar med sitt vapen och slaget landar på en blå trafikskylt som motståndaren kastar upp i sista stund. Utmattade faller de bakåt igen och tar ett par andetag av den heta luften. Otåligheten ökar hos publiken. De är lika fantasifullt utstyrda som kämparna i ringen. Vitpudrade peruker, bröstplåt av rostiga metallstycken, pälsdekorationer och plastslangar är några detaljer som sticker ut. Kämparna gör nya utfall men i folkhopens utkant har blickarna vänts åt andra hållet. Oron sprider sig inåt i vimlet av åskådare. En man släpas bort av en grupp clowner och några försöker att ingripa. Berättandet flyttar vidare till en ny hållpunkt. Publiken som för en stund sedan tittade på de två kämparna befinner sig nu själva i händelsernas centrum. Rollen som betraktare och aktör böljar fram och tillbaka mellan de tusen lajvrollspelarna som är samlade i stenbrottet i Kinnekulle sommaren 2002. Under tre dagar skapade de Futuredrome, ett evenemang som initiativtagarna hade utropat till Sveriges största allkonstverk. Samtidigt som lajvet pågick debatterades Futuredromes anspråk på att vara ett allkonstverk på rikstidningarnas kultursidor. Lajvrollspel hade då bedrivits i tjugo års tid utan att saken tidigare hade tagits upp till diskussion. Att det blev debatt den här gången berodde på att erkända kulturpersonligheter som Henrik Wallgren, Freddie Wadling och Irma Schultz deltog i Futuredrome. Mediebevakningen av lajvet var överlag positiv men på frågan om Futu-

119

redrome kunde kallas för konst blev svaret från kulturskribenterna nej. Likafullt måste en besökare stanna upp och beundra arbetsinsatsen bakom arrangemanget. Sexhundra ton skrot hade släpats till stenbrottet för att uppföra fem våningar höga byggnadskomplex. Tusen personer hölls med mat, vatten och latriner. Futuredrome var ett lajvrollspel i mastodontskala men långt ifrån det enda. Varje år arrangeras ett hundratal större och mindre uppsättningar i svenska skogar utan att de orsakar medial uppståndelse. Under veckor eller månader jobbar frivilliga med att bygga upp hela byar som rivs efter en helgs spelande. Kostnaderna för material och hyra täcks huvudsakligen genom deltagaravgifter. Endast undantagsvis drivs evenemangen med vinstsyfte. De sista åren har det startats en handfull företag inom hobbyn. Men för merparten av lajvarrangörerna och de medverkande finns varken utsikten eller ambitionen att leva på verksamheten. Om lajvrollspel definierades som kultur skulle det knappast vara trovärdigt att påstå att kultur inte skapas utan ekonomiska incitament. Och lajvrörelsen är inte det enda exemplet. Listan på skapande aktiviteter som bedrivs utanför upphovsrättens hägn kan göras lång: gatufester, gatukonst, graffiti, experimentell musik, fanproducerade texter och videor, och så vidare. Flera av dessa subkulturer är organiserade kring konstnärliga uttrycksformer som har växt fram på internet. Samtidigt återkopplar de till en äldre tradition av folkmusik, körsång, arbetarteatrar, handarbete och hemslöjd, för att bara nämna några exempel. Det historiska perspektivet tydliggör att amatöriseringen av kulturutövandet inte är en ny företeelse. Rimligare vore att sätta en parentes kring nittonhundratalet och en professionalisering som har drivits så långt att ett konstnärligt uttryck endast uppfattas som kultur om det utförs av yrkesmän. I detta kapitel får diskussionen om lagförslag, straffsatser och ersättningsnivåer träda åt sidan. Utmaningen mot immaterialrätten är mycket mer genomgripande än vad som speglas i konflikterna kring fildelningsnätverken. Bokens huvudargument är att immaterialrätten i sista instans handlar om formerna för den konstnärliga skapandeprocessen. Immaterialrätten understödjer sådant skapande som

120

bedrivs på en marknad. På marknaden dras en gräns mellan säljare och köpare och därför mellan kulturproducent och kulturkonsument. I de uttryck som växer fram i subkulturer på internet och på gatan görs ingen åtskillnad mellan aktör och åskådare. Alla inblandade deltar i lika hög grad i den konstnärliga processen. Då blir det svårt att motivera varför några ska ha betalt och andra ska betala för ett verk som alla gemensamt har medverkat till. Upphovsmannen med privilegierade rättigheter över verket har ingen självklar plats i kollektiva skapandeprocesser. Det är på denna nivå som immaterialrättens moraliska grunder skakas på djupet. Utmaningen är i första hand av filosofisk art men saknar inte en politisk udd.

Definition av deltagarkultur

Inledningsvis behövs en definition av deltagarkultur och ett klargörande av hur den skiljer sig från annat kulturutövande. Det väcker frågan vad som definieras som kultur i dagligt tal. Den immaterialrättsliga diskussionen förs med ett underförstått antagande om vilka typer av aktiviteter som räknas som kultur och konst. Vid en närmare granskning blir det klart att kategoriseringen bygger på en löslig och föränderlig konvention. En ständig dragkamp pågår mellan olika intressenter för att definiera gränserna för kultur. Innanför råmärket finns kulturstipendier att söka, upphovsrätter att försvara och publicitet att vinna. Skapandet som befinner sig på fel sida om gränsen kallas ömsom för lek, ömsom subkultur eller folkkultur, och andra gånger för vandalism. Dessa skapandeformer betraktas vanligen som en restprodukt av aktiviteter som har misslyckats med att nå upp till kriterierna för att vara kultur. Ambitionen här är att finna en positiv definition av dessa skapelseformer. En sådan definition måste ta fasta på det kollektiva berättandet. Gemenskapen av medproducenter framträder i det att den namngivna upphovsmannen avlägsnas från verket. Hacking, rejv, graffiti, parkour och lajv är ett axplock av aktiviteter som uppfyller kriteriet. Dock uppstår nya mutationer ständigt och avgränsningen måste därför hållas öppen. Just frånvaron av en originalframställning gör att dessa ut-

121

tryck tenderar att vara instabila och diffusa i kanterna. Inte heller finns det någon samlande erfarenhet eller identitet hos utövarna att peka på. Den gemensamma nämnaren för de företeelser som hä­danefter kallas för deltagarkultur är att skapandeformen inte utgår från en tydlig rollfördelning mellan sändare och mottagare. Det står i kontrast till nästan allt skapande som vanligen brukar räknas till ”kultur”. Under diskussionens gång kommer jag att kontrastera deltagarkultur med institutionaliserad kultur och peka ut skillnaderna. Uppdelningen är praktisk för att åskådliggöra min poäng men den är aldrig definitiv. Deltagarkulturen har flytande gränser även gentemot den institutionaliserade kulturen. I själva verket lånar de flitigt från varandra, många utövare av deltagarkultur hoppas att kunna försörja sig inom en etablerad kulturgren samtidigt som institutionerna experimenterar med uttrycksformer tagna från deltagarkulturella gemenskaper. En viktig gradskillnad mellan deltagarkultur och etablerad, institutionaliserad kultur är att arbetet i deltagarkulturella gemenskaper i högre utsträckning är självpåtaget. De inblandade är juridiskt och ekonomiskt obundna vid verksamheten och sammanhanget. I denna begränsade mening är deras arbete frivilligt. Därmed inte sagt att arbetet som bedrivs på kulturinstitutionerna är påtvingat. Men i den mån som utövarna är avlönade, eller när en förhoppning om att bli det en dag, tyngs deras konstnärliga verksamhet av ett helt annat allvar. Alla de avväganden som hör arbetslivet till gör sig påminda också i kulturlivet. Avsaknaden av juridiska och ekonomiska bindningar betyder inte att deltagarkulturella gemenskaper är mer jämlika. Tvärtom är de informella hierarkierna starka. Status är en viktig drivkraft för många, vilket i hög grad förklarar varför folk är motiverade till stora, gemensamma ansträngningar utan någon ekonomisk kompensation. Dock är de interna maktkonstellationerna nödgade att anpassa sig till den enkelhet med vilken medlemmarna kan lämna gruppen. Friheten att ”rösta med fötterna” har stor betydelse för hur makt utövas i en grupp. Rörelsefriheten är tagen till sin extrem i de samverkansformer som har växt fram på internet. Ex-

122

empelvis utvecklas fri programvara alltid under hotet om att någon tar programkoden som utgångspunkt för ett rivaliserande projekt. På hackerslang heter det ”forking”. Den svenska motsvarigheten är ”förgrening”. En av de viktigaste poängerna med Foss-licenser är att de garanterar att alla har rätt till att starta en rivaliserande gren med den befintliga källkoden. Initiativtagaren har ofta ett stort inflytande över gruppen i egenskap av sin kännedom om systemet och sin prestige, men hon har inga privilegierade, juridiska rättigheter över materialet och därmed inte heller över användarna av materialet. Syftet med upphovsrätten är just att instifta en sådan makt hos rättighetsinnehavaren. Kultur som utövas innanför immaterialrättens hägn är kringgärdad av juridiska och ekonomiska realiteter som försvårar för individen att lämna gruppen. Detta avspeglas även i hur man förhåller sig till verket och till idén om ursprunglighet. Föreställningen om ett original böjer skapandeflödet kring det förflutna. I kollektiva skapandeformer är utförandet under ständig omprövning och initiativtagaren till ett projekt kan inte göra samma anspråk på sin och verkets integritet. Den flytande skapandeprocessen i en deltagarkultur återknyter till en muntlig tradition som dominerade fram till artonhundratalet och etableringen av ett romantiskt författarideal.

En historisk översikt över författarskapet

Namnet som all västerländsk litteratur börjar med, Homeros, kan tjäna som startpunkt också i sökandet efter konstruktionen av författarskapet. Under de senaste åren har forskare rest allt fler tvivel kring om denne man någonsin existerade. I händelse att en enskild man vid namn Homeros var ansvarig för Odysséen och Iliaden så är texterna med största sannolikhet sammanställningar av muntliga berättelser. Det säger mer om eftervärlden att dessa verk gavs ett namn och en författare än det säger om författarens ställning i det antika Grekland. Att forskare i dag uttyder en kakofoni av röster i det som en gång var Homeros entoniga stämma är säkert också det ett tecken i tiden. Inom akademin har den muntliga tra-

123

ditionens betydelse för kultur och vetenskap så sakteliga kommit att uppvärderas. Fram till artonhundratalet var det spelmannen och sagoberättaren som förvaltade det gemensamma kulturarvet. Här var upphovsmannaskapet underordnat framförandet. Med varje ny framställning modifierades berättelsen beroende på stämningen hos publiken, plötsliga infall från spelmannens sida och lokala omständigheter. Med andra ord befann sig det folkliga kulturarvet i konstant förändring. Skrivspråket tjänade som ett komplement till den muntliga framställningen och dess huvudsakliga uppgift var att bevara historiska dokument, framförallt antikens tänkare och kristna läror. I tillverkningen av böcker var den medeltida författaren endast en bland många andra hantverkare. Illustratören och bokbindaren hade samma anspråk över verket som skribenten. Det var först med romantiken i början på artonhundratalet som föreställningen om originalitet och individuellt författarskap fick genomslag på allvar. Idéströmningen var delvis en reaktion mot upplysningen, moderniseringen och den ekonomiska rationalitet som följde i industrialismens fotspår. Som en motbild till allt detta upphöjdes konstnären och författaren och hon försågs med en utomvärldslig aura. Den känslomässiga investering som gjordes i författarskapet låg senare till grund för författarnas krav på att deras litterära produktion borde tillhöra dem som en privat egendomsrätt. Det var budskapet i den kampanj som leddes av Victor Hugo i slutet av artonhundratalet. Kampanjen resulterade i Bernkonventionen där upphovsrätten för första gången stadfästes över nationsgränserna. Ett borgerskap med smak för ströläsning utgjorde underlaget för en begynnande konsumentmarknad i böcker. Bokmarknaden drev i sin tur fram införandet av egendomsrätter över litterära verk. Försäljning av böcker blev för första gången till den huvudsakliga inkomstkällan för författare. Tidigare hade skribenterna försörjts av en mecenat eller arbetat för kyrkan. I detta ligger en viss ironi. Romantikens uppror mot den ekonomiska rationaliteten slutade i att dess hyllade hjälte, konstnärsgeniet, intog rollen av en krämare på idéernas och

124

ordens marknad. Denna roll har bestått ända fram till dags datum. Men slutet för det romantiska författaridealet var inskrivet redan vid dess tillkomst. Bokmarknaden har uppgått i underhållningsindustrin och skrivprocessen rationaliseras precis som tillverkningen i vilken annan industri som helst. Den sakrala upphöjdhet som har omgett det romantiska författaridealet flagnar snabbt när yrket blir till ett jobb vilket som helst. Precis som i ekonomin i övrigt fasas bokmarknaden ut av monopolbildningar. Upphovsrätten, som möjliggjorde en marknad i kultur till att börja med, får en ny innebörd när rättigheterna ansamlas hos ett fåtal världsomspännande konglomerat. Det upphovsrättsliga skyddet fungerar nu som ett växthus för att skynda på koncentrationen av ägande inom kultursektorn. I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn. Författaren tynar bort tillsamman med den fria bokmarknad som hon sprang fram ur. Författarens död utlystes redan under revolutionsåret 1968 av den franske litteraturkritikern Roland Barthes. Han argumenterade för att den individuella författaren inte ensam är skapare till det litterära verket. Berättelsen kommer endast till liv i läsningen av verket och därför är det läsaren som är verkets centralgestalt. När läsarkollektivet inkluderas i skapandeprocessen förlorar upphovsmannen sin särställning. Roland Barthes utfästelse kan förstås på två olika sätt. En tolkning är att tvåvägskommunikationen mellan författare och läsare alltid har existerat men att den har dolts av en ideologisk konstruktion som upphöjt författarens roll. Alternativt kan man förstå gravskriften över författaren som en historisk rörelse bort från det individuella författarskapet. I flera decennier har litteraturteoretiker arbetat med Roland Barthes tes. Dock har resonemangen ofta blivit krystade och akademiska. Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer däremot är författarens död en realitet.

125

Framväxten av kollektiva skapandeformer

Det romantiska författaridealet kan dateras till början på artonhundratalet. Dock har det aldrig varit allenarådande. Idén vann främst gehör hos borgerskapet i Europas och USA:s metropoler. På landsbygden och i arbetarklassen levde traditionen av muntligt, kollektivt berättande kvar en bra bit in på nittonhundratalet. Inte minst fördes traditionen vidare inom folkmusiken och i jazz och blues. Jazzen hämtade inte bara rytm och melodi från den afrikanska kontinenten utan också ett förhållningssätt till det konstnärliga utförandet. Improvisation, referenser till andra verk och flitigt lånande av idéer fram och tillbaka var ett självklart inslag i dessa musikstilar. När svart musik vann erkännande och blev kommersiellt gångbar införlivades den alltmer i den vita musikindustrins strukturer. Gränsen mellan det kollektiva och det individuella författarskapet är flytande. Ibland är det det romantiska författaridealet som inspirerar till kollektivt skapande. Ett exempel på det var de litterära klubbar som blev populära bland borgerskapets kvinnor under artonhundratalet. Klubbarna präglades av ett ledigt förhållningssätt till originalverket och till författaren. Böcker kopierades och lånades ut mellan medlemmarna och kvinnorna skrev gemensamma berättelser utan att underteckna med sina namn. Intresset för att producera tryckmaterial och få det läst av likasinnade var stort. I slutet på artonhundratalet gick klubbarna samman för att samordna distributionen av skrifter. Pressbyråer som drevs av amatörer i detta syfte startades i USA, England, Japan och senare också på den europeiska kontinenten. Skrifterna fyllde samma behov som musik- och hobbyfanzine gjorde under nittonhundrasjuttio- och åttiotalen och diskussionsforum på internet på nittonhundranittiotalet. Den första fiktiva karaktär som samlade en månghövdad skara av tillgivna fans var Sherlock Holmes. Författaren Arthur Conan Doyle var dock inte lika förtjust i sin skapelse som läsarna. För att bli kvitt mästerdetektiven och kunna ägna sig åt vad han ansåg vara mer seriöst arbete lät han ta livet av Sherlock Holmes. Det orsakade historiens första bojkott från fans när tiotusentals läsare sa upp sin prenumeration på

126

The Strand Magazine, tidningen som publicerade Sherlock Holmes äventyr. Fansen skred också till verket med att fylla ut tomrummet efter de officiella skrönorna om Sherlock Holmes med sina egna historier. Det kan sägas varit början på den under­vegetation av amatörberättande eller fanfiction som i dag omger de flesta populärkulturella ikoner. Läsarnas inblandning i fiktionen är ett exempel på hur det individuella författarskapet kollektiviseras i deltagarkulturen. Engagemanget i en författares fantasivärld stannar inte vid att beundra dennes originalitet. Verket blir i stället till en startpunkt i det egna berättandet. En färdig litterär produkt öppnas upp och övergår till en kontinuerlig skapandeprocess utan ett tydligt slut. Stafettpinnen lämnas över från initiativtagaren till kollektivet av medförfattare. Eftersom löpbanan sträcker sig ut mot framtiden måste antalet och namnen på de medverkande förbli öppet och obestämt. Det är därför som upphovsrätten är så problematisk i deltagarkulturella uttrycksformer. Upphovsrätten förseglar verket efter det att upphovsmannen har tagit sin hand från arbetet. Bakom ligger en föreställning om att skapandeprocessen upphör vid försäljningen av en produkt. Åskådaren, lyssnaren eller läsaren uppfattas som en passiv förtärare av verket. Lite hårddraget kan man kalla detta synsätt för ”kultur i monologform”. Gemensamt för både fanbaserat kulturskapande och amatördriven teknologiutveckling är att monologen mellan sändare och mottagare bryts ner. Mottagarna anser sig ha samma rätt till verket i egenskap av att vara användare, som sändaren anser sig ha i egenskap av att ha gett upphov till verket. Originalet, vare sig det är en litterär text eller en programkod, ges ingen särställning gentemot kopiorna. Samspelet mellan den etablerade kultursynen och kollektiva uttrycksformer är ibland symbiotiskt, ibland konfliktfyllt. Konfliktlinjerna är som mest framträdande inom musikbranschen. I musiken förenas en multinationell industri med de senaste uttrycken på gatan. Många ungdoms- och musiktrender har sitt ursprung i stilistiska uppror bland marginaliserade grupper och det är framfö-

127

rallt här som det kollektiva förhållningssättet till kultur lever vidare. Den muntliga traditionen löper som en röd tråd från jazz, blues och folkmusik till hiphop, punk och electronica. Den bärande principen för punkarna var gör-det-själv, en filosofi som inte har förlorat något av sin relevans i dag. Punken efterlämnade en praktik av att cirkulera egeninspelade blandband och fanzine. Inte bara har artister tränats upp och blivit upptäckta på denna scen. Miljön har satt sin prägel på de musikstilar som växt fram här. I gör-det-själv-musiken är kollaget av andra artister en självklarhet. Dels är mixningen ett snabbt sätt att skapa ljud som man inte på egen hand kan efterlikna, dels bär de inklippta sekvenserna på meningar som i sitt nya sammanhang blir del av en rikare berättelse. Problem uppstår när denna musik blir upptäckt och införlivas i de kommersiella distributionskanalerna. Ett välkänt fall från 2004 är DJ Danger Mouses drabbning med rättsväsendet. Han mixade ihop ljud från Jay-Z:s The Black Album och Beatles The White Album. Resultatet kallade han för The Grey Album. För honom och många likasinnade var samplingen ett mer kreativt sätt att interagera med musikarvet efter Beatles. För EMI, som äger rättigheterna efter inspelningen av Beatles The White Album, och för Sony som äger texterna, var det en kränkning av originalverket och av upphovsmännens intentioner. Hoten om åtal skapade uppmärksamhet i medierna och satte Danger Mouses mixning i omlopp på internet. The Grey Album blev en symbol för gråzonen mellan plagiering och piratkopiering å ena sidan och ett radikalt annorlunda koncept om originalitet och nyskapande å den andra sidan. Men till historien hör också att ett år senare medverkade Danger Mouse på en skiva som gavs ut av EMI, och samma år nominerades han till en Grammy. I USA är det numera brukligt att etablerade hiphop-artister ger ut två versioner av samma skiva: en laglig inspelning som säljs av skivbolaget och en illegal och mer fantasifull demo som sprids på klubbar och fester. Den illegala inspelningen ger artisten ryktbarhet ”på gatan” och det är ryktet som driver försäljningen av den officiella skivan. Skivbolagen är väl införstådda

128

med betydelsen av den halvillegala scenen varför de oftast ser mellan fingrarna på artisternas samplingar. Som nämndes i kapitel ett om fildelningen är det endast i retoriken som gränsdragningen mellan lagligt och olagligt är absolut. Föreställningen om en sådan absolut gräns förs vidare i den David och Goliat-dramatik som de immaterialrättskritiska och konstnärliga subkulturerna gärna omger sig med. Berättelsen är olycklig eftersom den döljer symbiosen som har utvecklats mellan de två parterna. Deltagarkultur och moralpanik

Om deltagarkultur inte räknas som kultur är det för att företeelsen redan har definierats som något annat. Ofta är det i utbrott av moralpanik som deltagarkulturella företeelser blir definierade i samhällets ögon. Moralpanik är så vanligt förekommande när nya deltagarkulturella uttryck växer fram att saken kräver en närmare utredning. Forskare som studerar fenomenet har huvudsakligen tittat på kontroverserna kring musikbaserade ungdomsrörelser. Exempel står att finna ända tillbaka till den tid när jazzen ansågs som skandalös. Enligt forskningen på området är panikutbrotten i medierna ett utslag av äldre generationers ängslan över att etablerade värderingar omkullkastas av en yngre kull. Unga ställs mot gamla och motsättningen centreras kring symboler, fraser och stilar. Dessa inslag finns med när moralpanik uppstår kring deltagarkultur, men jag vill göra gällande att företeelsen är av större politisk betydelse än så. Min föraning stärks av en historisk parallell mellan dagens moralpanik och de utbrott som skedde på artonhundratalet över kvinnors bokläsande. Litteraturvetaren Lena Kåreland skildrar i Svenska Dagbladet 27/7 2006 hur bokläsande kvinnor avbildades i konsten och omnämndes i offentligheten som ”hysterikor”. Dåtidens kritiker utgav sig för att vara välmenande men bekymrade om kvinnornas eget bästa. Kvinnorna hade blivit vilseledda och deras fysiska hälsa och psyke kunde ta skada av för mycket klokskap. Moralfrågan associerades med abnormalitet och ett psykiskt sjukdomstillstånd. Likheterna i resonemang och tonläge är påfallande med hur hackers porträtteras

129

i nyhetsmedier. Nutida kommentatorer framhåller sin omsorg om de unga människor som ägnar sig åt hacking. Deras datoranvändande beskrivs som en tvångshandling som samhället måste bota dem ifrån. Så här i efterhand står det klart att den omhändertagande retoriken och mytbilderna kring kvinnors läsande var ett uttryck för det dominerande samhällets maktstrukturer. Intressant att notera är att förlöjligandet av kvinnors läsning tog fart på allvar när de började att organisera bokklubbar och instiftade en egen offentlighet som männen saknade insyn i. Motsvarande resonemang kan föras om moralpaniken som brutit ut kring många deltagarkulturella företeelser. En av de mer omfattande och ihållande utbrotten av moralpanik skedde i mitten på nittiotalet när rejv spred sig i Sveriges skogar. Då hade rejv redan haft ett långt segertåg över världen med utgångspunkt i Englands sönderrostande industridistrikt. Rejvrörelsen var ett kvitto på tillverkningsindustrins tillbakagång i västvärlden. Övergivna fabriker och lagerlokaler förvandlades till dansgolv för en natt. Deltagarna bestod i huvudsak av arbetslösa människor med mycket tid och lite pengar. Ekonomiska överväganden bidrog till uppkomsten av rejv eftersom många inte hade råd med innerstadens nattliv. I stället arrangerades fester i gemensam regi. Några tog med sig en musikanläggning, en annan kom dit med en dieselmotor för att driva ljud och ljus, en tredje stod för logistiken. Ingen begärde inträde. Därutöver fanns politiska undertoner i de tidiga evenemangen. Sammansmältningen av fest och politisk aktivism fullbordades när Reclaim the streets arrangerade rejvpartyn på engelska motorvägar i protest mot bilismen. Först i och med kommersialiseringen av rejvet framträdde diskjockeyn som ett affischnamn och en sorts ställföreträdande upphovsman till musiken och aktiviteten på dansgolvet. Kommersialiseringen av rejvrörelsen påskyndades av att polisen försvårade för folk att arrangera rejv i det fria. I England stiftades lagar för att festdeltagare skulle kunna frihetsberövas. Polisen fick befogenhet att ingripa mot folk om det kunde misstänkas att de var på väg till ett rejv. I Sverige tillsatte regeringen en utredning som

130

i medierna döptes till rejvkommissionen. Upprördheten i samhället uttrycktes som en legitim oro över att ecstasy spreds på festerna. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att när rejven togs över av kommersiellt drivna klubbar så dog kritiken mot droganvändningen snabbt ut, trots att narkotika säljs i stor omfattning även på dessa inrättningar. Efter det att moralpaniken kring rejvet hade ebbat ut uppstod nya känslosvallningar kring levande rollspel. De två rörelserna liknar varandra i vissa avseenden. I bägge fallen organiseras evenemangen av deltagarna själva, flera hundra människor kan vara involverade och ofta sker aktiviteten på avskilda platser. Drogmissbruk är dock inte särskilt vanligt förekommande i lajvrollspel. En bidragande orsak är att rusmedel försämrar skådespelet och därmed den kollektiva upplevelsen. Farhågorna inför lajvrollspelet kunde därför inte knytas till drogmissbruk. I stället återupplivades tankegångar från amerikanska högerkristna vilka sen tidigt åttiotal har hävdat att bordsrollspelet Dungeons & Dragons är en instruktionsbok för att frambesvärja riktiga demoner. I sina kampanjer mot Dungeons & Dragons har de högerkristna producerat rapporter om att bordsrollspel skadar utövarnas identitet och leder till självmord. Deras påståenden låg till grund för sporadiska kampanjer mot svenska rollspelare under hela nittiotalet. I Sverige låg tonvikten på att rollspel endast borde utövas av utbildad personal och i samhällets tjänst. Om metoden spreds utanför den pedagogiska och psykologiska expertisen kunde rollspel, här som i USA, leda till självmord. Den märkliga sammanblandningen av amerikansk evangelism och svenskt institutionstänkande nådde sin kokpunkt i och med kvällspressens spekulationer kring det så kallade Halmstadmordet. Julhelgen 2002 fann polisen en ung mans styckade kropp i ån Nissan. Brottet klarades upp efter ett par veckor och kopplades till uppgörelser i undre världen. Direkt efter mordfyndet ropade dock Expressen och Aftonbladet ut att offret hade varit en lajvrollspelare. Det var inte svårt för journalisterna att hitta foton på kostymerade lajvare som stärkte bilden hos allmänheten av lajvrollspel som något suspekt. På så vis hetsade tidningarna

131

fram en historia där det antyddes att mordet hade orsakats av en urspårad rollspelslek. En återkommande källa till moralpaniken är graffitin. Det intressanta med graffitin eller klottret är att den befinner sig i en dragkamp mellan att definieras som skadegörelse och att upphöjas till konst. År 2003 bjöd konsthallen Röda Sten i Göteborg in välkända graffitimålare från Berlin för att medverka i en utställning. Initiativet möttes av väldiga protester. På Göteborgs-Postens ledarsidor hette det att Röda Sten uppmuntrade till vandalism och att innerstan snart skulle göras oigenkännlig av tysk sprejfärg. Kommunen hotade med indragna anslag. Cheferna på Västtrafik, som sköter stadens kollektivtrafik, var utom sig när de fick veta att företaget hade varit med och sponsrat konstutställningen, och polisen höll ett vakande öga på de inbjudna gästerna under deras vistelse i landet. I efterhand visade det sig att farhågorna hade varit kraftigt överdrivna. Reaktionerna förvånade inte Meira Ahmemeulic som hade tagit initiativet till Röda Stens utställning. Klottret har fortsatt att provocera i flera decennier samtidigt som nya utövare ständigt lockas till subkulturen. Delvis beror upprördheten på att kommunerna lägger ut hundratals miljoner kronor varje år på att tvätta bort väggmålningarna. Men det faktum att graffitin lyfts in i gallerierna visar på att dess estetiska kvalitéer kan omprövas. Det hade varit mer kostnadseffektivt att acceptera graffitin som ett artistiskt inslag i stadsmiljön. Att så inte sker tyder på att graffitin inte endast utmanar tycke och smak. Den kommunala policyn om en stad fri från klotter är beslutad av en demokratiskt vald församling. Till stor del består den moraliska indignationen över graffitin i att graffitimålarna struntar i att följa dessa kollektiva beslutsprocesser. Klottrarna kan med viss rätt beskrivas som antidemokrater som begår ett övertramp gentemot kollektivet. Väggmålningarna framstår som tecken på en skenande individualism som slutar i den starkes rätt. Invändningen är inte obefogad. Kontroversen kring graffitin handlar först och främst om hur gruppen och individen relaterar till varandra och endast i andra hand om estetik. Påståendet kan förtydligas med ett tankeexperiment.

132

Om graffitimålarna hade följt de demokratiska spelreglerna, och om saken endast hade gällt skilda uppfattningar om hur stadsrummet ska utsmyckas, kunde anhängarna ha motionerat för uppförandet av målningar på spårvagnar och elskåp. Men sådana dekorationer skulle knappast kunna kallas för graffiti, inte ens om de såg ut exakt som graffitimålningar. Centralt för graffitin är idén om att rätten till det offentliga rummet innehas av den som befinner sig på platsen. ”Den som befinner sig på platsen” är en öppen, ständigt föränderlig kategori som potentiellt sett inkluderar alla människor. Därför är det inte oriktigt att beskriva graffitin som bärare av en annan demokratisk idé. Min tes i detta kapitel är att samma idé återfinns i olika skepnader i alla former av deltagarkultur. Exempelvis menar hackers att rätten till ett datorsystem tillhör den som ”befinner sig på platsen”. Resten av samhället känner denna ”rättighet” som datorintrång. Bland fanfiction-skribenter uttrycks idén som att rättigheten att modifiera tvserier och skönlitteratur tillhör den som är i berättelsen, det vill säga läsaren. Fansens attityd bryter med de moraliska och ekonomiska rättigheter som enligt konventionen tillhör verkets upphovsman. Utifrån samhällets synvinkel är detta ett fall av normupplösning. Men saken kan även beskrivas som en kollision mellan två motstående normsystem. Normerna anger hur gruppen och individen bör förhålla sig till varandra. Därför är det rimligt att förstå moralpaniken kring deltagarkultur i politiska termer. Makt, monolog, kultur

Det finns en koppling mellan deltagarkultur och en större politisk ödesfråga. Men det går inte att belägga den politiska kopplingen genom att peka på innehållet i de subkulturella uttrycksformerna. Varken budskapen eller utövarna är särskilt politiskt medvetna. Graffitimålare sprejar pseudonymer och dekorativa mönster men bortsett från ett och annat anarkist-a är det sällsynt med agitation. De flesta lajvrollspel tar plats i en fiktiv medeltida miljö. Om det går att utläsa någon ideologi i dessa uppsättningar är det nostalgi

133

för en idealiserad, pastoral feodalism. De politiskt motiverade rejv som arrangeras på motorvägar och i affärsgallerior har tilldragit sig mycket uppmärksamhet men är i själva verket undantagsfall. En eventuell politik hos deltagarkulturella uttryck ligger inte i deras budskap utan måste sökas i formen. Det var Augusto Boals insikt när han på 1960-talet försökte att mobilisera sluminvånarna i Brasilien med hjälp av teater. Tanken var att skildra människornas vardag och orättvisor på scen. Men Augusto Boal visste mindre om den vardagen än vad hans publik gjorde. Utifrån dessa tankegångar utvecklade han tekniker för att publiken skulle kunna ingripa i pjäsen och ta över rollgestaltningen. Metoden kallade han för ”de förtycktas teater”. Om sluminvånarna släpptes upp på scenen blev det per automatik en pjäs som på ett eller annat plan reflekterade deras livsvillkor. Men att ge plats åt publiken kräver mod. Inget garanterar att framföranden av det slaget följer mallarna för rumsrena åsikter eller god smak. Därav svårigheterna både för aktivister som vill sprida en ideologi och för konstnärliga ledare som håller fast vid idén om ett verks kvalité. För att få fram ett entydigt budskap eller uppfylla estetiska normer måste scenen inhägnas och en gräns dras upp mellan sändare och mottagare. I traditionell teater och i merparten av all annan kultur är gränsen mellan skådespelare och åskådare cementerad och kommunikationen över denna gräns är enkelriktad. Den historiska bakgrunden till hur monologformen kopplade greppet om teaterscenen är upplysande. Mysteriespelen under medeltiden och teaterkompanierna under Shakespeares tid var folkliga uppsättningar där tillrop och inlägg från publiken vävdes in i ett ständigt improviserat flöde. Brottet med den folkliga teatern kan dateras till solkungen Louis XIV:s hov. Pjäserna som framfördes inför kungen var strikt reglerade. Ett direktiv löd att alla repliker måste vara nedskrivna i manuset på förhand. Påbudet var inte enbart ett estetisk grepp utan tjänade till att låta censorerna läsa igenom och godkänna föreställningen. Improvisation och dialog togs ur teatern för att det inte annars gick att kontrollera budskapet som uttrycktes på scenen. Den historiska

134

tillbakablicken tydliggör att monologformen är en maktrelation. Med det menas inte att åskådarna förtrycks av skådespelarna. Påståendet ska förstås i samma andemening som den franske filosofen Michel Foucault använde ordet makt. Det vill säga att både publik och aktörer är fångade i en relation som har överlevt den absoluta kungamakten och som delvis fortsätter att reproducera sig i den kommersiella och institutionaliserade kulturen. Det är denna maktrelation som utmanas när skranket mellan producent och konsument rämnar i kollektiva skapandeformer. Även här finns en uppdelning av uppgifter och roller mellan de inblandade. Arrangörerna bakom ett lajvrollspel lägger ner mer arbete och tar större ansvar för helheten än de övriga lajvrollspelarna. För att få ett rejv till stånd krävs att någon eller några tar initiativet och koordinerar insatserna. Men arrangörsrollen är inte fastslagen i samhällets arbetsdelning. Det krävs inte en femårig högskoleutbildning och en lång meritlista innan en person får träda in i arrangörsrollen. Det är bara att inta platsen och därmed rätten. Uppdraget att organisera arrangemangen flyttar runt bland människorna i den subkulturella gemenskapen. På så vis delas kostnaderna och arbetsbördan för att driva hobbyn vidare. Besväret med att organisera en tillställning återgälldas med ökad prestige inom gruppen. Denna metod för att organisera deltagarkultur skiljer sig markant mot hur institutionaliserat kulturskapande organiseras. Men det är framförallt under aktivitetens gång som kontrasten är som skarpast. I deltagarkulturen förverkligas en potential som uppmärksammades redan 1936 av den tyska litteraturkritikern Walter Benjamin. Han skrev då essän ”Konstverket i den mekaniska reproduktionsåldern”. Texten har i det närmaste fått kultstatus inom en del immaterialrättskritiska kretsar. Walter Benjamin analyserade konstverket och konstnärens ställning i en tid när originalverket just hade börjat att förlora sin betydelse. En av hans iakttagelser var att åtskillnaden mellan sändare och mottagare höll på att bli provisorisk. I stället för att rollen som sändare är fixerad i arbetsdelningen i samhället varierar den från fall till fall. Han förutsade att rollen som författare kommer att fluktuera

135

i likhet med hur en individ växlar mellan att vara fotgängare och bilist. Lajvrollspelet demonstrerar hur gränsen mellan skådespelare och åskådare bryts upp. Författarskapet blir här till ett kontinuerligt och växlande flöde som involverar ett öppet, obestämt kollektiv. Deltagarkultur babblas fram av många och mångtydiga röster. Det existerar ingen regissör eller dirigent eller något färdigskrivet manus som styr in rösterna i en harmoni, vare sig åsiktsmässig eller konstnärlig. Av den anledningen går det inte att utläsa ett entydigt politiskt budskap ur innehållet, och det är paradoxalt nog av samma skäl som deltagarkultur är politiskt. Även inom den etablerade konsten finns en rörelse mot att avskaffa uppdelningen i aktörer och betraktare. Konstnären övergår alltmer till att agera som kurator medan publiken utför, eller utgör, konstverket. Trenden började i 1960-talets konstnärsscen där den första kritiken formulerades mot uppfattningen om konstverket som ett föremål. Dåtida konstnärer protesterade mot att konsten endast handlade om att tillverka varor till försäljning på gallerierna. I stället inriktade de sig på att iscensätta upptåg, kedjebrev och lägenhetsfester. Deras protesthandlingar har sedan dess integrerats med den etablerade scenen och utgör nu huvudfåran inom konstvärlden. Nicolas Bourriaud, konstnärlig ledare på en utställningshall i Paris, har namngivit denna inriktning som relationell estetik. Han menar att den centrala aspekten för en samtidskonstnär är att arbeta med relationer. Ledorden för relationell estetik är interaktivitet, användarvänlighet och deltagande. Bourriauds framställning skulle ha kunnat stämma överens med deltagarkultur med undantag för den detalj som gör relationell estetik till konst: närvaron av en konstnär. Hur långt konstnären än går med att lägga ut konstnärskapet på entreprenad är hon aldrig beredd att ta det avgörande steget, att upphäva sig själv som upphovsman. Talet om att involvera betraktaren i skapandeprocessen är därför mest en chimär. Att performativ och relationell konst inte lämnar efter sig ett objekt hindrar inte en försäljning från att äga rum i en upplevelse- och varumärkesdriven marknadsekonomi. Med andra ord upphör inte monologformen

136

med att konstnären lämnar över de flesta av sina funktioner som konstnär på publiken. Snarare renodlar hon därigenom obalansen mellan åskådare och aktör. Tidigare hade konstnären ett hantverkskunnande som hon kunde basera sitt anspråk på om tillträde till det offentliga rummet. Numera utgår hennes auktoritet från en bestämd position i den samhälleliga arbetsdelningen. Det blir konsekvensen av att säga att konst är det som skapas av en konstnär. Av samma skäl bör man förhålla sig skeptisk till teaterteori som framhåller samspelet mellan skådespelare och publik i vanlig teater. Handgriplig inblandning från publikens sida under en pjäs, harklanden, viskningar, skratt och utrop, är kringgärdade av ett strikt normsystem. Man kan undra om det är en slump att de teaterformer som uppmuntrar till en mer aktiv publik, barnteater, gatuteater och farser, också har lägst status. I allmänhet föreskriver normen att betraktarna ska sitta igenom en föreställning under största möjliga tystnad. När framförandet är avslutat ger publiken sitt bifall eller avslag. Med andra ord ligger åskådarnas inflytande över pjäsen på marginalen. Om en teori överdriver delaktigheten i sådana tillställningar blir resonemanget till ett fikonlöv som döljer monologen mellan sändare och mottagare. Det blir tydligt när liknande tankebanor överförs från teater till televisionen. I likhet med teoretikerna i teatervärlden finns det medieforskare som gör gällande att tv-tittande innehåller ett aktivt moment. Denna aktivitet består i att tolka signalerna som sänds ut från tv-apparaten och förse berättelsen med ett annat budskap än det avsedda. En medieforskare, John Fiske, gör rent av gällande att tolkningsmomentet skapar ett utrymme för motståndshandlingar. Han menar att tv-tittarnas makt består i att titta på valda delar av programmen och omtolka budskapet. Fiskes vändning på perspektivet är tankeväckande men håller inte i längden. Den motmakt som han tillskriver tv-tittarna är försumbar i jämförelse med inflytandet som tv-producenten har över programmets utformning och budskap. Som Augusto Boal tidigt insåg börjar motstånd när folk berättar sina egna berättelser. Det är nog ingen tillfällighet att rörelsen kring

137

gatutelevision har sitt starkaste fäste i Italien och fick sitt uppsving under Berlusconis första mandatperiod. Att endast tolka om utsändningarna från Berlusconis privata och statliga kanaler var inte nog för oppositionen. För att framföra ett radikalt annorlunda budskap krävdes att mottagarna blev sina egna sändare. I det syftet har medie­aktivister och hobbyister byggt egna tv-studios som sänder hemmagjord gatutelevision. Initiativet togs ursprungligen av kyrkor som började att sända gudstjänster för att folk som hade förhinder ändå skulle kunna följa mässorna hemifrån. Kyrktornen var ideala master att fästa antennerna på. Medieaktivisterna inrättar sina tvstudior i så kallade sociala centrum, ockuperade bostadslängor som ibland har varit autonoma ända sedan sjuttiotalet. Rörelsen kring gatutelevision drog igång 2002 och i Italien finns i dag över 200 sådana stationer. Initiativet har spridit sig utanför Italiens gränser och stationer har startats bland annat i Amsterdam och i Berlin. Tekniken som används av aktivisterna är vanliga antenner och förstärkare. Om sladdarna kopplas om kan utrustningen inte bara ta emot utan också sända tv-signaler. I gatutelevisionen smälter hackandet av medieteknologin samman med ett fanbaserat kultur- och nyhetsskapande. Berlusconi kände sig tillräckligt hotad av företeelsen för att försöka stänga ner verksamheten med lagens hjälp och rättegångsprocesserna mot tv-stationerna fortsatte även efter regimskiftet i Italien. Med Berlusconi tillbaka vid makten är det troligt att rörelsen kring gatutelevision även fortsättningsvis kommer att skapa rubriker.

Deltagarjournalistik

Det politiska sprängstoffet hos kollektiva berättandeformer blir mer påtagligt när deltagandet sprider sig från fiktionens värld till att göra anspråk om att beskriva verkligheten. Det tydligaste exemplet på det är framväxten av medborgarjournalistik. Det första organiserade initiativet till att skapa en internetbaserad gräsrotsjournalistik var Indymedia. Idén till Indymedia uppstod i samband med protesterna i Seattle 1999. Behovet av en alternativ mediekanal hade aktuali-

138

serats vid tidigare demonstrationer. Dels menade aktivisterna att etablerade medier riktade för mycket fokus på våldsskildringar, dels fanns missnöje med att rapporteringen i tv och tidningar vinklades till fördel för ordningsmakten. Avsikten med Indymedia var att ge en motbild. I ett tal under protesterna i Seattle myntade Jello Biafra, aktivist och sångare i gruppen Dead Kennedys, en devis som väl summerar Indymedias filosofi: ”Skyll inte på medierna, bli medierna”. Frasen svarar ganska väl mot inställningen hos de flesta deltagarkulturella gemenskaper. Att World Trade Organizations (WTO) möte i Seattle kollapsade sågs som en framgång av aktivisterna och det inspirerade till två heta år av internationell mobilisering. Indymedia var i hög grad delaktig i att sprida protesterna och fick spridning tack vare dem. Rent praktiskt är nyhetsförmedlingen uppbyggd med lokala webbsidor för länder och städer. Dessa är sammanlänkade med en internationell webbsida genom vilken lokala händelser kan nå en global publik. Nyheterna skickas in av besökare som enkelt kan lägga upp artiklar, bilder och videoklipp på hemsidan. Indymedia har på sina håll blivit till en viktig informationskanal för aktivister i samband med demonstrationer. Däremot har Indymedia misslyckats med att ”bli medierna”. En förklaring kan vara att Indymedias vänsterprofil innebär en avgränsning av läsare och teman. Paradoxalt nog är det först när ideologin avlägsnas som verksamheten växer till en kritisk massa med konsekvenser för samhällsutvecklingen. Bloggosfären ligger bättre till med att uppfylla målsättningen att konkurrera med traditionell nyhetsförmedling. Medieaktivisterna måste hälsa denna framgång med blandade känslor. En övervägande del av bloggarna intresserar sig för mode och konsumtion. Av det procentuellt mycket ringa antal bloggar som är direkt inbegripna i världspolitiken står många för en högerkonservativ linje. Bloggarna på högerkanten har inte sett den anarkistiska nyhetsförmedlingen i första hand som ett redskap mot ägarkoncentrationen inom nyhetsmedierna. För dem är bloggande en väg runt en i deras tycke vänstervriden journalistkår. Det faktum att bloggosfären spänner över en mängd uttryck och

139

åsikter gör det svårt att referera till den som en rörelse. Det finns inte ett uns av samhörighet eller samordning hos alla de människor som står bakom fenomenet. Likafullt går det att tala om bloggosfären som en gigantisk, disparat och världsomfattande nyhetsbyrå. Det är sökmotorer i stället för en tidningsredaktör som skapar ordning i kaoset och sorterar utbudet av nyheter i bloggosfären. Denna extremt lösliga form av organisering gör det möjligt att involvera en kritisk massa av skribenter och läsare. Runt om i världen pågår experiment med att formalisera metoderna för medborgarjournalistik. På sina håll trycks papperstidningar med sådant material. Den klarast lysande stjärnan är den koreanska tidningen OhMyNews. Sedan starten 2000 har tidningen attraherat mer än 40 000 registrerade skribenter, den rapporterar från sextiofem länder och läses av över en miljon koreaner. Nyhetsmaterialet skickas in av frivilliga men granskas av ett fyrtiotal redaktörer innan texten publiceras. Den koreanska medborgartidningen har även haft ett visst internationellt genomslag och licensierar material till engelskspråkiga tidningar. Kanske det pekar mot en möjlighet att motverka dominansen av amerikansk och europeisk nyhetsbevakning av globala skeden. Åtminstone i de utvecklingsländer som har en stor befolkning och där internet är hyfsat utbyggt finns förutsättningarna för att etablera liknande, nationella nyhetsförmedlingar på det egna språket och med ett regionalt perspektiv på världspolitiken. På motsvarande vis har medborgarjournalistiken en nisch att fylla lokalt. I USA startas allt fler medborgarjournalistiska nyhetsförmedlingar med lokal förankring. Boende i en småstad eller i en stadsdel kan uppdatera sig om de senaste händelserna i närområdet. Antalet läsare och skribenter blir ganska litet i dessa småskaliga projekt men i gengäld är engagemanget starkt och de drivs av ett behov som länge gått otillfredsställt. Önskan om att hålla sig informerad om sin närmiljö tillgodoses i allmänhet inte av de traditionella medierna där intresset och kännedomen om lokala frågor är begränsat. Framgångarna för medborgarjournalistik i Korea och USA har inspirerat till ett liknande initiativ i Sverige, Läsarnas fria tidning.

140

Beslut om projektets utformning, tidningens namn, logga och innehåll har tagits på en öppen e-postlista och involverat ett hundratal intresserade. Det journalistiska arbetet görs av läsarna medan en redaktör sköter samordningen av materialet. Närvaron av en redaktör i projektet väcker frågor om vem som har makt att bestämma över innehållet och göra gränsdragningar. Den andra frågan som infinner sig är vem som har rätt till lön och eventuell vinst från ett sådant projekt och vem som inte har det. I fallet med Läsarnas fria tidning är dessa frågor mest av akademiskt intresse. Någon större vinst är inte att räkna med. Men frågorna om vinstfördelning och beslutanderätt över innehållet har blivit mer brännande sedan idén annekterades av gratistidningen Metro. Deras så kallade Metroambassadörer är anlitade för att skriva om händelser i Stockholms förorter. Ambassadörerna ges två dagars journalistisk träning samt en mobil­ telefon som de rapporterar in nyheter på. Att det var just Metro som gick i bräschen ämnar inte att förvåna. Affärsidén bakom den reklamdrivna gratistidningen påminner mer om hur en nätportal drivs än en traditionell papperstidning. På internet är gratisarbete normen både i hobbyprojekt och i vinstdrivande verksamheter. Journalistförbundet skälvde vid tanken och anklagade Metro för att vara journalistikens dödgrävare. Ordföranden Agneta Lindblom ansåg att yrkets trovärdighet var satt på spel när Metro fick det att framstå som att journalistik är något som vem som helst kan ägna sig åt utan särskilda kunskaper och lång utbildning. Metros chefredaktör svarade med att Metroambassadörerna rapporterade från förorterna som Agneta Lindblom och hennes medlemmar ändå inte brydde sig om. Visst kan man kan le åt tanken på att Stenbeckskoncernen lyfter lans mot innerstadssegregationen. Men i den mån som experimentet är framgångsrikt kommer en bidragande orsak vara att Metro tillgodoser ett behov som den journalistiska yrkeskåren inte har bemödat sig om. Det är just det särskilda kunnandet hos yrkesjournalisterna som Agneta Lindblom åberopar som begränsar mångfalden av perspektiv inom journalistkåren. Lennart Fernström på Läsarnas fria tidning skrockar åt påståendet att källgranskning

141

och tillförlitlighet hotas när skrivprocessen sköts av amatörer. Han menar att läsarna potentiellt sett är bättre skribenter än yrkesmännen eftersom de har en rikare flora av erfarenheter och intressen att ösa ur. På frågan hur det kommer att gå för journalistyrket är han påtagligt osentimental. Även fortsättningsvis kommer det att finnas behov av grävande journalister eftersom den funktionen inte kan fyllas av amatörer. I övrigt medger Fernström att det ser dystert ut för den professionella journalistiken. Men att journalistkårens speciella relation till det fria ordet går förlorad ser han inte som ett hot mot demokratin utan tvärtom som en förutsättning för fördjupad demokratisering. Amatörernas övertag över den journalistiska yrkeskåren framhölls tidigt av juridikprofessorn Eben Moglen. I en artikel med titeln ”Anarkins triumf: fri mjukvara och upphovsrättens död” förutspådde han medborgarjournalistikens framväxt. Han argumenterade för att de mekanismer som gjort anarki till en överlägsen modell i utvecklingen av fri mjukvara snart skulle få genomslag inom andra sektorer. Nyhetsrapporteringen stod näst i tur: ”De stora mediebolagen, med sin överbetalda, vackra personal och dyra utrustning, är de enda organisationerna i världen som inte har råd att vara överallt på samma gång.” Hans slutsats är att inget multinationellt mediebolag kan tävla om täckningen, snabbheten och lokalkännedomen hos en anarkistisk nyhetsförmedling där varje förbipasserande är en potentiell reporter. Ett talande tecken är att ansedda engelska BBC inriktar sig alltmer på att ta emot material som skickas in av hobbyister. Efter bombningarna i Londons tunnelbana sommaren 2005 var det foton från människor som råkade befinna sig på platsen som kablades ut av nyhetsbyrån. Och då kan man undra vad poängen var att gå via en nyhetsbyrå till att börja med. Den snabbaste och mest mångfacetterade skildringen av händelseförloppet fick man genom att söka på internet. Förespråkarna för medborgarjournalistik hoppas att fler synpunkter ska bli hörda när läsarna producerar sina egna nyheter. Men risken finns att denna information blir meningslös just därför att den

142

är så omfångsrik. Problemet med att gallra i informationsutbudet växer i takt med att produktionen av information decentraliseras till användarna själva, vare sig det gäller webbsidor, uppslagsverk eller nyhetsreportage. Det finns ingen formel för att bli kvitt bakgrundsbruset eftersom bruset inte är definierat på förhand. Vad som är information i meningen användbart och vad som är distraktion varierar från mottagare till mottagare. Det varierar också från gång till gång för samma mottagare. Av den anledningen växer bakgrundsbruset mycket snabbare med varje ökning av utbudet av information. Folk som har ägnat tid åt att moderera diskussionslistor på internet är väl införstådda med problematiken. På diskussionslistor uppstår ständigt ett behov av att rensa bort ovidkommande kommentarer, personangrepp och reklamutskick. Det är ett tidsödande jobb även på en liten diskussionslista. Vid samordning av större projekt blir arbetsmängden snart ohanterlig för den ensamma eldsjälen. Insatsen som krävs kan vara övermäktig till och med för de största multinationella företagen. Lösningen är att utlokalisera gallringen av information i samma utsträckning som produktionen av information har utlokaliserats. Nyhetsportalen Slashdot var först med att tillämpa denna metod. Portalen är en viktig källa för nyheter och diskussion inom hackerrörelsen. Det ligger i allas intresse att gränsen för medverkan är lågt satt eftersom den mest värdefulla informationen brukar komma från tillfälliga besökare. Men vinsterna måste vägas mot nackdelarna. Anonyma och flyktiga debattörer är mer benägna att orsaka problem. Förtal, annonser och allmänt nonsens är en oundviklig bieffekt. Slashdot har löst dilemmat genom att låta besökarna gallra ut de tänkvärda inläggen från bruset av mindre genomtänkta påståenden och rena påhopp. Inlägg från besökare graderas av andra besökare. Om ett inlägg får många pluspoäng flyttas det uppåt på listan. Naturligtvis är dessa bedömningar föremål för partiskhet och idioti i lika hög utsträckning som innehållet i inläggen. Men felstegen jämnas ut kring medelvärdet. Som användare kan man sätta en tröskel där inlägg med lägre poäng inte visas på skärmen.

143

Den enskilde anger sin egen toleransnivå för brus. I bästa fall kan det avlägsna behovet av moderatorer med privilegierade rättigheter över forumet. Kanske visar Slashdot på en väg mellan censurens Scylla och Charybdis, å ena sidan censur genom ett undanhållande av känslig information och å andra sidan censur genom att informationen dränks i brus. Sådana förhoppningar måste uttalas med stor försiktighet. En decentralisering av informationshanteringen innebär inte per automatik en förlust av kontroll för grindvakten. Företaget Google kan stå som exempel på det. Huvudprincipen bakom Googles sökmotor är att användarna själva rangordnar webbsidorna. Antalet länkar som pekar mot en webbsida är en indikation på dess nyhetsvärde. Sökmotorn systematiserar de val som användarna gör och prioriterar de webbsidor som är mest flitigt länkade. Metoden gav Google ett tidigt övertag över sina konkurrenter och företaget etablerade sig som den dominerande sökmotorn i världen. Ett liknande resonemang kan föras om The Pirate Bay. Fildelningssystemen är sinnebilden för ett decentraliserat närverk. Inte desto mindre gick hälften av världens alla sökningar efter Bittorrents-filer hösten 2007 genom denna webbsida. Kontrollen över sökfunktionen har gjort Google, och i någon mån The Pirate Bay, till mediemakter. Tidningspublicister och tv-bolag försöker att efterlikna samma modell. Produktionen av nyheter och underhållning tas över av användarna, åskådarna och amatörerna. Medieföretagen sorterar i överutbudet av information och sätter sitt varumärke på den officiella samplingen. Varumärket signalerar för allmänheten att nyheterna är sanningsenliga och underhållningen kvalitativ. Det är först då som informationen får samhällspolitisk relevans. På så vis har både nya och gamla medieföretag kunnat dra nytta av medborgarnas inblandning i journalistiken. Informationsmonopolet och ägarkoncentrationen tycks bestå som förut.

Wikipedia

Genomslagskraften hos bloggare och medborgarjournalister är av-

144

hängig av vilken tilltro som allmänheten ger dessa källor. Därför är det angeläget att bemöta en rad tvivel kring medborgarjournalistik och amatörforskning. Vem utkräver ansvar i ett frivilligt projekt? Vilken tillförlitlighet har resultatet om det inte finns någon med befogenhet att koordinera arbetsinsatsen? Hur förhindrar man att illvilligt sinnade ansluter sig till gruppen och skapar kaos? Frågorna kan sammanfattas i en enda. Hur kan informationens riktighet garanteras när den inte kommer från en identifierbar källa, en författare? Det finns en historisk parallell till skepsisen gentemot det kollektiva och anonyma författarskapet. På sextonhundratalet var det ett hinder för framväxten av den begynnande tidnings- och bokmarknaden att folk inte litade på påståenden som de läste i trycksaker. De hade för vana att tro på information som de fick i direkta samtal med personer som de visste var tillförlitliga. Förläggarna fick arbeta hårt för att skapa det förtroende för auktoriserade, namngivna källor som nu tas för självklart. Uppslagsverket kan stå som modell för den princip med vilken information sorteras och ges auktoritet i det moderna samhället. För att gallra i informationsflödet krävs att en väldigt stor mängd specialkunskap sammanstrålar hos en och samma individ. Samhället försäkrar sig mot tendentiöst eller otillräckligt vetande hos individen genom att certifiera experter. I förlängningen garanteras informationens riktighet genom det ansvar som utkrävs av individen, antingen via arbetsmarknaden för experter eller via det juridiska systemet. Kvalitetskontrollen är på samma gång en styrning över vilken information som produceras. Michel Foucault har sagt om författaren att denna inte alls är en källa till ord och berättande. Författaren är den princip med vilken berättandets samhällsomstörtande kraft görs hanterbar. Foucaults reflektion över författarens roll väcker frågan hur kontroll och sanning hänger ihop. Samma funktion som garanterar informationens riktighet, nämligen författaren, är också en faktor som snedvrider utbudet av information i linje med maktens intressen. Deltagarkultur och medborgarjournalistik tar ett steg bort från

145

detta kontrollsystem. Avsteget har varit möjligt tack vare att tillförlitlighet och ansvarsutkrävande inte är relevanta frågor för de inblandade. Åtminstone inte till en början. Aktiviteten är i första hand en lek och resultatet är underordnat processen. Tillförlitlighet blir till ett problem först i ett senare skede när leken börjar tas på allvar av det omgivande samhället. Kraven på kvalitetskontroll och ansvarsutkrävande kolliderar med de ursprungliga normerna. Framväxten och kontroverserna kring Wikipedia illustrerar detta spänningsförhållande. Wikipedia är ett uppslagsverk på internet där artiklarna skrivs kontinuerligt av användarna själva. Initiativtagarna till experimentet, Jimmy Wales och Larry Sanger, arbetade först med ett annat uppslagsverk, Nupedia. Även Nupedia var tänkt som ett fritt tillgängligt uppslagsverk på internet men artiklarna skrevs av kvalificerade forskare. Arbetet drog ut på tiden och finansieringen sinade. De startade Wikipedia år 2001 som ett sidoprojekt för att kunna bolla idéer och material och för att skynda på utvecklingen av Nupedia. Eftersom Wikipedia inte gjorde samma anspråk på att vara ”på riktigt” gavs besökare på hemsidan full rätt att redigera och skriva artiklar. På kort tid växte Wikipedia förbi Nupedia och blev det dominerande uppslagsverket på nätet. Varje dag ökar uppslagsverket med över tusen sidor och den engelska versionen har mer än 1,3 miljoner artiklar i skrivande stund. Ambitionen är att Wikipedia ska göras tillgänglig på alla världens språk. För stunden finns i uppslagsverket över 10 miljoner artiklar på 250 olika språk. Det smått osannolika med Wikipedia är att artiklarna är någorlunda tillförlitliga. Tidskriften The Nature valde ut femtio natur­ vetenskapliga artiklar från Wikipedia och Encyclopaedia Britannica och lät specialister jämföra texterna. Granskningen kom fram till att Wikipedia har i genomsnitt fyra felaktigheter och Encyclopaedia Britannica tre felaktigheter per artikel. Artikelförfattarna drog slutsatsen att koalitionen av frivilliga hade gjort ett nästan lika bra jobb som specialisterna med att beskriva den naturvetenskapliga fronten. Wikipedias skribenter har fläckvisa kunskaper om ämnet som de skriver om men kompenserar för bristerna genom att vara

146

många och täcka in olika fläckar av ett område. Det är den kritiska massan av skribenter involverade i en artikel, i stället för namnet på artikelns författare, som är garanti för att felaktigheter upptäcks och rättas till. Egentligen är inte tillvägagångssättet särskilt uppseendeväckande. Det är på samma sätt som en journalist försäkrar sig om riktigheten i ett påstående. Hon kontrollerar flera källor till samma uppgift. I Wikipedia sammanstålar en mångfald av källor i ett och samma textflöde. Allvarliga problem uppstår först när uppslagsverket ska täcka in samhällsfrågor och kontroversiella ämnen. Skeptikerna till Wikipedia fick vatten på sin kvarn sommaren 2005 efter en artikel om den amerikanska senatorn John Seigenthaler förvanskats av en anonym skämtare. Utan grund påstods det att senatorn varit misstänkt för inblandning i mordet på John F. Kennedy och att han under en period hade bott i Sovjetunionen. När felaktigheterna upptäcktes fick det stor uppmärksamhet i amerikanska medier. Entusiasterna bakom uppslagsverket försvarade sig mot kritiken med att säga att John Seigenthaler själv kunde ha rättat till felaktigheterna. Deras anmärkning är helt konsekvent med Wikipedias filosofi. Inget kommer fixt och färdigt i deltagarkultur. Användarens kontinuerliga medverkan är förutsatt. Personstrider är inte enbart en nackdel utan också en drivkraft, men fallet med senatorn tydliggjorde att Wikipedia växt förbi stadiet när projektet enbart var ett tidsfördriv för de inbitna. Allt fler journalister och forskare använder sig av uppslagsverket i sina dagliga verksamheter. Om en privatpersons biografi förvanskas på Wikipedia får det konsekvenser för honom eller henne i det riktiga livet. Åtskilligt fler liknande fall har senare påträffats. För att förhindra skadegörelse och förtal har projektledningen tvingats till att införa fler och fler restriktioner. Texter som ofta vandaliseras kan frysas och bråkmakare uteslutas. Men den egentliga kontrollinstansen ligger i kollektivet av skribenter som är involverade i projektet. Det är den sociala miljön som uppstår i arbetet med Wikipedia som förklarar att uppslagsverket alls fungerar. Många

147

skribenter har sin lojalitet till ett par favoritämnen som de håller ett särskilt öga på. När en ändring sker i en sådan artikel skickas en underrättelse automatiskt ut per e-post. Denna granskningsprocess är inte dirigerad uppifrån som vore det naturliga i ett företag eller på en institution. Ingen har auktoritet att säga åt någon annan att fylla igen en kunskapslucka. Nackdelen är att granskningen av artiklarna blir sporadisk. Men denna svaghet jämnas ut av blotta antalet som är involverade i processen. Åtminstone på den engelskspråkiga webbsidan finns tillräckligt många entusiaster för att granska de mest populära och därmed de mest utsatta artiklarna. Att kontroll­instansen ligger hos det kollektiva författarskapet är långt ifrån oproblematiskt. Nackdelarna har blivit kännbara i takt med att omvärldens förväntningar på uppslagsverket ökat. Projektledningen lägger ständigt mer energi på att förekomma missbruk och flera nivåer av polisiära befogenheter har införts. Men eftersom hierarkierna är informella och baserade på prestige förblir det oklart hur makt fördelas och utövas i gemenskapen. Många kan vittna om att material tagits bort och personer uteslutits på oklara grunder. Vid upprepade tillfällen har uppgifter om webbsidor som är kritiska till Wikipedia drabbats. Exempelvis har Larry Sanger inte alltid getts fullt erkännande som en av initiativtagarna till uppslagsverket. Sådant beteende kan tyckas småaktigt men trivialt och är kanske rent av att vänta från en gemenskap som Wikipedias. Med tanke på att uppslagsverket rankas bland de tio högsta på Google och är en av de mest använda informationskällorna i världen finns ändå skäl att ta censuren på allvar. Larry Sanger hamnade tidigt i blåsväder när han förordade ett ökat inslag av expertstyre. Enligt honom vore det bra att ge experter särskild status för att höja uppslagsverkets trovärdighet i allmänhetens ögon. Han fick inte gehör för sina åsikter och 2007 startade han Citizendium. Också det är ett uppslagsverk på internet som involverar användarna men där auktoriteter ges större befogenheter. Återinförandet av experter i Citizendium kan dock visa sig vara en återvändsgränd. En förklaring till Wikipedias framgång är

148

just begränsningarna hos den enskilde specialisten att ha överblick över ett kunskapsfält. Vid ett test utfört av IBM visade det sig att det i genomsnitt tog fem minuter innan en vandaliserad artikel på Wikipedia återställs till ursprungsskicket. Gissningsvis tar det lika kort tid innan fakta som blir föråldrad uppdateras. I artikeln i The Nature framhölls just tiden som en kritisk fördel för Wikipedia. Flödet av nyheter och fakta accelererar ständigt i kunskapssamhället. Endast kollektiva författarskap kan hänga med i det uppskruvade tempot. Traditionella uppslagsverk och traditionella medier, oavsett om de är tryckta eller elektroniska men där informationen auktoriseras av namngivna källor, kan inte tävla i snabbhet med Wikipedia. Vilka förbehåll man än vill resa mot Wikipedia så pekar uppslagsverket på ett fenomen som har framtiden för sig. Kvalitén på kollektivt skapande

Frågan om kvalitén på amatördrivna projekt är själva gravitationspunkten som alla iakttagelser och funderingar ständigt faller tillbaka mot. Påståendet att ekonomiska incitament är nödvändiga för att kultur ska produceras bygger på ett underförstått antagande om kvalité. Vad som egentligen sägs är att investeringar behövs för att tillhandahålla kultur som utförs till en professionell standard. Argumentationen vilar på lösa antaganden eftersom begreppet kvalité undflyr varje försök till definition. Inte minst inom konstens område är töjbarheten i ordet uppenbar. Kvalitén på ett konstverk kan inte mätas utan att mätningen samtidigt pekar tillbaka på de sociala konventioner som bestämmer vad kvalité är för något. Ifrågasättandet av kvalitetsbegreppet inom konsten inleddes med modernisternas radikala brytning med det avbildande måleriet. Efter att avantgarde­ konstnären Marcel Duchamp gjorde skandal med att ställa ut massproducerade vardagsföremål har alla utlåtanden om kvalité inom konstvärlden blivit hängande i luften. Konstnären Lars Vilks drar konsekvenserna av detta när han råder aspirerande konstnärer att inte bekymra sig för mycket om att fullända sina konstnärsfärdigheter. En samtidskonstnär behöver först och främst lära känna andra

149

konstnärer och gallerister. Ett objekt får erkännande som konstverk om det skapas av en erkänd konstnär. Vilks uppskattar att det tar tre dagar att lära sig alla färdigheter som behövs för att bli en fullfjädrad samtidskonstnär. Utvecklingen är likartad inom mer stringenta kultursektorer. Inom kvällstidningsjournalistiken har ett hafsigt och tekniskt sett felaktigt språk blivit till ett varumärke för en del kända skribenter. Elementära kunskaper i grammatik och stavning är inte längre en förutsättning för en karriär som journalist. Slarvigheten som stil har också gjort landvinningar inom bildspråket. Detta ledde för några år sedan till en infekterad debatt bland illustratörer huruvida hantverkskunnande alls spelade någon roll i yrket längre. En del menade att formkänsla, färglära och perspektivlära inte premierades i kåren eller, viktigare ändå, av uppdragsgivarna. Inom musikbranschen är listan lång på artister som blir framgångsrika utan en tillstymmelse till musikalisk förmåga. Brister i sångröst kan kompenseras elektroniskt, bara attityden hos artisten är den rätta. Syftet med min utläggning är inte att moralisera över situationen. Tvärtom, i detta ligger en potential som först tillvaratogs i punkens radikala avståndstagande från det Vackra. Vem som helst som var förbannad och hade lärt sig att slå två ackord på gitarren kunde ta för sig av musikscenen. Vad punken förebådade var en allmän nedbrytning av kunskapsmonopolen inom kultursektorn. Avsaknaden av fasta koder för hur ett framförande får se ut leder till en utjämning av yrkeskunnandet. Amatören är i det avseendet inte i underläge gentemot en konsthögskoleutbildad yrkesman. Frågetecknen kring kvalitén på amatördrivna projekt är mer pressande när hobbyisterna ger sig i kast med nyhetsproduktion och forskning. Läsarnas fria tidning och Wikipedia är två sådana exempel. Men även här är definitionen av kvalité mer flytande än man först kan tro. Jean-Francois Lyotard och andra frontfigurer inom postmodernismen har försökt att upprepa samma omstörtning av vetenskapen som Marcel Duchamp och hans likar åstadkom inom konsten. Den postmoderna skolan lär oss att inget enda perspektiv

150

kan vara ensamt om ett sanningsanspråk. Det bästa man kan hoppas på är att multiplicera antalet perspektiv och tolkningar. I någon mån har denna mentala omställning i förhållande till expertisen öppnat för amatörernas inträde på den vetenskapliga arenan. Med en postmodernists glasögon är informationen som produceras av amatörkollektiv rent av att föredra eftersom det i dessa grupperingar sammanförs ett stort antal infallsvinklar. Mångfalden hos amatörerna ska ställas mot det enda perspektiv som en profession talar utifrån. Paradoxalt nog är det avsaknaden av specialkompetens som gör amatören till den som är bäst kvalificerad att uttala sig. Trots den radikala brytningen med det Vackra inom konsten och det Sanna inom vetenskapen så fortsätter kvalitetsbegreppet att spöka på kultursidorna. Föreställningen om kvalité är användbar när riktig kultur ska skiljas från kommersiell underhållning och subkultur. Amatörskapandet på internet har fått flera kulturskribenter att uttrycka sin oro inför framtidens kulturliv. Andreas Ekström på Sydsvenskan beskriver amatörerna som en ”dumskallarnas sammansvärmning” och målar upp en hotande kulturskymning. Att materialet som produceras av fans håller en mycket ojämn nivå går inte att säga emot. Inget annat är att vänta heller när den enskilde ansvarar för sin egen medverkan utan riktlinjer eller restriktioner från en konstnärlig ledare. Men det är också denna delaktighet som diskvalificerar alla utlåtanden om slutproduktens kvalité. Att recensera deltagarkultur efter samma måttstock som en teaterpjäs eller ett musikstycke låter sig inte göras. Ett rejv eller lajvrollspel kan inte sammanfattas eftersom upplevelsen är oskiljaktig från recensentens egen position och aktiva medverkan. Den kvalité som recensenten är satt att bedöma har ingen mening utanför hennes personliga betraktelser. I så måtto kan deltagarkultur förstås som en verkligt postmodern företeelse. Kort sagt, deltagarkultur producerar sina egna kriterier för vad kvalité är på en och samma gång som det möter kriterierna. Däri ligger både dess svaghet och styrka. Poängen för de inblandade är aldrig att behaga en utomstående part, vare sig det är en bred allmänhet eller en smal kritikerkår. Syftet med deltagarkultur

151

pekar alltid tillbaka på dem som är delaktiga i skapandeprocessen för stunden. Attityden garanterar uppriktighet även om det sker på bekostnad av tillförlitlighet och goda rollprestationer. Dock har uppriktighet blivit den mest eftertraktade egenskapen i upplevelseekonomin. Uppriktighet var inte lika högt skattat i den gamla ekonomin som dominerades av tillverkningsindustrin. På en marknad i bruksting är arbetarens motivation av underordnad betydelse. Hennes tekniska skicklighet står i första rummet. Men kraven på arbetaren förändras när marknaden köper och säljer tjänster i stället för bruksvaror. Tjänster förmedlas i personlig kontakt mellan köpare och säljare och drivkraften hos de inblandade är oskiljaktig från kvalitén på produkten. Det är här som amatörens övertag över proffset i egenskap av att vara lekman kommer till sin fulla rätt. Oavsett hur skicklig en yrkesman är befinner hon sig i underläge gentemot amatören när deras drivkrafter kommer på fråga. Påståendet kan illustreras med ett område där de flesta skulle instämma i att uppriktighet övertrumfar professionalism, nämligen i kärleksakten. Det är talande att den pornografiska industrin sällan utannonserar sina anställdas yrkesmässighet. Tvärtom gör denna gren av kulturindustrin gärna sken av att deras filmer och webbsidor drivs av fans. Upplevelsen blir mer äkta om de fotograferade objekten kan antas ha ställt upp utan ekonomiska incitament. Pornografi är ett extremfall men speglar ett mer allmänt villkor för kulturindustrin som helhet. Uppriktighet är en bristvara i konsumtionssamhället. I enlighet med lagen om utbud och efterfrågan har det därför blivit till den dyrbaraste produkten av dem alla. Men uppriktigheten tenderar att gå förlorad i en industriell produktionskedja. Dilemmat för underhållningsbranschen är att få massproduktionen av upplevelser att framstå som om det vore en unik tvåvägskommunikation mellan sändaren och den enskilde mottagaren. Lösningen är att förlägga produktionen av upplevelser på konsumenterna själva. Till skillnad från företagsledningen och arbetarna, som drivs av ekonomiska motiv, är konsumenten den enda parten i målet som efterfrågar upplevelsen för dess egen skull. Hennes intresse för saken är uppriktigt.

152

Exemplen sträcker sig från Allsång på Skansen till fans som involveras i film- och tv-bolagens produktioner till datorspelare som deltar i utvecklingen av internetrollspel. Likt en återuppstånden död har den gamla vänsterrefrängen ”alla kan tralla” rest sig ur graven, men nu är det underhållningsbolagen som har blåst liv i klyschan genom att göra den ekonomiskt rationell.

Kommers och deltagarkultur

En fråga som diskussionen i det här kapitlet ständigt återvänder till är om deltagarkultur kan betraktas som en oppositionell kraft i samhället, och kanske rent av en motkraft till konsumistisk mediekonsumtion. I självbilden hos många deltagarkulturella gemenskaper ingår ett avståndstagande från underhållningsbranschen som anses vara utslätad och passiviserande. Delvis är det denna känsla som ligger bakom populariteten för Facebook, YouTube och MySpace där materialet skapas av besökarna. Men eftersom dessa webbportaler ägs av samma kulturindustri som levererar enkel underhållning kan inte motsatsförhållandet mellan deltagande och kommersialism vara så svårt att överbrygga. Vidare är det just i den kommersiella populärkulturen som exempelvis fanfiction hämtar inspiration. Redan 1938 avfärdade Theodor Adorno pseudoaktiviteterna hos fans som en ”varans triumf ”. De tecken som filosofen tyckte sig tyda i trettiotalets populärmusik har slagit ut i full blom i dagens fankultur. Företagen engagerar fansen som en billig draghjälp i marknadsföringen. En del bolag går ännu längre och förlägger alltmer av sin kärnverksamhet på fans. Tidningen Wired gjorde för ett par år sedan jämförelsen med ”outsourcing” och döpte strategin till ”crowdsourcing”. Datorspelsbranschen ligger i framkanten av denna utveckling. Särskilt i de datorspel som spelas över internet är spelarnas aktiva medverkan utgångspunkten för affärsidén. Kunderna underhåller varandra och det enda företaget gör är att tillhandahålla plattformen där spelarna möts. Spelarna involveras i att sortera bort brus, introducera nybörjare, marknadsföra spelvärlden, administrera diskussionsforumen och till och med utveckla programkoden. Delta-

153

gandet är ett arv från de första spelvärldarna på internet som konstruerades av och för datorentusiaster. Ursprungligen var datorspelen textbaserade och lockade en liten men inbiten skara utövare. På tjugo år har fenomenet övergått från att vara en obskyr hobby till en miljondollarindustri där de största spelvärldarna attraherar hundratusentals användare. Många av de nytillkomna spelarna är mitt i yrkeslivet. De har ont om tid men gott om pengar och väljer att köpa fördelar till sina karaktärer som det annars hade tagit dem månader av spelande att införskaffa. Köptrycket är så pass starkt att enstaka spelare tidigt upptäckte att de kunde försörja sig på att samla virtuella skatter i internetrollspelen och sälja bytet på eBay. Efterhand som andrahandsmarknaden växt har även denna affärsverksamhet expanderat kraftigt. I Östeuropa och Asien drivs fabriker där arbetare sitter i tio-tolvtimmarspass och samlar virtuellt guld och erfarenhetspoäng i internetrollspel. Arbetsförhållandena skiljer sig inte från andra fabriker i exportzonerna där de anställda tillverkar gymnastikskor och hemelektronik. Samtidigt som rika spelare i väst köper sig lite verklighetsflykt för sina pengar hinner verkligheten ifatt dem inuti spelvärlden. Deras upplevelse rubbas av att spelvärlden befolkas av själlösa robotar styrda av arbetare i utvecklingsländerna som inte är där för att interagera med de andra spelarna. Besynnerligt nog påminner tillvaron i det påhittade fantasy- eller science fiction-universumet starkt om vardagen på ett vanligt nio-till-femkontorsjobb. I några internetspel är avataren rent av tvungen att utföra långa arbetspass för att förtjäna sitt uppehälle i den virtuella världen. Den kommersiella vändningen i internetspelen bekräftar en tankegång hos Theodor Adorno. I sin kritik av kulturindustrin skrev han att underhållning har blivit till en sorts arbete. Folk söker sig till populärkulturen för att glömma sitt dagliga slit för en stund. Men den mekaniserade fiktion som underhållningsindustrin erbjuder är endast efterbilder av arbetet. Adornos liknelse blir bokstavlig när spelföretagen å ena sidan låter spelare utföra arbetsuppgifter som tidigare sköttes av anställda, och å andra sidan anställer arbetare till att spela spelen.

154

Trots det menar jag att domen som Adorno fällde var alltför hård. Hans kategoriska avfärdande av fans förhindrade honom från att se den potential som ändå finns i det kollektiva deltagandet. Företagen tar risker när de släpper på kontrollen över produktionen av datorspel, tv-serier, filmhistorier och romaner. En svårighet som mediebolagen brottas med är mångtydigheten som ofta uppstår när många olika grupper adderar till berättelsen. Företagen önskar att sända tydliga signaler till viktiga kundgrupper och annonsörer. Problemet blir särskilt angeläget eftersom fanfiction-gemenskapen har en förkärlek för att omtolka originalberättelser med homoerotiska och andra kontroversiella inslag. På ett djupare plan leder fansens engagemang till ett ifrågasättande av företagets anspråk på att äga berättelsen. Entusiasterna ger uttryck för en form av förvaltandeskap över berättelsen som inte står på juridisk eller ekonomisk grund. I stället grundar sig anspråket i deras engagemang i berättelsen. Dispyten rör inte i första hand de ekonomiska rättigheterna utan vem som har bestämmanderätt över skapandeprocessen. Ett exempel på det är en redigerad version av Stjärnornas krig som släpptes av en entusiast kort efter trilogin hade lanserats. Entusiasten hade raderat scenerna med den ofta kritiserade karaktären JarJar Binks. Den nedklippta versionen recenserades av filmtidningar i USA och gavs omdömet av att vara en bättre film än den som spelades upp på biograferna. Med tanke på att LucasArts släpper sina filmer i flera versioner finns det ingen klippning som kan sägas vara originalet. Föreställningen om film som ett enhetligt verk luckras upp. I länder där upphovsrättsskyddet är svagt och utbudet domineras av illegala dvd-skivor har en helt egen genre etablerats av fans som redigerar om kända filmer. I Ryssland har den före detta polismannen Dmitri Puchkov nått kultstatus med sina egenartade filmklippningar. Bland annat har han ändrat dialogerna i Sagan om ringen och gjort om berättelsen till en rysk gangsterfilm. I Puchkovs tappning blir trollkarlen Gandalf till en gammal östnostalgiker som försöker imponera på ringensällskapet med sina djupa kunskaper om Karl Marx. När en av Puchkovs omgjorda filmer

155

visades på tv fick den flera miljoner tittare. Talande nog började han sin bana med att översätta illegala kopior av utländska filmer till ryska. Steget är kort från att ”rippa”Hollywoodfilmerna till att ”mixa” dem och skapa nya berättelser. Nästa steg är att tittarna tar över filmmediet helt och hållet. En del fans menar att den bästa filmen i Stjärnornas krig-universumet inte har gjorts av LucasArts utan av en grupp science fiction-entusiaster. Kortfilmen Troops parodiserar teveserien Cops med den skillnaden att kameran inte dokumenterar vardagen för amerikanska poliser utan filmar rymdimperiets stormtrupper på rutinuppdrag. Troops gav inspiration till en uppsjö av fanficton-film som nu bjuds ut på Youtube och liknande webbportaler. Det mesta av materialet är illa genomtänkta hemvideor av dålig kvalité. Men det förhindrar inte att trenden kan växa sig mer betydelsefull i framtiden. I likhet med hur kostnaderna för digital musikredigering har fallit och sänkt trösklarna till musikbranschen sprids digitala verktyg för att producera film i allt vidare cirklar. Om några år kan amatörer göra filmer med samma visuella förfining som Hollywood och med samma affischnamn i huvudrollerna, även om filmstjärnorna kommer att vara digitalt renderade. Till saken hör att allmänhetens förväntan på hur en film ser ut är i stadd förändring. Dagens filmmedium har formats efter förutsättningarna runt omkring det: dimensionen på biografdukarna, nya tekniker för att förmedla ljud och bild, en global publik, stor tillgång till kapital och så vidare. Är vi öppna för att filmmediet även fortsättningsvis kommer att genomgå förändringar kan vi ana helt nya modeller för filmproduktion. En tidig sommarsvala var den experimentella filminspelning som pågick under lajvrollspelet Futuredrome. Ett tiotal roller var utrustade med filmkameror och de registrerade allting som skedde under spelets gång. Avsikten var att materialet skulle sammanställas till en spelfilm. Inspelningen lades även upp på internet för att låta besökare klippa ihop sin egen version av Futuredrome. Uppdraget som filmproducent spreds ut i nätverket precis som skådespelarinsatsen och manuset tidigare hade spridits ut bland lajvdeltagarna. Resul-

156

tatet var i ärlighetens namn inte särskilt bra. Ljud- och bildkvalitén var bristfällig och ofta fångade kamerorna händelseutvecklingen när den var halvvägs fullbordad. Även om tekniken och organiseringen inte räckte ända fram denna gång kan Futuredrome betraktas som en trevare mot en framtida modell för filmskapande. Med en förhållandevis ringa budget mobiliserade Futuredrome statister och rekvisita på en skala som överträffar de flesta svenska filmproduktioner. Med tanke på att evenemanget inte kränkte någons rättigheter är det kanske oklart hur Futuredrome relaterar till den immaterialrättsliga diskussionen. Inte heller är det uppenbart att amatörfilmare och fanskribenter utgör ett hot mot immaterialrätten, särskilt som deras aktiviteter på kort sikt bidrar till att öka rättighetsinnehavarnas intäkter. Om man endast tittar på kassaflödet är det svårt att se något subversivt i dessa verksamheter. Men de relaterar till immaterialrätten på ett mer grundläggande plan. Filmatiseringar genomförda av entusiaster ger svaret på en knäckfråga som immaterialrättskritikerna aldrig riktigt har lyckats bemöta, nämligen hur dyra filmproduktioner ska kunna iscensättas om det inte finns en immaterialrätt för att finansiera nyproduktionen. En ny produktionsmodell för kultur och teknik är förestående där immaterialrättsliga egendomar och individuella rättighetsinnehavare inte längre behövs. Det vill säga, produktionen av kultur och teknik behöver inte organiseras i företag och på en marknad. Crowdsourcing är ett indirekt medgivande från företagens sida att de inte har något att tillföra när deras kundgrupper kan producera sin egen underhållning, sina egna nyheter, sin egen fakta och sin egen teknologi. I förlängningen börjar kanske användarna fråga sig varför de betalar för ett arbete som de själva utför, alternativt varför de kallas för pirater om de inte betalar.

Summering

Dagens föreställningar om upphovsrätt och författarskap konstruerades under sjutton- och artonhundratalen. På ett plan skedde det genom stiftandet av lagar och undertecknandet av internationella

157

avtal. Men den politiska viljan att införa ett lagstadgat skydd för litterära verk föregicks av en bredare, mer diffus tankeströmning. Centralt i denna tankeström var idén om att texten och textställaren relaterar till varandra som originalverk och upphovsman. Idén har i dag blivit alltmer ifrågasatt, både av filosofer, litteraturvetare och konstnärer. En ny tankeströmning börjar ta form som uppfattar konstverket som en aldrig avslutad, kollektiv process. Denna syn på verket märks tydligast i deltagarkulturella uttrycksformer där ingen individuell upphovsman står att finna. Men upphovsmannen gör sorti också i de formexperiment som har blivit populära inom teatern, på konstgallerierna och till och med i tv. Gemensamt för dessa är att gränsen mellan aktör och åskådare suddas ut. Förut var gränsdragningen fast förankrad i rollfördelningen mellan kulturarbetarna och deras publik. I takt med att rollen som aktör och åskådare blir provisorisk försvinner den tydliga kopplingen till en profession. Häri ligger det egentliga problemet för kulturarbetarna. Fildelningen är endast ett symptom och en katalysator för denna trend. Följden blir att yrkesverksamma kulturutövare måste konkurrera med gratisarbetande amatörer. Det är inte självklart att kulturarbetarna har moraliskt företräde i intressekonflikten. Men förlusten av försörjningsmöjligheter inom kultursektorn angår arbetstagare överallt i samhället. Kulturindustrin går i bräschen för en upplevelsebaserad ekonomi. Biltillverkare och läskedrycksfabrikanter talar inte längre om sina varor som produkter utan som koncept och upplevelser. I takt med att kulturbegreppet vidgas på detta sätt blir arbetsvillkoren för kulturarbetare allmängiltiga för alla arbetare. Amatöriseringen av kulturen är på samma gång en amatörisering av ekonomin som helhet. För att säga det i klartext: amatöriseringen pekar mot en ekonomi där arbetstagare får allt svårare att finna avsättning för sina yrkesfärdigheter. Nästa kapitel återvänder mer direkt till den immaterialrättsliga lagstiftningen men utifrån ett fackligt perspektiv. Den centrala frågeställningen är vilka konsekvenser som immaterialrätten, digitaliseringen och amatörisering får för arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden.

158

159

160

Vem betalar? Inledning

Hur ska kulturarbetaren kompenseras för sitt arbete när verket kan reproduceras digitalt i ett oändligt antal exemplar? Det är frågan som diskussionen om immaterialrätten och framförallt upphovsrätten kretsar kring. Svaret är enkelt för anhängare av den nuvarande immaterialrättsliga ordningen. Med lagstiftning och teknologiska spärrar skapas en artificiell knapphet av information. På så vis kan staten simulera en marknad i digitala verk. Ingreppet är nödvändigt för att bevara de ekonomiska incitamenten inom kultursektorn. Utan upphovsrätt och en marknad i kultur blir det inget nyskapande. För kritikerna av immaterialrätten är frågan svårare att besvara. De kan på goda grunder protestera mot många av konsekvenserna av den rådande upphovsrättsliga strategin. Men vilka försörjningsmöjligheter inom kultursektorn återstår om informationen släpps fri? Rycks inte betalningsunderlaget bort om betalande konsumenter övergår till att bli fildelare? Nätpiraterna gör gällande att deras måltavla är mellanhänderna, framförallt skiv- och filmindustrin, som de menar stjäl från både konsumenter och producenter. I stället för en konflikt mellan producenter och konsumenter väljer de att lyfta fram motsättningen som finns i produktionsledet, mellan kulturindustri och kulturarbetare. Snedvridningen av resurser illustreras ofta med hur intäkterna från försäljningen av cd-skivor fördelas mellan företag och artist. Om en presumtiv kund laddar ner en cd-skiva från internet och skickar tio kronor med posten till den berörda artisten, har artisten

161

fått mer i ersättning än vid ett köp av skivan i en musikaffär. Därtill är fördelningen mellan artisterna kraftigt förskjuten. Dagens system skapar en logik där ett litet antal vinner på det stora flertalets bekostnad. Likafullt kvarstår det att upphovsrätten fyller en funktion också i den nedre halvan av näringskedjan. Det vill säga för relativt okända artister vars yrke ger mat på bordet och inte mycket mer. Upphovsrätten erbjuder ett nominellt skydd när dessa artister kräver betalt av sina uppdragsgivare. Därför skjuter nätpiraterna i någon mån bredvid målet när de pekar ut industrin som boven i dramat. Arbetarna i kultursektorn är väl införstådda med intressemotsättningen som råder mellan dem och deras uppdragsgivare. Det är därför som de klamrar sig fast vid upphovsrätten. Lagen ser de som sin garant mot att bli överkörda av företagen. Även om fildelningsnätverken inte direkt ingriper i balansen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare så ingår fildelningen i en subkultur som frodas bland yngre generationer och där immaterialrätten inte längre är en accepterad norm. Fildelningen har blivit till en symbol för denna attitydförändring bland yngre vuxna. Inte heller är situationen helt ofördelaktig för kulturindustrin. Möjligheten hägrar att spela ut gratisarbetande amatörer mot avlönade yrkesmän. Vägen ligger öppen för att sänka arvodena och försämra villkoren inom kulturbranschen ytterligare. För kulturarbetarna är det detta som är den verkliga hotbilden. På kort sikt är utmaningen mot immaterialrätten ett större bekymmer för kulturarbetare än för kulturindustrin. Paradoxalt nog påskyndas den nedåtgående trenden av en skärpt upphovsrättslag. Kombinationen av en stark och på samma gång sönderfallande immaterialrättslagstiftning kan tänkas gynna kulturindustrin som får det bästa av båda världar. Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala fullpris för slutprodukten. Av den anledningen är det olyckligt att kulturarbetarna och deras intresseorganisationer i så hög grad har anammat en problemställning och gett sitt stöd till lagar som har utformats av och för kulturindustrin. I detta kapitel föreslår jag att de alternativa licenser och affärsmodeller som

162

utvecklas av hackers ger bättre idéer för hur nya försörjningsmöjligheter inom kultursektorn kan skapas.

Etablerade kulturarbetare och försörjning

Upprördheten över piratkopieringen bland många kulturarbetare och deras intresseorganisationer grundar sig i antagandet att fildelningen kommer att minska antalet arbetstillfällen inom kultursektorn. För att uppskatta riskerna verkar det lämpligt att börja diskussionen med att titta på hur arbetsmarknaden ser ut i dag. Statistiska centralbyrån uppger att kultursektorn sysselsätter 60 000 personer varav ungefär hälften är konstnärligt utövande yrken. Dock åtnjuter endast en minoritet av dessa människor en stabil försörjning från sin verksamhet. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) uppskattar att 70–80 procent av frilansmusikerna rutinmässigt kompletterar med a-kassa. Inom skådespelaryrket är 80 procent deltidsarbetslösa. Inom musikscenen händer det rent av att uppdragsgivare kräver att artister ska vara inskrivna på a-kassan för att få några spelningar. Fackförbundet Saco beräknar att den totala arbetslösheten bland människor med examen inom konst och medier är omkring 22 procent. Siffrorna bekräftas av Högskole­verket som konstaterar att konstnärligt utbildade är den yrkesgrupp som har sämst etablering på arbetsmarknaden. Får de en anställning som motsvarar deras kompetens är den med största sannolikhet dåligt betald och tidsbegränsad. I arbetskraftsbarometern från 2004, som ges ut av Statistiska centralbyrån, uppges att det vanligaste yrket för människor med en examen från en kulturutbildning är för­säljare inom detaljhandeln, vård- och omsorgspersonal, samt köks- och restaurangpersonal. Siffrorna överraskar inte. Med undantag för en liten topp under it-boomen och högkonjunkturen i slutet på åttiotalet har arbetsmarknaden inom kultursektorn alltid varit kärv. Mycket talar för att de dåliga tiderna är på väg att bli ännu sämre. Fotograferna, illustratörerna, yrkesmusikerna, journalisterna – inom de flesta grenar rapporteras det om en långsiktig tendens mot sjunkande arvoden

163

och färre arbetstillfällen. Svårigheterna inom kultursektorn började långt innan fildelningen tog fart. Arvodena har stagnerat under decennier och även drabbat sådana verksamheter som inte nämnvärt omfattas av icke-auktoriserad kopiering. Fram tills nu har det egentligen bara varit musikartisterna som fått se sina verk spridas i fildelningsnätverken i någon större omfattning. Bland de 7 000 till 8 000 yrkesverksamma musiker som enligt beräkningar från AMS är sysselsatta i branschen är hälften anställda som kyrkomusiker och på statliga institutioner. Även de får antas ha sin försörjning tryggad helt oavsett överträdelserna mot upphovsrätten på internet. Påståendet att fildelningen skadar arbetstillfällena inom kultursektorn bygger på en generalisering av musikartisternas speciella situation till samtliga kulturarbetare. Det kan förvisso stämma att fildelningen på sikt bidrar till att respekten för upphovsrätten luckras upp och att det i sin tur kommer att skapa problem för många fler grupper. Men andra anledningar måste sökas till svårigheterna som råder inom kultursektorn i dag. Närmare till hands vore att förklara situationen med att utbudet på kvalificerade kulturarbetare flerfaldigats i och med att stora satsningar gjorts på högre utbildning. Enligt en rapport sammanställd av forskaren Göran Melin om de nya kulturutbildningarna, ökade utbildningsplatserna riktade mot upplevelseindustrin med 42 procent mellan 1998 och 2003. Den genomsnittliga ökningen för utbildningsväsendet som helhet var 22 procent. De i särklass största satsningarna på kultur- och medieutbildningar gjordes av mindre och medelstora, regionala högskolor. Melin förklarar denna profilering med att design har blivit till ett viktigt försäljningsargument för att locka studenter. I många fall rör det sig om gamla kurser som byter namn och som därefter fått betydligt fler ansökningar. Finansieringen av utbildningen beräknas på antalet studenter och högskolorna behöver inte ta ansvar för hur de utexaminerade sedan klarar sig på arbetsmarknaden. Samhällsplanerare har börjat varna för en bristande rationalitet i studenternas yrkesval. Den lilla klicken av artister och konstnärer som har framgång hamnar i

164

blickfånget medan det stora flertalet som misslyckas inte syns till. Detta antas skapa en förvrängd bild hos ungdomen av deras chanser att lyckas inom kultur- och mediesektorn. Men det är också tänkbart att kulturstudenterna inte gör sig några illusioner om en framtida karriär. Deras val av utbildning motiveras helt enkelt av en önskan om att förkovra sig under ett par års tid innan de kastas ut på arbetsmarknaden. En sådan inställning är inte endast problematisk för samhällsplanerare utan framförallt för äldre generationer av etablerade kulturarbetare. De får problem med att hävda rätten att ta betalt för sitt arbete när deras yrkeskår fylls på av kvalificerade utövare som saknar avsikt eller förhoppning om att kunna leva på sin verksamhet. Mängden av utbildad arbetskraft inom kultur- och mediesektorn ökar samtidigt som efterfrågan stagnerar. Enligt en enkätundersökning från Högskoleverket från 2005 uppger företagare att design kommer att spela en allt viktigare roll för deras verksamhet, men majoriteten av de tillfrågade säger samtidigt att de inte ser något behov för fler utbildade formgivare. Rapporten pekar på mängder av kurser som bedrivs utan att det finns någon tydlig efterfrågan på arbetsmarknaden. Mest talande är dock det positiva exempel där det faktiskt finns en efterfrågan som lyfts fram av Högskoleverket. Mitthögskolan påbörjade för några år sedan en utbildning i bildjournalistik. Initiativet togs efter det att ett tiotal större tidningar sagt sig ha behov av journalister som kunde hantera såväl text och bild som layout. Att sådan kompetens är eftertraktad förvånar inte. Varje bildjournalist, utrustad med en digitalkamera och ett layoutprogram, ersätter två tjänster på tidningsredaktionen: fotografen och redigeraren. Digitaliseringen är den röda tråd som förbinder friställda fotografer, arbetslösa grafiker och gratisarbetande musiker. Ett målande exempel ges av de teatrar som drivs i privat regi. Tittar teaterbesökaren ner i orkesterdiket kommer hon ofta finna att diket är utrymt. I stället för en tjugo man stark orkester, som var genomsnittet när musikaler uppfördes på åttiotalet, håller sig de privata teatrarna i dag endast med en handfull musiker om några alls. Merparten av instrumenten

165

är förinspelade. Musikerna har försökt att streta emot utvecklingen. När teatern Göta Lejon ville förlägga musiken till Skönheten och odjuret på playback vägrade alla kapellmästare som tillfrågades att göra inspelningen. Men i längden är den ekonomiska rationaliteten svår att argumentera emot. Tekniken är så förfinad att den vanliga teaterbesökaren inte kan höra någon skillnad mellan en levande orkester och en datoriserad. Samma digitalisering som gör det möjligt att distribuera ett oändligt antal kopior över ett elektroniskt nätverk gör också att kopian kan återanvändas ett obegränsat antal gånger. När en uppdragsgivare beställer ett arbete av en frilansande musiker kommer inspelningen att bestå långt efter det att kontraktet mellan uppdragsgivaren och uppdragstagaren har löpt ut. Med varje utfört uppdrag minskar den sammantagna efterfrågan på likvärdigt arbete i fortsättningen. Även om kulturarbetarna har drabbats hårt är de inte ensamma. Listan på verksamheter som kan digitaliseras växer med teknikutvecklingen: stillbilder, musik, text, film, undervisning etc. Samtidigt har digitaliseringen sänkt ribban för kreativt skapande inom nästan varje tänkbart område. Det betyder dels att flera yrkesuppgifter kan slås samman i en tjänst, som i fallet med bildjournalisten. Dels innebär det att fältet öppnas upp för amatörer. Medborgarjournalistik är ett exempel på det senare. Det största hotet mot de yrkesverksamma kulturarbetarna kommer inte från tjuvaktiga konsumenter utan från alla dem, nyutexaminerade studenter och glada amatörer, som är beredda att göra ett likvärdigt jobb utan att kräva skälig ersättning. I fildelningsdebatten myntades snabbt termen Generation gratis för att beskriva attityden hos de ungdomar och unga vuxna som vant sig vid att ladda ner musik och film utan att betala för det. Men begreppet skulle lika gärna kunna avse villkoren för denna generation på arbetsmarknaden. I en ekonomi där all konsumtion betalas med reklam, från tidningen Metro till The Pirate Bay, är det följdriktigt att även arbetarna får sin betalning i reklam. Hur många artister har inte förväntats att arbeta gratis och vara glada för exponeringen? Det är mot denna bakgrund som jag inledningsvis i boken citerade Norbert Wieners mörka framtids-

166

prognos. Datoriseringen innebär att den genomsnittliga människan inte har något att sälja på vilket hon kan leva ett anständigt liv. Därmed inte sagt att ”jobben inte räcker till” i ”två-tredjedelssamhället”, som en del kommentatorer påstod på nittiotalet. Samhället kan alltid uppfinna nya arbetsuppgifter åt den övertaliga befolkningen eller låta dem sugas upp i ett överdimensionerat utbildningssystem. Det är inte jobben utan arbetstagarnas förhandlingsläge som saknas. En striktare immaterialrätt lär inte råda bot på denna situation. Kulturarbetarnas ställning på arbetsmarknaden kommer inte förbättras av lagar som lobbats fram av deras uppdragsgivare. Vad som måste vägas in i beräkningen är att upphovsrättssystemet fungerar i samverkan med kontraktslagen. Upphovsrättslagen tillräknar skaparen vissa ekonomiska och ideella rättigheter över sitt verk. De ekonomiska rättigheterna blir sedan grundplåten i en förhandling mellan artisten och uppdragsgivaren. Hur deras uppgörelse ser ut är upp till parterna att komma överens om. Kontraktslagen försäkrar att alla inblandade lever upp till sina åtaganden. Kontraktet gör upphovsrättssystemet flexibelt men också blint för ojämlikheter i styrkeförhållandet mellan parterna. Ett kontrakt som ingås under pistolhot kan ogiltigförklaras av en domstol. Men ett kontrakt som ingås under hoten om näringsbrist och vräkning är helt i enlighet med hur kontraktslagen är tänkt att fungera. Med andra ord är upphovsrättsskyddet inte till stor hjälp för en frilansande artist om hon saknar ett vettigt förhandlingsläge gentemot företaget. Precis som på arbetsmarknaden i övrigt beror hennes förhandlingsläge på balansen mellan tillgång och efterfrågan på hennes tjänster. Och givet överutbudet av digitalt skapad, digitalt reproducerbar kultur är utrymmet för förhandlingar inom kultursektorn mycket litet och ständigt krympande. I det här läget kan en strikt immaterialrättslag i stället bli till en fälla för yrkesverksamma kulturarbetare.

Upphovsmannen och immaterialrätten

För att underbygga påståendet att immaterialrätten kan bli till en fälla för upphovsmännen behövs en närmare titt på kulturarbetarnas

167

situation. Kulturarbetarna är inte en enhetlig grupp som konfronterar utmaningen på samma sätt. Följer man diskussionerna i de olika branschtidningarna blir det tydligt att frågan har betydligt fler sidor än vad som får plats i dagstidningar och i tv. I riksmedierna har musikartisternas speciella situation getts företräde och fildelning av musik har gjorts till huvudfrågan. Främst är det de musikartister som sysslar med populärmusik, och vars tilltänkta målgrupp är skivlyssnande fans, som drabbas av fildelningen. Musikartistens situation kan jämföras med utgångsläget för en fotograf eller en illustratör. Deras tilltänkta kundkrets är huvudsakligen tidningar, reklambyråer och förlag. Konsumenten betalar fotografen endast indirekt vid köpet av en tidning eller en bok. Inte desto mindre har digitaliseringen och utmaningen mot upphovsrätten haft konsekvenser också för dessa yrkeskårer. Kanske att fotograferna tillhör den hårdast drabbade gruppen om man ser till bortfallet av intäkter under de senaste tjugo åren. Bakom den nedgående trenden ligger en ny affärsmodell baserat på försäljning av digitala arkivbilder. Den globala marknaden för arkivbilder domineras av två företag, Corbis och Getty Images. Portföljen hos det mindre av företagen, Corbis, omfattar mer än sjuttio miljoner fotografier. Många av fotografierna är schabloner av jäktade affärsmän och söta barn som säljs till tidningar och bokförlag världen över. Försäljningen av digitala arkivbilder har kraftigt minskat yrkesfotografernas inkomstmöjligheter och gjort Corbis till något av en svordom. För fotografer heter fildelningstjänsten inte The Pirate Bay utan Corbis och Getty Images. De tjuvaktiga fildelarna är samma medieföretag som på annat håll jämställer fildelning av musik med piratverksamhet. Inte undra på att denna aspekt av immaterialrättsfrågan inte har varit framträdande när kulturindustrin stått för problemformuleringen. Tekniskt sett är det samma möjlighet till digital reproduktion som gjort originalverk, och därmed originalframställare, övertaliga på marknaden. Skillnaden ligger i juridiken. Lagstiftarna har valt att ställa sig utanför konfrontationen mellan fildelare och fotografer om vem som har äganderätten över kopian. Avgöran-

168

det i den striden har beslutsfattarna överlåtit till kontraktslagen och marknadskrafterna. I Sverige har kulturarbetarnas intresseorganisationer lyckats hålla stånd men internationellt är tendensen obeveklig. Upphovsmännen tvingas att överlåta sina ekonomiska rättigheter till uppdragsgivaren på obegränsad tid. När Corbis och Getty Images sitter på fullständiga rättigheter över outtömliga, digitala fotoarkiv minskar behovet för nyproducerade fotografier och förhandlingsläget försämras ytterligare. Om etablerade fotografer protesterar mot villkoren finns oftast nyutexaminerade fotografer som är manade att ställa upp och som kan göra ett likvärdigt jobb. Enkelheten med vilken professionens yrkeskunnande kan kringgås hänger också den samman med digitaliseringen. Utvecklingen av digitalkameror har kraftigt sänkt kostnaderna och kunskapskraven för att ägna sig åt fotografering. I kombination med Photoshop, internet och avancerade sökmotorer kan amatörer sammanställa fotoarkiv som är jämförbara med de professionella arkiven. Flickr är en sådan samlingspunkt för amatörfotografer. På portalen ligger drygt två miljarder digitala fotografier. När detta överflöd av bilder bjuds ut på marknaden får yrkesmännen problem. iStockphoto är en tjänst som mer direkt försöker att marknadsföra amatörfotograferna. Företaget började med att en grupp designer tillhandahöll bildmaterial för varandra. Initiativet växte till en förmedling som nu involverar 18 000 medverkande. Arkivet utökas med över 10 000 bilder i veckan och ett verk säljs för 1–5 dollar styck. Det ska jämföras med en professionell arkivbyrå där ett fotografi kostar ett par hundra dollar. Skillnaden i kvalité är inte större än att företag som IBM väljer att använda sig av iStockphoto. Inledningsvis ignorerades amatörfotograferna av de stora arkivbyråerna, sedan motarbetades fenomenet, och slutligen köpte Getty Images iStockphoto för 50 miljoner dollar. Bolagen kan byta fot och hitta intäktsposter på nya ställen men för de yrkesverksamma fotograferna är läget dystert. Rättigheterna över digitala bilder, musik och text har ansamlats under vingarna på ett fåtal multinationella företag. Arkiven är viktiga produktionsmedel för nyskapandet av kultur och kontrollen över

169

dem förvandlas till en kontroll över artisternas dagliga verksamhet. Vissa typer av konstnärligt utövande har drabbats hårdare än andra. Artister inom hiphop och elektronisk musik har länge protesterat mot att upphovsrätten berövar dem deras viktigaste verktyg, det vill säga möjligheten att sampla äldre musikstycken. Dokumentärfilmare har erfarit samma problem. Göran Gunér har varit producent för åtskilliga dokumentärfilmer som har visats på Sveriges Television och på filmfestivaler världen över. Trots många år i branschen och erkännande från både publik och kritiker så går verksamheten sällan runt. En starkt bidragande orsak är, paradoxalt nog, upphovsrätten: ”Under 2004 visades min film om holländskt sextonhundratalsmåleri flera gånger dagligen på Nationalmuseum. Museet betalade 15 000 för det. De extra rättighetsförvärven har kostat mig 12 000 kronor.” Idén bakom upphovsrätten, att skaparen ska kunna tjäna pengar på sitt arbete, stödjer Göran Gunér fullt ut. Men i dagens system slutar det ofta med att upphovsmannen blir av med både pengarna och rättigheterna. Det är inte bara de extra kostnaderna för licenserna som är betungande. Rättighetsinnehavare brukar dessutom ställa upp begränsningar för hur materialet får användas. Till filmen En frusen dröm, som handlade om André-expeditionen, användes både musik, pressklipp och arkivfilm. Uppgörelsen med berörda rättighetsinnehavare gällde visningar i Europa. När förfrågningar kom från USA, Japan och Australien om att få visa filmen där var Göran Gunér tvungen att säga nej. Det hade blivit så dyrt att köpa loss det extra tillståndet att en försäljning skulle ha blivit till en förlustaffär. Vidare är det vanligt att rättighetsinnehavarna endast ger tillstånd att visa en film under en begränsad tid. Det kostade 250 000 kronor att använda inspelningar av Dmitrij Sjostakovitj, Duke Ellington, Dave Brubeck och Miles Davis i en dokumentär om fotografen Georg Oddner. Eftersom Oddner själv under en period hade gjort karriär som jazztrummis var det oundvikligt att använda jazzmusik i filmen. För pengarna köpte Göran Gunér och Jan Troell tillståndet att spela filmen i Norden under sju års tid. Det betyder att efter år 2010 är det finansiellt omöjligt att visa dokumentären.

170

Konsekvensen blir att oberoende filmare får det svårt att täcka kostnaderna som de har investerat i en filmproduktion. Det är dåliga nyheter för oberoende filmproducenter och därmed för oberoende film över huvud taget. Avsaknaden av dokumentärfilmer på tv beror delvis på de stigande kostnaderna och de juridiska riskerna med visningar som innehåller samplingar av externt, upphovsrättsskyddat material. Också ämnesvalet i de dokumentärfilmer som faktiskt visas är påverkade av den rättsliga djungeln. Den cineastiska orgien i Adolf Hitler kan inte endast förklaras med att ”publiken får vad publiken vill ha”. En bidragande orsak är att mycket av materialet från andra världskriget är i allmän ägo och därmed billigt att spela upp. Här ställs Göran Gunérs farhågor för att rättighetskraven förvrider historieskrivningen på sin spets. Upphovsrättens inverkan på dokumentärfilmsgenren kan utläsas både i det som visas och det som inte visas. Ett nästan övertydligt exempel på det senare ges av turerna kring filmserien Eyes on the Prize. Filmserien beskriver den svarta medborgarrörelsens kamp i USA. Dokumentären blev snabbt en viktig referens i forskningen om afroamerikaners villkor och i opinionsbildningen. För att berätta historien krävdes dock en stor mängd arkivfilm, nyhetsklipp och ljudinspelningar. Efter rättigheterna för serien hade löpt ut 1995 kunde den inte visas igen. Immaterialrättskritiker gjorde Eyes on the Prize till ett flaggskepp för deras sak och de uppmanade till fildelning och illegala, officiella visningar av dokumentären. Slutligen gick sponsorer in och donerade de pengar som krävdes för att förnya licenserna. Likafullt vore det oriktigt att dra slutsatsen att allt därmed är frid och fröjd. Anekdoten handlar inte om ett urspårat licensmaskineri med en del olyckliga bieffekter som i detta enskilda fall fick en lycklig upplösning tack vare generösa finansiärer. Tvärtom ger historien prov på hur det immaterialrättsliga systemet är tänkt att fungera i normalfallet. Immaterialrätten syftar till att underordna arbetet under marknadens principer. Med andra ord handlar det om kontroll. Fallet med Eyes on the Prize är ett exempel på hur licensmaskineriet utsträcker finansiärernas kontroll i tiden. Licenserna gör att finansiärerna kan köpa rätten att besluta

171

över en filmproduktion långt efter det att inspelningen är avslutad. Svårigheten för dokumentärfilmare är att de ofta behöver använda sig av arkivmaterial. En historisk persons liv eller en viktig händelse måste berättas med relevanta film- och ljudsekvenser. Därmed inte sagt att filmare som enbart arbetar med eget, nyinspelat material går säkra från att fastna i den juridiska djungeln. Det offentliga rummet är genomsyrat av märken, melodier, fraser och bilder som alla har en potentiell rättighetsägare. Det är en vanlig erfarenhet bland filmare att de fått påstötningar från jurister efter det att en upphovsrättskyddad låt eller bild råkat fångas av kameran. Saken kompliceras ytterligare av att det inte är nödvändigt att en låt återges i sin originalframställning för att rättighetsinnehavare ska ha ett finger med i spelet. I ett avsnitt av Eyes on the Prize sjunger en grupp gratulanter Happy birthday to you till Martin Luther King. Även om sången framförs av människorna i filmen så ägs rättigheterna till texten och melodin av AOL Time Warner. Sekvensen med de sjungande gratulanterna ligger till grund för ett av de licenskrav som har gjort att filmserien under lång tid inte fick visas på tv. AOL Time Warner är numera också innehavare till Alice Tegnérs sångskatt. Göran Gunér berättar att företaget krävt tiotusentals kronor i ersättning för en sekvens där en bekant till Gunér sjunger Bä, bä, vita lamm i ett inslag som visades på Sveriges Television. Filmare har en mer utsatt position än kulturutövare som ägnar sig åt ren fiktion. De senare kan enklare undvika att trampa in på ett företags immaterialrättsliga egendomsanspråk. De tjugofyra bokstäverna i alfabetet tillåter en stor mängd kombinationer av ord och meningar. Bildspråket är om möjligt ännu rikare på variationsmöjligheter. Men variationerna är inte oändliga eftersom författare och konstnärer vill kommunicera med en mottagare. För att bli förstådda måste de förhålla sig till en relativt begränsad uppsättning av gemensamma, språkliga markörer. Bokstäver och ord är förvisso undantagna immaterialrätten men det mänskliga språket består av mer än skrivtecken. Kulturella referenser och symboler är viktiga stödpunkter för kommunikationen. Tidigare i den väster-

172

ländska historien var Bibeln det gemensamma referensverket och de flesta klassiska romaner och pjäser lånar teman, karaktärer och formuleringar ur den heliga skriften. Under de sista decennierna har Bibelns funktion som samlande verk övertagits av popkulturella uttryck. För att nå ut till en publik behöver kulturskapare återanvända populärkulturella ikoner i lika hög utsträckning som deras föregångare använde sig av bibliska källor. Det är av samma anledning som denna popkulturella allmänning är attraktiv för företagen att äga. Kontroll över de gemensamma, kulturella referenserna innebär kontroll över språket som sådant. Min gissning är att villkoren för författare och fria konstnärer alltmer kommer att likna den situationen som råder för dokumentärfilmare i dag. Orsaken är att rättighetsanspråken håller på att utökas till att omfatta idén och inte bara uttrycket hos det artistiska och litterära verket. Detta sker dels genom införandet av nya immaterialrättsliga egendomsformer och dels genom en förskjutning i hur upphovsrättslagen tillämpas och tolkas. Då kommer inte ens alfabetets alla kombinationer att räcka till för att en artist ska kunna undvika att inkräkta på företagens immateriella egendomar. Scenariot kan låta extremt men åtminstone inom populärmusiken finns talande tecken. Ett stort steg i den riktningen togs i och med ett avgörande i Högsta domstolen från år 2002. I domen kungjordes att en låt av folkmusikgruppen Drängarna var ett plagiat av en tolv år äldre visa. Den omtvistade melodislingan var tämligen enkel och parterna i målet stred om huruvida sekvensen hade verkshöjd eller inte. Tingsrätten hade tidigare dömt till försvarets fördel eftersom upptakterna i de två melodierna var idiomatiska. Med det menas att sekvensen låg nära till hands för en fiolspelare att ta till. Även Högsta domstolen anmärkte i sin dom att variationsmöjligheterna inom populärmusiken är mycket begränsade. Likafullt avgjorde domstolen att Drängarnas låt var ett plagiat. Bland musiker och tonsättare mottogs stärkningen av deras upphovsrätt med blandade känslor. Thomas Reisler skrev i branschtidningen Tonsättaren att domen troligen gynnar de stora bolagen. Kostnaderna för domstolstvister

173

är alltför höga för att enskilda artister ska våga ta risken att bestrida en anklagelse om plagiering. Vid ett hot om stämning tvingas artisterna att göra upp på förlagens villkor. Inte heller är det enkelt för artisten att undvika att hamna i en juridisk konflikt. Som Reisler påpekade är det omöjligt för artisten att veta exakt var hennes inspiration kommer ifrån när hon komponerar en ny låt. Immaterialrättskritikern Damian Yerrick har räknat ut att sannolikheten är mycket hög för att en slumpmässigt sammanställd melodislinga ska överensstämma med en sekvens i ett redan existerande verk. Enligt amerikansk rättspraxis måste en sekvens om sex noter vara identisk mellan två låtar för att den ena melodin ska klassas ut som ett plagiat. Givet att standardmåttet i västerländsk musik är begränsat finns ett visst antal möjliga variationer på en sekvens bestående av sex noter. Damian Yerrick beräknar att två slumpvis genererade melodislingor om sex noter kommer att vara identiska i ett fall av 1 679 616. I runda tal förfogar de tre största rättighetsbyråerna i USA över nio miljoner låtar. Chansen att en slumpmässigt genererad melodisekvens om sex noter inte ska överlappa med en av deras låtar är en på tvåhundratolv, enligt Damian Yerricks kalkyl. Visst är uträkningen tillspetsad och hans metod kan ifrågasättas på många punkter. Siffrorna är antaganden och slutsumman får betraktas som i bästa fall skissartad. En faktor som måste vägas in är att det inte räcker med att melodierna är identiska för att ett upphovsbrott ska föreligga. Domstolen måste också fastslå att den åtalade hade kännedom om originalverket innan han utförde sitt plagiat. Upphovsrätten medger att två identiska verk kan uppstå oberoende av varandra. Efter att ha tittat igenom tidigare domslut konstaterar dock Damian Yerrick att denna klausul inte tillämpas i någon nämnvärd utsträckning av domstolarna. Populärmusiken cirkulerar i sådan omfattning att domarna förutsätter att originalverket har varit känt på förhand. Högsta domstolen resonerade på samma sätt i domen mot Drängarna. De flesta invändningar som kan resas mot Damian Yerricks resonemang justerar upp, inte ner, sannolikheten för att en slumpvis genererad låt ska dömas ut som ett plagiat.

174

Exempelvis kan andra musikaliska likheter än melodin anföras av åtalssidan för att bevisa att en låt väsentligen är en efterapning. Den erfarenheten gjorde musikern Mike Batt. Han medverkade på skivan Classical Graffiti och hans bidrag bestod av ett spår med en minuts tystnad. För det krävdes han på licenspengar eftersom Mike Batt ansågs ha inkräktat på avantgardekompositören John Cages berömda framförande 4’ 33’, ett verk som består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad. Företaget Peters Edition som övertagit rättigheterna efter den bortgångne John Cage tvingade Mike Batt att betala en icke offentliggjord summa pengar i ersättning för intrånget.”Vilken del av tystnaden är det jag har stulit?” frågade Mike Batt efteråt. Man kan spekulera i hur långt Peter Editions rättighetskrav sträcker sig. Detta särskilt med tanke på att upphovsrätten inte enbart skyddar skivförsäljning utan också offentliga framföranden utanför den närmaste familjen och vänkretsen. I jakten på ökade inkomster har rättighetsbyråerna tänjt på gränserna för vad som räknas som ett offentligt framförande. Den största av de amerikanska rättighetsorganisationerna, Ascap, krävde i mitten på nittiotalet att få betalt av scouter för sångerna som de sjöng på sina läger. I Sverige har Stim uppmanat organisationer och företag att betala för snapsvisor på firmafesten, sponsrade luciatåg och radiomusik i tjänstebilarna. Givet denna vidare tolkning av upphovsrätten går det knappt att överskatta det finansiella värdet av rättigheterna efter John Cages 4 minuter och 33 sekunder av tystnad. Visst har jag drivit argumentationen till det absurdas gräns. Min avsikt är dock inte enbart att roa läsaren och framhålla det farsartade i dagens immaterialrättsliga lagstiftning. Fallet med John Cage och fallet med flickscouterna är extremer. Det är sant att avarter kan grävas fram i alla system. Men det ska sägas att dessa överdrifter skedde för några år sedan. Sedan dess har lagarna skruvats åt ytterligare ett par varv och den inslagna vägen kommer sannolikt bestå under en överskådlig framtid. Med andra ord pekar systemets extrempunkter också mot dess allmänna färdriktning. Det är den morgondag som vi styr mot som jag vill lyfta fram här. Till den allt vidare tolkningen

175

av upphovsrätten ska läggas de nya kategorier av immaterialrättslig egendom som nu skapas. Införandet av mjukvarupatent i Europa är ett exempel som beskrevs i första kapitlet. Litterära och artistiska verk kommer att påverkas i den mån som verken involverar mjukvara i någon form. Gissningsvis kommer en ganska stor del av kulturarvet i framtiden att framställas och/eller förmedlas med hjälp av mjukvara. Efter mjukvarupatenten väntar patent på terapeutiska metoder, på affärsmodeller, på sportstilar och snart kanske också på konstnärliga uttryck. Om det går att patentera tekniken för att svinga en golfklubba, vilket redan har gjorts i USA, så är steget inte långt från att en teknik för att föra en pensel över ett papper ska anses som patenterbart. Ytterligare ett skikt av rättighetsinnehav över upphovsrättsskyddade verk kan tillkomma om World Intellectual Property Organization beslutar om WIPO Broadcasting Treaty. Avtalet säger att ett mediebolag får en exkluderande rättighet över ett verk när det visas i en tv-utsändning. Till helhetsbilden ska dessutom läggas framväxten av slutna, privata webbportaler där upphovsmannens rättigheter automatiskt tillfaller företaget. För att delta på Facebook måste användaren godkänna ett tretton sidor långt kontrakt där hon bland annat avsäger sig alla bilder och all text som hon laddar upp på webbsidan. Cirka 400 000 svenskar hade överlåtit sina rättigheter till Facebook innan någon läste kontraktet och larmade tidningarna. Man kan tycka att användarna får skylla sig själva om de ger upp sina rättigheter så lättvindigt. Men i framtiden har de kanske inte något val. Inte om leverantörerna av sociala webbtjänster blir den centrala mötesplatsen på internet och artisterna måste gå via dylika webbportaler för att nå ut till sin publik. I över två decennier har immaterialrätten förstärkts. Under samma tid har situationen för yrkesutövande kulturarbetare blivit alltmer besvärlig. Kanhända att det inte finns någon motsättning mellan dessa två iakttagelser. Samtidigt med att det immaterialrättsliga skyddet utökats har industrin försökt att frånta dessa rättigheter från arbetarna. Dragkampen mellan industrin och arbetarna utspelas över hela linjen och involverar många fler grupper än de som jag

176

nämnt här. Exempelvis har rättighetsfrågan varit central i konflikten mellan journalistförbundet och tidningsförlagen. Publicisterna vill få kontroll över journalisternas texter för att kunna återanvända materialet i flera olika medier utan att behöva betala extra pengar. Inom universitetsvärlden bråkas det om ifall forskningsresultaten ska tillfalla universiteten eller forskarna. Sverige avviker i det att kulturarbetare, journalister och forskare än så länge har lyckats hyggligt med att försvara sina ställningar mot företagen och institutionerna. Men i en alltmer globaliserad ekonomi är det en tidsfråga innan det svenska undantaget får ge vika. Exempelvis är det vanligt internationellt sett att patenträttigheterna tillfaller universiteten och inte forskaren. Kulturarbetare känner att deras försörjningsmöjligheter naggas i kanten och många av dem ropar efter mer skydd. Frågan som de måste ta ställning till är denna: Vilket förhandlingsläge har en kulturarbetare gentemot sin uppdragsgivare när företaget inte bara sitter på pengarna utan dessutom på exkluderande rättigheter över råmaterialet och verktygen som artisten arbetar med?

Alternativa licenser inom datavärlden – General Public License

För programmerare är tillgången till medlen för programmering den centrala frågeställningen. Utsikten att alla datorer en dag drivs av mjukvara som ägs av en handfull multinationella företag är inte bara tänkbar utan rent av sannolik. Företagens kontroll över mjukvaran vilar i första hand på upphovsrättslagen och i andra hand på mjukvarupatent. För datorprogrammerare har upphovsrätten kommit att representera motsatsen till vad som är lagens ideologiska ansats. Deras erfarenhet är att programvara som skrivs kollektivt löper risken att beslagtas av en enskild part. Ofta är den enskilda parten inte en programmerare utan ett företag. Upphovsrätten blir då till det redskap som förhindrar majoriteten av upphovsmän tillträde till deras egna verk. Det var för att avstyra en sådan utveckling som Richard Stallman, grundare till Free Software Foundation och en legend inom hackerrörelsen, i mitten på åttiotalet tog initiativ till General Public

177

License (GPL). Ibland kallas licensen för ”copyleft – all rights reversed”. Copyleft drar nytta av möjligheten som upphovsmannen har att ange villkoren för hur hennes verk får användas. General Public License specificerar en rad villkor som ger användaren en suverän rätt att nyttja verket så som hon finner lämpligt. Ingen kan förbehålla sig privilegiet att diskriminera vissa användare eller vissa användningar. I klartext betyder det att användaren har rätt att studera, kopiera, modifiera och distribuera källkoden så länge som hon respekterar villkoren i General Public License. Om användaren förvägrar andra samma rättigheter som hon själv åtnjuter bryter hon mot överenskommelsen. Då hävs hennes rätt att fritt tillgå programvaran. Upphovsrätten tar vid som vanligt och upphovsmannen har möjlighet att ta saken till domstol. Det är domstolsväsendet och upphovsrättslagen som står som garant för att överenskommelsen i General Public License respekteras. Efter denna korta beskrivning kan man fråga sig varför upphovsmän väljer att publicera under General Public License och överlåta makten till användarna. Svaret är att programmeraren på samma gång är en datoranvändare. Givet den speciella arbetssituationen som råder inom datorsektorn kan det vara ekonomiskt rationellt för yrkesverksamma programmerare att ge upp sina exkluderande rättigheter över programvaran. Majoriteten av uppdragen för en frilansande programmerare består av att underhålla datorsystem och göra mindre anpassningar åt företagskunder. Datormiljön förändras hela tiden och ger ständigt upphov till nya problem och behov. Programkod är en färskvara som ibland har kortare hållbarhetstid än en mejeriprodukt. Förutsättningarna inom kultursektorn är helt annorlunda. För skönlitterära författare finns en förvisso liten men ändå reell möjlighet att en roman ska ge royaltyintäkter i många år. Chanserna för det är nära på obefintliga för en datorprogrammerare. För honom är fri tillgång till programverktygen viktigare än förhoppningen om framtida licensintäkter. General Public License svarar mot detta behov. Genom att avsäga sig sina individuella rättigheter att exkludera andra får upphovsmannen tillbaka en kollek-

178

tiv rättighet att inte bli exkluderad. Programmeraren är garanterad fri tillgång till de arbetsverktyg med vilka han tjänar sitt levebröd. I förstone är det svårt att se att denna strategi gynnar någon annan än de multinationella företagen. Är det kanske inte i lönekostnaderna för programmerare som de stora besparingarna med fri programvara görs? Men den fria licensen är ett tveeggat svärd. När programvaran finns fritt tillgänglig reduceras det inflytande som kan köpas för pengar. Både företag och frilansare har i lika hög grad tillgång till programverktygen. Då återstår endast en bristvara på marknaden: kompetenta programmerare. Kunskapen blir till en viktigare faktor än maskinparken och den immaterialrättsliga portföljen som företagen är i besittning av. Konsekvensen är att maktbalansen förskjuts från uppdragsgivare till uppdragstagare. Kanske det ger exempel på hur arbetstagarnas intressen kan tillvaratas på en arbetsmarknad som domineras av projektanställningar och frilansuppdrag. Hög personalomsättning och flexibilitet försvårar för långsiktig, facklig organisering. Inom datorsektorn, som i hög grad präglas av sådana villkor, har det varit särskilt svårt för facken att få fotfäste. Copyleft-licensen skulle möjligen kunna ses som en alternativ, facklig strategi. För den frilansande programmeraren är licensen det närmaste hon kommer ett anställningskontrakt. Där­med inte sagt att General Public License är en medveten arbetsmarknadspolitik från programmerarnas sida. De flesta hackers som väljer att licensiera under General Public License gör det av övertygelse om att information bör vara fri. Hackers har kunnat följa sin övertygelse i handling eftersom datorprogrammering till en början inte utgjort en försörjningskälla. Likafullt är trenden att fler och fler hackers kan försörja sig på att skriva fri programvara. Trots mängden av kunniga datoranvändare och hackers som ger bort sin programvara gratis, konkurrerar dessa människor inte ut professionella programmerare. Tvärtom har en ny scen etablerats med egen dragningskraft och egna spelregler. På denna scen är det möjligt för några att försörja sig och ändå samexistera med andra hackers som fortsätter att programmera för skojs skull och skänker bort sina arbetsresultat.

179

Arbetsperspektivet ger en ny dimension till General Public License. Vanligen betraktas licensen som ett inlägg i debatten om immaterialrättens vara eller icke vara. Men General Public License får laga kraft endast genom att den faller tillbaka på upphovsrätten. På sätt och vis är den fria programvarurörelsen i högre grad beroende av upphovsrättssystemet än industrin som säljer upphovsrättsskyddad programvara. Industrin kan delvis skydda sina produkter genom att gömma källkoden i oläslig maskinkod. Även om användare kan illegalt kopiera den binära datan går det inte enkelt att tillgodogöra sig och vidareutveckla koden. Den fria mjukvarurörelsen däremot är förpliktigad att publicera källkoden och dokumentationen. Förbättringar som gjorts av hackers kan ”rippas” och ”mixas” av företag och begravas i sluten, binär kod. Med General Public License blir upphovsrätten till ett redskap för att förhindra dylika övertramp. Av den anledningen skiljer sig upphovsrättskritiken hos hackers från den hos nätpirater. Många av de senare önskar helst av allt ett ovillkorligt avskaffande av upphovsrätten. Utvecklare av fri och öppen mjukvara är mer ambivalenta. Om upphovsrätten togs bort skulle det skapa problem för deras modell för att utveckla fri programvara. Vilken juridisk giltighet har då ”gör det själv”-licensen? Överträdelser mot copyleft sker kontinuerligt och Free Software Foundation har valt att göra upp i godo med de företag som bryter mot villkoren. Riskerna med att ta konfrontationen till domstol har bedömts som alltför stora. Ett prejudicerande fall i en amerikansk domstol skulle kunna vara ödesdigert för General Public License. Likafullt har licensen gjort sig gällande såtillvida att majoriteten av företagen respekterar villkoren. De företag som blir ertappade med att bryta mot licensen känner sig nödgade att förhandla med Free Software Foundation. Den fria licensen får laga kraft inte bara av att vara ett juridiskt dokument utan också av att erbjuda en fungerande ekonomisk modell. På kort sikt tjänar ett företag på att använda fri programkod utan att respektera licensen. Företaget kan därigenom integrera koden i ett upphovsrättsskyddat datorprogram utan att behöva dela med sig till konkurrenterna. Men på längre sikt förlorar

180

företaget på att bryta med överenskommelsen eftersom företaget avskärmar sig från den kollektiva utvecklingsprocessen av mjukvaran som pågår bland hackers. En del har varit missnöjda med att förlita sig på företagens välvilja. De har velat se ett utslag i domstol mot företag som inte respekterar General Public License. En av dem är Harald Welte, en tysk hacker som har utvecklat en funktion till GNU/Linux. Företaget Sitecom lade beslag på Weltes kod utan att följa villkoren i licensen. Harald Welte stämde företaget och en domstol i München dömde till General Public License fördel 2005. Samtidigt som licensen har bestått prövningen i tysk domstol och vunnit bred acceptans i företagsvärlden blåser nya hot upp på horisonten. Inrättandet av nya immaterialrätter hotar att underminera det lagstadgade skyddet som ges i upphovsrättslagen. Två farhågor hos den fria mjukvarurörelsen är införandet av mjukvarupatent och spridningen av så kallad Digital Rights Management-tekonologi och Trusted Computing. Det blir möjligt för företagen att uppfylla upphovsrätten och villkoren i General Public License till punkt och pricka samtidigt som de i praktiken förnekar användaren fri tillgång till källkoden genom att bygga in mjukvaran i andra legala och tekniska system. Antingen stoppas användaren av patentlagstiftningen eller genom att hårdvaran hindrar henne från att tillägna sig källkoden. Sommaren 2007 släpptes en tredje version av General Public License som är tänkt att besvara hotet från mjukvarupatent och hårdvarulås. I sitt nya utförande innehåller General Public License ett par tillägg där datoranvändaren förbinder sig att inte utnyttja mjukvarupatent eller hårdvarulås i strid med licensens intentioner. Även dessa kriterier faller i slutändan tillbaka på upphovsrättslagen. Kritiker har befarat att den sinnrika konstruktion som har gjort att General Public License fungerat i praktiken kommer att tyngas ner av de extra förbuden. Å andra sidan är risken påtaglig att licensen urholkas om inget görs.

181

Creative Commons

Framgångarna för den fria mjukvarurörelsen är en viktig inspirationskälla för Creative Commons-licensen. På svenska kan namnet översättas till ”kreativa allmänningar”. Initiativtagarna till licensen hoppas på att locka till sig en kritisk massa av artister, skribenter och forskare. Avsikten är att bygga upp en pool av material under alternativa licenser som kan tjäna som en motvikt till all den kultur som täcks in av traditionella upphovsrättslicenser. Creative Commons är inte en enhetlig licens utan ett paraply som samlar en rad olika villkor under sig. Licensen är applicerbar på ett vitt fält av olika sorters skapande: texter, musik, multimedia, forskningsresultat – nära på allting utom mjukvara. Den minsta gemensamma nämnaren är att upphovsrättsmannen samtycker till en vidare distribution av det licensierade materialet än vad som är brukligt under vanlig upphovsrätt. En Creative Commons-licens medger per automatik privat användning av verket utan att rättighetsinnehavaren behöver tillfrågas. Detta medgivande kan dock villkoras på en rad punkter. De flesta som licensierar under Creative Commons kräver att skaparens namn ska anges när verket publiceras av en tredje part. Vidare kan upphovsmannen ange om hon tillåter andra att göra modifieringar i verket. Om det exempelvis är en facktext och författaren går i god för sanningshalten i uppgifterna vill hon troligen inte se att innehållet förändras. Önskar hon i stället uppmuntra till modifieringar av verket kan hon begära att samma villkor som hon har licensierat under medföljer till alla modifierade verk. I annat fall finns risken att en variant av hennes verk i ett senare skede upphovsrättsskyddas av en tredje part. Ofta förbehåller sig upphovsmannen rätten över kommersiell användning av verket. Artisten måste i så fall tillfrågas när verket används i en vinstdrivande verksamhet. En sådan variant av Creative Commons är nära besläktad med hur vanlig upphovsrätt fungerar i praktiken. Om en artist vill uppmuntra folk till att sprida hennes verk men samtidigt önskar att behålla den ekonomiska

182

kontrollen över verket, kan hon välja en Creative Commons-licens men göra undantag för kommersiell användning. När hemmasnickrade licenser kommer på tal är den självklara frågan om de tillmäts någon betydelse inom rättsväsendet. Anhängare av General Public License har förebrått folket bakom Creative Commons för att deras skapelse är svår att upprätthålla juridiskt. Smörgåsbordet av villkor gör projektet skakigt och kan i förlängningen skada även mer robusta licenser menar kritikerna. Inte desto mindre har Creative Commons klarat sina första prövningar. Våren 2006 avhandlades en dispyt kring Creative Commons i en nederländsk domstol. Fotografen Adam Curry hade licensierat sina bilder under Creative Commons och gjort dem tillgängliga på nätet. Samtidigt hade han angett att bilderna inte fick användas i vinstdrivande syfte utan hans medgivande. Han fick rätt mot den holländska tidningen Weekend som tagit några av Currys bilder till sitt omslag utan att informera honom. Samma år prövade en spansk domstol en tvist kring Creative Commons. Den spanska motsvarigheten till rättighetsbyrån Stim hade krävt ersättning av en barägare för musiken som han spelade på sin inrättning. Barägaren protesterade eftersom hans musik var licensierad under en Creative Commons-licens som medgav offentliga framföranden i kommersiellt syfte. Domstolen i Badajoz dömde till barägarens fördel. Resultatet av domslutet lär bli ökad popularitet hos spanska bar- och kaféägare för artister som licensierar under Creative Commons. Precis som med hackern som licensierar sin programkod under General Public License kan artisten eller skribenten ha ett ekonomiskt intresse bakom att licensiera sitt verk under Creative Commons. Åtminstone i vissa branscher och under vissa omständigheter kan det vara gynnsamt för henne. Genom att minimera de legala hindren för verkets spridning ökar hon sin exponering. Den ekonomiska förlusten är oftast minimal eftersom artisten ändå inte kan ta ordentligt betalt för sitt arbete förrän hon gjort sig ett namn. På sikt kan Creative Commons visa sig fördelaktigt för kollektivet av artister också av ett annat skäl. Licensen erbjuder en väg runt de

183

ekonomiska och legala hinder som upphovsrättssystemet skapar för många yrkesverksamma kulturarbetare. Med den nuvarande lagstiftningen har en artist endast fri tillgång att sampla från tidigare verk om upphovsrätten på dessa verk har löpt ut. Med en kritisk massa av material licensierade under Creative Commons hoppas förespråkarna på att kunna kringgå dessa blockeringar och förbättra förutsättningarna för nyskapande.

Fria licenser, fildelning och ekonomisk teori

De alternativa licenserna har växt fram i symbios med en viss typ av affärsmodeller som florerar på internet. Utgångspunkten för dessa modeller är att digital information finns i ett ständigt överflöd. I stället för att försöka begränsa tillgången till information är avsikten med de fria och öppna licenserna att undanröja hinder för informationens spridning. Målsättningen är att maximera antalet användare. Detta förhållningssätt följer av att den mest åtråvärda resursen på internet är mottagarna av informationen snarare än informationsinnehållet. En del ekonomer har börjat tala om framväxten av en uppmärksamhetsekonomi. I enlighet med lagen om utbud och efterfrågan har uppmärksamheten hos tittarna blivit mer värdefull än informationen som de tittar på. Saken kan illustreras med affärsidén bakom gratistidningar som Metro. Läsaren är värd mer för publicisten som läsare än som prenumerant. Orsaken är att annonsörerna är beredda att betala mer för hennes uppmärksamhet än hon själv är beredd att betala för informationen. Därför blir det ekonomiskt rationellt att dela ut tidningarna gratis. Samma förhållande framträder ännu tydligare på internet där antalet läsare inte innebär några ökade kostnader för att trycka och distribuera materialet. Det finns fler fördelar med att involvera en stor mängd användare utöver värdet som de genererar på annonsmarknaden. Ett grundläggande antagande i nätverksteori lyder att hela nätverket stärks av att inkludera en extra nod. Påståendet kan illustreras med telefonin. Om det bara fanns en telefon i världen vore den helt meningslös. Först när en andra telefon kopplas in har den första apparaten en

184

funktion. Ju fler telefoner som läggs till nätverket desto mer användbar blir varje enskild telefon. Nätverkslogiken har stor betydelse för marknader i hemelektronik. Ju fler som använder sig av en apparat, desto mer stiger värdet på den. Samma resonemang kan föras om kulturella produkter. Behållningen av att se en film ökar om fler i ens omgivning har sett samma film. Filmen berikar åskådaren inte endast i konsumtionsakten utan också i samtalen som filmen ger upphov till i efterhand. När bruksvärdet ökar är kunderna villiga att betala mer för tjänsten. Exemplen med telefoner och filmer pekar på en ekonomisk logik i nätverket där antalet användare har blivit till den viktigaste produktionsfaktorn. Förvisso är värdeökningen från varje enskild användare lika liten som ett plankton. Men eftersom en extra användare inte medför en extra kostnad kan antalet användare växa sig obegränsat stort. Likt planktonen i havet utgör den sammantagna värdeökningen i nätverket en substantiell massa. Stora kapital byggs upp runt gratistjänster vars affärsidé är att fånga in användarnas uppmärksamhet. Företaget Google är ett prakt­exempel på det. Lärdomarna från nätverksteorin motsägs av den klassiska nationalekonomin. Här förutsätts det att en extra användare alltid medför en extra kostnad. Kostnader kan uppstå i tillverkningen, i ökat slitage eller genom tidsförluster. Därav uppkommer konflikten om begränsade resurser som enligt nationalekonomerna är ett grundläggande villkor i människors samvaro. Enligt samma teorier blir konflikten om begränsade resurser särskilt akut när dessa resurser förvaltas i gemensam ägo. En ofta upprepad devis bland ekonomer är att allmänningar leder till tragedier. Tragedin orsakas av att individerna utarmar de kollektiva nyttigheterna i allmänningen. Individen tjänar på att överutnyttja de gemensamma resurserna eftersom hon får behålla hela förtjänsten själv samtidigt som kostnaden för hennes användning delas lika av kollektivet. I liberal politisk teori lyfts privategendomen fram som en kontraktsmässig och civiliserad lösning på problemet. I och med ägandet tvingas individen att ta ansvar för sin egen torva. Hon är nu motiverad att förädla sin

185

egendom på bästa sätt till gagn för hela samhället. Bakom resonemanget ligger ett aldrig uttalat villkor. Förutsättningen är att staten står som garant för privategendomen. Annars förvandlas den nyttige egoisten till en ”freerider” eller tjuvåkare som, lika säkert som att vattnet söker sig till den lägst belägna punkten i ett kärl, kommer att uppsöka kollektiva nyttigheter och utnyttja dem utan att ge något tillbaka. Med detta synsätt passar fildelaren väl in på rollen som tjuvåkare. Fildelaren lastas för den ”allmänningarnas tragedi” som antas hota kunskapsproduktionen på internet. Det vill säga hotet att folk tar för sig av informationen utan att bidra till kostnaderna för nyproduktionen av information. Slutsatsen blir allt som oftast att läckagen i det elektroniska nätverket måste täppas igen. Här hamnar det outtalade villkoret om staten i förgrunden. Rättsväsendet måste ingripa för att stoppa friåkarna på internet. Först då blir det lönsamt för företagen att tillhandahålla fildelning som en betaltjänst. Eftersom den immaterialrättsliga debatten förs i dylika termer blir det angeläget att ställa nationalekonomins världsbild mot den verklighetsbeskrivning som presenteras i nätverksteorin. Den senare teorin gör gällande att tjuvåkare inte nödvändigtvis ökar kostnaderna för den kollektiva nyttigheten. De kan rent av bidra till att öka värdet på en gemensam resurs. Enligt detta synsätt är inte fildelaren en tjuvåkare mer än att Metros läsare är tjuvar som stjäl från Stenbeckskoncernen. Givet att en extra användare medför en värdeökning av informationen vore det mer sanningsenligt att beskriva nätpiraten som en obetald utvecklare av nätverket. Hennes arbete består i att hon lär sig att känna igen och använda sig av ett företags produkter. Den sammantagna arbetsinsatsen från alla betalande och icke-betalande användare kan rent av tänkas vara större än det arbete som företagets anställda har lagt ner på att tillverka originalet. Om detta antagande stämmer kan man undra vem det är som har moralisk rätt att kräva kompensation från vem. Kanske är det företagen som tjuvåker på kollektivet av icke-betalande/ickebetalda användare–utvecklare. Mot varandra står två berättelser. I den ena berättelsen är använ-

186

daren en utgiftspost och i den andra är hon en resurs. Den första berättelsen har varit tongivande för diskussionen om immaterialrätten i medierna. Konsumenten är satt i skuld till producenten, och om hon inte betalar sin skuld förvandlas hon till en tjuvåkare. I första kapitlet gav jag exempel på att den officiella retoriken motsägs av företagens egen praktik. Teknik- och kulturindustrin har anpassat sina verksamheter för att dra nytta av medproduktionen som sker i konsumentledet. För att maximera nyttan måste företagen dock frångå den traditionella betalningsmodellen. Det är kontraproduktivt för dem att kräva betalt av samma användare som utför en stor del av arbetet med att utveckla tjänsten. Att prissätta informationen minskar antalet konsumenter och därmed antalet utvecklare. Paradoxalt nog är det prismekanismen som skapar friktion i det vinstdrivande maskineriet. Ekvationen är besvärlig: för att en tjänst ska bli värdefull så att företaget kan ta betalt för tjänsten måste priset sättas till noll. Företagen är tvungna att hitta andra inkomstkällor som inte stoppar upp informationens spridning. Huvudsakligen finns fyra vägar att välja mellan: prenumeration, reklamfinansiering, försäljning av produkter i anslutning till tjänsten och prisdiskriminering. Genom att övergå från styckvis försäljning av en produkt till en prenumerationstjänst flyttas prismekanismen bort från det individuella konsumtionstillfället. Det minskar friktionen i någon grad. De försök som gjorts med att utveckla betalsystem i anslutning till fildelningsnätverken har varit prenumerationstjänster. Fortfarande sker en förlust för nätverket när icke-betalande användare stängs ute, och fortfarande behövs ett rättsväsende som bevakar gränsen mellan betalande prenumeranter och icke-prenumeranter. Där­ emot har prenumerationsmodellen andra fördelar för företagen, inte minst att konsumentunderlaget blir mer förutsägbart. Reklamfinansiering är en beprövad metod som den kommersiella televisionen och radion har bedrivit sedan tidigt nittonhundratal. Med en sådan modell vänder företaget upp och ner på vem som är kund och vem som är producent. I stället för att sälja en tjänst till åskådaren säljer företaget åskådaren till en annonsör. En ökning

187

av antalet åskådare omsätts direkt i höjda priser för annonserna. Fördelen är att företaget inte behöver införa en prismekanism som begränsar spridningen av informationen. Men även reklamfinansieringen inför friktion i maskineriet. Kommersiella budskap drar ner överföringshastigheten över fiberkablarna och utgör en irritation i gränssnittet. Viktigare ändå är tendensen i reklamfinansierade verksamheter att tjänsten över tid böjer sig kring annonsörens behov snarare än att möta behovet hos användaren. Uppriktigheten i kommunikationen sätts omedelbart ifråga om det finns annonsintäkter med i bilden. I slutändan minskar det användarnyttan, och därmed köpviljan, hos produkten. En annan möjlighet är att släppa informationen fri och låta den understödja annan affärsverksamhet i företaget. Hit kan räknas de artister och skivbolag som gör sin musik tillgänglig för nedladdning för att marknadsföra t-shirtar och spelningar. Den mest storskaliga tillämpningen av affärsmodellen hittar man bland fria mjukvaruföretag. Kommersiella distributörer av GNU/Linux är inriktade på att sälja teknisk support i anslutning till det fria operativsystemet. Ju fler som använder mjukvaran desto större är den potentiella marknaden för sådana tjänster. Hackers och immaterialrättskritiker brukar lovorda framsyntheten hos dessa företag. I själva verket är affärsstrategin en nödlösning. Försäljningen av kundsupport och återförsäljningen av utrustning är arbetsintensiva och kostsamma åtaganden. Monopolvinsterna från att sälja upphovsrättsskyddad information är betydligt högre och Microsofts vinstmarginaler ligger långt över konkurrenternas. Stödet till GNU/Linux från diverse multinationella företag bottnar i att de har försökt och misslyckats att bryta sig in i marknaden för operativsystem. Både IBM och Sun Microsystems har gjort trevare i den riktningen. I skuggan av Windows dominans har de inget att förlora på att utveckla sekundära affärsmodeller i anknytning till GNU/Linux. Samma sak kan antagligen sägas om skivbolagen och artisterna som övergår till att sälja spelningar i stället för cd-skivor. Kungsvägen för att minska friktionen heter prisdiskriminering.

188

Genom att anpassa priset på en tjänst efter användarnas varierande betalningsviljor ökar både antalet användare och inkomsterna från försäljningen. Svårigheten med denna strategi är att förhindra en prispress på tjänsten mot det lägsta priset. En lösning på det är att tillhandahålla samma produkt i olika utföranden. Inom datorindustrin är det vanligt att gamla och/eller nedskalade versioner av ett program släpps som shareware. Företaget behåller sina rättigheter över produkten men medger att kunderna får bruka programvaran utan kostnad. Nedladdningen av shareware driver försäljningen av de senaste och mest avancerade produkterna. På så vis kan de köpstarka användarna som efterfrågar en uppdaterad version av mjukvaran separeras ut från gruppen som använder sig av gratisprodukten. Ett annat sätt att införa prisdiskriminering är att skilja på privata användare och företagsanvändare av samma tjänst. Ett exempel på det är Gracenote. Företaget äger en av världens största databaser över musikskivor. Arkivet har byggts upp efterhand som besökare har fyllt i uppgifter om sin favoritplatta. Eftersom insatserna är frivilliga och sporadiska har materialet växt till sig på betydligt snirkligare vägar än om informationen hade samlats in av anställda. Men det skulle ha varit mycket dyrt att hyra personal till att göra ett så omfattande jobb. Med förhållandevis små utgifter har Gracenote samlat ihop en databas med betydande kommersiellt värde som andra företag är beredda att betala för att få tillgång till. Risken är liten att Gracenote kommer att ändra sin policy och börja ta betalt av privatpersoner. Att allmänheten har gratis tillgång till registret, och därmed fortsätter att bidra med nya uppgifter, är en förutsättning för att förteckningen över cd- och dvd-skivor ska hållas uppdaterad. Affärsmodellen bakom Gracenote liknar den variant av Creative Commons-licensen som medger privat konsumtion av verket men förbehåller upphovsmannen rätten att ensam förfoga över kommersiellt bruk. Kritiker av Creative Commons har protesterat mot denna variant av licensen. Om medproducenterna skapar värde genom att bruka ett artistiskt verk, vilken rätt har då artisten att ensam bestämma över de ekonomiska frukterna av detta

189

medarbete? Filosofin hos Free Software Foundation blir lättare att förstå med vetskap om denna kritik. I General Public License är användarens friheter absoluta och ingen, varken upphovsmannen eller en tredje part, får förbehålla sig rätten att diskriminera mot vissa användare eller vissa användningar, inklusive kommersiella användningar. Det ger en försäkran om att kollektivet av medproducenter inte utnyttjas i ett samarbete som en enskild part har privilegierade rättigheter över. En variant på prisdiskriminering är att skilja mellan lagliga och olagliga användare av samma tjänst. Jag vill göra gällande att detta är sättet på vilket immaterialrättslagstiftningen huvudsakligen tas i bruk. Paradoxalt nog fungerar denna modell endast när den presenterar sig som något annat. Berättelsen om immaterialrätten frodas i glappet mellan å ena sidan hur beslutsfattare och allmänhet uppfattar de ekonomiska realiteterna och å andra sidan hur dessa realiteter har förändrats över tid. Diskrepansen har uppkommit på grund av en eftersläppning i folks privatekonomiska erfarenheter. I vardagslivet finns gott om belägg för påståendet att en extra användare medför en extra kostnad. Om en individ inte drar sitt strå till stacken åker hon snålskjuts på sina medmänniskors generositet. Jämförelser av det slaget ger legitimitet åt likhetstecknet som sätts mellan fildelare och tjuvåkare. Det möjliggör för företagen att ställa krav på statliga subventioner i form av privatkopieringsersättning, bredbandsskatt, utmätta skadestånd och så vidare. Men det viktiga här är inte pengarna som betalas till rättighetsinnehavarna. Det viktiga är idén om kompensation. De tekniska låsen, domsluten och subventionerna är pedagogiska åtgärder som upprätthåller föreställningen i folks medvetande om en reellt existerande marknad i information. Centralt för denna föreställning är kopplingen mellan ett (uteblivet) köptillfälle och en ersättning. Exempelvis fördelas privatkopieringsersättningen enligt en schablon för hur många kopior som företagen och artisterna antas ha gått miste om att sälja. Uppskattningen kan omöjligen vara något annat än en efterhandskonstruktion. Men konstruktionen är trovärdig eftersom den ingår

190

i ett helt batteri av åtgärder som syftar till att skapa illusionen av en marknad där ingen finns. Bluffen synas inte eftersom hela den liberala självbilden hänger på denna självsuggerering. Kritiker till kulturindustrin framhåller gärna att alla betalningsmodeller som förutsätter en prissättning på information är dömda att misslyckas. Tyvärr saknar invändningen betydelse. Från första början var prismekanismen en approximering. Prismekanismen fungerar som bäst när den misslyckas. Detta eftersom priset på tjänsten stiger när informationen sprids till icke-betalande användare. Men, och detta är kritiskt, misslyckandet måste ske under kontrollerade former. Det är därför som de statliga regleringarna och subventionerna är nödvändiga. Kriminaliseringen av fildelningsnätverken ger industrin ett visst inflytande över de icke-auktoriserade distributionskanalerna. Företagen har då större möjligheter att styra piratkopieringen i en riktning som gynnar dem. Med andra ord råder ingen motsättning mellan att kulturindustrin lobbar för skärpningar av immaterialrättslagen och samtidigt tjänar på lag­ överträdelserna. Kanske jag ska understryka att det inte finns någon konspiration som lurar i bakgrunden. Alltsammans har följt på företagens kortsiktiga och lokala manövreringar för att dra maximal nytta av den uppkomna situationen. Gradvis har företagsledningarna uppdagat att intäkterna ökar när de misslyckas med att beivra sina rättighetsanspråk. I det tysta har de anpassat sig därefter. Att anpassningen sker i det tysta är för att det finns en sak som företagen inte har råd att misslyckas med. Det är att föra vidare berättelsen om företaget-som-leverantör-av-informationsinnehåll och konsumenten-som-mottagare/tjuvåkare. Relation mellan producent och konsument av kultur

Traditionell upphovsrätt är i otakt med nya kollektiva skapandeformer. Bland utövarna av deltagarkultur är tanken på upphovsrätt ofta främmande. Inte sällan uppfattas det som ett svek mot den subkulturella gemenskapen om någon börjar hävda sin rätt som upphovsman. Kontrasten kunde inte varit större till hur utövare av

191

etablerad kultur, och framförallt kulturarbetare, förhåller sig till upphovsrätten. Här ligger det i stället i kollektivets intresse att var och en hävdar sin äganderätt gentemot uppdragsgivaren. Bjuder någon under genomsnittet drabbas alla av lägre arvoden. Den underliggande konflikten mellan upphovsrätt och deltagarkultur kan belysas med hjälp av filminspelningen som pågick under lajvarrangemanget Futuredrome. I och med att en film producerades samtidigt med arrangemanget uppstod behovet av att reda ut vem lagen erkände som rättighetsinnehavare över materialet. Innan deltagarna släpptes in på området ombads de att skriva under ett papper där de avsade sig alla anspråk på filmen. Att det inspelade materialet skulle tillfalla filmproducenten var långt ifrån självklart. Varje deltagare bidrog till filminspelningen inte bara som skådespelare utan också som manusförfattare, sminkör, kostymdesigner och marknadsförare. Några deltagare hade lagt ner ett än större jobb på att bygga scenografi, sköta administrationen och tänka ut världsbeskrivningen. Till stor del finansierades filmen av deltagaravgiften vilket också gjorde lajvrollspelarna till de huvudsakliga investerarna i projektet. I en vanlig filminspelning utförs arbetsuppgifterna av yrkesmän och rättigheterna köps loss av företaget i form av lön. Företaget får tillbaka investeringen när biobesökare betalar för att tillgå verket. Film som produceras enligt denna modell förutsätter en fungerande upphovsrätt. I fallet med Futuredromefilmen är situationen den omvända. I kollektiva berättandeformer blir upphovsrätten till ett redskap för att frånta kollektivet av upphovsmän rättigheterna över deras gemensamma skapelse och osynliggöra deras medförfattarskap. När en enskild part gör moraliskt anspråk på och tar juridisk kontroll över produkten tvingas de övriga att betala för att få tillgång till verket som de medverkat i att skapa. Vad de alternativa licenserna förebådar är en annan relation mellan producent och konsument än den som stadfästs i upphovsrätten. Den fria mjukvarurörelsen har kommit längst med att omdefiniera rollfördelningen mellan leverantören och datoranvändarna. I stället för en konsument av datorprogram blir användaren till den huvud-

192

sakliga producenten. Onekligen ser datorområdet mycket annorlunda ut från kultursektorn. Ändå kan det finnas en poäng för musiker, skribenter, journalister med flera att dra lärdom av utvecklingen inom den fria mjukvarurörelsen. Detta eftersom kulturarbetarna kan räkna med att få samsas med fler amatörer i sitt skrå. Reaktionen från många kulturarbetare och deras intresseorganisationer har varit att barrikadera sig bakom upphovsrätten och sin status som professionella utövare av kultur. Den strategin är inte hållbar i längden. Renommé står mot gratis. Det är inget svårt val för en kostnadsmedveten redaktör eller art director. Enstaka yrkesutövande artister på toppen av näringskedjan kan kringgå konkurrensen från amatörerna genom att sälja på sitt varumärke i stället för på sitt hantverkskunnande. För majoriteten av kulturarbetarna måste försörjningen också fortsättningsvis komma från oglamorösa dagsverken. Utmaningen för dem är att hitta en nisch som inte kan fyllas av digitala arkiv eller glada amatörer. Exakt hur det skulle kunna se ut varierar från bransch till bransch men situationen inom den fria mjukvarurörelsen ger en del uppslag. Vad som krävs är inget mindre än att nya spelregler etableras som skapar andra försörjningsmöjligheter inom kultursektorn. Individuella yrkesutövare kan inte åstadkomma en sådan förändring på egen hand. Uppgiften är rent av för stor för att lösas inom ramarna för kulturarbetarnas intresseorganisationer. Om det alls är möjligt så kan det endast ske i samverkan med konsumenterna, amatörerna, användarna, fansen och fildelarna. Omförhandlingen av relationen mellan yrkesverksamma kulturarbetare och deras målgrupper pågår i skrivande stund. Från och till är denna förhandlingsprocess konfrontativ, som i konflikten över upphovsrätten på internet. Men eftersom målsättningen är en ny relation mellan parterna måste de i slutändan söka ett samförstånd på något plan. Ett ställe där denna omförhandlingsprocess tydligt kan avläsas är i betalningsviljan hos musik- och filmkonsumenterna. Helt säkert har fildelningsnätverken spelat en roll i att sänka betalningsviljan för digitalt levererad musik och film hos stora konsumentgrupper.

193

Om ungefär samma material finns tillgängligt för inget pris och för ett pris vore det konstigt om inte priset på produkten föll. Prispressen kommer från två håll. Kulturarbetare är klämda mellan den illegala fildelningen bland konsumenter och den av lagen understödda fildelningen som fortgår i arkivbyråer och mediebolag. Men fildelningen är mer av ett symptom än en orsak. Den bakomliggande faktorn till att betalningsviljan minskar är mer grundläggande. I det föregående kapitlet prövades idén att människor har tröttnat på att relatera till kultur som konsumenter. Med andra ord vill de inte vara passiva mottagare av kultur som framförs i monologform. I deltagarkulturella skapandeformer blir de medproducenter snarare än konsumenter. Och betalningsviljan för att vara medproducent är, besynnerligt nog, fortsatt god. De flesta utövande konstnärer har redan fått erfara denna attitydförändring och tvingats till anpassning. För exempelvis keramiker har det under lång tid varit svårt att hitta kundgrupper som är villiga att bära kostnaderna för hantverket. Men människor som inte anser sig ha råd att köpa keramikföremål är villiga att betala motsvarande summor för att delta i keramikkurser. Förvisso får kursdeltagaren med sig hem ett antal lerverk av tekniskt sett lägre kvalité jämfört med om hon hade köpt föremålen direkt av keramikern. Dessutom betalar kursdeltagaren för ett arbete som hon själv har utfört. Inte desto mindre är hon ofta villig att betala mer för att göra jobbet på egen hand. Nationalekonomerna känner detta fenomen som ett utslag av upplevelseekonomin. En parallell utveckling inom företagsvärlden är betoningen på att sälja koncept och upplevelser i stället för produkter. Från branschens horisont är upplevelseekonomin att betrakta som en ny fas i en ständigt föränderlig, ständigt bättre konsumentmarknad. Vad nationalekonomerna inte kan se är att bakom upplevelseekonomin pågår ett lågintensivt uppror mot passiviteten i konsumtionssamhället. Eftersom det är en längtan bort från monologformen som driver fram trenden med upplevelsebaserad konsumtion är upplevelseindustrin till sitt väsen oförmögen att möta efterfrågan till punkt och pricka. Produktionen av upplevelser kan

194

inte strömlinjeformas och massproduceras utan att poängen med upplevelsen går förlorad. Det är av samma skäl som det kan tänkas finnas ett utrymme för en bredare bas av kulturarbetare att skapa sig en nisch. Yrkesmöjligheter kan möjligen växa fram i dialogen mellan olika betalda och betalande medproducenter. Utforskandet av sådana alternativa försörjningskällor pågår för fullt bland de kulturutövare som är skolade i deltagarkulturella subkulturer.

Alternativa kompensationssystem

Som motbild till anklagelserna om stöld från stora delar av musikoch kulturetablissemanget framhåller nätpiraterna gärna enskilda artister och band som slagit igenom tack vare att deras musik spridits på fildelningsnätverken. Till denna skara kan räknas indie­ poparen Jens Lekman och elektromusikern Basshunter. Ännu större popularitet bland nätpiraterna åtnjuter de artister som offentligt kritiserar upphovsrätten och uppmuntrar till fildelning av sin egen musik. Artistgrupper som Public Enemy, Chumbawamba och Grateful Dead har lyckats kombinera ett sådant ställningstagande med hyfsade försäljningssiffror. Slutsatsen som nätpiraterna drar av detta är att kulturarbetare i allmänhet skulle kunna följa exemplet. Dock kan man ifrågasätta om enskilda artister som ställt sig utanför upphovsrätten visar på något hållbart alternativ för det stora flertalet av dagens kulturarbetare. Lika tänkbart är ju att dessa avvikare klarar sig tack vare exponeringen som kommer av att vara alibi åt en månghövdad rörelse med rebellstatus. I så fall erbjuder de inte en modell som flertalet kan ta efter. Alternativet som nätpiraterna förespråkar, att artisten får betalt i exponering snarare än i pengar, ligger i linje med idén om arbetstagaren som förvaltare av sitt eget varumärke. Tanken är populär även hos utbildningskonsulter och politiker. Enligt denna idé är lösningen för dem som blivit överflödiga på arbetsmarknaden att sälja sig som varumärken. Problemet med resonemanget är att i en ekonomi av varumärken är det bara vinnarna som syns. Inkomsterna ökar för ett fåtal i toppen av pyramiden på bekostnad av alla de andra. Mönstret går igen också i

195

fildelningsnätverken. De medialt mest exponerade och kommersiellt framgångsrika artisterna står för de allra flesta nedladdningarna. Därför är det troligt att skevheten i fördelningskurvan mellan vinnare och förlorare, som upphovsrättssystemet i hög grad har bidragit till att skapa, förstärks ytterligare när upphovsrätten urholkas. Den bistra sanningen är att det inte finns några garantier för att alla de yrkesmän som i dag lever på upphovsrätten kan emigrera till en alternativ försörjningsmodell. Och så länge som upphovsrättssystemet fungerar någorlunda väl för etablerade artister är det högst osannolikt att de skulle ta risken att försöka. Däremot finns det åtskilliga utövare av kultur som inte har några utsikter om att kunna leva på sin verksamhet under ett aldrig så välfungerande upphovsrättssystem. De har ingenting att förlora på att ställa sig utanför upphovsrättssystemet och de har en del att vinna, politiskt, socialt och inte minst estetiskt. När de olika deltagarkulturella uttrycken växte fram under åttio- och nittiotalen finansierades verksamheten till stor del genom att utövarna levde på sina föräldrar, på studiemedel eller på arbetslöshetskassa. Efterhand som dessa människor har knuffats ut i förvärvslivet har en del av dem försökt att skapa näringar i anknytning till sin fritidsverksamhet. Det har då tett sig naturligt för dem att experimentera med alternativa kompensationssystem utanför upphovsrätten. Eftersom dessa subkulturer lockar en stor grupp människor finns en potentiell marknad i verksamheten. Ifall alternativa försörjningsmodeller växer sig starka och bildar en fungerande ekonomi kommer även de kulturarbetare som är verksamma innanför upphovsrättssystemet att påverkas på lite sikt. Finansieringen av fritt skapande utanför upphovsrätten är som regel förankrad i en social gemenskap. Utan en laglig garanti i ryggen måste betalningsmekanismen bygga på ett större mått av frivillighet från konsumenternas sida. Eller, bättre uttryckt, ett normsystem ersätter lagstiftningen som tvingande instans. Känslan av samhörighet inom gruppen är därför avgörande. Det kan tyckas som ett skakigt bygge för en kulturutövare att basera sin försörjning på. Men normerna är starkare än vad man vanligtvis tror. Även lagen

196

grundar sig mer på sociala överenskommelser än på domstolsväsendet, något man blir påmind om när dessa normer saknas. Fildelningen är ett exempel på det senare. Men fildelningsfenomenet ger också prov på något annat och kanske ändå mer anmärkningsvärt. Trots att gratis musik finns tillgänglig på internet och kan laddas ner nästan riskfritt för individen, väljer många fortfarande att köpa sina skivor. De tvåhundra kronor som musikkonsumenter betalar för sina cd-skivor är närmast att betrakta som en frivillig betalning. Det ekonomiskt sett irrationella beteendet hos laglydiga, betalande musikkonsumenter bottnar delvis i uppfattningen att det är moraliskt klandervärt att ladda ner upphovsrättsskyddad musik. Därtill kommer okunskap om hur tekniken fungerar och en ogrundad rädsla för att bli påkommen. Men även bland förhärdade fildelare, där det tekniska kunnandet finns och riskerna bedöms som måttliga, är det ganska vanligt att köpa en del musik och film. Det pekar på att förutom moraliska principer, teknisk okunskap och rädsla för att åka fast, finns en betalningsvilja kvar hos konsumenterna. En ekonom skulle säga att musikkunderna betalar för extratjänster i anslutning till musiken. Dessa extratjänster kan vara högst diffusa. Många uppger exempelvis att de får lika mycket nöje av att lägga ett skivomslag till sin samling som att lyssna på skivan. Sådana extratjänster utgör grogrunden både för den lagliga försäljningen av musikskivor över disk och för mer okonventionella metoder för att ta betalt för musik. Det är framförallt tre försäljningsargument som frivilliga, alternativa betalningsmodeller kan ta fasta på: samhörighetskänslan mellan artisten och lyssnaren, bekvämligheten samt utbudet av diverse extratjänster. Electronica och experimentell konstmusik ligger i framkanten att utforska sådana alternativa inkomstkällor på musikområdet. Ett bolag som tidigt inriktade sig på sådan musik är Loca records i Brighton. David Berry startade företaget 1999 efter att ha arbetat en tid med GNU/Linux och inspirerats av idén bakom det fria operativsystemet. Ett av bolagets musikprojekt vid namn ML försöker efterlikna det kontinuerliga flöde som fri programvara utvecklas på.

197

Vem som helst kan bidra till att modifiera ljudslingan och företaget bränner löpande skivor med de olika versionerna av ML. Resultatet är kanske inte lika intressant som idén. Mjukvara är en teknisk produkt och det går förhållandevis enkelt att komma överens om när en kombination fungerar optimalt. Musik saknar bestämningar av det slaget som folk kan enas kring. Huvudverksamheten för Loca records är att marknadsföra sitt lilla stall av artister. Allt som ges ut under bolaget är licensierat under Creative Commons. Musiken kan köpas som cd-skivor och vinyl men kan även laddas ner från hemsidan. Inkomsterna kommer huvudsakligen från försäljningen av tröjor och prylar. Därutöver finns en viss efterfrågan på vinylskivor från dj:ar som använder dem i spelningar på nattklubbar. För Loca records ger fildelningen reklam för bolaget och driver försäljningen av kringsaker. Enligt David Berry ligger hans verksamhet i linje med en större trend där musiker tjänar merparten av sina pengar på live­f ramträdanden. Cd-skivorna blir till påkostade flyers för att säja nästa föreställning med artisten. Utifrån denna synvinkel blir det lika självklart för Loca records att inte ta betalt för musiken som det är för en annonsör att inte tar betalt för direktreklam. En angränsande variant för att finansiera nyproduktionen av kultur är genom ett frivilligt betalningssystem som knyts till utgivningen av en uppföljare. Exempelvis kan en författare uppge att hon skriver färdigt en bok och släpper den fri när hon fått in en viss summa pengar. Är läsarna tillräckligt angelägna om att få läsa hennes verk kommer de förhoppningsvis också att donera pengar till projektet. För att metoden ska fungera krävs det att efterfrågan på produkten redan är etablerad. Om författaren inte har en lojal läsekrets måste hon först skapa sig en, troligen genom att publicera de inledande kapitlen kostnadsfritt. De efterföljande kapitlen släpps också fritt men först efter att kravet på donationer har uppfyllts. Även om författaren inte får licensintäkter på material som redan är publicerat så tjänar hon på att texterna sprids i vidare cirklar. Med en större läsekrets ökar intresset för hennes författarskap. Fler kommer att betala och betala mer för att få läsa uppföljaren. Modellen lämpar

198

sig bäst för arbeten som släpps som följetonger och där förtroende och förväntningar byggs upp över tid hos läsekretsen. Garanten för att författaren håller vad hon har lovat är att hon även fortsättningsvis vill ha läsarnas förtroende, och deras pengar. Stephen King var tidigt ute med att pröva en variant av denna modell. Han gjorde det delvis som svar på att krypteringen av en föregående e-bok, Riding the Bullet, på kort tid hade knäckts och texten hade spridits över internet. Slutsatsen som han drog var att det enda säkra sättet att behålla rättigheterna över sitt material var att inte skriva texten. I enlighet med den logiken lades första kapitlet av The Plant upp på författarens hemsida. Kapitlet kunde laddas ner gratis men besökaren ombads att betala en dollar. När sjuttiofem procent av nerladdningarna var betalda skulle nästa kapitel släppas fri. Över tvåhundratusen läsare flockades till sidan vid det första släppet. Tre fjärdedelar av dem donerade pengar och betalningsviljan upprätthölls ända fram till det fjärde kapitlet. När antalet betalda nedladdningar föll till hälften avblåste King sitt projekt. Experimentet kallades allmänt för ett fiasko trots att författaren senare uppgav att han tjänat nästan en halv miljon dollar. Om svaret på Stephen Kings försök är att frivilliga betalningsmodeller inte fungerar så beror det på att frågan är felställd. Det är riktigt att frivilliga betalningsmodeller inte fungerar om målsättningen är vinstmaximering. Därför kommer heller inte kulturindustrin att intressera sig för dylika alternativ. Men om målsättningen är att försörja enskilda artister och finansiera ett utvecklingsprojekt som inte annars skulle bli av kan modellen fungera utmärkt. Ett annat exempel på samma sak är Twibright Labs i Prag. De fyra hårdvaruhackers som står bakom Twibright Labs utvecklar bland annat Ronja, en teknologi för internetöverföring med hjälp av ljusstrålar som omnämndes i kapitel två. Tekniken utvecklas med en finansieringsmodell som liknar Stephen Kings. På sin hemsida utlyser de hur mycket pengar som behövs för att avsluta olika etapper i projektet. Om en användare är angelägen om att få en sak färdigställd är hon också villig att stödja utvecklingsarbetet med produkten. När

199

teknologin är klar görs den tillgänglig för allmänheten under General Public License. Projektledaren bakom Ronja, Karel Kulhavy, menar för att utforskandet av alternativa inkomstkällor är ett avgörande steg för att möjliggöra framväxten av en alternativ teknologi. Det är inte kostnaden för råmaterialet och verktygen utan uppehället för de inblandade som sätter upp de största hindren. Den ekonomiska modellen bakom Twibright Labs gör det möjligt att finansiera nyproduktion av teknologi utan de lagliga begränsningar och den koncentration av ägande som patentlagstiftningen leder till. Summering

Frågan som inledde kapitlet, hur kulturarbetaren ska kompenseras för sitt arbete när verket kan reproduceras i ett oändligt antal kopior, är inte väsensskild från den problematik som arbetare i andra delar av ekonomin brottas med. Industriarbetare har länge fått erfara dels hur datormaskinerna tar över deras arbetsuppgifter, dels hur mekaniseringen gör deras yrkeskunnande överflödigt. Resultatet är att den enskilde arbetaren blir alltmer utbytbar. Vad som är mer anmärkningsvärt är hur olika reaktionerna i riksmedierna har varit när olika yrkesgrupper hotats av automatiseringar och nedskärningar. För de tiotusentals varvs- och fabriksarbetare som under årens lopp förlorat sina anställningar i industrin har budskapet varit kärvt. På ledarsidorna heter det att avvecklingen av fabriksjobben är en historisk nödvändighet och därtill en önskvärd sådan. Bakom ligger oåtkomliga krafter som globalisering och tekniska framsteg och alla försök att streta emot genom strejker, lagstiftning och statliga subventioner tolkas som ett uttryck för bakåtsträvande. Samhället förväntar sig av de drabbade att de skolar om sig och/eller flyttar till andra orter för att söka nya anställningar. När samma krafter nu slår mot medelklassens försörjningsmöjligheter är ljudet ett annat. Lagar stiftas på EU-nivå för att bevara arbetstillfällena inom nedläggningshotade kultur- och mediebranscher, och i tidningar och tv är tonfallet allvarsamt. På sätt och vis ligger kulturarbetarna sämre till än de flesta andra

200

arbetare. Inom kultursektorn har kunskapsmonopolet alltid varit skakigt eftersom färdigheterna som kulturarbetarna saluför, att skriva, teckna, sjunga och så vidare, är tjänster som alla människor har grundläggande kunskaper i. Digitaliseringen gör att dessa kunskaper räcker ganska långt. Samtidigt bryts de fasta koderna ner för hur ett artistiskt verk får se ut. Av den anledningen går det inte längre att skilja på amatörens och yrkesmannens arbetsinsats. Responsen från kulturarbetarnas intresseorganisationer har varit att fastslå de formella gränsdragningarna kring verksamheten och höja yrkets status. Genom att betona prisutdelningar, examina, publiceringar, rättigheter etc, med andra ord förlägga makten till grindvakterna, försöker intresseorganisationerna att positionera sig vis-á-vis amatörerna och gentemot icke-etablerade kulturformer med lägre status. Det är en strategi som ligger i linje med kulturindustrins problemformulering att svårigheterna inom kulturbranschen orsakas av en otillräcklig immaterialrättslagstiftning. Kulturarbetarna och kulturindustrin har ett gemensamt intresse i att expandera marknaden för kultur och öka licensintäkterna. Men när inkomsterna ska fördelas mellan parterna står deras intressen i motsättning till varandra. Motsägelsefullt nog kan en striktare immaterialrätt förvärra situationen för kulturarbetare om lagskärpningen innebär att uppdragsgivarens förhandlingsläge gentemot artisten stärks. Utbyggnaden av immaterialrätten sker i två faser. I den första fasen förstärks egendomsrätten, ofta med stöd från kulturarbetarnas intresseorganisationer och under förespegling att udden är riktad mot tjuvaktiga konsumenter. I den andra fasen fråntas kulturarbetarna sina nyvunna rättigheter. Detta sker kontinuerligt genom att arbetstagarnas förhandlingsläge undermineras på olika sätt. Dels utvecklas affärspraktiker som förändrar innebörden i lagarna till nackdel för kulturarbetarna, dels införs flera överlappande nivåer av immaterialrättsliga egendomsformer där några endast tillfaller företag. Mjukvarupatent är exempel på det. Något tillspetsat kan man säga att det immaterialrättsliga systemet fungerar efter principen att upphovsmannen tillerkänns rättigheter först när hon har överlåtit dem till en tredje part.

201

Då kan det vara lämpligt att titta på försörjningsmodeller inom områden där överutbudet av information och gratis arbete är själva utgångspunkten för verksamheten. Här är upphovsmannens särställning ofta av ondo eftersom det är en inskränkning i deltagandet. Begränsningen av det kollektiva skapandet krymper underlaget för angränsande inkomstkällor. Försörjningsmodellerna som växer fram ur de deltagarkulturella gemenskaperna kräver andra juridiska överenskommelser. Det är i detta ljus som de alternativa licenserna ska ses. General Public License och vissa varianter av Creative Commons syftar till att uppmuntra en ökad spridning av informationen. På så vis växer utrymmet för enskilda artister att försörja sig på kringverksamheter i anslutning till det kollektiva skapandet. Sådana försörjningskällor är inte lika pålitliga som gamla tiders licens­ intäkter. Inte heller har konstnären samma privilegierade ställning gentemot kollektivet av utövare som hennes föregångare åtnjöt. I gengäld öppnar sig deltagarkulturen mot nya konstnärliga uttryck och en mer inkluderande estetik.

202

203

204

Vad är vänster i immaterialrätts- debatten? De två marknadsliberalismerna och fri information

Bill Gates orsakade en hätsk debatt efter att han hade kallat människorna bakom fri mjukvara och alternativa licenser för ”en sorts moderna kommunister”. Han är inte ensam om att göra sådana liknelser. Motståndare till den fria mjukvarurörelsen kan peka på de många parafraseringar på Karl Marx som cirkulerar på diskussionsforum och hackerkonferenser. Ibland lanseras fri programvara med tillropet: ”Till ingenjörer efter behov, från ingenjörer efter förmåga.” Dusterna med upphovsrättsindustrin har upprepade gånger undertecknats med: ”Fildelare i alla länder, förena eder.” Och naturligtvis mängder av anspelningar på Pierre-Joseph Proudhons bevingade ord: ”Immateriell egendom är piratverksamhet.” Respektlösheten gentemot immateriell egendom sticker i ögonen på dem som värnar om äganderätten. Under sin tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet utbrast Anna König i en artikel i Göteborgs-Posten att: ”Piratkopieringen är dock i förlängningen ett hot mot mitt och andras ägande, precis som kommunismen.” Varken hennes eller Bill Gates påståenden har fått stå oemotsagda. Kritiken mot immaterialrätten bland hackers och fildelare kan lika gärna förses med marknadsliberala förtecken. Exempelvis har den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid på DN debatt hösten

205

2007 uppmanat sitt parti att ta avstånd från upphovsrätten och fått medhåll från flera av sina partikamrater. Han menar att lagen är teknikfientlig och förhindrar nya affärsmodeller. Därmed ansluter han sig till den liberala syn som tolkar konflikten kring immaterialrätten som en kollision mellan monopol och fri marknad. De som förordar ett sådant synsätt brukar hänvisa till ekonomen Joseph Schumpeter. Han var verksam i mitten på nittonhundratalet och intresserade sig tidigt för relationen mellan teknikutveckling och ekonomisk förändring. Till Schumpeters mest berömda idé hör den om ”kreativ destruktion”. Termen beskriver hur kapitalismen ständigt underminerar sina tidigare grundvalar. Etablerade monopol omkullkastas av revolutionerande affärsmodeller, entreprenörskap och ny teknologi. Utifrån detta perspektiv välkomnas motgångarna för skiv- och filmbolagen som ett bevis på kapitalismens kreativa destruktion. Fri mjukvara och fildelning kommer att vinna i längden därför att dessa företeelser bättre approximerar den fria marknaden. Liberala kritiker bestrider påståendet att ägandet skulle hotas av piratkopieringen. De undviker att tala om immaterialrätten som en äganderätt och föredrar att använda ordet monopol. På engelska används termen ”intellectual monopoly” i stället för ”intellectual property”. Det är en markering att deras motstånd mot immateriell egendom inte nödvändigtvis omfattar privategendomen som sådan. Liberalerna utger sig för att vara kritiska till en form av ägande men positiva till ägande i största allmänhet. För att överbrygga denna klyfta måste de hävda att immaterialrätten är ett specialfall. Saken förklaras med att immaterialrättsliga monopol utfärdas av staten och är försedda med en rad begränsningar. Exempelvis upphör patent och upphovsrätter att gälla efter en utsatt tid. Dock är avståndet mellan immaterialrätten och andra ägandeformer mindre än vad de liberala kritikerna föreställer sig. Skillnaden finns bara när immaterialrätten ställs mot en idealiserad bild av privategendomen. Idealiseringen går hela vägen tillbaka till John Lockes dagar. För honom var det privata ägandet att betrakta som en naturrätt. Ägandet stod vid sidan av och föregick samhällets kon-

206

ventioner och lagar. I själva verket är det privata ägandet en konstruktion som instiftas av samhället. Staten står som garant för privategendomen i alla dess former. Gränserna för ägandet förhandlas fram och gränsdragningen upprätthålls av polis, domstolsväsende, normsystem och ideologier. Först i efterhand framstår den privata egendomen som en av naturen given rättighet. Vad som möjligen utmärker den immaterialrättsliga egendomen är att förhandlingen om dess gränser pågår just nu. Det blir därför tydligt för var och en att immaterialrätten är en konstruktion och inte en naturrätt. Den marknadsliberala tolkningen av immaterialrätten hos Karl Sigfrid och ”pirat-moderaterna” överensstämmer i stort med hur talesmännen för Piratpartiet och debattörerna i bloggosfären förstår saken. Några av de senare lägger tonvikten på informationsteknologins unika egenskaper, medan andra hämtar inspiration i tysk medieteori och fransk poststrukturalism. Men på en punkt är rösterna samstämmiga: de tänker sig att en marknad i information kan existera utan immaterialrätten. Det antagandet bottnar i en nyliberal grundsyn som blundar för statens och lagstiftningens roll i att upprätthålla privategendomen och marknadsutbytet. Som stöd för sitt antagande pekar nätpiraterna på affärsmodeller där informationsutbytet sker till synes utan inskränkningar. Annonsintäkterna från The Pirate Bay framhålls ibland som ett exempel för musikoch filmindustrin att ta efter. Men här blandar nätpiraterna samman korten i sin argumentation. Att det går att tjäna pengar på verksamheter som bryter mot lagen är ett välkänt faktum som ingen bestrider. Det betyder inte att sådana affärsverksamheter kan stå som modell för en hel ekonomi. Vidare är det en grov förenkling att säga att MySQL, RedHat och övriga företag som säljer tjänster i anslutning till fri mjukvara skulle befinna sig utanför immaterialrätten. Deras mjukvara är licensierad under General Public License, som har laga kraft tack vare upphovsrätten, och företagen kompletterar regelmässigt med andra immaterialrättsliga skydd, inte minst varumärkeslagen. Entreprenörerna som tjänar pengar på fildelningen och på fri mjukvara utmanar immaterialrättslagen samtidigt som

207

deras affärsmodeller förutsätter existensen av samma juridiska och ekonomiska system. Anna König, Mats Johansson och övriga moderater som har tagit immaterialrätten i försvar är i vissa avseenden bättre informerade. Vad de befarar är följderna av att en hel generation skolas till att åsidosätta principen om äganderätten. Hundratusentals fildelare tar sig friheten att tillgå andras information utan att först be om lov. De erkänner inte ens att deras handlande är moraliskt klandervärt. Det är denna attitydförändring som blir problematisk för en rättighetsbaserad, liberal marknadsekonomi. Påståendet motsägs inte av de nya affärsmodeller som växer fram i anslutning till fildelningstjänsterna eller av vinsterna som musik- och filmbolagen eventuellt gör tack vare illegala distributionskanaler. Om de normativa grunderna för ägandet urholkas hos breda befolkningslager har det långt större betydelse än de omedelbara, finansiella konsekvenserna från fildelningen. Schismen i det borgerliga lägret, där några aktivt stödjer fri mjukvara och fildelning och andra utmålar fria licenser som kommunism, återspeglar en sekelgammal splittring mellan liberalismen som ideologi och liberalismen som realpolitik. Framväxten av en marknad i information har skärpt denna motsättning. För att kunna köpa och sälja information måste språket förses med rättighetsinnehavare som kan exkludera andra parter. Samtidigt är fri tillgång till språket en förutsättning för yttrandefriheten, medborgerliga rättigheter och ett öppet samhälle. Historiskt sett har de politiska och de ekonomiska friheterna gått hand i hand. Politiska friheter är en förutsättning för att fria individer ska kunna ingå kontrakt och byta ekonomiska rättigheter med varandra. Det är på dessa grunder som liberaler brukar hävda att en fri marknadsekonomi leder till ett pluralistiskt, demokratiskt samhälle. Vad som nu sker är att det liberala, politiska tankegodset kommit i otakt med marknadsekonomin. Liberala, medborgerliga rättigheter står i opposition till framväxten av en marknad i information. Denna kluvenhet har ställts på sin spets i fildelningsdebatten. För Anna König är urholkningen av upphovs-

208

rätten ett hot mot privategendomen och jämförbart med kommunismen. För en del av hennes partikamrater är upphovs­rätten ett monopol som stör den fria marknaden, ett hot mot yttrandefriheten och orsak till en övervakningsapparat som kan mäta sig med polisstaterna i östblocket. Carl Mengers bok Principles of Economics kan kasta ljus över den motsättning som liberalismen går till mötes i informationssamhället. Verket skrev 1871 och anses allmänt tillhöra en av milstolparna inom den liberala, ekonomiska skolan. Menger sa att privategendomen är befogad eftersom människornas behov överskrider deras tillgångar. Dock medgav han att det fanns undantagsfall där resurserna är större än behoven. Ett exempel som han nämnde var vattnet i en flod. Dricksvattnet finns i sådant överflöd att alla kan släcka sin törst. Enligt Menger agerar människor som kommunister i dessa fall lika säkert som att de inte gör det när brist råder. För läsare på artonhundratalet var spekulationerna kring överflödet av dricksvatten mest en kuriosa i en längre utläggning om privategendomen. Bristen var i det närmaste allenarådande precis som nödvändigheten av den privata egendomen. Men i dag är en av de viktigaste handelsvarorna i världsekonomin information och information finns lika rikligt på internet som vatten i Niagarafallet. Det får långtgående konsekvenser eftersom den klassiska ekonomiska teorin utgår ifrån en allas-kamp-mot-alla om bristfälliga ekonomiska resurser. Resonemanget har betydelse inte enbart för ekonomisk teori utan även för den liberala politiska filosofin. Mitt påstående kan illustreras med den nyliberala tänkaren Robert Nozick. För honom var marknaden en spontan skapelse av enskilda individers fria och själviska handlande. Människor byter saker med varandra därför att det gynnar dem. Över tid leder de frivilliga utbytena till ekonomiska ojämlikheter. För att upprätthålla en politiskt bestämd fördelning av välståndet i strid med hur resurserna fördelas på marknaden måste en utomstående makt ingripa och förhindra samtyckande, vuxna individer från kapitalistiska handlingar. Nozicks slutsats var att alla förvanskningar av den fria marknaden, och

209

dit räknade han allt från socialdemokratisk fördelningspolitik till sovjetiska femårsplaner, leder till politiskt tyranni. Andra filosofer har kritiserat Nozicks resonemang på flera punkter. En svaghet är att han bortsåg från att privategendomen redan förutsätter en stat med befogenhet att bruka våld. Även om det går att göra många invändningar mot Nozick vill jag medge att hans argument är intuitivt slagkraftigt. Hans tankegång får intressanta konsekvenser när tesen tillämpas på en marknad i information. Medieforskaren Richard Barbrook har satt fingret på den ekonomiska logik som dominerar på internet. I en ekonomi där resurserna är outtömliga och folk både kan lämna bort sin information och behålla den saknas incitament för att ingå marknadsutbyten. Om två parter inleder en marknadsmässig transaktion med varandra kommer de endast att få tillgång till information av motsvarande värde som de själva är i besittning av. Om de i stället ger bort kopior och alla andra i nätverket gör likadant kommer samtliga att ha tillgång till en större mängd information. Richard Barbrooks tankeexperiment bekräftades i efterhand av fildelningsnätverken. Det ligger i de enskilda fildelarnas egenintresse att ge bort sina filer gratis och därmed få tillgång till andras filer utan kostnad. Uppsöker individerna en betaltjänst kommer de omöjligen att kunna tillgodogöra sig lika mycket material. Barbrooks insikt vänder ut och in på Robert Nozicks resonemang. I det här fallet är det inte en fri marknad utan en gåvoekonomi som närmast motsvarar individernas egenintressen. För att parafrasera Nozick: Upprätthållandet av en marknadsekonomi i information tenderar mot tyranni eftersom en stat måste ingripa och förhindra samtyckande, vuxna individer från socialistiska handlingar. Statens roll som garant för privategendomen ser nu helt annorlunda ut. I vanliga fall har rättsväsendet en relativt enkel uppgift. Ordningsmakten behöver endast backa upp ägarens intresse av att förhindra tjuveri. Med immateriell egendom är situationen den omvända. Polisväsendet måste beivra äganderätten mot innehavaren av informationen för att förhindra henne från att dela med sig av sina egna tillgångar. Politisk liberalism hamnar i konflikt med ekonomisk liberalism när

210

ständigt mer övervakning behövs för att upprätthålla en marknad i information.

Övervakning och inlåsning i informationssamhället

Hösten 2005 hölls ett internationellt toppmöte i Tunisien om informationssamhället, World Summit on the Information Society. Officiellt var målsättningen att planera för hur befolkningen i utvecklingsländerna skulle få del av informationsteknologins landvinningar. Omedelbart uppstod kontroverser över att mötet förlagts till Tunisien. Regimen har en lång historia av övergrepp mot oliktänkande. Diskussionerna om internets framtid ramades in av värdlandets försök att censurera kommunikationerna över det elektroniska nätverket. Bland annat blockerades franska och tyska tidningars webbsidor när dessa rapporterade om regimkritiken i landet. Överlappningen mellan övervakningssamhället och informationssamhället kunde inte illustreras tydligare. Det ena ordet ger en mörk och hotfull förnimmelse medan det andra okritiskt målas i glada pastellfärger. Likafullt är det ett och samma samhälle vi talar om. Information relaterar till övervakning på så vis att om informationen är ojämnt fördelad i samhället blir den till övervakning. Den ”dåliga” övervakningsteknologin kan inte separeras från den ”goda” informationsteknologin. Bägge växer fram ur datoriseringen. Allt som sker i en datorprocess lämnar ovillkorligen elektroniska spår efter sig. Även om datan raderas finns det information om informationen. Det kan vara tidpunkter, överföringshastighet, filstorlek eller magnetiska avtryck som kan jämföras med andra uppgifter och från vilket det ursprungliga innehållet kan rekonstrueras. I kreditkortssystemet avtecknas användarnas alla uttag och överföringar, smarta pendelkort registrerar trafikanternas förflyttningar i stadsrummet, individernas kontaktnät kartläggs genom mobiltelefonin, exemplen kan mångfaldigas och listan växer för varje dag. Att denna informationsinsamling sker oavsiktligt och som en följdeffekt av att andra nyttigheter produceras är just vad som gör systemet heltäckande. Fram tills nu har utsöndringen av elektroniska spår inte betytt

211

särskilt mycket för medborgarna. Materialet har till största delen varit oanvändbart på grund av mängden av manuellt arbete som krävts för att sortera bort bruset. Men med ökad lagringskapacitet, snabbare dataprocesser och bättre mjukvarualgoritmer röjs de tekniska hindrena för övervakningssystemets fortsatta expansion. Dock vore det felaktigt att tänka på datorteknologin som motorn bakom utvecklingen. Någon fattar besluten att investera i forskningen på området. Exempelvis subventioneras den europeiska krigs- och säkerhetsindustrin med en miljard euro om året för att skynda på framtagandet av nya övervakningsmetoder. Motiveringen från EU:s sida är att europeiska företag måste kunna hävda sig gentemot de amerikanska konkurrenterna. Med andra ord är det starka ekonomiska och polisiära intressen som driver fram dessa teknologier. En ny ekonomi har etablerats kring systematiseringen och klassificeringen av elektroniska spår. Övervakningen är en följd av konsumtionssamhället. Sambandet blir tydligt i de reklamfinansierade tv-kanalernas behov av att lära känna sin publik. Ju mer information som tv-kanalen har om tittarna desto mer är annonsörerna villiga att betala för reklamtiden. Tidigare har bolagen nöjt sig med det statistiskt ungefärliga underlaget över publiken som de fått genom tittarundersökningar. Men ambitionen är att göra kundprofileringen finkornig ända ner till individnivå. Bristen på interaktivitet i tv-mediet är vad som ger upphov till publikens anonymitet. Det är på den punkten som internetföretagen har ett övertag i kampen om annonsmarknaden. Googles finansiella ställning grundar sig på att företaget kan leverera en publik med hög relevans för annonsörerna. En användare av Googles tjänst uppger själv för annonsörerna vad det är hon söker efter. Reklamlänkarna som dyker upp i anslutning till sökningen är skräddarsydda inte bara efter vem individen är utan också efter vad hon önskar sig för stunden. En sådan precision i kundunderlaget är målsättningen för alla reklamfinansierade verksamheter. Övervakningen av konsumenter och tv-publik kan upplevas som störande men också lite banal. Står det kanske inte var och en fritt att använda söktjänsterna på internet eller att köpa produkterna som

212

bjuds ut i reklamen? Vad som är intressant med denna form av övervakning är att den drivs på av den eggande konkurrensen. Samma energi som tidigare gick in i att sänka produktionskostnader läggs nu ner på att fördjupa kunskaperna om olika kundgrupper. Informationsinhämtningen som bedrivs i kommersiell regi är långt mer omfattande och ingående än vad en statsmakt har resurser eller befogenheter att genomföra. Men när uppgifterna väl är samlade finns de inom räckhåll för staten och säkerhetstjänsten. Kommersiella och auktoritära användningar flyter ihop i en informationsarkitektur som lånar sig till bägge ändamålen. Jämte den ekonomi som har uppstått kring insamlandet av elektroniska spår har övervakningen bidragit till en ny maktpolitisk rationalitet. Kriget mot terrorismen har gett namn åt denna rationalitet: ”Föregripande respons”. Motiveringen för föregripande respons är att eftersom utgången av en terroristattack är så förödande måste fienden förekommas. Det ligger en självmotsägelse i att ställa de två orden ”föregripande” och ”respons” bredvid varandra. Reaktionen sker på en händelse som aldrig har inträffat. Doktrinen om föregripande respons vänder ut och in på en skuldbörda som annars skulle ha fallit tyngst på den aggressiva parten. En aggression som rättfärdigas med sannolikheter kan inte heller prövas i efterhand. Är det faktum att inga massförstörelsevapen avfyrades från Irak ett tecken på att den amerikanska administrationen ljög eller bevisar det att invasionen framgångsrikt föregrep Saddam Husseins intentioner? Den moraliska och rättsliga rundgången blir akut när principen om föregripande respons tillämpas i terrorist- och brottsbekämpningen inom nationalstatens eget territorium. Och det är denna princip som är den röda tråden i de många lagar om övervakning och preventiva tvångsmedel som nu införs i Sverige och på annat håll. Ambitionen med preventiv brottsbekämpning är att kartlägga terrorism och brottslighet som ännu inte har begåtts. Det angränsar med nödvändighet till en kartläggning av människor som ännu inte är brottslingar. Vissa typer av överträdelser, inte minst brott mot immaterialrätten, utförs av medborgare som i övrigt är skötsamma

213

och samvetsgranna. När hotbilden är okänd och oförutsägbar får inte synfältet begränsas till det som polisen redan har kännedom om. Ingen aktivitet eller person kan uteslutas eftersom det inte går att på förhand säga vilka mönster och samband som avtecknar sig i ett större informationsmaterial. Idealet för brottsbekämpande myndigheter är därför en allomfattande registrering och övervakning som inte längre är knuten till en begången gärning, till en individs historia av begångna gärningar, eller ens till en gärningsmans utvidgade kontaktnät. I stället för personer är det personlighetstyper som hamnar i centrum. Vägledande blir data över var i samhället som gärningsmän tenderar att finnas. Polismän blir till statistiker och det huvudsakliga åtagandet för brottsbekämpande myndigheter blir att beräkna vilken brottslighet som är överrepresenterad i den och den etniciteten, religionstillhörigheten och klassbakgrunden. En halvautomatiserad övervakning av hela samhället är den logiska slutpunkten för doktrinen om föregripande respons. I bloggosfären och på dagstidningarnas ledarsidor finns gott om referenser till 1984, Fahrenheit 451, Du sköna nya värld, och V för Vendetta. I stället för att väcka folket ur slummern riskerar den sortens retorik att fjärma oss från företeelsen. Den fascistiska polisstaten tillhör filmens och fablernas värld. Att debatten styr in på hänvisningar till storebror är olyckligt också för att en sådan argumentation förlägger riskerna med övervakningsapparaten till ett hypotetiskt framtidsscenario. I själva verket hör riskerna med övervakningen samman med den marknadsliberala, parlamentariska demokratin av i dag. I demokratibegreppet ligger en föreställd intressegemenskap som alla medborgare förväntas sluta upp kring. Det är utifrån denna inbillade konsensus som övervakningsapparaten låter sig diskuteras som om den vore ett neutralt verktyg för att lösa gemensamma samhällsproblem. Med en sådan utgångspunkt finns endast goda skäl för att montera upp kameror på alla möjliga ställen. I banker för att förhindra rån, i affärer för att stoppa snatterier, på fabriker för att förebygga olyckor, i kollektivtrafiken för att motverka bråk och så vidare.

214

Då kan det vara värt att påminna sig om att protesterna mot dylika förslag brukar komma från fackligt håll. Kameran, som under normala förhållanden inte filmar något annat än den anställda, har fler användningsområden än de som redovisas öppet. Till exempel att dokumentera arbetstakten hos de anställda eller uppdaga ”illojaliteter” mot företaget. Debatten för och emot övervakning får en mer verklighetsnära förankring med fackets utgångspunkt i intressekonflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det slår hål på myten om att övervakningen främjar en allmänvilja som alla goda krafter i samhället sluter upp bakom. Vem som har orent mjöl i påsen blir till en fråga om perspektiv. Det demokratiska samhället består inte så mycket av ett stort konsensus som av tusen och åter tusen lokala och ständigt pågående maktkamper: mellan hyresvärd och hyresgäst, arbetsgivare och arbetstagare, lärare och elev, förälder och barn, majoritetssamhälle och minoritet, och så vidare. Endast en liten del av dessa maktkamper är formaliserade i den parlamentariska beslutsprocessen. De allra flesta motsättningar utkämpar människorna i sin vardag. Övervakningen ingriper i alla de mikropolitiska konflikter som kantar människors vardag och lånar sin tyngd till den starkare parten. Orsaken till det är att svagare parter ofta måste verka i det fördolda för att spjärna emot maktutövningen som riktas mot dem. Ett genomgående tema i historien är att den svage har sökt skydd i anonymiteten. Mobben av bönder som gemensamt närmar sig sin godsherre för att framföra klagomål är en kulturell stereotyp från böcker och filmer. Bakom stereotypen finns ett korn av sanning. Folkhopen erbjöd undersåtarna en sorts anonymitet och gav ett visst skydd för den enskilde mot att identifieras som bråkmakare. Denna aspekt av anonymitet kontra identifiering har inte förlorat något av sin relevans i dagens moderna samhälle. De anställda kanske inte delar chefens önskemål om att avskaffa fikarasten. I stället för att öppet motsätta sig förslaget och riskera repressalier är det tänkbart att de anställda spelar med men fortsätter att fika när chefen är borta. Sitter det en kamera i fikarummet är chefen alltid närvarande. Det mest förödande som kan drabba oss i händelse av ett full-

215

skaligt övervakningssamhälle är inte att demokratin slår över till en polisstat. Den mest tragiska utgången är en fortsatt demokrati i sitt nuvarande skick där de rådande maktförhållandena på alla nivåer i samhället konserveras. Orsaken är att definitionen av en legitim politisk motsättning och ett kriminellt handlande inte är given på förhand. Gränsen är under ständig omförhandling i en liberal demokrati. Å ena sidan förutsätter ett öppet samhälle att statsmakten förhindrar brottslighet, å andra sidan finns alltid frestelsen hos statsmakten att definiera bort meningsmotståndare som ett polisärende. I gråzonen hamnar de som vill ändra lagarna och som uppmanar till olydnad mot den befintliga rättsordningen. Inga framsteg för folkflertalet har vunnits utan kamp och dessa kamper har nästan alltid utkämpats på bägge sidor om lagen. I sina kampanjer för kvinnlig rösträtt trotsade suffragetterna de förordningar som införts av dåtidens parlamentariker. Fackliga rättigheter till organisering och strejk klassades en gång som brottsliga. När Rosa Parks vägrade att ge sitt säte i bussen till en vit passagerare bröt hon mot lagen och bars iväg av polis. Den sexuella revolutionen som iscensattes av sextioåttagenerationen fördes fram i ständiga konfrontationer med ordningsmakten. Sovjetsystemet skulle inte ha krackelerat om inte medborgare i Östeuropa hade satt sig upp mot lag och ordning. I dag är det hackers och fildelare som bryter mot lagarna för att förverkliga sin vision om fria informationsutbyten. Den avgörande problematiken kring övervakningssamhället handlar varken om att försvara den personliga integriteten eller avvärja hotet från en framtida polisstat. Frågan som måste ställas är: Om statsmakterna lyckas i sitt uppsåt att bygga ett vattentätt säkerhetssystem där endast medborgare med rent mjöl i påsen kan känna sig säkra, finns det då kvar något utrymme för en samhällsutveckling i progressiv riktning? Vänster om immaterialrätten

Det socialistiska lägret är lika splittrat som det borgerliga när det kommer till övervakning och informationsfrihet. Meningarna går isär om hackers, nätpirater och rörelsen för alternativa licenser ska

216

betraktas som allierade eller som politiska motståndare. Åtskilliga vänstermänniskor instämmer nog i ungmoderaten Anna Königs utfästelse om rätten att ta betalt för sitt arbete. I Aftonbladet 2005 anklagade Jan Guillou fildelarna för att roffa åt sig från kulturarbetarna. Han var särskilt upprörd på de kulturskribenter som inte tog tydligt avstånd från nätpiraterna. Debattartikeln avslutades med att Guillou konstaterade att: ”Det är inte socialistiskt att stjäla.” Både König och Guillou skriver under på John Lockes arbetslära. Privategendomen är en moraliskt berättigad kompensation för utfört arbete. Klyftan är svår att överbrygga mellan en vänster med rötter i den fackliga kampen och en immaterialrättskritisk rörelse som inte fäster avseende vid kravet på ”lön för mödan”. Därmed återvänder diskussionen till bokens centrala tes, nämligen att källorna till den immaterialrättsliga konflikten bör sökas i arbetets organisering. För att bena ut hur de två sakerna hänger samman måste jag uppehålla mig en stund vid arbetsbegreppet. Arbetet är en av de mest omstridda tvistefrågorna i samhället. Från ett fackligt perspektiv är arbetet ett åtagande som påkallar en ekonomisk kompensation. En aning motsägelsefullt framställs anställningen på samma gång som något i sig själv eftertraktansvärt. Det är politiskt nödvändigt för fackföreningsrörelsen att ta människors önskan om att arbeta som sin utgångspunkt. Då kan arbetslösheten förklaras med arbetsbrist och strukturella problem. Lösningen blir statliga satsningar på nya jobb och vidareutbildning. För högern är det på motsvarande vis önskvärt att påvisa en bristande arbetsvilja hos befolkningen och ordinera inskränkningar i socialförsäkringssystemen. Oenigheten om arbetslöshetens orsaker döljer en samsyn mellan fack och arbetsgivare om det önskvärda med lönearbetet som sådant. Högern har dock blivit varse om att alla människor inte delar visionen om full sysselsättning. Därav larmrapporterna på borgerliga ledarsidor om att svenskarnas arbetsmoral är satt i fara. Skurken i dramat är enligt samma källor en alltför generös välfärdsstat. Dock finns det en annan förklaring som ledarskribenterna väljer att bortse från. De försämrade villkoren för arbetstagarna kan tänkas ha ett finger med

217

i spelet. Långt drivna lönsamhetskrav har lett till ökad vantrivsel på många arbetsplatser. En stor europeisk undersökning av den brittiske forskaren Brian Bacon visade på omfattande missnöje bland arbetstagarna med sina jobb. Nästan sju av tio uppger i undersökningen att de vill byta arbetsplats. Nio av tio svarade att de arbetar enbart för att få lön och tre av fyra säger sig mest gå runt på jobbet och vänta på att få stämpla ut för dagen. Även arbetslivsinstitutet har i flera rapporter påvisat att vantrivseln på svenska arbetsplatser är mycket hög. Arbetsgivarna har sig själva att skylla om arbetsmoralen i samhället sviktar. Med en skadeskjuten fackföreningsrörelse har tanken på det goda arbetet fallit i glömska. Resultatet är att hela generationer av ungdomar drömmer om att göra karriär inom kultur- och mediebranschen. Den så kallade ”kreativa industrin” erbjuder dem en strimma av hopp i ett arbetsliv som tyngs av monotoni. Men nålsögat till de eftertraktade positionerna i Mediesverige är smalt. För att slå vakt om arbetsvillkoren och ersättningsnivåerna måste de etablerade kulturarbetarna bevaka gränserna utåt. Deras fackliga arbete mynnar ut i ett försvar av upphovsmannens särställning som professionell utövare av kultur. Immaterialrätten fyller en viktig roll i att upprätthålla denna berättelse. Det förklarar den starka uppslutningen bakom immaterialrätten, eller i varje fall upphovsrätten, bland kulturarbetare trots att endast ett fåtal av dem är ekonomiskt gynnade av systemet. Förvisso är kultureliten ofta kritisk till sin egen bransch och till de kommersiella villkor som de arbetar under. Men samtidigt som de protesterar mot att kulturen görs till en vara slåss de med näbbar och klor för att reproducera sig själva som varor på arbetsmarknaden. Ingen kan heller begära något annat av dem. Även arbetare med en mindre fördelaktig position i den samhälleliga arbetsdelningen försvarar sina anställningar bäst de kan. Det problematiska är att kulturarbetarnas fackliga kamp ofta bottnar i en idé om deras egen särart. En kritik av kulturindustrin och den kommersiella masskulturen som formuleras utifrån föreställningen om det kreativa geniet syftar endast till att bevara de egna privilegierna på flertalets bekostnad. En mur byggs upp mellan de pro-

218

fessionella kulturutövarna och kulturkonsumenterna. Över muren kommuniceras kultur i monologform och mot betalning. Men allt fler människor känner sig otillfredsställda med situationen som de befinner sig i. De är utestängda från sin egen kreativitet både i rollen som producent och som konsument. För att få utlopp för sin skaparlust måste de söka sig utanför arbets- och konsumentmarknaden. Hobbyer och amatörskapande erbjuder dem en frihamn. Utrymmet för sådana aktiviteter växer i takt med att den period i livet som en genomsnittlig västerlänning är försörjd utanför arbetsmarknaden har blivit längre. En förlängd skolgång, tidigare pensionering och perioder av arbetslöshet är realiteten för de flesta arbetstagare. Saken fångades väl av en holländsk programmerare på en hackerkonferens i Berlin. Hon kommenterade hur mycket livaktigare hackerscenen var i Tyskland jämfört med i hennes hemland. Hon förklarade detta med att arbetslösheten i östra Tyskland på sina håll uppgår till fyrtio procent av befolkningen. Lönearbete är inte längre en självklar norm på dessa ställen. Folk har både tiden och tillåtelsen att ägna sig åt andra aktiviteter. I stället för att vara anställd på ett företag som programmerare ägnar tyska hackers sig åt fria mjukvaruprojekt. Därmed leder diskussionen över på det mest tabubelagda ämnet i detta lutheranska samhälle. Få åsikter är lika rotade och anförs med sådan hetta som den att ”den som inte arbetar ska inte äta”. Undantag görs för de olycksaliga som inte kan bidra till samhället av medicinska skäl. Men när det kommer till individer som med uppsåt skyr arbete är domen obeveklig. Det är rimligt att ställa motfrågan: Vilket arbete är det som kvalificerar folk till att bryta brödet med andra goda samhällsmedborgare? Precis som att människor har ett behov av att äta har de ett behov av att skapa. I detta avseende befinner sig alla människor i arbete. Iakttagelsen kan tyckas meningslös eftersom det är självklart att endast sådant arbete räknas som bidrar till det gemensamma. Det är just självklarheten med vilken denna replik uttalas som intresserar mig. Det döljer nämligen en betydelseglidning i argumentationen. Samhällsnyttigt arbete likställs här med avlönat

219

och skattepliktigt arbete. För en marknadsliberal är det okomplicerat att sätta likhetstecken mellan marknaden och samhällsnyttan. Det är mindre rimligt att människor på vänsterkanten överlåter åt marknadskrafterna att bestämma vilka aktiviteter i samhället som bäst gagnar det gemensamma. Saken uttrycktes väl av den holländska programmeraren på besök i Berlin. Som anställd ägnar hon sin tid till att skriva programvara åt sin arbetsgivare. Hon bidrar till utvecklingen av företagsägd och sluten programvara. Med andra ord är hon delaktig i att makten över datornätverken koncentreras i händerna på en liten grupp multinationella företag. Den arbetslösa tyska hackern ägnar sig åt att skriva fri programvara. Mycket talar för att denna investering av tid och ansträngningar decentraliserar makten över datornätverket och minskar den teknologiska klyftan mellan industriländer och utvecklingsländer. Debatten om den sviktande arbetsmoralen i samhället och omoralen hos fildelare har en gemensam nämnare. Den moral som åberopas tar avstamp i John Lockes arbetslära. Hos honom förenas respekten för andras arbete och respekten för privategendomen. Kontrasten kunde inte varit större mot hur en hacker ser på sitt och andras arbete. En hacker upprörs inte av att de flesta som använder sig av hans programvara aldrig kommer att bidra till koden, varken som betalande kunder eller som utvecklare. Det är för honom främmande att förargas över användarna som tar för sig av hans arbete utan att göra en motprestation. Men inställningen hos hackern beror inte på en unik personlighetstyp. Attityden följer av hans motiv för att skriva fri programvara. Kodandet var ingen uppoffring för honom och därför finns inget behov att kräva ekonomisk kompensation. I leken kortsluts hela den föreställningsvärld som är uppbyggd kring tjuvåkaren, han som äter utan att ha jobbat ihop till maten. Tjuvåkaren blir en realitet först när jobbet upplevs som en försakelse som krävs för ens försörjning. Hackern kan kosta på sig sitt lättsinne eftersom han har sin försörjning tryggad på annat håll. Hackerrörelsen och subkulturen kring fanfiction har växt fram tack vare det materiella överflödet i industriländerna. Fler hade kunnat ansluta sig

220

till dem om produktivitetsvinsterna i industrin i större utsträckning hade tillfallit arbetstagarna. Vad som saknas är inte de ekonomiska förutsättningarna utan viljan att driva fördelningspolitik. Vänsterns misslyckande består i att den inte tar strid mot alienationen i arbetslivet. I stället har en stor del av vänstern vänt ryggen åt kampen över den politiska ekonomin till förmån för identitetsfrågor. Fackföreningsrörelsen är vingklippt och tvingas att retirera från sina tidigare landvinningar. Men dagens situation kan inte enbart förklaras med fackets och vänsterns svaga ställning. Inte ens under sin styrkeperiod kunde facken på allvar utmana arbetsdelningen i samhället. Den fackliga kampen tar avstamp i arbetsdelningen och med varje seger bekräftas denna ordning. Hos hackers, fans, amatörmusiker och medborgarjournalister grundar sig aktiviteten i en självupplevd frustration över arbetsdelningen i samhället. Deras ifrågasättande av arbetets former är betydligt mer radikalt än vad man finner inom den traditionella vänstern. Oförmågan att känna igen hackerrörelsen och närbesläktade, immaterialrättskritiska rörelser som politiska kommer sig av att frågan om arbetets organisering helt har avförts från dagordningen. Kvar på bordet är individuella förklaringsmodeller och individuella lösningar på alienationen. Att göra karriär är den enda utvägen från monotonin i arbetslivet som tycks stå den enskilde till buds. Men individuella flyktvägar från klassamhället kommer alltid att lämna majoriteten efter sig. Många fler känner en längtan efter att få uttrycka sig än vad det finns plats för i den kreativa industrin. Först efter det att ambitionerna om att försörja sig på ett ”kreativt yrke” har övergivits kan kreativiteten söka nya uttrycksformer. Kulturella uttryck skapas i hobbyer och subkulturer som spiller över arbetsmarknadens snäva ramar. I gemenskapen av fans och amatörer finns inget behov av att upprätthålla skiljelinjen mellan producent och konsument. Maktrelationen mellan sändare och mottagare bryts ner och en ny kultur och en ny teknologi kan växa fram i det kollektiva deltagandet. Bortom immaterialrätten hägrar en värld där var och en fiskar på förmiddagen och gör litteraturkritik på kvällen, utan att bli varken fiskare eller kulturarbetare.

221



222

Källor Immaterialrätt

En introduktion till filosofin bakom upphovsrätten har getts av William Fisher

”Theories of intellectual property”, Essays in Legal and Political Economy of Property (2001) .

Många av tankegångarna bakom immaterialrätten kan utläsas i John Lockes Two Treatises of Government (1689).

Inflytandet från romantiken på dagens immaterialrättsliga debatt har beskrivits av

Eva Hemmungs Wirtén, No Trespassing – Authorship, Intellectual Property Rights, and the Boundaries of Globalization (2004).

Uppgörelsen med romantiken inom konstvärlden som föregick dagens upphovskritiska fankultur skildras i ett specialnummer av tidskriften OEI (2004:15–17)

Upphovsrättens ursprung i de engelska censurlagarna finns återgiven i ett klassiskt verk av Lyman Patterson, Copyright in Historical Perspective (1968).

Parallellen mellan immaterialrätten och inhägnadsrörelsen är utbredd i den aka-

demiska litteraturen. Kopplingen gjordes tidigt av James Boyle, Shamans, Software, and Spleens – Law and the Construction of the Information Society (1996).

För en mer allmän bakgrund till inhägnadsrörelsen, se Michael Perelman, The Inno-

vation of Capitalism – Classical Political Economy and the Secret History of Primitive Accumulation (2000).

De ekonomiska argumenten bakom immaterialrätten motsägs av ett stort antal eko-

nomihistoriker. Ångmaskinen är ett av många exempel som lyfts fram av Frederic Scherer, Industrial Market Structure and Economic Performance (1970).

Mer argument finns i Christine MacLeod, Inventing the Industrial Revolution – The English Patent System, 1660–1800 (1988).

Patentsystemets släktskap med de amerikanska kartellerna på artonhundratalet har

223

påtalats av Peter Drahos och John Braithwaite, Information Feudalism – Who Owns The Knowledge Economy (2002).

Uppgifterna från ekonomen Felix Oberholzer-Gee kommer från en intervju som jag gjorde med honom i Göteborg februari 2006.

Diskussionen om hur mjukvaruföretagen kan tjäna på piratkopiering har hämtats från Oz Shy, The Economics of Network Industries (2001).

Kopieringen av akademiska artiklar har undersökts av Stan Liebowitz, ”Copying

and Indirect Appropriability: Photocopying of Journals”, Journal of Political Economy 93 (1985).

Det finns många studier av privatiseringen av forskningen och den högre utbild-

ningen. En del av kritiken är sammanfattad i antologin av Benjamin Johnson, Patrick Kavanagh och Kevin Mattson, Steal this University – The Rise of the Corporate University and the Academic Labor Movement (2003). Fri teknologi

Åtskilliga böcker beskriver hackerrörelsen och internets tillkomst. Skildringen av Homebrew Computer Club är hämtad från Steven Levy Hackers – Heroes of the Computer Revolution (1994).

Idén om den lekande människan utvecklades av Johan Huizinga, Homo Ludens – A Study of the Play Element in Culture (1955 ).

Historien bakom vävstolen har återgetts av James Essinger, Jacquard’s Web – How a Hand Loom Led to the Birth of the Information Age (2004).

Boken av datorvetenskapens fader, Charles Babbage, On the Economy of Machinery and Manufactures (1971).

Arbetskonflikterna kring introduktionen av mjukvara i industrin har dokumenterats av David Noble, Forces of Production – A Social History of Industrial Automation (1984).

Idén om att hacking är en form av arbetskonflikt har framförts av Andrew Ross, Strange Weather – Culture, Science, and Technology in the Age of Limits (1991). Filosofin bakom fri och öppen mjukvara har många uttolkare.

En inflytelserik tänkare inom hackerrörelsen är Eric Raymond, ”The Cathedral and the Bazaar”, First Monday (mars 1998).

Två studier av hackerrörelsen med ett mer akademiskt tillvägagångssätt är Glyn Moody, Rebel Code – Linux and the Open Source Revolution (2002); och Steven

Weber, The Success of Open Source (2004).

Intervjun med Haeksen och andra kvinnor i hackerrörelsen genomförde jag december 2005.

224

Cyberfeminismen blev ett koncept med Donna Haraway, Simians, Cyborgs and Women – The Reinvention of Nature (2001).

En annan inflytelserik bok i genren är Sadie Plant, Zeros + Ones: Digital Women and the New Technoculture (1998).

Tankegångarna i kapitlet om fri teknologi har jag utvecklat i min bok Hacking Capitalism – The Free and Open Source Software Movement (2008). Fri kultur

Påståendet om författarens död finns i en bok av Roland Barthes, Image, Music, Text (1997).

En teoretisk uppgörelse med idén om författarskapet utvecklades av Michel Foucault, texten går att läsa i Paul Rabinow, The Foucault Reader (1991).

Flera teoretiker har belyst hur idén om hur författarskapet har konstruerats. En som kopplar den diskussionen till dagens immaterialrätt är Rosemary Coombe, The Cultural Life of Intellectual Properties – Authorship, Appropriation, and the Law (1998).

En del forskare uttrycker samma tankegångar genom att titta på alternativen till det

individuella författarskapet. Ett exempel är bokklubbar på artonhundratalet som

drevs av kvinnor och som ofta blev förlöjligade av samhället. Se Martha Woodman-

see och Peter Jaszi, The Construction of Authorship – Textual Appropriation in Law and Literature (1994).

Fenomenet med moralpanik har studerats av Stanely Cohen, Folk Devils and Moral Panic (1987).

Teorier om lajvrörelsen finns nedtecknade i en bok utgiven av Knudepunkt och sammanställd av Jesper Donnis, Morten Gade och Line Thorup, Lifelike (2007).

En inblick i graffitin ges av Ivar Andersen, Kristian Borg och Sverker Ohlsson, Playground Sweden (2007).

Resonemanget kring deltagarkultur är inspirerad av synen på teatern som utvecklats av Augusto Boal, De förtrycktas teater (1979).

En mer ingående diskussion kring begreppet ”deltagarkultur” finns att läsa i Kristoffer

Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing, Deltagarkultur (2008).

Trenden inom konstvärlden mot relationell estetik är starkt påverkad av Nicolas Bourriaud, Relational Aesthetics (2002).

För en mer radikal kritik av den relationella konsten, se specialnumret om kollektiv konst i Glänta (2006:1–2), och särskilt Stephen Wrights artikel.

Följderna av trenden mot relationell konst har tagits till sin spets av Lars Vilks, Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar: Handbok med teori (2005).

225

Diskussionen kring amatöriseringen av kulturlivet kan läsas med Fluxuskonstnären Joseph Beuys i bakhuvudet. Hans politiska ambitioner med konsten har nedtecknats av Lars Ekstrand, Varje människa en konstnär (1998).

Fler argument för den politiska relevansen av fanproducerad kultur har presenterats

av Karl Palmås och Otto von Bush, Abstract Hacktivism: The Making of a Hacker Culture (2007).

Artikeln från 1938 där Theodor Adorno avfärdar fans går att läsa i Andrew Arato and Eike Gebhardt, The Essential Frankfurth School Reader (1998).

En mer generell kritik av kulturindustrin utvecklades av Max Horkheimer och Theodor Adorno, Dialectic of Enlightenment (1997). Vem betalar?

Norbert Wiener uttrycker sina farhågor inför datoriseringen i Cybernetics: Or the Control and Communication in the Animal and the Machine (1948).

Begreppet ”crowdsourcing” myntades av Jeff Howe, ”The Rise of Crowdsourcing”, Wired (2006:14).

Situationen för dokumentärfilmare hämtade jag från en intervju med Göran Gunér, februari 2006.

Frågan om bildbyråer har debatterats i illustratörernas branschtidning Tecknaren. Mina tankegångar formulerade jag i ”Tecknare utan täckning”, Tecknaren (2005:5).

Effekterna av målet kring Drängarna analyserades av Thomas Riesler, ”Regatta­ domen – Ett unikt plagiatmål”, Tonsättaren (2002:2).

Historien och filosofin bakom General Public License finns återgivna i en bok med

Richard Stallmans artiklar, sammanställd av Joshua Gay Free Software, Free Society: Selected Essays of Richard M. Stallman (2002).

Den främsta förespråkaren för Creative Commons är Lawrence Lessig. Hans senaste bok är Code v2 (2006).

Två bra introduktioner till nätverksteori är Albert-László Barabási, Linked – The New Science of Networks (2002); och Duncan Watts, Six Degrees – The Science of a Connected Age (2003).

Den första nationalekonomen som på allvar intresserade sig för immaterialrätten

var Fritz Machlup. Han förhöll sig ambivalent i frågan. Se hans bok Knowledge, its Creation, Distribution and Economic Significance (1984).

En mindre grupp nationalekonomer är mer direkt kritiska till de ekonomiska antagandena som ligger bakom immaterialrätten. En antologi med dem är sammanställd av Wendy J. Gordon och Richard Watt, The Economics of Copyright: Develop-

226

ments in Research and Analysis (2003); samt Richard Watt, Copyright and Economic Theory – Friends or Foes? (2000).

Erfarenheterna från Loca Records och Twibright Labs kommer från intervjuer med David Berry och Petr Kulhavy, bägge genomförda sommaren 2005. Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Det mest lästa verket av Joseph Schumpeter är Capitalism, Socialism and Democracy (1942).

Den nyliberala filosofin hos Robert Nozick utvecklas i hans bok Anarchy, State and Utopia (1974).

Idén om en ny gåvoekonomi på internet fick stort genomslag i Richard Barbrooks artikel, ”The High-Tech Gift Economy”, First Monday (december 2005).

Ingen diskussion om övervakning kan undvika Michel Foucault, Övervakning och Straff (1987).

För ett underifrånperspektiv på samma fråga, med betoning på anonymitet i stället för övervakning, se James Scott, Weapons of the Weak – Everyday Forms of Peasant Resistance (1985).

På temat lönearbete och medborgarlön är litteraturen mycket omfattande. Upprinnelsen för diskussionen kan dateras till stridsskriften av Karl Marxs svärson, Paul Lafargue: Rätten till Lättja (1883).

Bloggar som debatterar immaterialrätten

copyriot.se coyote.org

fadetogrey.wordpress.com

freethemind.blogspot.com frimedia.se

klangit.blogspot.com ulfpettersson.se

227